Några tankar om "de främlingsfientliga"

Till att börja med, varför citattecknen i rubriken? Är jag en sån där iriterande typ som står och viftar med två fingrar i varannan mening? Tanken därbakom är att jag ogillar att sätta etiketter eller diagnoser på de som inte tycker som jag. Jag vill inte kalla kommunister för demokratifiender, moderater för arbetarfiender, osv. Så istället för att kalla de som inte vill ha samma invandringspolitik som jag för något otrevligt, så låt oss t. ex. kalla dem Sverigedemokrater. Räcker bra.

Dagens mediaflöde har gett gott om material till att kommentera den sverigedemokratiska politiken. I Sydsvenskan uppger de att Höyre-ledaren Solberg efter valet kanske kommer bilda regering ihop med Fremskrittspartiet, och att det senare har en del ljusskygga förslag. Låt oss nu titta på dessa förslag i lugn och ro, i stället för att reflexmässigt korsa oss, spotta över axeln och gå åt andra hållet:

• Norge bör driva egna flyktingförläggningar i Afrika och Asien. Men det låter ju alldeles utmärkt! Nog har vi alla läst i tidningarna om hur det är att bo i flyktingläger? Dålig hygien, usla tält att bo i, och går man utanför lägret för att hämta ved, vilket man måste, så blir man våldtagen, ihjälslagen eller både ock. De som bor i lägren är dessutom de riktigt fattiga, som inte har råd att betala den obligatoriska flyktingsmugglingsavgift som gäller för att ta sig till svenskt territorium, vilket man måste göra för att kunna söka asyl i Sverige enligt den rådande generösa (sic!) flyktingpolitiken. Antag att Norge eller Sverige satte upp stora flyktingläger i omkretsen till världens stora konflikthärdar. Antag dessutom att där bjuds på näringsriktig, ekologiskt närodlad kost, och vettig logi. Då borde vi kunna hjälpa långt fler flyktingar än vad vi kunde innan, till betydligt lägre kostnad. Säkerhetsläget borde vi kunna ordna med att flyga ned en packe svenska soldater, nu när de skall börja dras ut ur Afghanistan. Nu när Juholt är ute ur politiken kanske vi till och med kan få ned några skarpladdade Jas-plan som kan ge omkringdrivande banditer en salva över bogen. Någon som ser det främlingsfientliga i detta förslag?
• Flyktingar som far hem på semester ska förlora sitt uppehållstillstånd. Lite mer omdebatterbart. Men visst, jag fattar Fremskrittspartiets utgångspunkt. Om du fått asyl för att du flytt ett dödshot i land X, och sedan åker till land X för en årlig semester, vad bestod då hotet av? Vad bör staten göra? Tänk tanken att någon fått sjukpension pga arbetsoförmåga, och sedan ertappas med att arbeta svart. Bör de få behålla sjukpensionen? Om man inför detta, så får det dock göras med förnuft. Det är inte ovanligt att folk flyr från en konflikthärd, kommer hit, får asyl, varpå sedan situationen i ursprungslandet ordnar upp sig, varpå man kan börja åka hem. Det skall givetvis vara OK.
• Äktenskap ska inte ligga till grund för invandring. Jag har sett två grupper av äktenskapsinvandring som kritiseras i debatten: vita kränkta män som importerar och misshandlar thailändskor, och invandrare som importerar tvångsgifta kusiner till sina döttrar. Jag antar att det främst är den senare gruppen som Fremskrittspartiet vänder sig emot, den förra misstänker jag de vill ha som väljare. Visst, det är viktigt att stävja det missbruk som sker, men släng inte ut barnet med badvattnet. Misshandel och tvångsgifte har väl redan sin plats i brottsbalken? Sen ser jag ju som extremliberal positivt på att den som invandrar via giftermål kan försörja sig själv och inte ligger staten till last, men det är ett annat förslag.
• Bara norska medborgare ska få sjukpeng och andra förmåner. Ja, sådant här har ju vi som förespråkar fri invandring varit inne och sniffat på. Att det skall vara fritt att invandra utan att staten har något att säga till om, men att däremot den som vill göra anspråk på statens resurser har ett nålsöga att passera. Att medborgarskapet skulle vara detta nålsöga anser jag vara helt fel, dock. Tänk tanken att en amerikansk professor skulle tillbringa några år vid ett svenskt universitet. Skulle han inte få sjukpeng osv? Gränsen bör på något sätt gå vid att man bidrar till statskassan, t. ex. genom att ha ett vanligt, vitt jobb.

Så, som avslutning på detta stycke: jag har väldigt svårt att se det rasistiska eller främlingsfientliga i förslagen. Oavsett om jag håller med eller ej.

Sen har vår egen Jimmie varit i farten, den här gången med en bredsida emot Svenska Kyrkan. Åkesson gör ett antal påståenden, påståenden som tidningen i neutralitetens namn är noga med att formulera just som påståenden från Åkesson, och inte som fakta. Eftersom jag själv är inte bara medlem i SvK, utan även aktivt följer den hetsiga debatt som pågår där (och som Sydsvenskan inte verkar ha en susning om), så tänkte jag kommentera några av dessa påståenden:

• "Intoleransen mot oliktänkande breder ut sig." "Präster som vågar opponera sig mot den politiskt korrekta ordningen inom kyrkan hängs ut, kallas till upptuktningssamtal eller omplaceras". Jodå. Ingenstans är intoleransen så stor som hos de självutnämnt toleranta. Vill du bli präst, men anser att kvinnor ej bör bli präster? Sorry, du har yrkesförbud. Har du samma åsikt, men är redan präst? Glöm alla tankar på befordring. Har du gammalkristna åsikter om homosex? Samma sak. Har du gammalkristna åsikter om polyamori klarar du dig än så länge, men vänta bara tills riksdagen knackar på nästa gång. Seglora Smedja, en vänstern nära knuten tankesmedja finansierad av SvK, ägnar mycket tid åt att röka ut rasister och högeravvikare i kyrkan. Några som fått smaka på piskan är Annika Borg (som feminist var hon inte så glad åt kyrkans närmande till islam) och Helena Edlund. Den senare anklagades upprepade gånger av smedjan, mot sitt nekande, för att vara Sverigedemokrat. Vilket enligt henne ledde till att andra präster i Malmö inte hälsade på henne längre, och att hon omplacerades. Själv skiter jag i vilket parti hon röstar på eller är medlem i; det här stinker som McCarthy-tiden.
• Jimmie hävdar att det finns ledande personer i kyrkans organ som kräver förbud mot att invandringskritiker prästvigs. Jag vet inte exakt vem som kräver vad, men jag vet att Kyrkans Tidning på ledarplats kräver just detta. Åsiktsregistrering. Yrkesförbud. Herrejävlar!
• Kyrkan ska inte lägga sig i flyktingpolitiken, kräva amnestier, uppmana till att gömma flyktingar. Även jag tycker att kyrkan är lite väl politiserad, men här kommer faktiskt evangeliet in och skaver. Där finns massor med relevanta bibelstycken om hur man skall hjälpa de behövande, berättelsen om änkans skärv, berättelsen om den barmhärtige samariten, osv. Det går inte att säga att det är Guds vilja att vi skall skita i Somalia och sköta vårt. Vi skall ta hand om våra bröder. Däremot kan vi säga att vi just nu inte orkar med mer, och be om förlåtelse för denna får underlåtelse. Att hjälpa flyktingar är en kristen plikt.
  Dock kan jag hålla med Jimmie på ett sätt: det är inte en kristen plikt att tvinga andra att hjälpa. SvK-politiken verkar ofta vara just klassisk vänsterpolitik, att vi alla hjälps åt via skattsedeln. Men Guds och Jesu förmaningar är mer direkta än så, de riktar sig till var och en individ. Så jag är faktiskt lite förvånad över att inte ärkebiskopen ställer sig upp och kraftigt stödjer Sara Skyttedals förslag om frivilliga skatteinbetalningar. SvK kunde ju starta ett skattekonto dit medlemmarna frivilligt kund skänka, säg, en tredjedel av sina inkomster. Intäkterna skulle sedan gå till att finansiera en massiv ökning av invandringen, rädda miljön, köpa ut några kvinnoprästmotståndare, eller vad SvK just nu vurmar för.
• Kyrkan har aktivt börjat stödja islamiseringen. Ordvalet "islamisering" vänder jag mig emot, det väcker bilden av en hord blodtörstiga muselmaner med kroksablar som väller över Öresundsbron. Men han har en poäng. Kyrkan har haft en tendens att vara ohyggligt utslätad i samtal med andra religioner, hävda att alla religioner leder till himlen, till och med avlöna en imam. Återigen kommer här bibeln ivägen. "Ingen kommer till Fadern utom genom mig". Glöm inte att kristendomen bygger på att Gud lät sin egen son spikas upp på ett kors för att människorna skulle frälsas. Vilken helgalen Gud gör detta om det inte är absolut nödvändigt!? När präster står och säger "det går lika bra med Islam", så tycker jag de bör ta konsekvenserna av sina yttranden och byta anställning till ABF, Röda Korset, Amnesty eller någon liknande, icke-religiös organisation.
  Missförstå mig inte, jag gillar Islam och muslimer! Vafalls? Ja, ni kan se mig som en hockeysupporter. Jag gillar att snacka om mitt nördintresse. Speciellt med andra som delar detta intresse. Bara kul om de håller på andra lag, då har vi lite att retas med varandra om. Bara det där med treenigheten kan hålla igång en kväll ihop med en muslim. Men det värsta som finns måste vara att som hockeyfan hamna i ett sällskap där alla spelar Minecraft. Vad pratar man om då? Så mina antagonister är inte muslimer, det är ateisterna. Och, framför allt, de hockeyfans som påstår att det inte är Björklöven som är det enda sanna laget.
  De präster som protesterat emot att alla religioner är lika bra har tagits ned hårt, med tillmälen om rasism, islamofobi och "det luktar brunt".

Efter att Åkesson fått anklaga SvK för dess partipolitisering, så får SvK försvara sig.  Komiskt nog sker detta genom att två partipolitiker uttalar sig! Först min partikollega Hans Wallmark:

• "Den som likt Jimmie Åkesson tror att en kyrka är enhetlig och monotelitisk (sic!) har inte fattat någonting. Det finns oerhört många röster i Svenska kyrkan."  Jovars, i en organisation där mer än 50% av svenska folket är medlemmar finns många röster. Det som är problemet är att vissa av dessa röster trampas på. Hårt.  Vilket jag försökt visa på ovan. Tror du jag skojar, Hans? Försök gärna komma ut som Sverigedemokrat eller anti-HBT, så ska du få se på hur vänligt och accepterande klimatet blir. Kanske dags för ett studiebesök hos Dag Sandahl?
• "Om han nu är kritisk till politiseringen av Svenska kyrkan är det konstigt att man skulle rösta på Sverigedemokraterna. Det är som att välja mellan fotogen och bensin. SD vill ju politisera kyrkan ännu hårdare." Där håller jag med.  Rösta gärna i kyrkovalet. Men rösta då inte på några politiska partier, utan på de som vill att kyrkan skall vara ett religiöst samfund. Min rekommendation: Frimodig Kyrka.

Sen är det dags för Olle Burell, socialdemokrat:

• "Åkessons frontalangrepp visar att Svenska kyrkan går den enda vägen den kan gå – för alla människors lika värde." Aha, jag fattar, Olle. Om Åkesson är för något, så måste vi vara emot. Väldigt djupsinnig politisk analys. Dags för mig att saxa lite ur Sverigedemokraternas hemsida om deras politik: "Partiet förordar en generell och solidariskt finansierad välfärdsmodell där utgångspunkten är att alla barn oavsett familjebakgrund, bostadsort och föräldrarnas inkomst skall ha goda grundförutsättningar att lyckas i livet och där alla skall kunna lita på att samhället träder in hjälper en när man av olika anledningar inte kan stå på egna ben,". Ok, Olle, det är alltså denna politik socialdemokraterna kommer bekämpa 2014?
• "En kyrka som sätter kärleksbudskapet i centrum och går före med samkönade äktenskap provocerar helt naturligt en person med de värderingar som Jimmie Åkesson har." Vafalls? Var har Åkesson hävdat att samkönade äktenskap är fel? Det jag hittat på SDs hemsida om HBTQ är detta: "Ingen människa väljer sin sexuella läggning. Trakasserier och diskriminering mot människor p.g.a. deras sexuella läggning är oacceptabelt och skall rättsligt beivras. Vidare anser Sverigedemokraterna att människors sexuella preferenser primärt är en privat fråga och ingenting partiet fäster någon vikt vid." Återigen, Olle, är det detta du vill bekämpa?

Så, för att summera: Ja, jag tror Åkesson har många poänger med det han säger. Nej, jag vill inte ha in SD i SvK, jag vill ha ut alla politiska partier. Och SvKs ledning verkar antingen inte se något om vad som händer innanför murarna eller så låtsas man som om det regnar.

Men barnen, då?

Sveriges främste mimare, Stefan Löfven, har brutit sin tystnad och publicerat en artikel om skolan ihop med Magdalena Andersson. Att Löven säger något överhuvud taget är intressant, att han väljer uttala sig om ett av mina favoritområden (ja, jag har gått i skolan en gång i tiden, så jag är expert...) är, ja, ännu intressantare.

Så vad säger de? Där finns en del att rota i.

• "En skola av hög kvalitet är avgörande för alla barns möjligheter i livet och är en förutsättning för ett jämlikt samhälle." Ja! Att sossarna efter decennier av nedmontering av just kvaliteten i svenska skolan nu står upp för hög kvalitet är oerhört glädjande. Dock vill jag gärna veta vad som menas med hög kvalitet. Är det att alla lär sig räkna, läsa och skriva? Eller att alla blir genus- och miljömedvetna?
• "Elever och deras föräldrar ska ha rätt att välja skola." Men jösses, det låter ju som om det är Björklund som är deras spökskrivare. Tidigare har sossarna varit väldigt tydliga med att det är kommunpolitiker och -byråkrater som vet bäst var våra små skall gå i skolan. Dock vill jag gärna veta hur Löfven tänker garantera oss föräldrar den rätten, när han gör sitt bästa för att stänga ned alternativen. I en röd kommun med vetorätt emot etableringar lär vi få lika mycket valfrihet som den som köper en T-Ford.
• "Skolforskaren John Hattie visar att byte av skola är något av det mest skadliga för en elevs kunskapsutveckling. Då kan vi inte ha ett skolsystem som är uppbyggt kring idén om att skolor ska kunna gå i konkurs." Den där forskningen skulle jag vilja veta mer om. Innebär det även att vi bör förbjuda skolbyten mellan dagis/grundskola/gymnasium? Bör vi även förbjuda föräldrar att flytta under barnens skoltid? Löfvens oro vad gäller JB-konkursen förstår jag dock. Här skulle staten kunna ställa upp regler, utan att rakt ut förbjuda. Till exempel att ett företag måste garantera, via fonder eller försäkringar, att påbörjad undervisning kan avslutas. Men då måste den lagen även gälla kommunala skolor! Glöm inte att även kommunala skolor läggs ned, till exempel Rosengårdsskolan i socialdemokratiskt styrda Malmö. Vad har du för förslag för att hindra det, Löfven?
• "JB-konkursen aktualiserar också den bristande kvaliteten i många gymnasieskolor. En rad elever får inte den utbildning de har rätt till." Helt rätt av Löfven att uppröras över detta. Något måste göras! Men varför talar Löfven endast om privata skolor och vinstens förbannelse? De kommunala har ju minst lika stora problem, problem som ju absolut inte kommer åtgärdas av vinstförbud eftersom de skolorna inte går med vinst idag.
• "Företag med samhällsuppdrag ska inte kunna tjäna pengar på att leverera dålig välfärd." Låt mig fixa det där citatet för dig, Löfven. Det borde stå: "Ingen ska kunna leverera dålig välfärd." Oavsett om det är kommun, landsting, stat eller Krösus Sork som står för leveransen.
• "När elevkullarna ökar eller minskar behöver antalet utbildningsplatser anpassas. Men i dag finns det inte någon som har ansvar för eller befogenheter att dimensionera antalet utbildningsplatser utifrån antalet elever." Nej, det finns ingen planekonom som hanterar detta. Lika lite som det finns någon planekonom som dimensionerar antalet bilverkstäder, köpcentra eller tandläkare. Detta sköter marknaden bäst, när enskilda aktörer får bedöma om det är möjligt att dra igång ett företag och få en rimlig vinst. Ibland missbedömer de, och då får de ta stöten. Empiriska studier av planekonomi vs marknadsekonomi har sällan utfallit till den förras fördel.

Min tolkning av Löfvens artikel är, lite elakt tillspetsat, att han skiter i barnen. Han använder dem endast som ett argument för sin egen käpphäst, att företag inte ska få gå med vinst. För hade det varit barnen han värnade om, så hade han i alla fall sagt ett ord om hur man kvalitetssäkrar den offentligt drivna skolan. Eller tror han likt den gode Dr Pangloss att den bästa av alla världar råder i den kommunala sfären?

Är jag för elak nu? Socialdemokraterna kanske har en hel hög med förslag på hur den kommunala skolan skall bli kvalitetens och valfrihetens högborg? Hör gärna av er om ni vet.

Men vad gör jag om det blir dans?

Jag är en stor fan av Gaston Lagaffe. Kanske beror det på att jag känner igen mig i hans totala improduktivitet på kontoret. I vart fall så har serien några återkommande teman, där väl det mest kända är när direktör Gyllenhammer kommer på besök för att skriva under ett kontrakt, men ständigt hindras av Gastons påhitt.
Ett annat tema är där Gaston, ofta på förslag från Nicke, iklär sig nån våldsamt opraktisk maskeradkostym: amfora, Sputnik, säl, Marsupilami osv. Kostymen låser fast hans händer och fötter, varpå Gaston i sista rutan yttrar: "Men vad gör jag om det blir dans?"

Det här kommer jag att tänka på när jag hör att några Laestadianer lyckats få sina barn undantagna från skolans dansundervisning av religiösa skäl. Skolverket är upprört. Och det verkar som om de flesta liberala debattörer också hamnar på samma sida som Skolverket: att det är i barnens intresse att inte föräldrarna får sin vilja igenom. De enda som i någon mån ställt sig på Laestadianernas sida är Sydsvenskan, som menar att några timmars dans inte är så mycket att bråka om.


Och även om några timmars dans inte är så mycket att bråka om, så finns här principer att diskutera. Var går gränsen mellan statens och förälderns auktoritet? Skall religion vara en privatsak, eller ej?

Låt oss börja med religionen. Jag misstänker att det ateistiska svenska folket behöver en liten lektion i hur religiösa människor tänker. För den svårt religiöse så är inte gudstron något man ägnar sig åt i sitt eget badrum, för att sedan hänga av sig på hatthyllan innan man går ut. Är man devot muslim så ber man till Mekka, oavsett var man befinner sig. Man avhåller sig från alkohol även på svenska kräftskivor. Och är man Laestadian så dansar man inte.
En inte helt ovanlig åsikt är att man får visserligen som vuxen människa vara lite religiös ibland, men att man inte får låta det gå ut över sina barn. Återigen, nu fattar ni antingen inte hur religiösa funkar eller hur föräldrar funkar. Den som är övertygad om att den som dansar vals hamnar i helvetet lär inte låta sina barn dansa, lika lite som jag låter mina barn hoppa ut i gatan framför en bil.

Om vi pressar religiösa att acceptera alla sekulära påfund, så misstänker jag att vi kommer få en utvandrarvåg, där religiösa familjer flyttar till länder med mer accepterande inställning till deras religion. Eller att de skickar sina barn till katolska internatskolor, koranskolor osv. Är det dithän vi vill komma? Låter lite lätt nationaldemokratiskt, faktiskt.


Var går då gränsen mellan vad staten och vad föräldern skall bestämma? Svårt att ge ett exakt svar, men min inställning är nog lite mer flexibel än skolverkets. Jag anser också att det finns religiösa och sekulära paralleller till varför föräldern skall ges viss bestämmanderätt:

• Minns ni lumpen? När varje manlig 18-åring skulle ge ett år av sitt liv för att lära sig att med vapen i hand försvara riket? Det fanns de som av moraliska (ibland religiösa, men oftast humanistiska) skäl ansåg sig inte kunna bära vapen. En gång i tiden gav det en direktbiljett in i finkan, men så småningom blev vi mer upplysta och instiftade vapenfri tjänst.
• Det finns föräldrar som är vegetarianer, och även vill att barnen skall äta vegetariskt. Hur hanterar skolverket månne det i hemkunskapen? Skall barnen tvångsmatas med blodiga biffar? Visst måste väl barn både kunna laga och avnjuta svenska köttbullar!? Nej, så barbariska är vi inte att vi tvingar vegetarianer att äta kött; varenda skolmatsal har vegetariska alternativ att erbjuda.
• I Frankrike är det förbjudet att bära slöja. I ännu mindre upplysta regioner är det påbjudet. Ingendera är vettigt. Talibanerna förbjöd dans. I Sverige arbetar vi för att det skall bli påbjudet att dansa. Är det bra?

Vad gäller dans, alkohol, sex - de typiska religiösa nojorna - tycker jag att föräldrar skall ha stort inflytande över vad deras barn får och inte får göra.

Men simundervisningen då? Det som brukar få de nationella att krypa på väggarna när muslimer får egna tider i kommunala simhallen, och får liberaler att bli blå även i ansiktet när muslimska flickor undantas från simundervisningen?

Där finns en reell konflikt. Det är viktigt att vi lär oss att simma, det är så vi håller dödsolyckorna nere, och detta görs enklast i barndomen. Så vi vill verkligen att töserna skall komma till badet, för samhällets skull och för deras egen skull. Här efterlyser jag just den lyhördhet och dialog som de nationella blir så upprörda över. Vi har tagit in en massa muslimer med för oss tämligen udda seder och tabun i båten; nu får vi ro det iland. Sverige är inte längre ett enhetssamhälle där alla tittar på samma TV-kanal, handlar på Domus och begravs av Fonus. Om muslimer inte känner sig bekväma med att stå nakna i grupp i duschen, eller med att blanda damer och herrar i badet, då får vi försöka hantera det. Krävs det lite ombyggnad av omklädningsrummen eller uppdelning av badtiderna, ja då får vi ta det. Hellre det än alternativen: att staten måste fösa människor in i duscharna, eller att de uteblir.

Könsstympning? Där är jag absolutist. Ingen könsstympning på våra sjukhus. Varken av pojkar eller flickor. Rör inte min kompis, tack.

Några ord om NPM

De senaste månaderna har det flugit omkring en hel del omdömen om New Public Management (NPM) på både Twitter, bloggar och tidningar. De flesta verkar eniga om att NPM är skräp, men har sällan så mycket konkreta alternativ att erbjuda.

Några exempel:

En uppsats från statsvetenskapliga institutionen i Lund jämför NPM-styrda landsting med mer traditionellt styrda, och hittar inga skillnader. Varken i kostnader eller kvalitet. Uppsatsen rekommenderas som bakgrundsläsning, då den tar upp vad NPM är, och vad det traditionella alternativet är.

Min kommentar: jag är lite förvånad över att inga skillnader hittas. Min egen anektotiska erfarenhet är att för 10 år sedan var det lögn i helvete att få en tid på den lokala, offentliga vårdcentralen. På privatkliniken inne i Lund gick det bra, så länge de inte hade fyllt årets patientkvot. Nuförtiden så är det mycket lättare att komma till på den lokala vårdcentralen, då de vårdcentraler som inte klarar ta emot kunder inte heller får några pengar och därmed läggs ned. Så slipper vi skiten.

Ett gäng fackordförande för läkare, lärare och poliser skriver om att professionen har kidnappats av ekonomer, och att det är dags för experterna att reclaima sina gathörn. De verkar vända sig emot det ivriga mätandet som utförs nuförtiden.

Ett läkarupprop har dragits igång för att protestera emot:

• Byråkratin, som gör att läkare inte hinner tillbringa mycket tid med sina patienter.
• Ett produktionsinriktat system, där patienten blir en bricka.
• Kostnadsjakten; brist på vårdplatser, korta patientmöten, osv

Och vem är jag att kunna säga emot läkarna? Ja, till att börja med vill jag citera en kommentar till artikeln:

"Det är väldigt fint och behjärtansvärt att så många vill vara goda doktorer som tar hand om patienter på ett kunnigt, etiskt och empatiskt sätt. Något annat vore väl egentligen galenskap.
Men det jag ofta undrar över, när kampanjer som denna och typen »stoppa nedskärningarna i vården«, »det måste vara nog nu« florerar, är de konkreta förslagen. Det är väldigt lätt att skriva på en namnlista och säga nej, men jag upplever att det det är ytterst sällan som det presenteras konkreta förslag från professionen kring hur vi ska jobba istället.
Korta vänte- och handläggningstider är det väl inget ont i per se? Hur ska t ex ersättningssystemet se ut för att vi ska kunna jobba empatiskt och etiskt och utifrån patientens behov, utan att patient nr 1:s behov tränger undan patient nr 2:s behov? Hur organiserar vi kliniken för att herr X inte ska behöva träffa en ny psykkonsult varje gång? Den dag som debattartiklar och nej-stopp-upprop följs av konstruktiva förslag för finansiering och organisation av Sveriges vårdapparat, skriver jag gladeligen under med min tjockaste penna."

Malin Bohlin, leg läkare, Mälarsjukhuset

Ja, vem är jag att säga emot läkarna? Jo, jag är faktiskt också doktor. Inte sån där doktor med vit rock, utan teknologie doktor - i industriell mätteknik. Vilket gör att jag har en del insikter i det där med mätningar. "Att mäta är att veta", brukade vi säga. Vilket innebär att om man inte mäter, så vet man inte. Jag är faktiskt lite förvånad över att just läkare vänder sig emot att man mäter verkligheten, och sedan drar slutsatser därur. Det är nämligen just det som skiljer doktorn från kvacksalvaren. Kvacksalvaren går gärna på fingerspetskänsla, på vad som är biodynamiskt eller antroposofiskt tyckande, spår i kattinälvor, osv. Doktorn skulle inte komma på tanken att portionera ut läkemedel innan dessa visat sig effektiva via dubbelblindstudier.

En förklaring till läkarnas lättsamma attityd till mätningar är att de är kvacksalvare - vad gäller organisation av stora organisationer, skattefinansierade såväl som privata. Man lär sig inte särskilt mycket om lean, NPM eller ens de mer klassiska alternativen under läkarutbildningen. Så när de ber om att överlåta organisationen till professionen så missar de att vad gäller organisation så är de inte proffs.

En sak som läkarna har rätt i är att man kan mäta fel sak, eller dra fel slutsatser av vad man mätt. Vi har väl alla hört historien om fyllot som tappat nyckeln, och sedan letar under lyktan. Inte för att det var där han tappade nyckeln, utan därför att det är där han kan se något. Låt mig dra några trista anekdoter ur mitt liv:

I min fjärran ungdom arbetade jag på en elektrokemisk industri. Salter katalyserades fram i början av processen, varpå blandningen av salt och vätska leddes fram i rör och kyldes. Till sist fälldes saltet ut i stora centrifuger (plockade från nedlagda sockerbruk), packades på tunnor och säckar och skickades till kunderna. En av komponenterna i kylsteget var en så kallad flashkylare. Den funkade så att varm salt/vätskeblandning fördes in i kylaren. Luft pumpades ut ur kylaren så att undertryck bildades. Detta gjorde att vätskan lättare kokade, varpå vätska kunde avledas ur blandningen, som också svalnade, vilket ledde till att blandningen hamnade på gränsen till att saltet skulle börja kristalliseras ut ur blandningen. Inställningen av undertrycket var alltså rätt kritisk. För lågt tryck, och saltet fälldes ut en masse och satte igen rören, varpå den stackars operatören fick kasta sig ut ur kontrollrummet, springa några våningar upp på ställningarna och spola rent rören med högtrycksspruta. För högt tryck, och för mycket och för varmt vatten följde med ut från kylaren, processen fick för dålig verkningsgrad, och fabrikens ledning blev förbannade över ekonomin.

Varje dag satte "kontoret" upp mål för vilket undertryck som skulle ställas in. Jag antar att de vägde in vilken produktionstakt de för tillfället behövde, och kanske några fler variabler. Vad de glömde, var alla de variabler som de som under åratal servat denna tämligen temperamentsfulla maskin kände till: temperaturer in/ut i rören, salthalten i blandningen, vädret, månens faser, månadens horoskop, osv.

Så vad gjorde operatörerna? Jo, de "tolkade" målvärdet. De ambitiösa satte värdet så nära kontorets mål det gick, fick jobba en hel del med att justera, och belönades emellanåt med att få springa iväg och spola rent. De inte fullt så ambitiösa satte helt enkelt ett tryck så högt att de garanterat inte skulle få några problem med kylarfanskapet.

Några år senare i livet arbetade jag som doktorand på högskolan. Detta var på den tiden då Sverige expanderade, det fanns gott om anslag, och alla institutioner var trångbodda som bara den. Döm om vår förvåning och glädje när vi fick höra att staten sagt OK till att bygga ett nytt fysikhus på området. Äntligen skulle vi få plats! Det enda vi var oroliga för var att det nya huset skulle vara för litet redan när det byggdes; att döma av de platsbehov olika avdelningar redan skickat in så skulle det bli trångt.

Sen hände något. Staten ändrade reglerna. I stället för att den som skrek högst fick de utrymmen de begärde, så blev var avdelning tvungen att betala, ur sina anslag, för de ytor som de använde. Och vad tror ni hände? Jo, genast sjönk prognoserna drastiskt. Professorns gamla försöksuppställning som stått och tagit upp ett lab i 10 år åkte raskt ned i källaren. Helt plötsligt såg det väldigt tomt ut i det nya huset.

Vad vill jag då ha sagt med dessa anekdoter? Jo:

• Det är inte lätt att detaljstyra uppifrån. Jag misstänker dock att det ofta är vad som sker när det offentliga skall börja mäta och styra; det är svårt att bryta med hundratals år av byråkratisk ineffektivitet. En utmaning för sjukvården är att hitta den rätta styrningen. Detaljerad styrning av exakt vilken terapi som skall ges, och exakt hur, lär bli lika misslyckat som önskemål om vissa tryck i en flashkylare.
• Direktiv uppifrån har betydelse - särskilt om de slår på byråkraternas plånböcker. Byråkratier har en viss tendens att inordna sig så att byråkraterna får det så bekvämt som möjligt. Om långa vårdköer slår emot sjukvårdens egen organisation, så kommer denna organisation att se till att få bort vårdköerna.

Sen en liten avslutande fundering, i anslutning till sista punkten ovan. Det verkar som om många vill tillbaka till den gamla goda tiden, där det bara var att begära den budget som behövs för att verksamheten bekvämt skall gå runt. Effektivisering och liknande trams, varför bry sig när det bara är att höja skatten en procent i år igen?

Tyvärr, grabbar, den tiden är förbi. Som alliansen rätt väl har visat, så har vi nått skattetaket. Ökar vi skatten, så minskar arbetsviljan och därmed skatteuttaget. Det finns en gräns för hur mycket vården kan kost - och därmed måste vi begränsa, prioritera och effektivisera. Vad som händer om vi går tillbaka till den gamla tidens byråkrati har Parkinson redan rett ut. Jag kan rekommendera er att leta upp boken på närmaste antikvariat, den är ett komiskt mästerverk med en botten av djupaste allvar.

Har jag några konkreta råd då, nu när jag gnällt över hur lite andra har att komma med? Ja, några tankar har jag:

• Låt inte läkarna ta hand om organisationen av sjukvården. Skaffa proffs istället, som tillsammans med personalstaben stegvis effektiviserar verksamheten. Undvik offentliga sektorns tendens att med ett alexanderhugg (gärna centraliserat och gigantomaniskt) lösa alla problem.
• Fortsätt mäta, och styra på det ni mäter. Men ta gärna lite hjälp från industriexperter. Folk inom offentliga sektorn verkar ofta tro att i industrin finns endast enkla problem av begränsad komplexitet. Visst, visst. Försök gärna först hålla ett JAS-plan i luften, styra ett oljeraffinaderi eller driva ett mjukvarutvecklingsprojekt med 1000 civilingenjörer i halvdussinet olika länder. Sen kan vi snacka komplexitet.
• Sätt patienten i centrum. Alltför ofta skyfflas man mellan experter, eller ramlar ned i det svarta remisshålet mellan vårdcentral och sjukhus. Mitt förslag: låt vårdcentralens läkare vara "entreprenörer", som driver patientens fall hela vägen. När jag skall anlita mer än en hantverkare, och därmed samordna snickare, rörläggare, målare etc. så kan jag upphandla denna tjänst. Varför inte i sjukvården?

Men så får man väl inte säga i Sverige?

Så har återigen ett solklart fall av näthat inträffat. Ännu en kränkt vit man har hävt ur sig spyor emot en ung kvinnlig krönikör på nätet, och därmed även blivit översköljd av kritik från alla håll.

Nej, inte riktigt. För den här gången var näthataren en etablerad vänsterprofessor ifrån Lund, som spydde upp sitt twitterhat gentemot Ingrid Carlqvist, känd Dispatch International-profil. Och plötsligt gick maktanalysen i baklås.

Om det här bara vore frågan om att en människa skriver motbjudande, nedlåtande saker om en annan människa på Twitter, så vore det inte mycket att skriva om, utöver att tydligt pränta ned hur illa jag tycker om människor som kränker andra. Det principiellt intressanta är att nu har professorns arbetsgivare, dvs universitetet i Lund, blandat sig i leken. De skall ha ett samtal med professorn om vad han får/bör skriva på Twitter framöver.

En Lundakollega hoppar då fram till professorns försvar. Liksom staten på sin tid fängslade Knut Wicksell för skämtsamma kommentarer om den obefläckade avelsen, så skall yttrandefriheten nu begränsas. Nja, nu var det ju inte särskilt oskyldigt det den käre professorn sa. Låt oss ta fram några citat:

"@ingridcarlqvist är en plåga och förändras aldrig. I sanning en avskyvärd och liten människa"

"Jag vill inte kramas med dig @ingridcarlqvist Jag vill spotta dig i ansiktet om jag får chansen" 

Även som yttrandefrihetsfundamentalist undrar jag lite: är detta verkligen uttalanden som jag vill dö för hans rätt att få yttra?

Men tillbaka till det där med arbetsgivaren. Jag ser två modeller som står emot varandra:

1. Den svenska modellen, folkhemmet. Relationen arbetsgivare/arbetstagare är formad efter den gamla bruksorten och industrisamhället. Arbetstagaren är en utbytbar kugge i det löpande bandet. Det viktiga på arbetet är det rutinarbete man utför där, vad man har för åsikter och aktiviteter på fritiden är irrelevant. Lagstiftningen ger arbetstagaren långtgående skydd emot avsked pga arbetsgivarens nycker. Det är inte OK att avskeda någon för att de engagerar sig politiskt, låter bli att tvätta sig på helgerna, inte går i kyrkan, går i kyrkan, talar svenska med skånsk dialekt, osv. Så länge man gräver sina diken under arbetstid så har man jobbet kvar.
2. Den danska modellen, flexicurity. Där är det lättare att sparka folk, gillar arbetsgivaren inte någons uppsyn så är det bara att säga till dem att dra. Samma sak om arbetsgivaren tycker att vad arbetstagaren ägnar sig åt på fritiden påverkar företagets image negativt.

För stora företag som Volvo funkar antagligen den svenska modellen utmärkt. Vem bryr sig om ifall några montörer på Volvo är näthatare när det är dags att köpa en ny Volvo? För universitetet kan det vara lite annorlunda. Om det kommer ut att alla anställda på statsvetenskapliga institutionen är testuggande marxister, vem tusan vill ligga i Lund? Samma sak om man kan förvänta sig hatbrev av de lärare som man inte delar åsikter med. 

Initialt är jag, som tokliberal, böjd att falla för den danska modellen. Jag är ju för äganderätt, och att den som äger ett företag skall få göra vad de vill med företaget, inklusive köra det i botten. Så om ägaren ogillar vänsterhänta, låt den göra sig av med dessa. Det finns gott om andra företag att söka jobb i, företag med vettigare ägare.

Men sen kommer jag på att det är ju Sverige det gäller. Landet där alla har samma åsikt, samtidigt. Landet där det är helt oacceptabelt att inte tycka som alla andra. Så jag blir lite orolig. Om vi tillåter oss att avskeda de med en udda åsikt, kommer det finnas någon som anställer dessa? Eller blir de samhällets paria? Vi har ju till exempel redan sett hur Sverigedemokrater haft svårt att få och behålla tjänster i den offentliga sektorn, som ju faktiskt är hårt reglerat enligt den svenska modellen. Kommer man i framtiden att få svårt att hitta ett jobb för att man är för/emot demokrati, feminism, marknadsekonomi, invandring, islam, kristendom, osv?

Så för tillfället så håller jag på vår svenska modell. Och i den skall universitet ge tusan i vad deras anställda har för sig på sin fritid. Det blir ett fall för polisen i förekommande fall. Sen hoppas jag på att invandringen avsvenskar svenska folket såpass att vi en dag kan låta mer än en åsikt åt gången vara moraliskt acceptabel.