Kan vi inte begrava Breivik nu?

Ur led är tiden. Här försvinner jag iväg för en veckas lugn kursverksamhet, och kommer tillbaka till fullständigt kaos. Tydligen så har högerextremister i Malmö knivskurit vänsterextremister förra helgen. Vittnesmål går isär. Expressen hävdar att högern blev jagad av vänstern, och att knivarna kom fram när de förra blev upphunna. Låter ju som vanligt hederligt självförsvar. Researchgruppen ger en annan bild av det hela. Jag fegar ur och väntar tills polisen rett ut det hela, varken kvällspressen eller AFA närstående filurer känns som särskilt trovärdiga källor att bygga sitt moraliska raseri på. I vilket fall så är det en tragedi för de inblandade, både de som ligger på sjukhus och de som kan se fram emot dryga straff.

Å sen kommer de som ska få det hela att passa in i sina politiska käpphästar.

Först ut är Aftonbladets Åsa Lindeborg. Ständigt denna Lindeborg, som Åke Holmberg nog hade skrivit. Nog fasen får hon in Breivik i sammanhanget:

'Vi har vänt ut och in på Breiviks psyke, men hans manifest är höljt i dunkel. ­Ingen inom den demokratiska borgerligheten vill självpröva tidsandan hans handlingar fötts i. Ingen vill ta ansvar för delarna av det gemensamma tankegodset: antikommunismen, islamo­fobin, rädslan för feminismen, hatet mot ”kulturmarxismen”. Breiviks besinningslösa våld är det stora problemet, inte hans världsbild.'

Sen hittar jag en annan gammal Lindeborgare:

"Jag är inte principiell motståndare till våld, varken inom konsten eller som politisk metod."

Om jag skall försöka tolka vad Lindeborg skriver, så tycker hon att det är Breiviks åsikter som är det stora problemet, inte att han sköt ihjäl en mängd människor. Herrejösses!

Sen bör Lindeborg vara lite försiktig. Vad händer om vi använder Lindeborgs analysverktyg på henne själv? Vilket tankegods har hon gemensamt med gamla kommunistiska slaktare som Lenin, Stalin, Pol Pot, Mao osv? Till skillnad från den demokratiska borgerligheten är hon ju inte heller principiell motståndare till våld. Vill du verkligen ha allt detta blod på dina händer, Åsa?

Ytterligare ett Lindeborg-citat från den första artikeln:

"Att den ena ­rörelsen kämpar för demokrati och alla människors lika värde och att den andra arbetar för motsatsen spelar ingen roll. Alla som inte är liberaler är farliga." 

Nej, Lindeborg, det här har du missförstått. Den som använder våld för att driva igenom sin politik är definitionsmässigt inte en kämpe för demokrati. Människors lika värde? Jag lär raskt hängas från närmsta lyktstolpe om tokvänstern kommer till makten. Rättssäkerhet och respekt för oliktänkande är inte vad som utmärkt de samhällen där socialismen kommit till makten. Det är inte de som inte är liberaler som är farliga. Det är de som ser våld som en OK politisk metod som är farliga. Som du.


I Sydsvenskan skriver Patrik Svensson om hur mycket värre högerextremismen är än vänsterextremismen. Ett par lösryckta citat:

"Att jämföra den autonoma vänstern med nazismen är lika missvisande och poänglöst som att jämföra äpplen med päron" 

"Den högerextrema strävan efter ett totalitärt styre likställs på så sätt med den radikala vänsterns strävan efter utvecklad närdemokrati och gemensamt ägande."

Tala om att jämföra äpplen och päron. Snälla Patrik, jag har verkligen inget emot en radikal vänster som politiskt propagerar för gemensamt ägande. Även om detta gemensamma ägande skulle vara detsamma som konfiskation av all privat egendom, förbud mot privata företag överhuvudtaget, osv.
Det jag har problem med är de ur den radikala vänstern som vill slå mig gul och blå. Liksom jag har problem med de ur den blågula rörelsen som vill banka mig till röd rostbiff. Det är svårt att i efterhand urskilja om en rutten frukt en gång varit ett äpple eller ett päron. De stinker i vilket fall.


Har ni tröttnat på mina tirader kan jag rekommendera Segerfeldt, som i några inlägg reder ut begreppen:

• Vi måste hålla emot
• Det är inte extremismen, utan våldet
• 14 punkter om våldsvänstern

Hans poäng är att det inte är graden av extremism som är problemet. Om någon vill införa det klasslösa samhället, tusenåriga riket, kalifatet eller matrikariatet - so what? Vårt demokratiska system, där man måste övertyga den stora massan om sina idéers förträfflighet, sållar raskt ut de värsta tokstollarna. De kommer aldrig till makten.

Det är de tokstollar som med järnrör, knivar och bomber vill driva igenom sina idéer som vi skall vara rädda för. Oavsett om de står till höger eller till vänster. Kanske framför allt om de står nära oss. Med sådana vänner behöver vi inga fiender, som Ung Vänster fått erfara.

Så, medborgare, förenen eder. Emot våldsverkare i alla läger.

Mot en ny försvarspolitik

Moderaternas ras i förtroendemätningar och Putins Krim-inella agerande i Ryssland får mig att undra om det inte är dags för högern att växla in på ett nytt spår. Istället för att triangulera sossarna med skattehöjningar, vilket bara får gammelmoderater att fly, så är det dags att lära av vår granne i öster. Ut med den feministiske, lyssnande och eftertänksamme Reinfeldt. In med en häradsbetäckande macho-Rajraj som jagar björn från skoter ihop med Putin, och sitter barbröstad ihop med Plura och Guillou och diskuterar hur man bäst grillar det nyskjutna utrotningshotade djur de sitter och flår framför TV-kamerorna.

Sveriges utrikes- och försvarspolitik kan behöva Putiniseras. En lämplig första åtgärd är att undsätta Åland med svenska trupper, förklädda till tyska trollingfiskare och sommarstugespekulanter. Åland bebos ju av en svensktalande befolkning som inte högre önskar än att återförenas med fosterlandet. Väl?

Någon kanske invänder att våra svenska gossar inte riktigt är mogna uppgiften? Det sägs ju att ett land alltid har en armé: sin egen eller någon annans. Nåväl, låt oss hyra in någon halvmiljon soldater från Nordkorea, ihop med lite kryssningsmissiler och kärnvapen. De borde bli billigare än inhemsk arbetskraft. Ett kärnvapenparaply runt Gotland borde avskräcka även dansken. Legosoldater är ju också en god gammal tradition som spårar sina anor till de stora svenska krigarkungarna, vilket borde tilltala moderaternas kärnväljare (pensionerade majorer som åker på WW2-resor på sommarlovet och prenumererar på Jane's defence weekly).

Nästa steg, när vi väl grävt oss ned på Åland, är att kontakta Putin för en delning av Finland. En modern Molotov-Ribbentrop-pakt där vi får de svensktalande områdena, och ryssarna tar de medborgare som pratar lika obegripligt som ryssarna själva. Detta snilledrag ger oss inte enbart ett imperium som spänner runt Östersjön, det ger också moderaterna full och total uppbackning från alla kommunistiska kultursidor i Sverige (dvs alla kultursidor i Sverige). Ni minns väl hur vänsterpartiet under andra världskriget hyllade Hitler? Visst, sen fick han inte lika lysande recensioner därifrån efter att han huggit Stalin i ryggen, men ändå. Gör moderaterna upp med Putin så kommer Åsa Linderborg älska oss.

Sen är det Norges tur, och sen tar vi oss an danskjävlarna.

Eller inte.