Tiggare kan ingen vara...

...eller hur nu den psalm gick, som vi sjöng på skolavslutningarna i den fjärran ungdom då man fortfarande fick sjunga religiösa texter på skolavslutningen. Ja, idag ska det handla om tiggare.

Lokaltidningen har haft tiggare som ett tema några dagar nu. Sympatiskt nog så har vi fått möta några människoöden bakom tiggeriet, som på stora uppslag själva fått berätta om varför de sökt sig hit, och vad de tycker om läget. Alltid bättre än när journalister sitter och intervjuar journalister om vad man bör tycka, och varför de som inte tycker detsamma om allas lika värde inte är lika mycket värda som vi som tycker lika om att vi tycker olika.

Antalet tiggare har ökat här nere i södra Sverige. I det välmående och generösa Lund finns en tiggare på snart sagt vart gathörn i centrum. Även en del småorter har fått en fläkt av kontinenten. Det börjar muttras en hel del, å ena sidan om att tiggare snyltar på vår välfärd, å andra sidan om att tiggare lämnas vind för våg.

De människoöden man läser om är onekligen medryckande:
Mirela Moldovan förlorade jobbet i Spanien pga den sydeuropeiska krisen, och kom till Sverige. Här sitter hon och tigger. Hon bor i en skåpbil. Barnen är hemma i Rumänien hos svärföräldrarna. Dagsinkomsten är uppåt en hundralapp; hälften går till mat, hälften sparas. Ibland skickas lite slantar hem till Rumänien. Hennes dröm är att få ett jobb, så att hon kan ta hit barnen.

Ion Sorin Stan har en liknande historia. Han blev av med sina pengar hemmavid, åkte till Norge för att tjäna pengar, och har nu hamnat i Sverige. Han är för stolt för att tigga, så inkomsten baseras på att plocka tomburkar. Han bor som uteliggare i en park. Då och då skickar han hem lite pengar till mamma. Han är avundsjuk på tiggarna, som han säger kan tjäna en tusenlapp om dagen. Han försökte söka jobb på AF, men hamnade i moment 22: AF krävde personnummer, men skatteverket krävde en anställning för att ge honom personnummer. Nu satsar han på att hitta svartjobb.


Det är gripande människoöden. Detta är inga passiva bidragstagare, som sitter och rullar tummarna i väntan på nästa check från socialen. De ger sig ut i Europa i risiga skåpbilar och letar upp de skitjobb som finns, och i brist på jobb så sätter de sig i ur och skur på gatan med en pappmugg framför sig. Allt detta för att få mat och husrum för sina barn och föräldrar hemma i Rumänien. Jag har full förståelse för de svenskar som säger att det är nog nu; att det är dags att se till att dessa människor får en människovärdig tillvaro.

Men innan jag spinner vidare på den tråden, är det dags för ett komiskt mellanspel i genren "oja sig över tokiga vänstermänniskor". F!. Jag säger bara det, F!. Först förslag om att skicka män på omskolning. Att överhuvud taget använda ordet omskolning när ens partiledare är en gammal kommunist visar på viss okänslighet för 1900-talets historia, eller att man gått i den svenska skola som knappt lär ut historia längre. Sen utkast om att guldbrytning bör förbjudas och ersättas med mer produktivt arbete i välfärdssektorn. Tips till F!: googla lite om planekonomi. Det gick inte särskilt bra i Kina och Sovjet, och det går inte särskilt bra i Nordkorea och Kuba idag. Sen kommer senaste snilledraget: i dagens tidning pläderar F!s talesman i Lund, Anna Tomasson, för att vi helt enkelt skall öppna kommunen för tiggarna, och ge dem "möjligheter till bostad, jobb, hälsovård och tillgång till trygghetssystem". Så långt egentligen inte något stolligt, det är inget fel i att önska trygghet och välfärd till alla. Det roliga kommer sedan, när Anna jämför de utländska studenter som anländer till Lund varje termin och blir väl omhändertagna med de rumänska tiggarna. Den enda skillnaden Anna ser är att studenterna anländer med försörjningen tryggad från sina hemländer. Ja, Anna, det är en väldigt väsentlig skillnad. Det är mycket lättare att få köpa något när man har pengar. Inte heller studenterna har det helt lätt i bostadsbristens Lund, varje gång studenterna anländer så skrivs artiklar om hur de får hysa in sig i lundabornas soffor eftersom det helt enkelt inte finns bostäder. Tiggarna lär inte få det lättare. Jag undrar just hur det ser ut när Anna går på Ica för att handla? "Aj fan, jag glömde plånboken hemma. Men pengar har inget med människovärde att göra, så ge mig nu varorna i alla fall".

Snälla F!, pengar växer inte på träd!


Så, nog med gnäll på F!. Tillbaka till de viktiga frågorna. Skall vi hjälpa tiggarna? Om vi ska det, vilka ska vi i så fall hjälpa - alla tiggare i hela världen, alla som är friska nog att ta sig till Sverige, alla som gör sig bra i TV? Oenigheten i svaren på dessa frågor verkar stor i Sverige. Det är inte lätt att enas om hur stor del av statens budget som skall tas i anspråk, och hur den bäst fördelas. Därför har jag ett par radikala, liberala förslag:

Låt oss privatisera rubbet!

Staten ska göra sitt genom att  inte lägga sig i. Staten ska inte försöka hindra tiggare att ta sig in i landet. Staten ska inte hindra dem att söka jobb. Staten ska inte heller pytsa ut en massa pengar till dem.

Pengar ska tiggare få av oss medborgare, från hand till hand. Vill du att alla tiggare ska dra hem dit de kom från? Ge dem då inte några pengar. Vill du att tiggarna ska få ett rikt och tryggt liv? Ge då tills det gör ont, och ge sen lite till. Se till att Stadsmissionen har mängder med pengar. Starta en organisation som bygger om gamla oanvända ruckel till billiga sovsalar för tiggare. Starta en friskola som undervisar tiggarnas barn, så barnen kan vara med sina föräldrar.


Sen tycker jag också att man bör lyssna till vad rumänerna ovan sade. De vill inte tigga. Låt oss ta det en gång till: de vill inte tigga. Varför tigger de då? Jo, därför att här i Sverige finns inga jobb. Eller, för att vara mer med sanningen överensstämmande: det finns inga jobb rumänerna kan utföra som någon är beredd att betala en normal, svensk kollektivavtalslön för. Eftersom vi inte har vare sig låglönesektor eller lågskattesektor - förutom svartjobben då, och sådana vill vi inte ha. Svartjobb är fult.

Så här kommer nästa tokliberala förslag: återinför pigjobben. Och nu menar jag riktiga pigjobb, där pigan bor i ett råtthål till pigkammare, har en ledig kväll i veckan och ren svältlön. Ja, svältlön för en svensk som ska betala för en 3:a, en gammal Volvo och en årlig Thailandresa, men knappast svältlön för en rumän som idag tjänar 100 kr/dag.

Fördelar: Marela och Ion kan få jobb. Inte fasta jobb, inte högbetalande jobb, men jobb. Vilket är fan så mycket bättre än tiggeriet, säger de själva. De kan skicka pengar hem till Rumänien, vilket även borde glädja SD-väljare, eftersom migrantarbetares hemsända pengar är något av den mest effektiva "hjälp på platsen" som finns, med minimal risk för att någon girig diktator använder biståndspengarna till ett par nya Bentley istället. Vi livspusslande svenskar får plötsligt möjlighet att få hjälp med barnpassning, målning, gräsklippning osv till måttliga priser.

Nackdelar: Vi importerar en underklass. Lite smått känsligt för det svenska jämställda samhället. Skall det finnas särlagstiftning för invandrare, eller skall även svenskar få söka pigjobb när de inte kan få något annat? Om vi ska ha någon form av apartheid, hur ska den upprätthållas? Kommer invandrares barn att födas in i underklassen? Detta kan bli dödsstöten för den svenska modellen, där man antingen har en bra lön eller är arbetslös. Vi kommer säkert få se medelsvensson isolera sig i gated communities för att slippa öppna dörren för kringdrivande arbetssökande.

Så: slutsatsen verkar bli att det inte är särskilt lätt att vara god, inte utan att det får följder för en själv. Så om du tycker att min vision ovan är ohygglig, kall, hård och tydliga tecken på borgerliga avvikelser: vad har du själv för förslag? Hur kan vi integrera en stor mängd lågutbildade migranter i samhället och samtidigt behålla den svenska modellen? Om du inte har någon lösning, vad ligger dig närmast om hjärtat: svenska låginkomsttagare eller rumänska tiggare? Oroa dig inte för att jag ska bli kränkt av kritik, jag blir bara överlycklig om någon lyckas hitta en bättre lösning än den jag just hittade på. Inte heller jag tycker den är perfekt. Men den är tusan så mycket bättre än att tro att vi kan lova svensk välfärd åt hela världen.

Islam - den gröna faran?

Idag tänkte jag sprida lite lösa tankar om Islam. Lite väl långt att sticka ut huvudet kanske? Jag läste idag en Elvis-stripp där Elvis läste lusen av diverse religioner. I rutan för Islam stod det ungefär "nej, här vågar jag inte skriva något". Och jag misstänker att det var den svenska toleransens fanbärare, snarare än ilskna skäggiga gubbar med koraner i bakfickan, som Tony Cronstam var rädd för. Men någon fördel skall det väl vara med att vara en tämligen oläst bloggare: man kan lugnt ta ut svängarna lite mer än kändisarna.

Bakgrunden till mina funderingar är en brittisk dokumentär jag såg på dansk TV (japp, jag är en sån där snyltare som samlar in de radiovågor som danskarna låter spilla över Öresund). En reporter som var uppvuxen i Luton åkte tillbaka dit för att se varför staden numera hade rykte om sig att vara en växtplats för både islamism och EDL (English Defence League).

Direkt vid ankomsten dök en rolig (nåja...) länk till Sverige upp. Självmordsbombaren Taimour Abdulwahab al-Abdaly, mannen som hade satt sig i sinnet att bli Sveriges svar på Breivik men endast lyckades spränga sig själv i luften, bodde nämligen i Luton innan dådet. Och just när journalisten anlände till Luton så hade polisen plockat in Taimours fru för förhör. Varpå ut kommer demonstrationståg med skäggiga gubbar i kaftan med plakat som det står "fuck the fascist police", "down with democracy" och liknande saker på. Demonstrationståget hade även en supportersektion med damer i svarta tält och ögonspringor. Fler niqab än jag sett i mitt liv i Sverige. Unga arga män paraderar framför kameran och tävlar i att förkasta det samhälle de lever i. I det här läget verkar det som om reportern är sugen på att lösa medlemsskap i EDL och ställa sig och skandera "arabs go home" vid vägkanten.

Men, allteftersom får vi möta fler sorters muslimer:

• Jo, som tidigare nämnt, de radikala. De som rekryterar kanonmat till Jihad i Mellanöstern. De som vill införa Sharia. De som tycker väpnad kamp är helt OK. Dårarna. Och antagligen just den sortens representanter som svenska staten väljer när de ska tala med "muslimska civilsamhället".
• "Fundamentalistiska" muslimer. Dvs sådana som flitigt tummar koranen, läser sina böner, och försöker leva ett gott liv i profetens efterföljd. De har inget till övers för gruppen ovan, och vice versa.
• Vissa som trivs med att bo i en segregerad stadsdel som liknar vilken stad i Mellanöstern som helst, förutom att där finns demokrati och rättsväsende, och andra som gärna är en del av England.
• Sekulariserade muslimer som springer på nattklubb ungefär som vilken engelsk grabb som helst, förutom att de behöver smyga lite mer inför morsan. Antagligen fanns där en och annan sekulariserad kvinnlig muslim också, som smyger så effektivt att ingen ser att de finns.

Så det verkar som om de som ser ett hot från en unison muslimsk invandring, ett Eurabia, eftersom "det finns bara ett Islam", har fel. Lustigt nog: ju mer radikala och stolliga muslimerna var, desto ivrigare hävdade de själva att det bara fanns ett Islam. Deras egen. Den där otrogne hunden i moskén ett kvarter bort var ingen äkta muslim. Att tänka i svart och vitt är väl en yrkesskada hos fanatiker överallt. Se bara på AFA, SMR och tokfeminismen här hemma i Sverige.

Reportern prövade på att iklä sig en niqab och vandra runt lite i stadens inte särskilt muslimdominerade centrum. En intressant upplevelse, en del människor kunde viska rätt otrevliga saker. Jag misstänker att liknande saker hade viskats om hon hade gått runt i kortkort i muslimkvarteren. Idioter verkar tyvärr finnas i alla läger.

Är Islam något att oroa sig för, då?

Jo, de våldsamma extremisterna bör säkerhetspolisen ha ögat på. När hundratals unga män varit nere i Syrien eller Irak och krigat, då kan det vara värt att hålla koll på dem. Den som varit med om att skära halsen av dussintals civila kanske inte har så mycket spärrar längre. Samtidigt får jag lägga in ett litet försvarstal. Minns ni hur svenska kommunister åkte ned till Spanien under inbördeskriget för att hjälpa världsrevolutionen på traven, eller hur svenska frivilliga kämpade för ett fritt Finland? Jag kan tänka mig att det kan finnas ädla skäl för att åka ned och kämpa emot Assad, eller för ett fritt Kurdistan. Men mitt cyniska sinne säger mig att det mest är desperata unga män som vill få ligga i paradiset som åker ned som slaktare.

Men korantroende muslimer, då? Antagligen rätt konservativa sådana också, med tämligen icke-svenska synpunkter på det där med dagis, delad föräldraförsäkring och att deras döttrar prövar på rikligt med sex före äktenskapet i alla hål de kan komma på, gärna samtidigt? Kan vi ha sådana i Sverige? 

Nej, jag ser inte troende muslimer som ett hot. Jag gillar nämligen olika. Jag tycker inte vi alla ska behöva tycka exakt likadant, och uppfostra våra barn exakt likadant. Det är helt OK att det finns en Muhammed på min brandstation. Och en transa. Bara de inte börjar slåss med varandra, eller kräver att jag ska leva som dem.

Jo, visst finns det gränser. Könsstympning, till exempel. Där skall nolltolerans råda - medverkar du till att ditt barn stympats har du förverkat all rätt till att träffa det igen. Men det är inte ett exklusivt muslimskt problem. Och sen ska ju lagar vara könsneutrala i jämlikhetens stamort på jorden. När vi väl utrotat könsstympningen kan vi sedan ta tag i den barbariska pursvenska seden att ta minderåriga barn till frisören för att stympa (ta hål på) öronen.

Vad gäller barnuppfostran vill jag ge muslimer långtgående befogenheter - upp till och inkluderande koranskolor. Kan vi ha idrottsgymnasium, så nog f-n kan vi ha korangymnasium också. En strikt uppfostran? Visst. Det är föräldrarnas rätt att välja hur man uppfostrar sina barn. Oavsett om de vill skicka barnet till förskolan Egalia ifrån födseln, eller hemskola barnen i strikt patriarkal anda. Lagen kommer in vid direkt missfostran, såsom aga eller knuff från balkong.

Så vet ni vad, tokvänstern? Jag står gärna med er på barrikaderna och välkomnar Islam som en naturlig del av vårt framtida Sverige. Men då ställer jag ett villkor: att även min hemvävda konservatism och religiösa fanatism har en plats. För den verkar ni mest vilja utrota.

Till Kartellens försvar

Jag måste vara masochist. Tidigare har jag lagt tid åt att förklara varför mina motpoler i invandringspolitiken, Sverigedemokrater, förtjänar att få leva och dö i Sverige som vanligt folk utan att avskedas och/eller omskolas. Och nu ska jag försvara Kartellen, de hyggliga grabbar som mer än gärna skulle vilja spöa mig gul och blå för mina åsikters skull.

Alla vet väl vad som hänt. Hiphop-gruppen Kartellen var inbokad att uppträda på Peace & Love-festivalen. Då drog sig en sponsor - Mittmedia - ur. Varpå P&L, hipp som happ, avbokade Kartellen. Varpå övriga artister med hjärtat till vänster drog tillbaka sina bokningar. Varpå P&L välkomnade Kartellen tillbaka i fredens och kärlekens famn.

Reaktionerna blev många, från att sponsorn och P&L hotade demokratin och yttrandefriheten, till att det är helt rätt att avboka våldsförhärligande artister som tydligt visat att de menar vad de säger.

Jag då? Min första magreaktion när jag hörde om den inställda bokningen var: Jättegött. Äntligen får vänstern känna på att det inte går att vara hur våldsförhärligande som helst utan några konsekvenser. Men sen började jag fundera. Jag brukar ju hävda att både Sverigedemokrater och Svenskpartister skall kunna behålla sina arbeten och delta i föreningslivet, sina åsikter till trots. Vi ska inte ha åsiktsförbud i Sverige. Så hur rimmar mina gamla och nya åsikter med varandra?


Låt mig börja med sponsorerna, Mittmedia. Som sponsor halar man upp den egna plånboken för att få lite reklam och goodwill tillbaka. Eller så är man helt enkelt bara en snäll, altruistisk jävel. Sina egna pengar har man rätt att disponera över. Så om man till exempel sponsrar en idrottsstjärna för att få en lite sportigare image, och idrottsstjärnan plåtas under avsugning av en prostituerad eller med ett par påsar kokain i bagaget, så visst är det fritt fram att avbryta samarbetet. Precis som jag kan välja att ge pengar till Röda Korset, eller låta bli efter att ha läst om vad dess ordförande får i lön.


Sen till festivalledningen. Jag kan rekommendera Lars-Anders Johanssons utläggning. Festivalledningen har uppenbarligen sålt ut alla sina värderingar på Mammons altare; antingen när man avbokade Kartellen eller när man återbokade den. Ledsen, men där satte ni kulorna i skruvtvingen helt på egen hand.

Sen undrar jag: hur skulle jag bokat och avbokat band om jag vore festivalledning? Eftersom jag är nyliberal skulle jag i första hand se till att boka publikdragande band som ger mig en möjlighet att gå med vinst. Företag klarar sig inte utan vinst - hör du det, Jonas Sjöstedt? Sen skulle jag boka några band som jag gillar, och ge fan i om de har någon publik eller inte. Vad de sjunger skulle jag inte bry mig mycket om, jag har aldrig förstått de som ser nerknarkade groupieknullande rockvrak som politiska orakel. Om jag sedan skapade ett tema för festivalen, skulle jag se till att de band som bokas i alla fall på något vis kan falla in under temats vingar. Ultima Thule på en antirasistgala - nej. Stiff Little Fingers på en stödgala för IRA - knappast. Revolutionära kommunister på en gala som heter Peace & Love - i helvete heller. Men på den där sista punkten gissar jag att jag står rätt ensam i musiksverige.

Vilken anledning skulle jag kunna ha för att generellt porta Kartellen från landets musikscener? Här är några anledningar jag har hört:

• De är kriminella. Nej, det räcker inte. Jag är batongmoderat och ivrar för stränga straff. Do the crime, do the time. Men när man muckat från kåken så är räkningen betald, och man ska in i samhället och jobba igen. Att då bli fråntagen sin möjlighet till försörjning är inte OK. Om/när kartellen begår brott ska de straffas av polis, domstol och fångvård, inte av landets bandbokare.
• De spyr hat ifrån scenen. Jo, det verkar de göra. Och där får ju varje bandbokare avgöra om det är skäl nog. Och vilka andra stora band som spyr ut drogromantik, sex och våld i texterna som man då får göra sig av med. Sen får var och en av oss avgöra om vi vill komma och lyssna på band som vill knacka bögar, gasa judar osv.

Viktigaste avgörandet tycker jag är: spelar Kartellen bra hiphop? För mig är ju förvisso "bra hiphop" en direkt motsägelse; all hiphop låter för mig som Elvis lät för vissa konservativa kritiker en gång i tiden. Men de som bokar band har kanske en annan åsikt. Spelar de rytmiskt och vackert? Boka, för fan. Eller är det deras uttalade politiska vänsterbudskap som är deras lockelse? I så fall blir det en annan visa, gillar ni Kartellen för deras texters skull så är det ju just dessa texter som ska bedömas, varpå ni får bedöma om dessa texter faller inom er festivals värderingar.

Kartellen då, har ni grabbar i gruppen någon del i det hela? Ja, det är ju ni som spyr ut detta hat. Mitt förslag är att ni slutar prata om att knacka bögar, och istället försöker spela golf med Jimmie Åkesson. Eller sveper en bajer på MFF-läktaren tillsammans. Fast det kanske inte ger lika mycket credd hos polarna i RF?

Vill vänstern att svaga och sjuka människor ska dö?

En inte helt ovanlig infallsvinkel på artiklar vänsterifrån är fradgatuggande rants om hur kalla och hårda högern är, hur de skiter i fattiga och sjuka människors hårda lott och bara lever för nöjet att se andra lida. Dags för mig att skicka bollen tillbaks till motståndarnas planhalva.

Daniel Suhonen har upptäckt att vården inte fungerar optimalt.Han drar ett par anekdoter:

• Lastbilschaffisen Janne har fått besked om prostatacancer. Vad han däremot inte får besked om när han ringer sjukhuset är när han kan få tid för operation. Ingen vet hur lång väntetiden är. Janne köper en privat operation för hundratusen.
• På Södersjukhuset i Stockholm kan man, om man har hjärtproblem, antingen vänta ett och ett halvt år i landstingets kö eller köpa sig en behandling.
• Privata barnsjukhuset Martina tar emot barn vars föräldrar tecknat en privat vårdförsäkring. Eller de som har råd att betala över 2000 per besök.

Nu blir Suhonen upprörd. Och vad blir Suhonen upprörd över? Nej, inte som en vanlig människa med en gnutta empati skulle kunna tro: att människor inte får vård. Nej, han blir upprörd över att människor får vård, eller rättare sagt att det finns en möjlighet för initiativrika och/eller besuttna människor att själva ta sig ut ur det dödens väntrum som kallas vår landstingsvård. Saknar du fullständigt medkänsla med döende människor, Suhonen? Skall människor få dö för att du ska driva igenom din kollektivistiska ideologi, Suhonen?

Låt mig ta en liknelse. Antag att det börjar brinna på ett diskotek i Göteborg. Nödutgången ifrån det stora dansgolvet där kreti och pleti står och headbangar är tyvärr låst, så folk börjar dö som flugor i röken och hettan. Från VIP-logen finns däremot en ypperlig, bred nödutgång som de rika och hippa gästerna springer ut igenom. Några vanliga människor som ser att den gången är öppen halar upp sina plånböcker, och lyckas genom att lägga några tusenlappar i vakternas fickor få tillstånd att komma igenom avspärrningarna och fly ut genom den öppna nödutgången.

Vad är en Suhonen-reaktion på detta? Jo, det är att först och främst visa rådighet genom att svetsa igen den öppna nödutgången. På så vis drabbar döden jämlikt och kollektivt. Sen, några mandatperioder senare, kanske man kommit fram till att man har råd att öppna även vanligt folks nödutgång. Men då är det så dags.

Jag får även känslan att om Suhonen hade utrustat Titanic, så hade han sett till att först ta bort de få livbåtar som fanns, för att inte sätta dit dem förrän det fanns råd och plats för livbåtar till alla. Dvs aldrig.

Vad tror Suhonen är orsaken till problemen? Den elaka alliansen, såklart. Det är neddragningarna i välfärden som orsakat köer och vårdkaos, enligt honom. Jag undrar var Suhonen befunnit sig de senaste decennierna. Minns han inte den debatt om vårdköer som rasat de senaste decennierna? Köerna uppstod i de gamla hederliga landstingen, byråkratiska kolosser av bästa DDR-modell. Ok, paralleller med DDR är för det mesta overkill i svensk debatt, vi hade inte kulsprutsnästen vid gränsen, vi hade inte Stasi. Men långa köer i offentligt planerad verksamhet hade vi. Och det var dessa oändligt långa köer, i det socialdemokratiska folkhemmet, som gav upphov till privatiseringar, vårdgarantier och kömiljarder. Det här vet du, Suhonen. Du använder bara sjuka människor som ursäkt för att angripa dina politiska motståndare. Fult.

Suhonen avslutar med:

"För de rödgröna gäller bara en sak efter valet. Bakdörren till privatvården i hjärtat av den offentliga vården måste låsas igen, utvecklingen med fler privata vårdförsäkringar brytas och den offentliga vården förbättras. Bara en bra offentlig vård murar igen hållet (sic) där bakdörren satt"

Ska man vara petig så var ju det där mer än en sak.
Ska man vara ärlig, så kommer Suhonen äntligen till pudelns kärna i sista meningen av sin krönika. Vi tar den igen:

"Bara en bra offentlig vård murar igen hållet där bakdörren satt"

Sådär, nu är min anti-vänster-rant slut. Nu är det dags att vara snäll mot Suhonen. Jag tror inte han dricker spädbarns blod på nätterna. Inte heller tror jag han är ond, hård och kall. Jag tror han drivs av ett mänskligt engagemang att vilja göra vården bättre för de stackare som sitter fast i långa köer och inte kommer någonvart. Hans parti, sossarna, vill också minska kötiderna, till exempel genom vårdkontrakt. I målet att minska köerna är vi överens. Om metoderna kan vi sedan gnabbas, men det är detaljer.

Men vad skiljer då på mig och Suhonen? Den skillnad jag ser är att jag blir inte upprörd över att någon annan har det bättre. Wallenbergare och Bernadottar kommer alltid att kunna köpa finare prylar och husläkare än vad jag har. Det som upprör mig är när vi vanliga knegare möts av en axelryckning av de byråkrater vi avlönar med våra skattepengar. När vi lämnas utan stöd i en Kafka-artad byråkrati. Jag vill att patienter ska kunna säga "fuck off" till sjukhus som inte har tid att ta emot dem. Jag vill att elever ska kunna säga "fuck off" till skolor som inte orkar lära dem läsa. Samt att det aldrig ska behövas.

Suhonen vill först stoppa privatsjukhus och privata försäkringar, för att sedan börja åtgärda den dysfunktionella vårdapparat som gör att dessa är nödvändiga. Jag vill göra tvärtom: först fixa den offentliga vården så den funkar. För då försvinner ju behovet av de privata försäkringarna av sig självt. Och då behöver vare sig jag eller Suhonen förbjuda dem.


Jag är rädd för att när vänstern sätter prioritet på att låsa nödutgångarna, så kommer folk fortsätta brinna inne.

Några tankar om nationaldagen

Ja, så har det varit nationaldag. En lugn dag, utan de excesser i flaggviftande som man är van att se i Oslo, eller för den delen hos den lilla gruppen norrmän i exil här nere i Sverige.

En hel del liberaler verkar vara rätt ointresserade av att vifta med den blågula flaggan. De ser nationalstaten som något de helst vill bli av med, och eftersom de är individfokuserade liberaler så vill de varken ta skulden för eller äran av något ett ansiktslöst kollektiv åstadkommit. De ser heller inte poängen med att fira den elake tyrannen Gustav Vasa. Ok, jag ser deras poäng.

Själv hittar jag mycket som jag kan fira 6 juni:

• Jag bor i ett land som haft fred länge. Kanske så länge att vi inte längre har en aning om vad som händer den dagen kriget kommer, eller vad man bör göra för att förhindra den dagen.
• Jag bor i ett land där arbetsmarknadens parter lugnt och städat kommer överens om vad som gäller. Ok, på 70-talet hade LO lite väl raka rör in i lagstiftande församling, men på det stora hela är vi långt ifrån de dysfunktionella länder där vilda strejker lamslår ekonomin.
• Jag bor i ett av världens mest jämställda länder. Pappor drar barnvagnar, mammor jobbar, och ingen lyfter på ögonbrynen. Titta på en gammal svartvit film (gärna med Thor Modéen, Åke Söderqvist eller Nils Poppe) och du ser en annan värld, med idel hemmafruar och hembiträden och en underklass som bockar för överheten.
• Jag bor i ett land där jag får välja skola. Japp, det är rätt unikt, verkar det som, att även vanligt folk får välja privatskola utan att det kostar skjortan. Och man får väl hoppas att jag fortfarande får välja jobb efter valet.
• Allemansrätten. Den är inte unik, även Skottland har något liknande, men den är finfin i alla fall. Skönt att kunna gå runt i skogen utan att få en ilsken jägmästare efter en.
• Svensk restaurang- och krogkultur. Ok, den kanske inte är så himla mycket att fira, men jag kan i alla fall fira att den blivit så mycket bättre. Jag såg en gammal svartvit film häromdagen, där "bongmaten" skickades runt mellan kroggästerna - enligt byråkratin så måste man beställa mat för att få beställa dricka. När jag var ung hade varje liten stad ungefär en restaurang, som serverade en torr "oxfile black & white" och kanske en plankstek om det var extra festligt. Till detta kunde man beställa en stor stark (max alkoholhalt, min smak) eller ett trist, svindyrt rödvin. Idag är läget lite annorlunda. Inte bättre än andra länder, men tusan så mycket bättre än 70-talets Sverige.

Sen finns det ju aspekter av Sverige som jag inte är så förtjust i:

• Den 6 juni firades även D-dagen. Det får mig att vilja gömma svenska flaggan långt in i garderoben. Jag skäms. När resten av västvärlden bekämpade den bruna pest som hotade översvämma Europa så satt vi i vårt hörn och gömde oss. Och lät tyska soldater skeppas till vårt norska broderfolk. En liten ljusglimt är dock att vi hjälpte Finland bekämpa den röda pest som sedermera översvämmade halva Europa i ett halvsekel. Om vi hade en del i att bastuns och den billiga vodkans folk undslapp det sovjetiska oket så tänker jag sträcka på mig en aning för det.
• Den svenska likriktningen. I Sverige ska alla tycka lika, och tycker du inte lika så får du raskt en sjukdomsdiagnos. DDR med silkesvantar. Vem behöver Stasi när hela samhället rycker ut utan anmodan?
• Politikens hopväxt med staten. Under ett halvsekel med S-styre så satte det styrande partiet sina tentakler i allt. Partibok blev viktig att ha synlig i fickan. Antalet reträttposter för politiker växte. När Alliansen tog makten hoppades jag att de skulle rensa upp i träsket, men de verkar bara ha tagit över de gamla strukturerna.
• Försvarets totala kollaps. För helvete, skärp er, alliansen! Snart röstar jag på Kalle Anka-partiet i hopp om att Oppfinnar-Jocke ska hitta på något smart försvarsvapen som förvandlar ryska soldater till Finlandiaflaskor.

Jag ska avsluta med att göra något oförlåtligt: i en nationaldagsbetraktelse ska jag länka till ett par Sverigedemokrater.

Paula Bieler skriver en text om Sverige, som väl matchar vad jag i min blödiga, sentimentala nationalism tycker. Jag misstänker att vår vision av det framtida Sverige inte är densamma, men i blickarna bakåt är vi ense. Sen skulle jag vilja fylla på med en hyllning till Storbritannien: Södra Wales mjuka och sotiga dalar, vyerna i Lake District, bullret i storstäderna, vidderna och whiskytunnorna i norr, Atlantens vågor piskande emot de hebridiska öarna. Men då börjar jag väl böla.

Jan Sjunnesson skriver om invandrarkultur, om hur vi i Sverige borde om inte omfamna så i alla fall göra plats för invandrares kultur mer än vi gör. Hur vi i Sverige pratar ned emot invandrare, säger "nu gör vi som i Sverige", snarare än att inleda en dialog. Hur vi inte erkänner att även invandrares kultur har ett värde. Hur vi inte erkänner att även invandrare har rätt att bestämma hur deras liv skall levas.

Ja, jag tror i alla fall att Jan är Sverigedemokrat. Samtidigt skriver han en text som jag hade kunnat stå som undertecknare för. Sensmoral? Jo, man lär sig nog mer om andra människor om man läser vad de skriver, kanske till och med pratar med dem öga mot öga, än om man trycker upp en vuvuzela i örat på dem. Det gör ont när fördomar brister, men det blir inga blommor därförutan.

Man tappar hakan, Kakan

Högra halvan av twitter exploderade häromdagen i en sån där flod av hånfulla idiotförklaringar som normalt reserveras åt den vänstra halvan närhelst Ulf Brunnberg eller Jimmie Åkesson sagt något. Den här gången var det Kakan Hermansson som intervjuats inför sitt sommarpratande. Hon börjar med att klaga på att det är för många vita människor i Sommar-programmet, fortsätter med att uppröras över nationalistika tilltag som blommor i håret och allsång, för att avsluta den retoriska triolen med att vi nu är tillbaka i andra världskrigets helvete. Varpå skrattfesten började. Jag får erkänna att även jag deltog med liv och lust:

@paddylaand @Robin_Hkd Tvärtom. Kakan är beviset på att de som säger att kvinnliga komiker är kassa har fel. Jag ser fram emot programmet.
— Hans Odeberg (@HansOdeberg) June 3, 2014

Men om man nu får tänka till ett ögonblick: vad sade Kakan som var så fel, egentligen? Säger hon inte egentligen rakt ut, på ett något burdust och naivt sätt, vad "kultureliten" tycker?

• Jag hänger på en del vänster- och feministbloggar. De är duktigt oroade över extremhögerns framsteg i EU-valet. Jämförelser med 30-talet haglar. Att högerpartier gått tillbaka i en del länder är inget som lugnar dem. De kan bli heligt förbannade på mig för att jag vågar hävda att populistpartier med 10% väljarstöd inte är något hot emot demokratin.
• Många framstående svenskar har uttryckt sig väl så negativt som Kakan om Sverige och svenska traditioner: Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt, till exempel. Själv tycker jag de är skogstokiga som uttrycker sig på det viset. Jag är stolt nationalist, ser det närmast som en förutsättning för de mångkultur-positiva åsikter jag har. Hur kan jag glädjas åt andras kultur om jag skäms för min egen? I så fall skulle jag väl även se bara det sämsta i andra kulturer?
• Att räkna människor med olika hudfärg och/eller kön är nog gängse praxis idag. Om Kakan inte såg övervikten av vita sommarpratare som ett problem hade hon nog blivit hudflängd av de som läst in sig på intersektionalitet, rasifiering och patriarkat.

Nej, Kakans konvenansbrott bestod nog inte i de åsikter hon hade, utan på att, för att felcitera Gyllene Tider, "här kommer alla dumheter på en och samma gång". Stapla flosklerna tillräckligt högt, så till slut faller tornet omkull. Samt, och främst: hon valde fel offer. Att ge sig på en gammal konservativ gubbe, det är alltid OK. Eller konservativ gumma, att offentligt hata Margaret Thatcher ger alltid ryggdunk. Men att ge sig på hela kultursveriges älsklingsprogram kanske inte var så smart.

En genuint positiv iakttagelse är det svar Kakan fick från programchefen: "Ursäkta, men det där var nog det dummaste jag har hört." Inte tillstymmelse till pudel, vilket väl annars får sägas vara standardproceduren när anklagelser om konservatism är på bordet. Man kan ju jämföra med ärkebiskopens reaktion när TV påpekar att några av hans präster faktiskt har mage att be för de som ber om det. Uppfriskande med människor som faktiskt står för sina värderingar.Och att ansvariga för svensk radios traditionella sommarprogram skulle se svenska traditioner som en naturlig inramning för programmet känns rätt naturligt för mig.

Kakan har svarat på kritiken, ett svar som gör mig lite smått förbryllad. Angående representation säger hon: 

"Och många, faktiskt dom (sic!) flesta är vita. Hej! Vi ska representera Sverige!"

Ok. Tung anklagelse. I en församling som skall representera Sverige är alltså de flesta (dvs mer än 50%) vita. Är inte det rätt representativt för dagens Sverige?

Även andra har hakat på representativiteten, och visat en förkrossande tyngd runt de kulturtäta bostadskvarteren i Stockholm ibland sommarpratarna. Här kan man ju fundera lite. Är det viktigt att Public Service representerar hela landet, genom att hitta sommarpratare även norr om Uppsala? Eller är det så att alla landets kulturpersonligheter har flyttat till Stockholm eftersom det är där kulturjobben finns? Och är det bara kulturpersonligheter som ska prata i radio, eller bör vi bjuda in tiggare, gruvarbetare, ingenjörer och entreprenörer också?

Jag avrundar med David Lindén, ledarskribent i Borås Tidning, som i en artikel på SVT opinion föreslår att Kakan, om hon nu är så oroad över den vita överrepresentationen, skall lämna över sin plats till David. David är nämligen själv rasifierad, och kommer därmed att förbättra rasbalansen i programmet. Ja, där har han en poäng. Det är jäkligt lätt att rasa emot världen, men betydligt tyngre att själv göra en uppoffring. Jag misstänker att David inte får någon plats i år. Däremot skulle jag gärna vilja se honom där nästa år.