Putins plutoner

Ni minns väl hur DN för ett tag sedan ansåg det vara tämligen ointressant att gräva i ett tips om massiva sextrakasserier på en festival i Stockholm, för att sedan när Köl exploderade efter nyår plötsligt visa ett ofantligt intresse - i att gräva i polisens ointresse för att rapportera om händelserna. Och hur en liberal debattör ansåg att den kritik DN fick för att den inte grävde i sextrakasserierna nog var orkestrerad och pådriven av Putins trollfabriker, snarare än ett genuint folkligt missnöje med DNs eventuella agendajournalistik?

Det ligger nog lite i vad hon säger. Inte nödvändigtvis just vad gäller kritiken av DN, men lite sådär i största allmänhet. Putintrollen finns, och de är aktiva. Trollens metod är att sprida det vi gamla Usenet News-rävar kallar FUD: Fear, Uncertainty and Doubt. På 70-talet gick många hederliga och ärliga svenskar med i demonstrationståg för fred, emot kärnvapen, för FNL, emot Sydafrika. Vad de aldrig fattade var att de dinglade i trådar styrda och finansierade av KGB. Ja, det är möjligt att ärligt arbeta för en god sak, samtidigt som man går Moskvas ärende. Moskva infiltrerar gärna organisationer med bra mål, och använder dem för att så långt som möjligt driva Moskvas mål. Världen är krånglig.

Hur vet vi vad som är Putindrivet? Inte lätt. När det går ett drev emot Ulf Brunnbergs senaste reaktionära uttalande, hur vet vi om det är Putin som ogillar Brunnbergs skådespelarprestationer eller om det är landets radikalfeminister som snackat ihop sig i ett slutet facebookrum? När Marcus Birro får en skitstorm från Twitter efter att han offentligt rackat ned på Islam, är det då Putin som ligger bakom eller ett gäng åsiktskorridorsvakter som ser chansen att hugga sin gamle före detta vänsterpolare i ryggen? Den ena förklaringen är så god som den andra.


Jag tror dock jag har hittat Moskvas nya mål. Har ni märkt, hur det plötsligt som från ingenstans börjat dyka upp notiser i tidningarna om hur invandrare trakasserar unga svenska flickor i landets badhus? Någon som inte har den upplystes känsliga näsa för troll skulle kunna tro att det beror på att trakasserierna förvisso pågått i många år, men att media haft en "gynna inte SD"-publiceringspolicy och därmed fokuserat på andra, viktigare nyheter, men nu efter Köln insett att detta är viktiga nyheter. Men vi som vet bättre, vi fattar.

Givetvis är alla rapporter om bråk i badet en Putin-kampanj för att se till att Sveriges befolkning håller sig borta från badhusen. När de sedan är tomma, så ockuperas de av ryska Spetznas-trupper som ett första steg i den ryska invasionen. Trupperna håller som bäst på att flyttas in medelst helikoptertransport, listigt kamouflerat som "avisning av vindkraftverk".

Upp till kamp, Sverigevänner!

Dags för kvotering!

Vi liberalkonservativa är inte direkt förtjusta i kvotering. Ur konservativ synvinkel vill vi ju inte ha in en massa fruntimmer i klassiskt manliga domäner som hästskötare och präster. Ur liberal synvinkel ser vi att det är orättvist att med lagens våldsmonopol i ryggen hindra en kompetent man från att bli ingenjör eller sopåkare bara för att tidigare kvinnor inte fått bli detta - två fel gör inte ett rätt.

Nu har jag dock hittat ett område där kvotering kan komma till pass.

Ni har väl hört om Sveriges mansöverskott? Så många manliga immigranter knackar på vår dörr att vi nu har större kvinnounderskott än Kina i vissa åldersgrupper. Att inom landet ha stora grupper marginaliserade, outbildade och oanställbara män som dessutom kommer att i gäng driva runt och söka efter kvinnor är ett bra katastrofrecept.

Så vad göra? Jo, kvotera! För varje ensamkommande man som anländer till Migrationsverkets portar, skall vi skicka ned Herculesplan till flyktinglägren i "närområdet" och hämta hem en ung kvinna. Nej för tusan, nuförtiden när jämställdhet är "minst 50% kvinnor, gärna mer", så låt oss hämta hem två unga kvinnor.

Vad är då poängen med detta? Jo, syftet med alla politiska förslag i Sverige nuförtiden är att de skall slå emot SD. Om vi nu ser till att hämta hem mängder av unga vackra kvinnor till Sverige, ensamstående kvinnor som nog längtar efter en robust beskyddare och försörjare, vad får det för resultat? Det är i glesbygden de finns. De där mytomspunna lågutbildade förlorarna till karlar som röstar på SD. Karlarna som sett jobben försvinna, och nu ser kvinnorna försvinna till storstaden medan de själva blir kvar med skogen, geväret och älgarna.

Tänk nu tanken att vi drar igång en storskalig invandring, där Bert Karlsson placerar ut hundra- och tusentals unga kvinnor på gamla nedlagda bygdehus och kursgårdar i glesbygden. Kvinnor med en patriarkal uppfostran, kvinnor som vet hur man sköter ett hem. Kvinnor som inte backar för att vara med och stycka en älg. Kvinnor som låter gubben stanna ute med polarna och dricka öl. Kvinnor som aldrig hört talas om värdegrund och genusteori.

Genast försvinner varje tanke hos dessa män på att rösta SD. De kommer alla oreserverat hylla massinvandringens positiva effekter. Hurra!

Som utvalsjury kan vi lämpligen skicka ned Bingo Rimér och Kulturmannen, så det blir lite klass på kvinnorna. Samt Alexander Bard, för att välja ut några afghanska pojkar till de svenska män som vill bli normbrytare.

Det här blir nog bra. Tror ni det är för tokigt? Jodå, men det skulle ändå inte förvåna mig om det blev regeringspolitik om ett halvår. Vi vet ju hur det har gått till hittills.

Wallström och fackidioterna

Jag gissar att ni inte missat den senaste veckans nyhetsflöde. Dags för mig att agera moralpredikant, och dela ut bannbullor och syndaförlåtelser.

Syndakatalogen är riklig och varierad. Kommunal har supit friskt och dyrt. De äger lägenheter i Stockholm, som de inte delar ut till socialt boende, utan behåller till riktigt behövande (sossepampar och sossepampars barn). De har även delat ut en lägenhet till bästaste tjejkompisen Margot Wallström.

Innan jag börjar nagla upp dem på skampålen så bör det sägas några ord om vilka moralregler vi skall döma de anklagade. Jag ser tre viktiga kategorier:

• Svea rikes lag. Inte ens sossepampar får bryta mot lagen.
• Min moral. Det här är min blogg, varför jag har fritt fram att kritisera de som inte gör som jag tycker passar.
• Rörelsens moral. Bryter Wallström eller Kommunal mot sin egen hederskodex så bör de kritiseras därför, och dömas därefter.

Så till anklagelserna:

Att supa

Jag har aldrig förstått de regler som finns i Sverige vad gäller sprit och representation. De känns rent viktorianska i sin prydhet. Klart att Kommunals ledning förtjänar en jävel eller två till maten! Sen blir det en sak för medlemmarna om de har lust att betala för utsvävningar i Sandviken-klass. Om inte, så har jag bara ett enkelt råd till Kommunal-medlemmar: gå ut!

Porr

Återigen blir jag förbryllad. I Sverige, landet där all bra konst skall vara provokativ, landet där RFSU pratar analpluggar med skolungdomar, landet där fri sex ses som gagneligt, blir folk upprörda över att någon står halvnaken på en scen och viftar på tuttarna.

Att äga och dela ut lägenheter

Här blir det lite spännande. Plötsligt går Kommunal från att vara det lågbetalda vårdbiträdets representant till att bli kapitalister; sådana där elaka rika fastighetsägare. Och genast blir Kommunal lika elaka, trångsinta och snåla som de privata fastighetsägare Rörelsen brukar kritisera: de lämnar inga lägenheter till kommunens bostadskö, utan delar istället ut till de som de föredrar: anställda, sossepampar, släktingar.

Lagen har vad jag vet inget att säga om Kommunals beteende. Äganderätten gäller; en fastighetsägare får hyra ut till vem de önskar.

Min egen moral ger grönt ljus. Jag är höger, och anser att den som äger en fastighet även äger rätten att bestämma vilka som ska bli hyresgäster.

Rörelsens moral, däremot, borde fått Kommunal att tänka till. Hur många gånger har ni hört en sosse säga, offentligt, att "vi i Rörelsen" har en lite finare, mer solidarisk moral än de där till höger, som bara tänker på sig själva? Sådant tal förpliktigar. Antingen lever man efter det, eller så är man en ynklig hycklare. En av de fariséer som Jesus så förhånade. Rörelsens ståndpunkt är tydlig: lägenheter skall fördelas av det offentliga, med förtur för de behövande. Att den socialistiska bostadspolitiken gör det nästan omöjligt för anställda att få lägenhet i innerstaden är i det här läget ett uselt försvar; det borde leda till eftertanke och omläggning av politiken istället. Varför skall övriga företag i Stockholm, och deras anställda, stå i bostadskön och lida, samtidigt som Rörelsens institutioner glider förbi i gräddfilen?

Att ge en lägenhet till Wallström, och att ta emot den

Här blir det än hetare än i förra punkten. En lägenhet i centrala Stockholm har ett ansenligt värde på svarta börsen; att få en sådan i knät kan därmed anses innebära en avsevärd fördel. Varpå det börjar viskas om mutor och otillbörligt gynnande.

Lagen verkar här, så som jag som lekman fattar den, rätt otydlig. Låt mig därför gå direkt på min egen moral, och mina egna erfarenheter.

Jag jobbar på ett multinationellt amerikanskt företag. Aha, tänker ni: Bananas, mord på fackliga företrädare, sweatshops, och så vidare. Nej. Jag har aldrig stött på ett företag som är så noga med moralen. När Sverige-filialen startades kom det över en gubbe från Irland och föreläste en dag om företagets etiska moralkoder. Varje år får vi gå en uppfräschningskurs. Moralen vad gäller mutor är så strikt, att en leverantör inte ens får bjuda mig på dagens lunch i lunchrestaurangen - det skulle kunna tolkas som att jag hamnar i beroende- eller tacksamhetsställning. Något som är lite överraskande för oss svenskar, som är vana vid blöta middagar ihop med konsultföretag, där konsulten tar hela notan för kvällen. Ibland misstänker jag, med Göteborgsandan i bakhuvudet, att Sveriges höga platser i globala korruptionslistor beror på att vi inte riktigt är vana vid att se korruption - ungefär som när man på hösten efter en timme i skogen ser den första kantarellen, och först då fattar att hela skogen är full av likadana svampar. Eller så är det ännu jävligare på andra håll; jag har hört en del hårresande hemlandshistorier från mina indiska arbetskamrater.

Garanterat: på mitt företag hade Wallström fått sparken samma sekund lägenhetsaffären upptäckts. Den mutande leverantören hade stängts av omedelbart.

Det finns dock en spetsfundighet som kan rädda Wallström. Mutor är när en tredje part försöker köpa sig till något. Som när Kommunal genom att ge en lägenhet till Wallström försöker få henne att agera emot väljarnas intresse. Men tänk om det inte finns någon tredje part? För att återgå till min situation, så är det inte mutor när min arbetsgivare ger mig en bonus för att göra en extra insats.

Är Kommunal Wallströms arbetsgivare? Tja - Rörelsen brukar ju hävda att kollektivanslutning till S var OK, och massiva penga- och personalbidrag från facket till S är OK eftersom S är fackets politiska gren. När facket ger pengar till S-politiker är det då bara att se som lön till anställda.  För att ta en till korkad liknelse: Om Hells Angels ger en S-politiker en miljon för att lägga förslag om att MC-förare i grupp skall slippa ha hjälm, så är det en solklar muta. Om däremot Hells Angels startar ett politiskt parti och finansierar detta, så är det demokrati.

Om detta försvaret funkar, så önskar jag att väljarna tar sig en ordentlig tankeställare: vill ni verkligen rösta in Kommunal i riksdagen 2018?


Ett annat vanligt försvar är att det bara är vanliga vänskapliga relationer. Kompisar som ger lite gåvor till varandra, inte kan det väl vara mutor?

Vi hade ett högprofilerat sådant fall här nere i Skåne för några år sedan. En av regionens stora företagare, IT-mogulen Dan Olofsson, bjöd in diverse vänner till sin safarianläggning i Sydafrika. Bland vännerna fanns Ilmar Reepalu. Då Olofsson äger företag som handlar med Malmö stad, och Reepalu styr samma stad med fast hand, kom mutanklagelserna raskt. Vilket de goda vännerna förklarade med att de var goda vänner; visst får man väl bjuda goda vänner på safari? Det blev till slut en frikännande dom.

Visst, Sverige är ett litet land och det händer nog ofta att chefer och säljare på beställande och utförande företag hamnar i samma villaområde, har barn på samma aktiviteter, och så vidare. Men: om den förklaringen blir godtagbar hamnar vi i samma situation som de Gahrtonska eftersupningarna. Oavsett hur uppenbara mutsituationer som uppdagas är det bara att säga "vi är polare". Så jag anser att vänner inte ska ge varandra eftertraktade lägenhetskontrakt. Inte när en av vännerna är politiker.

Att slingra sig

 Wallström försvarar sig med att hon inte visste att hon gick före i några köer. Hur korkad tror hon att vi är - eller att vi tror hon är?

Det är inte olagligt att ljuga, förvisso.

Själv tycker jag att man bör stå för vad man gjort. Rött kort, Wallström.

Rörelsen talar ofta och högt om solidaritet. Var är solidariteten med Kommunals ledning nu, Wallström? Rött kort även här.

Sammanfattning

Rörelsen borde omgående göra sig av med Kommunals ledning, och den kultur de spridit i företaget. Eller sluta med sitt fariseiska tal om hur mycket ädlare än andra de är.

Om Kommunal är en lobbyorganisation bör Wallström utredas för mutbrott, samt omedelbart avgå - bara misstanken om ett beroende är nog. Om kommunal däremot är Wallströms arbetsgivare, är det en tydlig signal till vänsterväljare: vill ni verkligen att Kommunal, Livs och Handels styr utrikespolitiken? Samtidigt är det även en signal till våra lagstiftare, att inte ge ett politiskt parti en särställning i lagstiftningen.

Rörelsen får bestämma sig. Är den en enhet, eller ej?

Addendum: efter att ha skrivit detta var det surt att se att Adam Cwejman skrivit så mycket bättre.

Ett Austen-fans bekännelser

Häromdagen satt jag och frugan och tittade på inalles sex timmar Pride and Prejudice. Någon nytta skall vi sydvästskåningar ha av att vi kan ta in dansk TV. Japp, vi tittade på versionen med Colin Firth i en av huvudrollerna. Förvisso ägnade jag mig åt en del typiskt manligt beteende under tiden, som att dricka öl, klia mig ogenerat i skrevet och släppa väder, men: jag längtade inte under någon del av tiden efter biljakter, explosioner eller indianöverfall.

Det är bara att erkänna: jag är ett Jane Austen-fan.

Varför det? Inte är det för nöjet att se kvinnornas favorit, Colin Firth, se kroniskt förstoppad ut första halvan och salongsberusad den andra. Inte är det för glädjen att kunna påpeka för min dam hur filmens kvinnors dekolletage borde införlivas i dagens mode. Inte är det för att Austens moral- och hedersbegrepp så mycket bättre passar mina egna än den dekadenta nutiden. Inte är det enkom för romantikens skull, även om det är trevligt att se hur de unga tu får varandra på slutet.

Framför allt är det för den superbt vassa men ändå varma satiren. Hon är verkligen elak gentemot sin samtid, ungefär som när Sanna Rayman kommer upp i varv. Hennes lustmord på den gotiska romanen i Northanger Abbey är oemotståndligt. Om dagens svenska "komiker" hade ett uns av hennes humor, humör och verklighetsuppfattning skulle världen vara mycket roligare.


Hon är också aktuell än idag.

Tänk om Austen hade varit i livet idag, och fått skriva lite om våra radikalfeminister. Hon verkade inte ha mycket till illusioner om det kvinnliga könets inbyggda godhet och klokhet; hennes kvinnoporträtt är ofta riktigt vassa. Modern i Pride and Prejudice har inte många förmildrande drag, och Emma verkar inte få rätt på någonting. Karlarna ger hon sig sällan på på samma sätt, de verkar mest vara statister med vänligheten och intelligensen hos en genomsnittlig Golden Retriever. Inte ens ärkeskurken Willoughby sablas ned totalt.

Hennes moral och etik, som jag var inne på en aning tidigare, är förtjänt av en renässans idag. Darcys stolthet och pliktuppfyllelse över alla gränser kunde sätta ett föredöme för våra svenska tjänstemän och politiker. Sexualmoralen kan även ges en revival.

Har ni sett tjänarna i Austen-filmer? Dem ser man inte mycket av. När en tjänare skall tala med Darcy, sker det normalt med hukad rygg och ögonen i backen, med en ursäkt för att man existerar - ungefär så som Kölns borgmästare vill att vårt kvinnfolk ska bete sig framöver. Tjänarna har löner motsvarande brödsmulor från de rikas bord - ungefär så som vår arbetsmarknad ska bli framöver om migrationen skall bli lönsam. Vår värdegrundsindränkta skola kunde låta eleverna se ett par Austen-filmer (att läsa böcker är väl överkurs i grundskolan) och diskutera i grupp vilket sorts samhälle de vill ha framöver.

Till sist vill jag rekommendera alla att titta på Sense and Sensibility, av och med Emma Thompson.



Tyvärr innehas en av huvudrollerna av "Mr Blowjob", den för oss män oerhört kräkframkallande fjanten Hugh Grant. Dock kan hans uppdykanden på skärmen ge oss tillfälle att dölja ansiktet i ölglaset. Skål!

När är neutralitet bra?

Om inte herr Antonsson var karl, och om inte jag var gift, så hade jag gett honom en stor kram idag för hans inlägg om neutralitet, där han lyfter fram min idol och föredöme: Margaret Thatcher.

Han har en poäng i att Sverige var neutrala inte för att det var fint och gott, utan för att det var en nationalistisk, egoistisk politik som i feghetens tecken höll Sverige utanför kampen emot de ondsinta diktatorerna. En eftergiftens politik. Samt i att om vi inte hade varit neutrala, så hade det kostat blod. Svenska soldater hem i liksäckar. Måhända svenska kvinnor nyttjade som förlustelse åt Röda Armén. Raserade städer och industrier, därmed omöjliggörande det ekonomiska uppsvinget under efterkrigstiden.

Vad gäller krig i Sverige, och Sveriges närområde, går en frontlinje mellan vänster och höger. Vänstern tycker neutralitet är bra, att vi inte skall lägga oss i, medan högern tycker att vi solidariskt skall stå upp ihop med våra grannar.

Vad gäller krig långt borta, så verkar positionerna ombytta. Där tycker vänstern att bara tanken på att det skulle finnas en gräns för det svenska åtagandet att ta emot krigsflyktingar, eller vem som helst som hävdar att de är krigsflyktingar, eller vem som helst som helt enkelt bara vill bo i Sverige, är djupt rasistisk. Medan högern vill stänga gränsen och inte lägga sig i.


De två motpolerna skaver lite grand, till att börja med. Så småningom hittar jag en röd tråd att nysta i. Vi i högern är nationalistiska. Vi vill det egna landets främsta, inte andra länders. I det är det logiskt att dels vilja försvara landets gränser från flyktingar som i generationer kommer belasta statsbudgeten, och att vilja försvara landets gränser från militär invasion. Sverige är vårt, och skall så förbli.

Vad gäller den militära invasionen, så anser jag att en militär allians är bästa försvaret. Vi kommer alltid ha en regering och ett försvar - vi måste bara besluta oss för om det är Löfven eller Putin som skall leda dem. Förvisso, så formulerat, ett val mellan pest och kolera, men Löfven kan dock röstas bort, och handlingskraft är inte alltid att föredra framför svammel och frånvaro. Ryssland har med Georgien, Krim och Ukraina tydligt visat sina expansionistiska och revanschistiska ambitioner. Ensamma har vi inte mycket att sätta emot. Formellt alliansfria ser vi i dagarna tydligt hur solidariska EU-länder är emot varandra, i hur Sverige kommer till Frankrikes hjälp med militära insatser, i hur resten av EU kommer till Sveriges och Tysklands hjälp med att avlasta flyktingströmmen. Vill vi ha hjälp av någon, så är det Nato-medlemskap som gäller.

Samt en rejäl svensk militär upprustning.

Ett år senare

För ett år sedan mejade terrorister ned journalister på tidningen Charlie Hebdo. Journalisternas "brott": att ha publicerat satirteckningar av Muhammed. Plötsligt, för en dag, var hela världen Charlie. För att sedan raskt göra en 180 och berätta vad man inte får säga.

I solidaritet med de döda, med de tecknare som ännu är i livet, och med västvärldens unika yttrandefrihetet, så finns det egentligen bara en sak vi obetydliga gräsrötter kan göra: att fortsätta publicera satiren. Terroristerna skall inte vinna.

Satirserien Jesus and Mo har en självklar plats på bloggen. En serie som tenderar slå åt alla håll med stillsam och underfundig humor. Vilket inte hindrar att det kan ta hus i helsike när en moderat muslim offentligt uttrycker sitt gillande av serien.

Här slank det visst med en Vilks-teckning. Vilks har utsatts för flera attentat, och lever än idag som flykting i sitt eget land, med livvaktsskydd. Av någon anledning verkar inte våra kultursidor lika ivriga att påminna om Vilks öde som Isaac Dawits. Jag tycker båda bör uppmärksammas.

Den gode Lindström uppmärksammar också emellanåt våra turbanklädda typer. Dock verkar han inte ha dragit till sig deras uppmärksamhet än. Rolig är han i vilket fall, oavsett om han riktar stiftet emot bombglada terrorister, fjärtande hundar eller tysk grammatik.


Må vi skratta mycket med varandra och åt oss själva i år!