Skolan och de opassande

Svensk ekonomi går som tåget, har vi hört. Inte så smickrande i och för sig. Jag tar emellanåt tåget från Lund till Göteborg för att gå på möten på företagets huvudkontor, och råkar rätt ofta ut för att jag inte kommer fram förrän mötet är avslutat.

Vi har råd, har vi hört. Samtidigt drar det allmänna in pengar där det allmänna kan dra in pengar. Läs till exempel vad Anybody skriver om den personliga assistansen. Artiklar om fattigpensionärer är inte svåra att hitta. Skolorna svämmar inte över av pengar direkt.


Hör och häpna, häromdagen hade Sydsvenskan ett bra reportage. De beskriver hur barn med autism, ADHD och andra diagnoser hamnar i kläm:

• Melvin, 10 år, har autism. I den stora 30-eleversklassen satt han mest för sig själv i ett rum. När skolan skapade en grupp för liknande barn gick det bra. Eftersom skolan såg att barnen klarade sig bra, fick de återvända till sina klasser, varpå det gick åt helvete igen. Melvin vägrar gå i skolan.
• Joel klarade sig i grundskolan, tack vare bra stöd i skolan. Förvisso inte friktionsfritt, föräldrarna fick engagera sig flitigt, och det gick upp och ned. Det gick, dock. På gymnasiet fick han inte samma stöd, så nu sitter han hemma och vill inte gå till gymnasiet.
• Gustav fick mycket stöd från skolan, som gjorde att han länge kunde gå kvar i sin klass. Till sist gick det dock inte, det var för stökig miljö. Nu går han på en speciell resursskola långt från hemmet. Där går det bättre. Betygen har klättrat från E och F till normala nivåer.

Till detta kan jag lägga en egen anekdot:

• Min son fick en hjärntumör. Under det år han utstod operation, strålning och cellgifter kom inte mycket stöd från skolan, några lektioner här och där - lejonparten av undervisningen fick tas på sjukhusskolan. Väl tillbaka i klassrummet, med över 30 elever, gick det raskt åt fel håll. Han kunde bli utmattad efter tio minuter, somna i bilen på vägen hem, och frånvaron var stor. Åtgärderna från skolan uppfattade vi mest som kosmetiska, ständigt undvikande det verkliga problemet. Till slut ville skolan ha anpassad skolgång (det vill säga, mindre undervisning) i kärnämnena. Varpå vi bytte till en skola med små klasser, disciplin och hårda krav på prestation - och helt plötsligt kunde grabben fungera nästan som vanligt.

Sensmoralen? Att allting är relativt. Är det barnen som inte passar i skolmiljön, eller skolmiljön som är dåligt anpassad till barnen? Hårklyverier, kan tänkas - men det är lättare att ändra på skolmiljön än på barnen. I artikeln hänvisas till de senaste årens modeord: inkludering. Alla barn ska gå tillsammans, och lära sig samma saker. Resultatet blir detsamma som när socialismen skall utjämna inkomstklyftorna: istället för att alla ska ges möjlighet att lära sig lika mycket, kommer vi få lära oss lika lite. Det är ingen bra idé för "normala" barn, då det redan där finns en stor spännvidd i vad man kan och vad man tål. För sjuka eller handikappade barn blir det etter värre.

Varför är inkludering så populärt, då? 

• Dels ser jag socialismens bockfot trampa fram i takt bland pedagogerna. Alla barn är lika, från början, blanka griffeltavlor som kan fyllas med samma värdegrund i samma sakta mak. 
• Dels ser jag pengabristens kranka blekhet torna upp sig i våra kommuner. Staten är väldigt duktig på att lova en massa fina rättigheter om individuell undervisning i läroplaner och styrdokument, men mindre kapabel att hosta upp de slantar det kostar. Vilket gör det attraktivt, och ibland ekonomiskt nödvändigt, för en rektor att skyffla in alla barn i ett rum, blunda för att det går åt skogen för en del, och vänta tills nästa skolstadium ärver dina problem.

Min patentmedicin är den vanliga, ni har hört den förr:

1. Ordning och reda, först och sist.
2. Differentiering. Bråkstakar i OBS-klass, specialbegåvningar i elitklasser, tidiga lärlingsutbildningar till de som är praktiskt sinnade.
3. Fria skolor. Låt den skola som inte är övertygad om den svenska läroplanens värdegrunds välsignelse pröva sin egen metod. Då kan vi föräldrar välja vad vi tror passar för våra barn.

Den där sista punkten kan diskuteras. För mig som bor i tätbefolkade sydvästra Skåne är det lätt att kunna välja mellan dussintalet skolor på ett par mils avstånd. Eventuella läsare i Norrland undrar nog vilket parallellt universum jag lever i - min fördom om Norrland är att där är det, efter att kommunerna lade ned alla byskolor under utflyttningens tid, fem mil till närmsta skola, som drivs av en sossekommun, och sedan ytterligare femton mil till nästa skola, som också drivs av en sossekommun. Noll valfrihet, alltså.

Vi får också fundera på hur långt ifrån den svenska värdegrunden vi skall tillåta en skola att gå. Katolska och judiska religiösa skolor finner jag rätt okontroversiellt, det har funkat bra i decennier. Skulle vi acceptera en skola som öppet lär barnen om socialismens välsignelser (till skillnad mot alla dagens skolor som gör samma sak, men utan att säga något om det...)? En skola som låter barnen förstöra kropparna med elitidrott? Och, frågan vi alla väntat på: skulle vi acceptera en skola som lär ut att Koranen har rätt i allt? Som gammelkonservativ ser jag mycket positivt med en islamisk skola. I österland har de respekt för äldre, och jag tvivlar på att barn i Syrien får skrika hora åt sina lärare utan att erfara minst ett rejält kok stryk. Lär de små parvlarna sig läsa Koranen, så ligger de steget före många av sina vänner i den kommunala skolan: de har faktiskt lärt sig läsa. Begrepp som "elevdemokrati" och "trans-certifiering" hörs antagligen sällan på de muselmanska lärarkonferenserna. Å andra sidan kan vi inte ha en skola som lär ut att hedersvåld är bra, att Muhammed-tecknare skall avrättas, och så vidare. Gränser måste dras, och det är våra politiker sällan särskilt duktiga på. I värsta fall lierar de sig med fienden: