Vem tar vem?

En del bloggkollegor vars åsikter jag å det djupaste respekterar är väldigt trötta på det politiska spelet, eller till och med spelet om spelet (även känt som "vem kan smeta SD på vem"). Jag håller inte med.

• Spelet är fascinerande i sig. Här vill jag dra en parallell med spelet baseboll. För den oinvigde lika ointressant som den brännboll vi tvingades lida oss igenom på utegymnastiken, men för kännaren full med taktik, finlir och finesser. Samt möjligheten att värma sig med en iskall öl på läktaren.
• Spelet har konkreta konsekvenser. Se bara nu, när högerpartierna har en massiv 60% majoritet, men ändå inte kan samlas till regeringsbildning bara för att man på spelplanen lyckats måla in sig i ett hörn på motsatt sida av planen gentemot SD.

Vem kommer bilda regering? Som vi såg ovan beror det inte enbart på hur många röster partierna får, utan deras inställning till regeringsbildande. Fotboll brukar kallas spelet där en massa lag spelar en massa matcher om vem som ska vinna, och tyskarna till slut vinner. I svensk politik råder liknande situation: partierna käbblar intensivt i valrörelsen, väljarna röstar, och så vinner sossarna.

Varför det? Det beror på inställningen. Går man in på plan med inställningen att man ska vinna matchen med alla medel, även om det innebär att man får spela nittio minuters tråkfotboll där bollen passas mellan lagets backar, så ökar chansen att man faktiskt vinner. Den som går in på plan med inställningen att det viktigaste är att spela publikfriande och schysst, och att det är viktigare att deltaga än att vinna, lär få finna sig i att stå bredvid och applådera vinnarlaget.

Om vi nu låter detta sportsliga filter styra bilden av våra politiska partier och deras kommande aktioner, vad kan vi då hitta på för vilda gissningar?

När Löfven avvisar Alliansens inviter att vara hangaround till en Alliansregering ska vi ta honom på allvar. För sossarna gäller devisen "segra eller dö" inte, eftersom de inte har något alternativ till seger. Allt annat än seger känns som en statskupp. Löfven går in på plan för att vinna. En annan regering än en S-regering är som om Tyskland åker ut ur fotbolls-VM. Löfven tar hellre omval än att stödja någon annan - ett omval han då kommer skylla andra partier för.

Alliansen, som vi märkte vid omröstningar till Transportstyrelse-misstroende och Afghan-amnesti, är kluven. En rejäl sprickanvisning går mellan M+KD och L+C. Visst, ingen av dem vill prata med SD, utan hoppas glatt att SD ska släppa fram en alliansregering utan några samtal. L+C verkar dock fortfarande ha DÖ kvar i minnet, och är rejält tveksamma till om de vågar försöka sig på en regering när de inte är största blocket. Nej, jag förstår inte heller det där med "block", eller vem som räknas till blocket eller ej, men L+C verkar ha någon mental spärr där. Och det är de som kommer rösta i riksdagen, inte jag.

Många spekulerar kring om C kommer försöka gå med i det röda laget och den röda regeringen. Jag tvivlar. Jag räknar kallt med att Annie Lööf sett denna bild och tänkt till:

Romson önskar slippa denna kalk

Annie Lööf har ägnat hela valkampanjen åt att stänga dörrar på alla håll, så att hon omöjligt ska kunna hamna i en regering. På valkampanjens sista dag stod hon i Expressen-TV och förolämpade, upprepat, Jimmie Åkesson i hopp om att han i sin harm och ilska skulle totalvägra att rösta för en alliansregering med C i. Hon har hotat att äta upp sin sko om hon hjälper Löfven, och vägrar SD-stöd. Hon har därmed alienerat alla som skulle kunna ge henne en ministerpost. Varför det?

Jo, hon såg hur det gick för MP. Genom hög svansföring, ideologisk renhet och total verklighetsflykt har Annie Lööf lyckats dra till sig alla landets idealister. Om hon likt Romson blir tvungen att ta tunga beslut och stå gråtande på presskonferens och försvara dem, kommer idealisterna avdunsta till V eller F!. Regeringsmakt är populisternas kryptonit.

Jan Björklund är lite lättare att locka med regeringsmakt. Han behöver en ministerpost, så som hans parti nu krympt, för att undvika att partikamraterna hugger honom i ryggen och skickar efter Birgitta Ohlsson eller någon liknande socialistliberal. Björklund kan nog tänka sig både att hjälpa Löfven att "ta ansvar för landet" eller att regera med stöd av SD, bara han lyckas få det till att det stödet är något han avskyr och inte har bett om.

Så har vi SD och Jimmie Åkesson, hur ska de agera och reagera? Jag ser två alternativ utmejsla sig:

Bad cop Åkesson. Antag att SD, efter att ha tagit emot mängder med nålstick om att ha fel värdegrund och att inte kunna förhandlas eller ens pratas med, fått nog. Att de helt enkelt sätter klackarna i marken och säger nej. Nej till varenda regeringsförslag som inte förankrats med dem i förväg, offentligt och högtidligt. Jag kan tänka mig följande motivering inför varje omröstning:

"Kära svenska folk! Vi i Sverigedemokraterna är beredda att ta vårt ansvar för landet, och rösta fram en regering som börjar baxa landet i rätt riktning. Vi är medvetna om att ingen annan vill regera ihop med oss. Vi är därför beredda att rösta på det regeringsalternativ som med oss förankrat att de kommer ytterligare begränsa invandring av ekonomiska lycksökare, att de kommer förbättra sjukvården, att de kommer lyfta svenska fattigpensionärers börda, och att de kommer ta brottsoffers sida mot förövares. Det regeringsförslag som här föreligger sätter dessvärre en ära i att inte tala med oss, varför vi inte har någon aning om vad de tänker åstadkomma under mandatperioden. Att köpa grisen i säcken är att utsätta svenska folket för en oacceptabel risk. Samarbete med en regering som inte kan samtala med oss lär heller inte vara att tänka på. Därför ser vi inget annat val än att rösta nej i dagens omröstning om ny regering." 

Ett ständigt nejröstande SD kommer slå mot de andra partierna, som bara får surdegar kvar:

• DÖ 2.0, där man röstar på motståndaren. Det kommer bli surt för moderaterna.
• Samlingsregering - grattis, nu är SD enda oppositionen.
• Ett par borgerliga partier sitter ihop med S. Då lär de gå miljöpartiets väg.

Å andra sidan öppnar sig även SD för anklagelser om att vara obstinata och barnsliga, och riskerar att väljare går tillbaka till S&M.

Good cop Åkesson. Antag att SD agerar statsmannamässigt. Antag att de analyserar de sakpolitiska uttalanden som regeringspretendenterna gör, och röstar ja till det som de anser sig kunna acceptera. Det låter ju trevligt, genast kan vi få en regering som går åt rätt håll. Men kan det finnas några minor på vägen?

• Jag misstänker att den tilltänkta regeringen inte före omröstningen kommer göra konkreta utfästelser om migrationspolitiken. Speciellt inte till SD. Varpå SD återigen får grisen i säcken. Tänk till exempel tanken att Alliansen vill bilda regering. Är det C eller M, eller någonstans mittemellan, migrationspolitiken ska landa hos? Ska kriminalpolitiken drivas av Hanif Bali eller av KD:s snyftflygel?
• I värsta fall föreslår en regering att migrationspolitiken ska utredas i en bred parlamentarisk utredning. Då hoppas jag innerligt SD, och alla andra med vett i skallen, röstar nej. Migrationspolitiken behövde skärpas för tjugo år sedan - vi kan inte vänta längre. Ska det bli en utredning, så ska det först till ett rejält stopp. Så att vi får andrum.

Till sist vill jag tipsa om en bubblare. Som vi vet, så vill Löfven regera. Hade jag varit Löfven hade jag redan idag skickat en "plausibly deniable" förhandlare till SD för att fråga vad de ska ha i utbyte för att inte rösta ut den sittande regeringen, och därmed slippa allt detta kattrakande med talmän. Hade SD svarat "kicka ut MP" hade jag hoppat jämfota av glädje och accepterat. Jag skulle sedan tota ihop en budget som innehöll massor med vänster/mittengodis: mer pengar till sjukvård, a-kassa, pysselsättning, högre pensioner. Nytt Lucia-beslut som stoppar invandringen för att rädda välfärden. Det skulle göra att jag fick SD med mig utan större besvär. Det enda krångliga vore att få med mig det egna partiets vänsterflygel.

Kan man rösta på SD?

Allteftersom valdagen närmar sig, och SD i alla opinionsinstitut visar på en rejäl höjning från förra valet, översvämmas mina sociala kanaler av förmaningar att inte rösta SD. Här är ett av de mindre begåvade försöken. Mer begåvade försök finns förvisso, men visst är det kul att visa upp extremisterna? Så långt som till att länka Alex Schulman tänker jag dock inte gå.

Argumenten för varför man inte får rösta på SD skjuter inte riktigt mitt i prick på mig. Låt oss undersöka varför:

Anklagelserna

HBTQ

SD är emot homosexuellas rättigheter. Alltså förtjänar de inte vår röst.

Eftersom jag är religiös extremist lär ni inte se mig i några Pride-parader, med eller utan dinglande löskuk och S&M-utstyrsel. Dock är jag en varm anhängare av det sekulära samhället, som inte skriver sina lagar utefter medborgarnas religiösa ivranden. Om SD vill införa gay-bashing och inspärrande av homosexuella som officiell statspolitik, så är det dags att bekämpa dem med full kraft. Men vad är det de vill, egentligen?

De är emot att homosexuella par ska få adoptera. Min åsikt? Att staten ska värna den svaga parten i en sådan här situation: alltså det lilla barnet. En utredning ska göras av de blivande föräldrarnas lämplighet, oavsett föräldrarnas kön, sexuella eller politiska läggning. En utredning där jag inte ser hur den sexuella läggningen, eller könet, är en väsentlig parameter. Visst, jag är konservativ, men jag anser, efter att ha varit med och fostrat ett par barn, inte att det finns någon essentiell skillnad mellan män och kvinnor i barnuppfostransförmåga. Två kvinnor, eller två män, kan mycket väl uppfostra ett barn. Det är den individuella lämpligheten som är av intresse. Så ja, här kan man gärna trycka lite på SD att ändra uppfattning.

De är emot Queer, den där Q-bokstaven i HBTQ. Utmärkt! Queer är en ideologi, och en stollig sådan dessutom. Bort med den!

De är emot transrörelsen. Utmärkt! Transrörelsen verkar väldigt hatisk och sekteristisk. Den som inte till fullo håller med dem får genast en sjukdoms-stämpel. Jag håller inte till fullo med transrörelsen, då jag ser hur principer som var för sig är goda här med full kraft kolliderar. Visst, det är bra att män som upplever att de är kvinnor kan få bete sig som kvinnor. Visst, det är riktigt obehagligt för sköra kvinnor när det kommer in karlar i omklädningsrummen. För att inte tala om den våldtäktsman som upplevde sig vara kvinna, tilläts bli förflyttad till ett kvinnofängelse, och prompt satte igång att tvinga sig på sina medfångar.

Sambeskattning

SD vill återinföra sambeskattningen. Enligt kritikerna kommer detta driva kvinnorna tillbaka till spisen. Liberaler anser också, då de ser varje människa som en individ, att det är en obehaglig kollektivisering att behandla två människor som en familj.

Jag håller med SD (och KD). Familjen är en hörnsten i vårt samhälle. Massor med individer väljer frivilligt att binda sig till en annan individ. Homorörelsen har kämpat hårt för rätten att göra detta. I Bibeln, Mark 10:9, står det "Vad Gud nu sammanfogat, det må människan icke åtskilja". Förutom familjen är samhället dessutom fullt av sammanslutningar där människor behandlas annorlunda än om de är individer:

• Föreningsbidrag får vi om vi sluter oss samman i en förening, inte som individer
• Ett företag beskattas annorlunda än de ägare och anställda som företaget består av

Jag förstår inte heller hur det anses rätt och riktigt att en familj där en tjänar 60k och en 20k ska ha högre skatt än en familj där båda tjänar 40k. En enkel lösning på konflikten är förstås införandet av platt skatt...

Abort

SD vill sänka tidpunkten när kvinnan själv tar beslut om abort från 18 till 12 veckor. Här går debattörerna upp i falsett om att SD vill ta ifrån kvinnor bestämmanderätten över den egna kroppen, att SD vill gå tillbaks till medeltiden (eller i alla fall 80-talet) och så vidare.

Jag blir förbryllad över hur totalt människor kan missa intressekonflikten. På Det Goda Samhället talar Patrik Engellau om vårt enspåriga debattklimat, och hur vi sällan erkänner att politiska frågor faktiskt innehåller konflikter mellan goda, och motstridiga, principer. Principen att kvinnor ska få bestämma över sina egna kroppar är förvisso en god princip. Principen att barn inte ska avdagatagas är också en god princip. I de fall vi läst om i media, där den "cellklump" som aborterats i lagens sista ögonblick legat och sprattlat och kippat efter andan, och i något fall till och med försökt återupplivats av en medlidsam läkare, hamnar dessa principer i konflikt. En konflikt som bäst löses genom att vi talar om den, väger principerna emot varandra, hittar rimliga avväganden. En konflikt som måste återupptäckas av varje generation, ständigt.

Jag tycker SD-förslaget är rimligt. Våra grannländer har det redan i sin lagstiftning, utan att vi anser kvinnorna där förtryckta. Den som tycker annorlunda får gärna argumentera emot, utan slagord och överord.

En annan sak jag ser här är hur svensken fullständigt tar sin omvärld och kultur för självklar, utan någon sekunds eftertanke. 18-veckorsgränsen ses som den självklara nollpunkten. Varje minskning ses som något avskyvärt. Jag misstänker att ett förslag till höjning till 24 veckor skulle mötas med samma instinktiva avståndstagande, återigen utan några egentliga argument. Jag ser liknande kulturblindhet i burkafrågan, där svenskar inte fattar hur någon kan gå klädd annorlunda än en svensk, och afghanen inte fattar hur någon kan gå klädd som en svensk. Eftersom bägge resonerar med känslorna finns ingen möjlighet till förståelse. Fullt förståeligt - men känslor är inget vi kan bygga en gemensam lagstiftning på.

Vinster i välfärden. 

En sakfråga, hurra!

Jag har viss förståelse för de som vill lagstifta bort övervinster. I marknadsekonomisk teori är övervinster något som är självreglerande - där vinsterna är stora kommer konkurrenter in och sänker priserna för att ta marknadsandelar. Samtidigt känns ett hugg även i ett högerhjärta när någon som gjort sig miljarder på att hyra ut trånga mögliga kyffen till asylsökande glider in på torget i sin Bentley.

Dock tror jag att boten är större än soten. Det är inte riskfritt att börja reglera. I vissa branscher, läkemedelsbranschen är typisk, tar man stora risker för att kunna få stora vinster. Många år av tunga investeringar i forskning och utveckling följs (förhoppningsvis) av några år där man kan ta snuskigt betalt för den medicin man är ensam om att erbjuda, varpå cykeln börjar om igen. Om man förbjöds att ta ut vinst, vem i glödheta helvete skulle vara så dum att man gick in och investerade? Ge mig namnen, jag har Nigeriabrev att bli av med!

En annan kritik mot övervinsterna är att de sker i branscher där inga risker finnes. Att det till exempel är helt riskfritt att driva en skola, pengarna bara trillar in från staten. Att det är att sitta med munnen öppen och få stekta sparvar inflygandes i munnen att driva en privat vårdcentral. Det är fel, anser jag. Pengar från staten får du när elever och patienter frivilligt listar sig hos dig. Skriver du kontrakt på en stor skolbyggnad, anställer lärare och sedan inga elever kommer lär du gå fett med förlust. Skall vi då även förbjuda förluster, så att staten går in och täcker upp för dem?

På en punkt får jag dock ge de som oroar sig för privata utförare av offentligt finansierade tjänster rätt: vi får inte vara naiva. Om dessa pengar lämnas ut helt utan kontroll kommer den organiserade brottsligheten dras till dem som flugor till en hundskit. Varpå staten i panik kommer att reagera med att dra in pengarna för de ärliga och röstsvaga. Se bara på LSS-debatten de senaste åren.

EU 

SD är visst negativa till EU. Genast hörs ropen: Kaos och katastrof. Brexit! Jordens undergång!

Även om jag i grunden är EU-positiv är jag måttligt oroad. SD kommer inte driva igenom något utträde. Däremot kan en kraftig EU-negativ opinion i landet hjälpa till att bromsa federalisterna. Jag vill inte ha en EU-stat, jag vill inte ha EU-skatter eller en EU-armé. Att mina barn kan studera i Europa är fint, att vi har gemensamma regler för varor är bra, att jag kan arbeta var som helst i EU utan att någon byråkrat kan säga stopp är finfint. Men lika lite som polackerna ska styra vår abortpolitik ska vi styra ungrarnas flyktingpolitik.

Synen på invandraren  

Det är när diskussionen kommer in på invandringen och invandrarna som ropen om att vi för allas lika värdes skull måste värdera sverigedemokraterna lite lägre än andra börjar skalla som högst. Missuppfattningarna, medvetna eller omedvetna, om vad SD säger sig stå för står som spön i backen. Jan Björklund, till exempel, verkar tro att hans adoptivbarn kommer utvisas om han pratar med SD. När Åkesson häromdagen i den stora avslutande TV-debatten hävdade att invandrare får svårt att få jobb därför att de är just utifrån kommande, osvenska människor med annorlunda kultur slog Annie Lööf näven i bordet och SvT såg sig tvungna att efter programmet påpeka att de inte höll med Åkesson.

Visst har han fel på makronivån, Åkesson? Statistiken visar att invandrare i snitt har lika lätt att få jobb som svenskar med motsvarande utbildning. Orsaken till att så många invandrare saknar jobb är alltså varken att svenskar är rasister, eller att invandrare inte fattar svensk kultur, utan att så många invandrare helt enkelt saknar den utbildningsnivå som krävs för det lägsta trappsteget på den svenska arbetsmarknaden.

Samtidigt har han rätt på mikronivå, Åkesson. Det finns en del individer som inte anstränger sig över hövan att integreras. Om du efter tio år i Sverige inte kan språket, går i burka, inte tar i hand och anstränger dig att kopiera Hanif Balis terroristskägg så lär du inte få så många jobberbjudanden. Dessa individer är inte såpass många att de dominerar statistiken, men de syns och hörs väl, särskilt när DO, MP  och MUCF ger dem plattformar att verka från.

Stollarna.

Sverigedemokraternas företrädare är lågpannade idioter som trots idog träning inte riktigt lyckats träna bort sina heilnings-reflexer, hävdar motståndarna. En viss sanning finns i detta. Nya, växande partier drar till sig nya, oprövade kort. Ibland finnes dessa kort vara lankor. Och liksom den stora gruppen muslimer kan vara snälla fredsälskande människor, men det är IS-fansen som märks, så gör de ruttna äpplena i SD-korgen mycket väsen av sig.

Mot detta kan man invända att man, om man väljer våra statsbärande regeringspartier istället, förvisso inte väljer in representanter som vill sätta kulsprutetorn på Öresundsbron, men istället viker sin röst för en kulturminister som politiserat våra muséer, en justitieminister som vill kväsa det fria ordet, en statsminister som sov medan vi skänkte bort statshemligheter och sedan försökte mörka skandalen, en utbildningsminister som hyllar islamister. Hur kan ens det värsta tok-SD-troll vi kan tänka oss bli värre?

Men - ägnar jag mig nu inte åt "whataboutery"? SD:s tok-kandidater blir väl inte ett skvatt bättre av att även andra partier har tokar? Jodå. Vår uppgift på söndag är inte att absolutranka partierna på en värderingsskala. Vår uppgift är att försöka få det minst fäaktiga blocket in i regeringsställning. Det är alltså ett ypperligt läge att "relativisera". Av tre tämligen imperfekta alternativ skall vi välja det minst dåliga, det med minst dålig historik och minst dåliga framtidsutsikter. Det vi ska fråga oss på söndag är alltså inte om vårt tilltänkta parti, vilket det än är, på någon punkt avviker från perfektionens glänsande spegel, utan om vårt tilltänkta parti är bättre än alternativen. Jesus ställer inte upp i årets val.

Putinisterna

Som rysshatare sedan kalla krigets dagar räknar jag kallt med att den lede fi (Ryssland, alltså) gör sitt bästa att infiltrera och skada västvärlden. Så självfallet kommer ryssarna försöka placera agenter i det parti där det är lättast att få in nya, oprövade kort: SD. SD kommer även att attrahera en och annan nyttig idiot som på egen hand kommit på den lysande idén att svensk nationalism gynnas bäst av ett ryskt maktövertagande. Nej, som SD-ledningen själva sagt så tror jag inte att öppen Putinism är ett snillrikt karriärsdrag i SD, utan istället en rask väg ut till höger. Det lär inte hindra många från att försöka.

Lika orolig får man dock vara för det inte oansenliga antal agenter som Stasi och KGB rekryterade (Jan Guillou, jag tittar på dig...) under kalla krigets dagar. Agenter som vår svenska stat sett till att inte avslöja genom att hemligstämpla arkiven. Vilket kan göra att dessa ännu är tillgängliga för Putin att sätta tummen i ögat på.

Alltså: oavsett vilket parti vi röstar på lär vi ha ett gäng landsförrädare på plats.

Trams, trams, bara trams

Ja, allt det där jag skrev ovan var egentligen rätt ointressant för den som funderar på att rösta eller inte rösta på SD.

"It's the invandringen, stupid!"

Ursäkta, SD, men ni har en fråga. Invandringen.

Tycker man att ett mångkulturellt Sverige låter som en vacker idé, eller att hela världen ska ha rätt att ta en flygbiljett till Sverige, då finns det partier att rösta på: V, C, MP.

Tycker man tvärtom att de no go-zoner, laglöshet, skolkaos, vårdöverbelastning, bostadsbrist och så vidare som vuxit fram genom decennierna är effekten just av en i decennier ohanterligt hög invandring, och vill gå från prat till verkstad med "EUs miniminivå", då finns det ett parti att rösta på: SD.

Övriga partier (L, KD, S, M) är klyvna på mitten, och därmed är det dagsnotering på om de är för eller emot invandring. I kohandeln som kommer ske efter valet för att klura ut vem som regerar och vem som sitter i avbytarbåset kommer de heller inte att hålla invandringen särskilt helig, utan kan glatt tänka sig att byta spår för att komma först i mål.

Förutom invandring finns mycket annat att diskutera och tänka på inför valet: förvaltningskrisen, försvaret, vården, skolan, bostäderna, arbetsmarknaden. Det vore roligt om vi kunde prata om det utan att dela upp världen i onda och goda. För att sätta tonen i debatten får vi lyssna till en trygg, stabil norrlänning:

Jag hoppas jag inte nämnde att Jonas kandiderar till riksdagen på kryssbar plats. Det vore ju att påverka väljarna.

Vi ses vid valurnorna!

Lokalpolitiken

Allteftersom rikspolitikerna ägnar sig åt att berätta för oss vilka de inte tänker regera ihop med, så lär vi väljare oss även vilka rikspolitiker vi inte ska rösta på. Att rösta socialdemokratiskt, efter att sossarna skänkt hemligheter till främmande makt och ägnat decennier åt att rasera våra statliga verk genom att utse sina debila brorssöner och Jens Orbacks mosters häst till höga poster känns som rena självskadebeteendet. Att rösta på Alliansen, efter att den ägnat fyra år åt att frenetiskt undvika regeringsmakten, är att vara väl optimistisk.

Låt oss dock inte glömma att det även är val i mer lokala församlingar: kommuner och landsting. När vi röstar in (eller ut...) politiker i dessa församlingar åligger det oss att vara rättvisa gentemot dem. Det är inte deras fel att de har en partiledare som flyger Business Class, en partiledare som tar LSS-pengar från handikappade barn och ger till medelklassens småbarnsföräldrar, eller en partiledare som jagar runt med järnrör på stadens gator som en vanlig man. Jo, förvisso får de ta ansvar för att de gått med i fel parti, men ändå: de lokala politikerna bör bedömas för sin lokala politik. Där finns en del guldkorn att plocka upp ur annars rätt medelmåttiga partier.

I Göteborg håller de en gång stolta socialdemokraterna på att implodera. Pasokifiering är ett för milt ord. Galloperande korruption, och att man struntat i att lyssna av folkviljan angående Västlänken, har fått ett nystartat lokalparti att glufsa i sig de flesta av sossarnas väljare. Om ditt hjärta ändå klappar till vänster, och du kan överse med korruption och pampfasoner, så finns en kandidat att kryssa: Ann-Sofie Hermansson. Hon har börjat gå till storms emot den växande islamismen i staden, vilket väl får sägas är positivt. Senast är hon ilsken på att personalen på dagis gör som föräldrarna önskar vad gäller muslimska saker som att barnen ska ha muslimska kläder, inte äta fläsk, och så vidare.

"Religiös och kulturell klädsel och utsmyckning är tillåten. Men det är barnen själva, inte föräldrar eller personal, som bestämmer om de ska ha sådant på sig när de är i förskolan."

Här anser jag faktiskt att Hermansson är ute och cyklar, att hon hamnat i DDR-Sverige. Enligt mig är det föräldrarna som ansvarar för barnens fostran och bestämmer hur barnen ska klä sig. Dagis är till för att förvara barnen medan vi föräldrar knegar ihop till hyra och mat, med minsta möjliga åverkan och skada. Inte för att indoktrinera barnen med den statliga värdegrunden och ideologin.

Men - inte tusan kan vi väl acceptera mängder med salafistiskt uppfostrade barn i Sverige? Nej. Men lösningen är inte att ta in mängder med salafister och sedan konvertera deras barn till svensk ateism. Lösningen är att inte ta in några salafister!


I Linköping visar kristdemokraten Sara Skyttedal vad alla kommunpolitiker borde prioritera: att hantera våra pengar varsamt. Hon säger högljutt nej till äventyrsbad, arenor och kulturhus. Synd bara att jag inte bor i Linköping.

Tiffany

Här nere i Skåne är det Tiffany Perssons hemstad, Staffanstorp, som tagit över ledartröjan från moderatreservatet/golfklubben Vellinge. Moderata kommunalrådet Christian Sonessons popularitet skjuter i höjden, ohejdat av de gamla alliansvännernas övergång till det röda laget när Sonesson påpekade det uppenbara: om SD blir nyckeln till makten efter valet så vrider man om den nyckeln, eller står bredvid och ser S göra det. Sonesson har jobbat hårt med att hålla ihop ekonomin, bland annat genom att erbjuda de flyktingar staten tilldelat staden vinterbonade husvagnar i stället för nyproducerade bostadsrätter. Sonesson har även jobbat hårt med att hålla ordningen i centrum, genom att anställa kommunala väktare som kan ta buset i nacken. Vi får hoppas att det betalar sig i valet. Synd bara att jag inte bor i Staffanstorp.

I min egen stad är det inte lika lätt. Politikerna är det gamla vanliga, gråa tvärsnittet. Förvisso är jag lite svag för Kristdemokraterna, och även utan en Skyttedal i staden så har de en del förslag för att hålla kostnaderna nere. Problemet är dock att, även om man kan lita på en enskild kristdemokrat, så kan man aldrig lita på den samlade flocken. Den kristdemokratiska flocken är delad i två, där en tänker som Skyttedal och en mest tänker som en blandning av Ulf Ekman och Jonas Sjöstedt: en kristen ge-bort-alla-dina-pengar-till-fattiga-moral, blandat med idén att vi inte behöver lita på människors egen moral när staten kan tvinga dem.
Å andra sidan har jag hittat det lilla uppstickarpartiet Medborgerlig Samling, de har visst lite aktivitet här i staden. Deras program för staden är, liksom i rikspolitiken, som att läsa en moderat pamflett från Gösta Bohmans tid. Inte en spänn till tiggare, inte ens genom den inte helt ovanliga smitvägen att staden ger pengar till Stadsmissionen som sen ger pengar till tiggarna. Ingen förtur till bostad för flyktingar - Staffanstorp och dess husvagnar ses här som ett föredöme.


För den som har svårt att bestämma sig finns ett sista alternativ, som gör att framtida röstning inte blir ett problem: