En natt i Trollhättan

Länge efter att produktionslinan slutligen stannat på den gamla SAAB-fabriken fortsätter min gamla uppväxtstad att leverera "Jimmie moments" på löpande band. Låt oss ta en titt på kontrasterna:

När jag växte upp på 70-talet hade jag inte en tanke på No Go-zoner. Okej, vissa hörn där man visste att ligister med knuttejacka och prilla samlades undvek man, men i övrigt var staden öppen. Jag kunde åka på arbetarfylla i Kronogården, Sylte, Lextorp eller valfritt miljonprogram och ta cykeln hem på natten utan att vara rädd. Jag var stamkund på Kronogårdens OK-mack, då den hade stadens bästa utbud av reservdelar, inte chips, schampo, varmkorv och dylikt trams.

Idag är Kronogården No Go-zon för mig. Varför? Jo, jag läser om hur en journalist besöker området i närvaro av polis, blir misshandlad och rånad i närvaro av polis - och polisen vågar/kan inte ingripa:
Signaleffekten här är tydlig.

• Till de som bor i området - om de kriminella vill sno din affär på beskyddarpengar eller spöa upp dina barn så är det bara att tacka och ta emot, eller gå och kyssa den lokale klanledarens fötter. Svensk polis har gett upp.
• Till oss utanför Kronogården - det är dags för oss att rösta fram andra politiker. Politiker som inte tycker synd om gärningsmännen. Politiker som inte använder våra skattepengar till att finanisera kriminaliteten.

Politiker, ja. Det här twitter-utbytet är sorgesamt:

Kära moderater, detta är alltså er Adam Mattinen, SDs tilltänkta justitieminister i ert samarbete. Vad ska man säga, känner ni er nöjda? Bra för Sverige? Seriöst? pic.twitter.com/4fz6K5gquS

— Annika Strandhäll (@strandhall) December 14, 2019

Jag är inte moderat längre, men jag känner mig väldigt nöjd om det som Marttinen skriver blir verklighet i Sverige. Jag tycker det är en självklarhet att kriminella som öppet hånar polisen och begår brott framför ögonen på polisen omedelbart sugs in i arresten. Att de sedan, efter en snabb fängelsedom, inte kommer tillbaka till sitt gamla område.

Vad Strandhäll inte inser, med sitt förmenta värnande om invandrare, är att hon med sin omtanke om de kriminella pissar alla laglydiga invandrare rakt i ansiktet. Varför detta? Tja, tänk ett ögonblick den kontrafaktiska tanken att detta hade skett i min lilla skånska by. Att ett gäng pursvenska slynglar hade börjat stöka kring centrum och göra sig breda. Det hände faktiskt för några år sedan, men kvästes raskt av närpolisen. Tänk istället att polisen stått bredvid och sett på medan gossarna radikaliserades, fick kontakter med tungt kriminella i NMR, drog igång droghandel, brände bilar och spöade upp de som protesterade, terroriserade våra barn i skolan, och spärrade av infarten från Lund med brinnande bildäck.  Vi bybor hade inte blivit särskilt glada åt de politiker som kämpade för ligisternas rätt till fortsatt fredad verksamhet. Jag hade röstat på Jonas Sjöstedt om han lovade sätta stopp för eländet.


Dags, alltså, att byta ut de politiker som ser till att poliserna är för få, straffen för låga och omtanken om förövarna för hög. Vem kan vi då plocka in istället?

• Vänstern (V, S, MP) kan vi glömma. De är soten, inte boten. Orsaken till decennier av flum och slapphet. Utnämnaren av Dan "jag kan säkert förstöra en myndighet till" Eliasson till chef för polisen.
• Centerpartiet strävar idogt efter att öka invandringen till våra krisområden. Knappast rätt riktning.
• Folkpartiet har en del Björklundsk ordning och reda, även i kriminalpolitiken. Dock är de idag stödparti till vänstern. Även om de återkommer i högerfållan, återstår oron för att Birgitta Ohlsson-falangen har tillräckligt stort inflytande att spärra vettiga beslut.
• Kristdemokraterna vill återta utsatta områden genom nolltolerans. Låter vackert - men kommer "vänd andra kinden till"-falangen tillåta det?
• Moderaterna brukade vara ett pålitligt anti-brott-parti, innan de blev nya. Som nygamla har de nu en hel hög förslag för att bli av med gängen. Men kan vi lita på att de blir av? De senaste mandatperioderna har de visat stor rädsla för att få dålig press - vad händer när DN och SvD drar upp Reva-stormar igen?
• Så har vi då den grå elefanten i samlingen, Sverigedemokraterna. Även här möter vi en gedigen lista på skärpningar. SDs stora dragplåster är att de till skillnad från övriga partier inte belastas av tidigare pinsamma misstag och naiviteter, då de inte regerat tidigare. Å andra sidan är det också det som kan göra en väljare orolig: de är oprövade. Med SD i regeringen, får vi intelligenta människor som Bieler och Andersson vid rodret, eller ett gäng Pavel Gamov? Svårt val, när man kan få behålla statsmän som Morgan Johansson och Anders Ygeman istället.

Mitt hopp, med senaste svenska opinionsundersökningar och brittiska valet i åtanke, är ett konservativt block med egen majoritet. Antagligen inte lika stor majoritet som britternas, på grund av vårt proportionella valsystem, men dock majoritet, och därmed beslutsförmåga.

Ett litet orosmoln, dock, är att det i ett Sverige där generationer gått igenom den indoktrinerade, 68-inspirerade DDR-skolan inte finns särskilt många konservativa. Hur får vi en majoritet att rösta konservativt när det gäller? Det sägs att en liberal är en konservativ som inte rånats ännu. Eller måhända en förälder vars barn inte kallats svennehora och förnedringsrånats ännu. Så dessvärre finns risk att det blir fler konservativa innan valet, alldeles av sig självt.

Dagens Brexit

Att döma av mitt sociala mediala flöde har en otäck populist tagit makten i ett val alldeles nyss:

Nej, inte han. Hugo Chavez var ju vänsterns gulleponke, mannen som demokratiserade (förstatligade) landet och var de fattigas vän. Efter ett tag såg han till att kraftigt utöka vänkretsen, allteftersom landet dök ned i fattigdom. Allt orsakat av de slemma amerikanerna och det sjunkande oljepriset, enligt SvT. Vilket vi kan förstå, vi svenskar, som efter den norska oljenationens kollaps sett hur norska ungdomar driver runt våra järnvägsstationer och rånar folk för att kunna äta, och hur norska tanter sätter sig utanför ICA-butikerna och spelar på vår medkänsla genom att klä ut sig till Fleksnes mor.

Nej, inte han heller. Macron är ju vänsterpopulist, och därmed okej och acceptabel.

Äntligen blev det rätt! Häromåret lyckades Theresa May med att grundligt misslyckas, då hon i ett egenutlöst val gick bakåt såpass att hon inte längre kunde få Brexit genom parlamentet. Nu har Boris Johnson, här fångad när han bjuder journalister som häckat utanför hans bostad på en kopp te, vänt på steken och gett Labour en så grundlig uppläxning att det lär ta ett tag innan de hämtat sig. Rena Thatcher-takterna! Till och med en del eviga Labour-fästen i norra Wales gick från rött till blått den här gången.

Vi ska kanske inte hylla Mr Johnson alltför mycket för denna valseger. Liksom sossarna i Sverige, har han ställts mot en opposition som aldrig missar ett tillfälle att missa ett tillfälle. En opposition som ställer en ökänd antisemit, en man som hyllat varenda "befrielserörelse" och det brittiska samhällets fiende från IRA till Hamas, vid partiets roder, flankerad av identitetspolitiker. Till och med vår svenska hädangångna Allians hade haft en chans att vinna med en sådan motståndare.

Kommer Brexit bli av nu då, när de konservativa har egen majoritet? Det har Johnson lovat, och politiker håller ju alltid vad de lovat. För Brexit talar att det kan vara taktiskt att uppfylla sitt största vallöfte. Nu behöver de konservativa heller inte längre locka det nordirländska Democratic Unionist Party in i röstfållan. Jag håller tummarna för att det inte innebär att Johnson lockas släppa nordirland till EU-vargarna. Som ni minns är ju EU väldigt oroade över hur gränsen mellan Irland och Ulster ska hanteras. Antagligen med erfarenheterna av den kaotiska och numera hårdbevakade gränsen Sverige-Norge i åtanke.


Finns det några fördelar för Sverige, då? Jajamen! Sossarna stretar fortfarande på över 20%-gränsen. Dags att avpollettera Stefan Löfven och ta in en snart ledig man som med nya krafter kan fortsätta kampen att bli mindre än Vänsterpartiet Kommunisterna:

Den beslöjade debatten

Det talas mycket om slöjor nuförtiden. Från ena sidan hävdas rätten för självständiga unga kvinnor att välja sina egna klädesplagg. Från andra sidan äskas förbud mot att tvinga flickor in i omsvepningar som omöjliggör lek och stoj.

Stadsbilden förändras. Även jag har sett brittiska brevlådor vandra omkring i lärdomsstaden Lund, bland lilahårsfärgade studenter.

Debatten om ett klädesplaggs vara eller icke vara blir dock en pseudodiskussion, eftersom vi inte diskuterar allt det som (emellanåt) ligger bakom. Det som betyder något. Det slemma patriarkatet, kära feminister. Ett patriarkat långt värre än den mest svartrockade missionsprovinsare era fantasier skulle kunna frammana.

Vad svamlar jag om? Jag svamlar om kulturen, om en syn på kvinnor som lägre stående än familjens get.

Har den gamle islamofoben förläst sig på odelbara nättidskrifter? Nej då. Jag har gått en kurs på universitetet, om Islam i Sverige. En kurs där man får lära sig både om moderata och minst sagt mindre moderata muslimer. I en bok av en svensk forskare får vi en inblick i kvinnors liv i de mer konservativa kretsarna. Några små axplock:

• En kvinna är i princip inlåst i lägenheten. Skall man gå ut, så får man be en manlig släkting att fungera som eskort. Har den manlige släktingen ingen lust att gå ut, så får man vackert stanna hemma.
• Kommer någon på besök? Då får kvinnorna hålla sig i ett litet rum för sig, borta från vardagsrummet.
• Gå ut på balkongen? Glöm det. Kvinnor ska inte synas. Dit kommer du bara ett kort och flyktigt ögonblick utifall du smutsat ned familjens heder.
• Har du tur får du följa med till moskén. Men du får gå in bakvägen och sitta i ett undanskymt kvinnorum. Om det kommer en känd predikant på besök, kan du möjligen få se honom via en dörr lämnad på glänt.
• Ler du mot en man du samtalar med på stadens gator, och en bekant till familjen ser detta? Grattis! Äntligen kommer du få komma ut på balkongen.

Lägg till detta, förmedlat av en i feministisk genusdiskurs verserad forskare, allt vi läser om barnäktenskap, kusinäktenskap, hedersvåld och att den som publicerar sådana här bilder i Sverige (i SVERIGE, för helvete!!!) får bo på okänd ort med livvaktsskydd för resten av livet:

Då börjar man inse att det finns betydligt mer än slöjan att oroa sig för, och att agitera för att det inte får slå rot i det svenska samhället.


Tycker jag alltså illa om islam och muslimer, eller annorlunda människor i allmänhet? Alls icke, bort det! Låt oss plocka fram den gamla fina värderingskartan igen.

Sverige uppe i högra krysset, våra invandringsländer nere i vänstra hörnet. Själv är jag en knökkonservativ svensk, vilket gör att jag känner mig betydligt mer bekväm med en moderat muslim än en normal svensk. Min värdegrund vad gäller sexualmoral och "family values" synkar mycket bättre med valfri Abdallah än med de storstadsfeminister som flimrar förbi på Twitter. Jag misstänker att ett försök från min sida att engagera mig i Sverigedemokraterna skulle sluta med att jag blir utesluten för att jag är alldeles för konservativ.

Jag tycker alltså att vi borde ha mer av muslimska värderingar i Sverige, mer av konservatism. Sverige har gått för långt ut i hörnet, och behöver vända tillbaka emot mitten. Ska vi börja knacka bög igen? Nej, men det vore trevligt att få tycka att en man är en man, och inte en kvinna, utan att bli avplattformad.

Det vi inte ska lämna något utrymme för i Sverige är det nedre vänstra hörnet. Vi ska stoppa vidare invandring från de länderna. Polisen ska återta gaturummet i hela Sverige. Liksom i Fantomens djungel ska en kvinna kunna gå barhuvad mitt på natten utan fruktan för moralpoliser. Vi ska kunna häda alla auktoriteter utan att frukta för livet.

Jag inspireras av Ola Wong i Kvartal, som skriver om att det är dags att få samhället att leverera, och om de invandrargrupper som kör enligt devisen "Jobba, håll käft och vinn". Det är dags för ett nytt samhällsbygge, ett nytt samhällskontrakt. Ett samhälle där konservativa nationalister har en plats.

Vilka är våra allierade i denna strävan? Inte är det de svenska liberaler som hädar att gränser är onaturliga och ska rivas. Inte är det de socialister som undrar vad de stackars kriminella varit med om. Inte är det de som låter ligister härja fritt i skolor och gathörn.

För att ett framtida konservativt block ska få en stabil majoritet tycker jag det är dags att vi gör en kohandel med våra invandrare. Låt oss välkomna dem till Sverige! Från vår sida ser vi till att göra upp med all den låt-gå-politik som ju faktiskt främst drabbar den skötsamme invandrare som vill göra rätt för sig:

• Polisen återtar gaturummet. Kriminella flyttar från gator och kommunala lägenheter till statliga inrättningar i Kumla, eller varför inte ett fint ringmursförsett internat på Fårö.
• Även invandrarbarn ska få rätt till en skola med tystnad och disciplin. Oförbätterliga böss får åka på internat till Norrland, eller i svåra fall Dalsland.
• Svartmarknad och skumrask saneras. Inga illegala på våra gator!
• Sverige satsar på vuxenutbildning av de som ingen utbildning har. Ja, jag vet att detta är en tung och lång investering, jämförbar med enandet av Tyskland, där begränsningen sätts av brist på personal snarare än pengar, men vi har heller inte råd att få en Libanonisering av Sverige med uppdelning i svennar vs blattar.
• Drastisk nedskärning av bidrag, gratis tolk och så vidare. De invandrare som jobbar och lär sig språket ska inte via skatten betala för de som inte anstränger sig.

I gengäld kräver vi att invandrare integrerar sig i Sverige. Lär man sig språket, klarar sin utbildning och fixar ett jobb, då får man bli medborgare. Vissa seder får man lämna hemma eller se sig utsparkad, vi tolererar inte balkongkast eller barnäktenskap. Konstiga kläder, kryddad mat och enstaka tungomålstal kan vi dock acceptera. Starka nationalistiska känsloyttringar är helt okej, även när det inbegriper sydligare nejder - men vi ser gärna lojalitet till den svenska nationen också. Det blir svårt för Özz Nujen, alltså...