torsdag 14 november 2013

Ett anspråkslöst förslag

I Sydsvenskan den 12 november läser jag att två sossar, Anna-Lena Hogerud och Olle Holmberg, har kommit på något riktigt smart. Så smart att de inte riktigt själva fattar vilken idé de sitter på. Tyvärr verkar artikeln inte finnas på nätet.

Lund och dess grannkommuner verkar ha problem, enligt artikelförfattarna. Nu när gymnasieelever själva får välja var de skall gå i skola, så blir skolorna i Lund överfulla medan skolorna i mindre heta kommuner (Eslöv, om jag själv får gissa; staden har ungefär samma rykte som Åmål här nere i Skåne) gapar tomma.

Ett citat från artikeln visar hur författarna ömmar om de stackars kommunpolitikernas väl och ve:
"Det är ingen lätt sak att planera utbildning när valfriheten rör så stora områden och så många människor."
Förvisso inte. Men nu finns inte valfrihet och marknad till för att göra livet lätt för de som producerar tjänster, utan för de som konsumerar dem.

Författarna tar också upp det fria valets nackdelar gällande sociala aspekter. Motiverade elever söker sig hemifrån, och dränerar därmed hemorten på motiverade, intelligenta elever. Segregationen tilltar.


Kommen så här långt, så inser jag att här finns fröet till en ny giv för Sverige.

Tänk bara på Sveriges glesbygdsproblem. Unga, välmotiverade människor lämnar hemorten för att flytta till Stockholm för att studera på universitetet. Landsbygden dräneras på högskolestuderande kvinnor, och kvar sitter sjukbidragstörstande jägarmän. Trycket på bostäder och utbildningar blir hårt i storstaden, och i glesbygden finns intet kvar.

Här funkar artikelförfattarnas medicin som rena trolldrycken. Förbjud helt enkelt folk att flytta från sina kommuner! Segregationen avstannar; intelligenta, driftiga människor stannar kvar i Degerfors och Grums och får orterna att blomstra. Bostadsköerna i Stockholm blir ett minne blott, när tullarna verkligen blir tullar som ingen får passera.


Och tänk sen när SD får tag i den här idén...

torsdag 7 november 2013

Tårtan

I min oskyldiga ungdom var Tårtan en anarkistisk och humoristisk TV-serie:



Nu är det inte lika roligt längre. Som vanligt är jag sist på nyheten, jag skulle blivit en usel journalist. Alla har redan sagt allt som behöver sägas om Åkessons gräddbomb:

Det enda jag läser som gör mig riktigt besviken kommer från Feministiskt Perspektiv, där någon som säger sig arbeta för medborgerliga rättigheter kallar den tårtande kvinnan för hjältemodig.Själv tycker jag ju det är en medborgerlig rättighet att slippa få saker kastade på sig. Liksom det är fel när skånska småglin i Tomelilla kastar kottar på en slöjförsedd muslimsk kvinna, så är det fel när en gammal tant kastar tårta på en partiledare.


En sak jag tycker kommer bort lite i allt tårtfniss är det som Anybody kommer in på i inlägget ovan. OK, det är inte helt bra att en tant kommer så nära Åkesson att hon kan bjuda på Gustav Adolf-fika, SÄPO-vakter till trots. Men har ni sett vad som försiggick strax intill?
Kolla in den här sidan hos Dissidenten Stenqvist (varning för känsliga läsare: I som här inträden kommer till SD-land).  Där finns ett videoklipp från boksigneringen. En skränande pöbel, jag hittar inte bättre ord. Gammal och halvdöv hör jag inte vad de skriker, men de låter inte särskilt vänliga. Vuvuzuelorna verkar numera ha övertagit nyckelskramlandets roll. Med lite inlevelseförmåga kan jag tänka mig hur trevligt det är att mötas av ett sådant uppbåd. Tänk hur kul det vore med 100 skränande liberaler som tystar förstamajtalen? Ja, jag vet, det känns rätt otänkbart.

Om detta borde vi tala väl så högt som om tårtorna.

Antidemokrater. Har ni något bättre ord på dem?