lördag 31 december 2016

Dags att tjacka spikskor?


Det går utför med gamla Sverige. Hundratusentals oanställbara människor anländer och kommer få dela på mina och dina pensionspengar. Bostadsbristen kommer höja hyrorna, politikerna höja skatterna, och pengarna räcka till mindre än någonsin. Åldringsvården urartar till åldringsförvaring och "frivillig" dödshjälp börjar diskuteras. Vad göra?

Jag inspireras av alla dessa driftiga rumäner vi ser utanför våra lokala ICA-butiker. När Rumänien befinner sig i Sverige, borde det finnas en och annan bostad ledig där. Priserna, om ett par hundralappar om dagen i en pappmugg räcker till bra levnadsstandard därhemma, borde också vara högst rimliga med svenska mått mätt.

Varför inte flytta till Rumänien på gamla dar? Förvisso är den rumänska bostadsstandarden, att döma av de skogskvarter som byggts upp hos oss, rätt måttlig. De har nog aldrig läst Svensk Byggnorm. Rumänien borde å andra sidan vara en väldigt välkomnande nation. Problem att hitta en bostad i Rumänien? Inga problem. I Rumänien sätter man sig nämligen bara på en madrass utanför stadshuset, så fixar de lokala politikerna bostad åt en. Gissa att våra nybyggare blev besvikna när det inte funkade så i Sverige. För det kan väl inte vara våra frivilligorganisationer som lurat de stackars rumänerna så grundligt?

Det enda problemet med Rumänien lär väl bli språket. Universella översättare som i Star Trek finns tyvärr ej, och jag misstänker att statlig tolkhjälp inte ingår. Dags att ta hjälp av våra lokala rumäner. Jag har ingen aning vad det "haÿ haÿ" de glatt hälsar med varje gång betyder, men det får väl bli första lektionen. För ett par tior i timmen ställer de säkert upp och lär mig några nyttiga rumänska fraser.


Nej, nu får det vara slutskämtat. Inte vill väl jag till Rumänien? En exit-strategi kan det dock vara dags för oss alla att fundera på. Ekonomin kan gå i putten. Putin kan gå in i Gotland. Gudrun Schyman kan vinna valet. Vad gör vi då? Dags att fundera på var vi skall pensionärs-shoppa ifall skiten fastnar i fläkten. Eller ifall vi får vandringslusta.


Får jag komma in? Det är första frågan. Lite förvånande, men vi svenskar släpps faktiskt inte in överallt. Australien och Kanada är rätt svåra att komma in i för en gammal gubbe som inte har ett tiotal miljoner att satsa i ett jobbskapande företag. Dags för lite EU-propaganda: vi är välkomna överallt i EU, no questions asked. Fri rörlighet är trevligt när det är en själv som vill röra på sig. Jag misstänker att alla de länder som folk flyttar ut ifrån mer än gärna tar emot en svensk med pensionen betald hemifrån Sverige. Syrien? Nja, jag tänkte väl mer på Sydamerika, Afrika och Asien. Hela Mellanöstern utom Israel är väl en enda stor no go-zone, och efter Wallströms bravader vete sjutton om jag skulle våga vara svensk i Israel.

Sjukvård. När vi drar från Sverige har vi inte längre rätt att nyttja den sjukvård vi ägnat vårt liv åt att betala skatt till. Återigen lite EU-propaganda: som EU-medborgare har vi rätt att utnyttja den offentliga sjukvården i det EU-land vi landar i. Vilket i och för sig kan oroa den som vill bosätta sig i Storbritannien; Mid Staffordshire sätter Carema-skandalen i lä. På andra skalan ligger USA, där Karl-Oskars efterföljare får gräva djupt i plånboken för att finansiera sina sjukvårdsförsäkringar.

Huspriser. När vi säljer vår villa eller bostadsrätt i Sverige, kan vi växla den (efter att Löfven via skatten plockat halva kåken) mot något bättre än ett rumänskt skjul?

Skatter. Här börjar dollartecknen flimra framför ögonen på en högbeskattad svensk. När du flyttar från landet nöjer sig staten med 20% av din statliga pension. Tjänstepensionen är en avtalsfråga mellan Sverige och det land du flyttar till - och varje land har separat avtal. Rena djungeln. Räkna med att socialistiska länder som Frankrike har hög skatt. Portugal ligger på andra änden av skalan: där beskattas din tjänstepension med exakt 0% - varken Sverige eller Portugal tar någon skatt på den. Det blir mycket pengar över att köpa portvin för.

Övriga kostnader. Lågkostnadsländer är oftast lågkostnad bara när du nöjer dig med det landet har att erbjuda. Så är det till exempel billigt att i Portugal åka tåg, äta portugisisk mat och köpa portugisiska varor. Men vill du köpa en ny Volvo XC90, eller bara en liten Fiat, så lär du upptäcka att det är betydligt dyrare än hemma i Sverige. Ett normalt hus kan vara billigt, men det betyder normalt enligt landets standard. Vill du ha mes-tillval som treglasfönster, bredband och fungerande avlopp så blir det genast dyrare. Så läs det finstilta. Fundera även på Sverigevännernas favoritfras: "Den som flyttar hit får för f-n anpassa sig till våra värderingar och vanor." Den gäller även vi som flyttar ut.

Språket. Länder där det talas engelska är givetvis att föredra. Vill man absolut till ett land vars språk man inte förstår ett ord av går det att lära sig ett nytt språk, även som gamling, men ett varningens ord: vi har märkt hur de som invandrat till Sverige på gamla dar när åldern slår till glömmer all SFI de lärt sig och sedan sitter på hemmet och inte förstår ett ord av vad personalen säger. Kanske ett öde vi inte själva vill gå till mötes. Sen höll jag ju på att glömma närområdet: i vår östra rikshalvas kustområden, i landet som anses vara ett Sverige för vuxna människor, har broderfolket fortfarande Svenska som modersmål!

Vädret. Själv är jag totalt ointresserad av Spanienflyktingens drömmar om sol, bad och golf. Jag har mycket lättare att stå ut med kyla än värme. Men smaken varierar.

Samhällsklimatet. Jag känner mig mer och mer som ett UFO i Sverige. Det vore skönt att få hamna i en miljö där man får säga lite vad man vill utan att förvisas till en mental spetälskekoloni. Takhöjden för konservativa åsikter ändras redan när man åker över Öresundsbron. På öarna utanför Skottland är folk fortfarande så konservativa och inpiskat religiösa att kollektivtrafiken står stilla på vilodagen. Jag misstänker dock att svenskkolonierna på spanska solkusten bör undvikas, för min del. Jag äter hellre spansk soppa på komage än mammas köttbullar.



Så vad lutar jag åt?

Storbritannien är trevligt för en anglofil. Dock med en del frågetecken. De har ju bestämt sig för att lämna EU; hur blir det då - får en komma dit, får en sjukvård, osv? Jag började med att kolla vad det kostar att köpa en normalkåk i den mysiga London-förort där min faster bodde: ett par miljoner. Miljoner pund. Aj. Landsorten är dock billigare. I Wales, den lokala motsvarigheten till Dalsland, är priserna rimliga. Jag behärskar dessutom det lokala keltiska språket. Bara jag slipper äta Marmite till frukost. Även hus på de skotska öarna är överkomliga.
Backup-plan: Irland. Stabilt EU-land med billigare bostäder och äckligare mat. Varning för Riverdance.

Portugal kommer ge mig en saftig tjänstepension. Tänk er en liten kåk på en bergssluttning i norra Portugal, med utsikt över floden nedanför, inte allt för långt från Douro-dalen där små gröna portvinshalvbuteljer hänger i klasar från träden och växer till stora, röda helbuteljer. En trädgård med citronträd som skulle fått Birger Sjöberg att strunta i sin hyllning till Italien. Olivolja från egenpressade oliver.

USA. Visst vore det skönt att cruisa runt i Montanas berg i en pickup, Eddie Meduza i stereon, och med ett flak öl och fiskespö på flaket? Paddla runt ikring barriärreven på östkusten, vandra i "the blue ridge mountains of Virginia", gå på pensionärskurser på något lokalt universitet, njuta av hela paletten av amerikansk mat? Skriva hem till släkten att man röstade på den konservative kandidaten. Få skrämselhicka när försäkringspremien skall betalas!

Åland. Alla talar svenska! Skärgård. Kan man hoppas att finnarna har lite lägre skatter än Sverige?



Äsch, det finns alldeles för mycket att välja på. Blir nog Åmål till slut.

måndag 26 december 2016

Är islamismen det största hotet?


Först vill jag varna känsliga högerläsare att ni strax, om ni fortsätter läsa, kommer stöta på något som kan göra er upprörda till eller över gränsen av blodstörtning. En tr-gg-rv-rn-ng, som de hade skrivit i Grönköpings Veckoblad.



Så till vänsterläsarna: här kommer en triggervarning. Jag kommer strax länka till en sida som de som gärna hyllar all världens diktatorer och yttrandefrihetskväsare kategoriserar som hatsida. Sluta läsa här om ni är kräsmagade.



Så till saken: i Samtiden skriver Tomas Brandberg (sverigedemokrat, borde vara separat triggervarning bara på det) om att islamiseringen är det största hot vi står inför. Argumenten, som jag förstår dem, är:
  • Terrordåden. I Frankrike och Tyskland mördas människor, och även Norden har haft wannabees. Klantiga sådana, tack och lov, som lyckats tända på sig själva och spränga sig själva. Men även illgärningsmän som lyckats ta andra av daga.
  • Radikaliseringen i Sverige; att andra generationens invandrare blir mer religiösa och västhatande än de som flyttade hit.
  • Stor invandring från länder där befolkningen har minst sagt osvenska värderingar, varefter dessa invandrare hamnar isolerade i förorter dit polisen inte längre vågar gå.
Hör och häpna, jag håller  faktiskt med Brandberg i mycket. Problemen han tar upp är allvarliga. De måste angripas. Flera tillvägagångssätt finns, och får kanske prövas parallellt:
  • Radikalt minskad invandring från de länder som producerar de radikala.
  • En polis som lämnar dialogen och kaffeserverandet, drar fram batongen och reclaimar gatorna.
  • Utvisning av icke-svenska illgärningsmän. Inlåsning "tills vidare" i de fall utvisning inte kan utföras.

Mot slutet av artikeln kommer en riktigt spännande paragraf. Brandberg påpekar att terrordåd visserligen är spektakulära och tragiska för de närmast inblandade, men att det inte är där det stora problemet finns. Det vi skall oroa oss för är istället den lågintensiva konflikten, där islamister begär separata badtider, statliga pengar till kampanjer, och på ett högst påtagligt sätt genom att leka moralpoliser begränsar livet för sina medmänniskor i förorten.

Här börjar jag undra: är det islamismen jag skall oroa mig mest för? Om jag nu får vara lite egoistisk och tänka på mig själv. Jag har förvisso inte så mycket guldpengar att jag kan ta ett morgonbad i kassavalvet, men jag har nog med pengar att köpa mig ett normalt medelklassliv, på tryggt avstånd från islamisterna. Ingen hotar mig med spö om jag inte bär turban och långt skägg. Ingen tvingar mig att fasta på Ramadan.

Dags att byta spår: Hakelius skriver om vänsterns utrensningsbrigad i Expressen.

Tänk tanken att dessa frihetens förödare får reda på att jag publicerar sådana här teckningar:


Tänk vidare tanken att jag inte vore ingenjör i privat sektor utan var offentliganställd, till exempel lärare, och brigaden kontaktade min arbetsgivare. Jag skulle ha lika stor chans att behålla jobbet eller få nytt lärarjobb som denne man:





Att jag sedan även publicerar sådan här religionskritik, samtidigt som jag själv är religiös fundamentalist, lär inte hjälpa:





Vänsterns utrensningsbrigader kommer vi svenskar inte ifrån genom att flytta ifrån några väl definierade bostadsområden. Moralpoliserna når oss, och våra arbetsgivare, överallt. De finns inte bara i några dunkla källare i förorten, de har infiltrerat staten och alla de organisationer som diar pengar av staten oss skattebetalare. Det gör att jag är mer rädd för dem än för islamisterna. (Vilket, kära läsare, inte innebär att vi inte bör och kommer behöva göra stora ansträngningar framgent för att mota den gröna faran i grind.)

Det är inte bara vänstern som vill bränna dig och mig på bål, förresten. Försök att "komma ut" som abortmotståndare eller hävda att äktenskapet är till för man och kvinna, och även en stor del av borgerligheten kommer slåss om att få vara den som sätter facklan till bålet.

Högern börjar också lära sig att slå tillbaka. Ni minns väl när Kakan Hermansson kvickt som tusan fick åka katapultstol ut ur Audis reklamkampanj, efter att ilskna polishatarhatare fått bilföretaget att inse att all reklam inte är bra? Många av våra trender kommer från USA - här är ett exempel från genusdebatten.se om vad som kan komma.


Den här utvecklingen gör mig rädd. När vi ger oss på varandras försörjning istället för varandras argument. Ett land fyllt med lättkränkta och rädda människor om vartannat.


2018 vill jag rösta på ett parti som vill rensa ut den här skiten. Men vilket? Vänsterpartierna är tämligen rötskadade, även om en del röster i S (Hadzialic, Widar, ...) och vänster därom (Lindeborg, Kakabaveh, Keyeyune, ursäkta stavningen) börjat vakna. För L och C hyser jag intet hopp. Åsa Nisse-marxister. Till och med moderaterna hyllar Rättviseförmedlingens identitets- och svågerpolitik. Vi Kristdemokrater är förstås pålitligt konservativa. Hoppas jag i alla fall. Så länge vi finns kvar. Borgerlig samling verkar ha alla de rätta åsikterna, men inga röster än så länge.


Jag börjar känna mig som den där norrmannen i skämthistorierna, gutten som ser alla andra bilar köra åt fel håll på motorvägen.

söndag 25 december 2016

Mesalliansen


Många har idag fullständigt räknat ut Alliansen, räknat ut att den är lika död som den där norska papegojan som sitter och längtar efter fjordarna. Moderaterna morskar förvisso upp sig och pratar om lag och ordning, men leds av blysänket Kinberg-Batra. Centerpartiets invandringspolitik är ungefär lika verklighetsförankrad som F!s. Liberalerna verkar fullt upptagna att kivas om utifall man inte borde välja salongssocialisten Birgitta Ohlsson till partiledare. Mitt eget KD verkar lyckas sänka sig stabilt under 4%-spärren, genom att ena dagen tala djärvt om konservativa värden och därmed skrämma bort de socialliberala väljarna, för att nästa dag värna om familjeåtervinning och allt åt alla och därmed skrämma bort de konservativa väljarna.

Under tiden, medan borgarna sitter i förstaklass-salongen och diskuterar hur många isbitar man skall lägga i drinken, så tuffar atlantångaren Sverige stadigt fram emot isberget. Och inte bryr de sig. Vilket nog lär ge utslag 2018 - vem vill rösta på ett gäng som inte vill regera, och inte skulle lyckas komma överens om något ens om de fick regera?


Men måste det sluta så? Går det att styra upp skutan? Låt mig skissa på en plan.

Planen hänger på Centerpartiet. Jag utgår från att invandringen blir en viktig fråga 2018 - men att den framförallt är viktig för de invandringskritiska, det vill säga vi som tror att det går åt helvete med välfärdsstaten om vi fortsätter att importera utanförskap och om vi fortsätter att cementera detta utanförskap genom att erbjuda trångboddhet i nedgångna miljonprogram, skolor utan disciplin och en polismakt/rättsväsende i total avsaknad av tänder. Jag utgår även från att det för de stureplansliberala, om de är tvungna att välja, är viktigare att få till en liberalisering av Sverige än att återgå till en hög invandring.

Så, till planen. Första steget är att kicka Kinberg-Batra, och sätta dit en klon (av valfri kön, hudfärg och sexuell läggning) till denne man:





Eller, vad tusan, om man nu ändå får drömma, varför inte slå till med Järnladyn direkt?




Med lite tur får vi en partiledare som både förstår båtfolkets och familjernas behov.


Med partiledarutbytet avklarat är det dags att lägga upp Alliansens lång- och kortsiktiga strategi. En liberalkonservativ strategi.

Det långsiktiga liberala målet är fri invandring. Men det målet går inte att uppnå förrän antingen Sverige har gjort sig av med välfärdsstaten eller resten av världen har gett sina invånare förmåner i paritet med de svenska. Den kortsiktiga konservativa politiken blir därmed att Moderaternas linje om fortsatt stängning av gränsen får gälla, gärna med skruven driven ytterligare ett varv i botten för att få SD med i omröstningarna. Centerpartiet, då? De får ta hand om sin hjärtefråga, att börja montera ned högskattesamhället. Att slopa bidrag till föreningar. Att stänga alla departement som sysslar med att uppfostra medborgarna i den rätta värdegrunden. Att stänga Public Service. Att slopa press-stödet. Sen, den dagen det svenska samhällets omstöpning är klar, kan vi ta upp frågan om öppna gränser igen.

Här misstänker jag att det kommer bli uppror. Svensken i gemen är så sossefierad att de inte kommer gå med på en sådan politik. Risken är att Alliansen inte får makten, när varenda särintresse i landet går igång som ett rabiessmittat lämmeltåg. Vi minns väl varför Alliansen kom till makten förra gången? Jo, därför att Reinfeldt och grabbarna insåg att man inte kan kämpa mot hela sosseriet på en gång, utan att grodan behöver vänja sig vid ett fritt samhälle en grad i taget, varpå man accepterade hela sossesamhället och bara drev en fråga: mer pengar i plånboken.

Nåväl, en backup-plan: Centern får samsas med Birgitta Ohlsson-falangen i detta. Då lär låsningarna bli så totala att inget blir gjort. Och vi får en mandatperiod med stängda gränser och möjlighet att kavla upp ärmarna och genomföra:


  • En konservativ uppstädning av den liberala skolpolitiken, där vi inför kontrollmekanismer som stävjar betygsinflation och återinför ordning och reda. OBS-klasser för de som inte är rumsrena. Nivåuppdelning.
  • En konservativ reboot av försvaret. Vi behöver definiera vad som skall försvaras, hur det skall försvaras, och sedan skaka fram massor av sköna miljarder. Nato-medlemsskap skall givetvis utredas.
  • En konservativ omstöpning av polisen. Ut med det ledarskikt som mer intresserar sig för polisens genusprofil, låt Eliasson vara den första att gå plankan, och in med ett ledarskikt som ser som sin uppgift att fånga bovar och banditer. Istället för alla dessa tokiga akademiska identitetspolitiska flummerier vi importerat från USA kan det vara dags att inspireras av deras poliser.


Visst är det härligt att vara optimist!?

lördag 17 december 2016

Stad och land


Lena Andersson skriver om invandring i DN, och kastar ut idén: tänk om Sverige vore en storstad? Städer är ju vidöppna, inga gränser finns där för vilka som får komma in förbi kommungränsen. Så varför kan inte lilla Sverige fungera lika öppet som världsstaden London med ungefär lika många invånare?

Andra har redan skrivit och påpekat det som är uppenbart för alla oss som sett en liten tax stå och bjäbba emot en rottweiler bakom ett villastängsel: att stadens öppenhet är möjlig eftersom landets gränser gör att inte vem som helst kan anlända till staden. När nationens gräns faller, återuppstår den raskt i det mindre sammanhanget. För de fattiga: white flight från förortens lägenheter och skolor. För de rika: gated communities. Som Paulina Neuding påpekar i senaste Axess: det är för att Sverige släppt in islamister, i landet och i de politiska finrummen, som Lars Vilks tvingats upprätta en SÄPO-bemannad ringmur runt sin person.


Jag tror dock att Anderssons liknelse är fel i grunden - staden är inte öppen.

Visst, i industrialismens barndom var städerna öppna i Europa, och landsortens befolkning flockades till arbetena i textilindustrin. En situation Charles Dickens skrev om på sin tid; en situation nog Andersson inte vill tillbaka till.

Även idag finns städer i världen som är öppna. Städer där vem som helst får slå upp ett skjul. Vilket leder till att de bor i misär och smuts, och gör oss välorganiserade västerlänningar förbryllade över varför myndigheterna inte ordentligt stadsplanerar och drar fram rinnande vatten och avlopp. Eller brukade förbrylla oss, tills vi fick rumänska tiggare i varje skogsdunge. Då förstod vi.






I Sverige brukar det se annorlunda ut i modern tid.

På 60-talet tömdes landsbygden återigen, för att fylla stadens fabriker, men då öste vi ur skattehöjningens ymnighetshorn och byggde bostäder till alla. Bostäder så människofientligt planerade att vi ännu lider av följderna. Skattehöjningar vi inte kan göra idag; skruven är inskruvad till sista gängan och mer därtill.




Kan vem som helst flytta till en svensk stad? Är gränsen öppen?

Nej, det står inga vakter och pekar med kpistar, där finns ingen taggtråd och inga murar. Men du förväntas betala flytten själv, och ha fixat ett jobb. Du förväntas fixa lägenhet själv. För den som saknar pengar är det inte lätt.

I Landskrona, till exempel, har kommunen avtalat med de privata fastighetsägarna att den som går på socialbidrag inte skall få hyra i kommunen. Detta efter att man kissade i byxorna för något decennium sedan, genom att först få en varm känsla i kallingarna när stadens tomma bostadsbidrag kunde fyllas med flyktingar betalade av staten, för att sedan känna hur det började frysa om paketet när betalningsansvaret efter ett par år övergick till kommunens budget.

Malmö, förvisso, gör annorledes. När nu polisen begärt ut adresser på bidragstagare, så visar det sig att många adresser är fejkade. Vem som helst som promenerar in på kontoret är välkommen att få ut pengar. Så får också Malmö miljarder vart år i skatteutjämnings-pengar av oss andra.

För oss lyckligt lottade européer är även nationsgränserna rätt öppna. Jag kan flytta vart jag vill i EU (men snart kanske inte till UK). Men jag betalar själv bostad, och ansvarar själv för att fixa arbete. En rätt självklar ordning, kan tänkas.


För flyktingar ser saken, med rätta, annorlunda ut. Någon som får fly från allt när bomberna börjar brisera kan inte förväntas vänta med flytten tills de bosparat tillräckligt och tills det blir en lucka i den svenska bostadskön. Den dag ryssen återigen våldför sig på de baltiska staterna eller vår östra rikshalva, den dagen de bräckliga båtarna överfulla med flyktingar tar kursen västerut över Östersjön - den dagen skall vi stå redo med tält, soppkök och vad nu det svenska civilförsvaret förmår att skaka fram, eller sluta kalla oss Sverigevänner. När människor flyr med gevärskolvar i ryggen, då är det inte tid att vara njugg. Men min första tanke skulle nog inte vara att dammsuga marknaden på bostadsrätter...

De som knackar på vår gräns för att få ett bättre liv, en bättre utbildning, ett bättre jobb - de får däremot finna sig i att det är vi som avgör i vilken grad, om alls, vi vill finansiera deras drömmar.

Eller om vi hellre finansierar våra egna drömmar.

söndag 11 december 2016

Alla ska med


En gammal sosseslogan. Men är den lyckad? Jag börjar luta åt att alla nog inte ska med. Inte på samma sätt, i alla fall.

Se på skolan

Enhetsskolan är en katastrof. I Kvartal skriver Erik Lidström om den gamla goda uppdelade skolan, och om hur den hade kunnat rädda situationen även idag. Samtidigt upprörs många över den senaste Pisa-rapporten, som visserligen visar på ett litet lyft, men också på ökade klyftor - det är de "fina" skolorna som lyft sig, medan de dåliga krälar kvar i leran. Är det verkligen okej att klyftorna mellan bra, lärande skolmiljöer och dåliga skolor där man i bästa fall kan se fram emot att slippa taharrush under lunchrasten, växer? Bör vi då inte slopa skolvalet?

Min åsikt: nej, det är inte okej med urusla kommunala skolor. Men det är inget skäl att ta bort individens fuck off-kapital. Jag vill inte vara den dåliga eller ointresserade kommunpampens gisslan.

Jag vill ha mer klyftor (dvs nivellering) i skolan!
  • Satsa på både studie- och yrkesförberedande utbildning. Se till att de studieförberedande linjerna har teoretiskt bildade (japp, bildade, inte bara utbildade) lärare. Se till att de praktiska linjerna har yrkesskickliga lärare.
  • Satsa framför allt på disciplin. Det är dags för en major Björklund-strategi på steroider. Lärare skall ges de verktyg som krävs för att skapa ordning i klassrummet, och möjlighet att förpassa störande element till "förvaringsskola" när de inte lyckas. Rektorer som inte är med på tåget skall omgående omplaceras. Vilket parti vill föra en sådan linje, tro?
  • Minimera grupparbetandet. Härommånaden fick jag en konstig sjukdom, som ingen läkare kunde identifiera och som nu verkar vara på väg bort. Jag blev trött, yr och tämligen ljudkänslig. Det gjorde ont i hela huvudet av att försöka följa två samtal samtidigt, eller när jag försökte jobba och några kollegor pratade om något oväsentligt strax bredvid i kontorslandskapet. Ungefär så som våra barn har det när klassen delas upp i grupper inne i klassrummet och sedan skall arbeta och prata gruppvis, samtidigt som de övriga grupperna gör samma sak intill, utan ljuddämpning.
    Tills dess att en skola utrustats med små mötesrum där eleverna kan gå undan en grupp för sig, så bör skyddsombuden förbjuda grupparbete. Kateder ftw!
Och tills den dagen är nådd då alla skolor är lika bra, skall vi föräldrar och barn ha rätt att hoppa i livbåten och paddla bort från ett sjunkande vrak till skola.


Se på bostadsmarknaden

Idag verkar vissa få en gräddfil till egen bostadsrätt. I Malmö, i alla fall. Är det en gräddfil, eller surmjölk?

Många blir irriterade över att våra kommuner nu börjar bjuda över skattebetalarna för deras egna pengar, genom att köpa upp bostadsrätter där flyktingar ska bo. Men vad är så upprörande med just det? Minns lagen om tillgång och efterfrågan. När staten ökar efterfrågan, genom att släppa in tiotusentals nya bostadssökande varje år, så kommer priserna på bostäder att öka. Oavsett hur det allmänna ser till att bostäderna kommer fram.

Staten har under lång tid försökt få till en nivellering av boendet; alla skall bo i samma fyrkantiga containers. Ja, jag tänker på Malmös oändliga sterila lägenhetslängor. Alla skall också ha ungefär lika lätt/svårt att få råd med bostaden: medelklassens lön skattas bort, och underklassens lön bolstras med bostadsbidrag.

Det här blir medelklassen (jag, alltså) lite sur på. Varför skall jag slita och släpa för att få en bra bruttolön, men ändå bara ha råd med bostad ett par mil utanför storstaden, när kommunen sedan använder mina skattepengar till att köpa en bostadsrätt åt den som ingen inkomst alls har? Anledningen till att man ger sig hemifrån och löneslavar är huvudsakligen att ha råd med hus och bil. Om nu alla får en fin bostad, varför anstränga sig? Jag skulle lika gärna kunna sitta hemma på torget, dricka kaffe och kritisera förbipasserande damers klädedräkt (eftersom jag är så frejdigt normbrytande lär jag bryta mot mönstret och gnälla på att de bör ha djupare urringningar).

Jag tror inte dagens politik håller i längden. Det går bra att sprida subventioner som konfetti när man kan höja skatten en procent så fort kassan sinar, men idag när vi sedan länge legat på fel sida av Lafferkurvan är det dags att boka tid hos Lyxfällan. Vi har inga pengar till att bygga lägenheter av normal svensk standard till de flyktingar som kommit och är på väg att komma till Sverige. Alla kan inte komma med längre.

På åttiotalet, lagom till att jag skulle skaffa egen bostad, insåg politikerna att subventionspolitiken inom byggindustrin inte var vägen framåt. Subventionerna försvann, och hyrorna blev rejält dyrare över en natt. Vi har dock inte nått hela vägen. Dags att öka klyftorna, igen:
  • Staten behöver mer pengar. Okej, låt oss fasa ut ränteavdragen. Men samtidigt fasar vi ut bostadsbidragen. Den som vill bo fint får betala för det.
  • Dessförinnan fasar vi ut byggreglerna. Det skall bli okej att bygga urusla hus, som saknar både hiss, marmorbänkar och ekparkett. Hus som fattiga människor har råd att betala med egna pengar.
  • Invandrare utan pengar får inga egna lägenheter betalda. Sovsalar blir det nya svarta.

Se på arbetsmarknaden

Oseriösa arbetsgivare dammsuger marknaden efter gratisarbetare. Har du inte lönen betald av staten, är du inte intressant. Arbetsförmedlingen, som har stor press på sig och stor inkompetens på området, ställer upp.

Facket gör sitt bästa för att hålla uppe ingångslöner och barriärer in till arbetsmarknaden. Förvisso är det fackets uppgift, men det är vi skattebetalare som får ta notan för de som då inte får något arbete.

Det här måste lösas. I god svensk folkomröstningstradition ställer jag upp tre alternativ, alla egentligen utan relevans för problemet:

  1. De som har ansvar - arbetsmarknadens parter - tar smällen. A-kassan blir då en privatsak, finansierad av de arbetande, istället som idag något som saftigt subventioneras av staten. Höjer Byggnads lönerna för alla byggarbetare, och därmed ökar arbetslösheten, så är det Byggnads medlemmar som via sin A-kasseavgift även betalar för arbetslösheten. Vilket borde öka förståelsen för låga ingångslöner bland ett stort antal av byggjobbarna.
  2. Vissa får inte vara med. Vi behåller de höga spärrarna, och låter de som inte kvalar in få leva på existensminimum (sovsalar, en skål ris om dagen, osv). Nej, jag gillar inte den idén. Om vi (staten, arbetsgivare, fack) ser till att en grupp som hade kunnat få jobb till lägre löner ställs utanför, då är det också vårt ansvar att ta hand om dessa. Ungefär som när en arbetsgivare i kontraktet kräver att man inte byter till en konkurrent under ett halvår efter att man sagt upp sig - då är arbetsgivarens plikt att fortsätta betala ut lön under den tiden.
  3. Alla får vara med - men med förnuft. Förnuft i det här fallet är för mig att luckra upp kollektivavtalens likriktning, där alla skall ha lika mycket betalt oavsett hur mycket de jobbar. Då kan alla få ett jobb, utefter sina förutsättningar.Även sossarnas defaultlösning - vuxenutbildning - bör ges en chans. Vi behöver fler hantverkare.
Oavsett vilken väg vi väljer framåt har jag några snabba förslag:
  • Sluta ta in oanställbar arbetskraft. Vi får hjälpa flyktingar på plats istället. Gör som Kanada, ta in de som har en chans att komma in i det svenska samhället, i den omfattning vi kan hantera.
  • Slopa möjligheten att driva företag runt på lönebidrag. Sätt en skarp gräns för hur många som får skickas till samma företag. Låt den tjänsteman som går runt reglerna bli personligt betalningsansvarig, på samma sätt som jag får stå för reseräkningar jag inte kan visa kvitto på.
  • Skatteväxling. Låt oss dra ned skatten på arbete - till skillnad från alkohol och tobak vill vi ju ha mer arbete i omlopp.

söndag 4 december 2016

Bra rutet, Bah-Kuhnke!

Jag har länge oroat mig för de nya, privatägda kommunikationskanalerna. Lite förvånande, förvisso, att en nyliberal skall oroa sig för sådant, men så är jag ju konservativ också. De klassiska kanalerna har staten bra koll på. För att få driva en bank måste man få en oktroj. Med oktrojen följer vissa förmåner, som insättningsgaranti, samt även vissa skyldigheter. Man kan inte, som vissa krogar, porta Kent Ekeroth för att man inte gillar hans uppsyn. De företag som förmedlar paket kan inte vägra skicka vissa paket hur som helst.

Dessvärre är det ju inte så många som skickar fysiska brev längre. Vi umgås på nätet, twittrar och facebookar. Att bli avstängd från facebook kan ha svåra konsekvenser för politiker som vill nå ut till väljarna, eller för en butik som vill göra reklam. Är det okej att privata företag som tillhandahåller betalningslösningar vägrar förmedla betalningar för butiker som säljer sexleksaker? Är det okej att twitter stänger av människor med högeråsikter?

Min ståndpunkt har, i flera år, varit att det är dags för staten att reglera den digitala trafiken. Staten skall stå upp som allmänhetens och yttrandefrihetens riddare. De företag som vill tillhandahålla publika nätplattformar (kan bli kul att skriva definitionerna och avgränsningarna i lagtexten...) skall åläggas att hålla dessa öppna för alla som håller sig inom lagens råmärken.


Och nu har, äntligen, vår demokratiminister vaknat. Även hon ser nu problemen med att Facebook och Twitter stänger av folk lite hipp som happ, och sätter ned foten. Det är härligt att vi har en demokratiminister som inser att yttrandefriheten är ett demokratins fundament. Det är trevligt att demokratiministern inser att de digitala arenorna är något som måste komma alla medborgare till livs; att de är minst lika väsentliga idag som postdiligensen och härolden var häromseklet.

På dem bara, Bah-Kuhnke! Jag vill se mera naket på Facebook. Kanske detta kan bli tillåtet snart?


Fotnot: vissa onda (dvs besatta av borgerliga avvikelser) personer på nätet försöker hävda att demokratiministern ämnar göra tvärtom - att hon vill ytterligare snäva in och begränsa vad man skall få säga på nätet. Men så aningslös/dum/illasinnad kan väl inte en demokratiminister vara?

lördag 3 december 2016

Dags att läsa lagen


Det är tusan vad klimatet svänger. Lika kvickt som vädret skiftar från decimeterdjup snö och kyla till höstrusk, lika raskt svänger debattklimatet om.

För ett par år sedan, när polisen dristade sig till att i REVA-projektet försöka leta upp de som befann sig i landet illegalt, blev det ett himla liv. Twitter exploderade, politiker uttalade offentligt att detta inte var okej. Polisen fick pudla och backa.

Nu är det annat ljud i skällan. Inte nog med att polisen i Malmö helt fräckt begär ut hemadresser till de illegala invandrare som får socialbidrag och har barnen i skolan - de får ut adresserna! Utan rasande drev i alla medier, utan att Ygeman får stå och göra avbön. Det hela har skildrats på stora uppslag i lokaltidningen.

För mig, som länge propagerat för att det borde vara en självklarhet att samhället, i vilket socialsekreterare och skolpersonal ingår, i möjligaste mån hjälper till att spåra upp brottslingar, är detta en välkommen tillnyktring. Ett bra steg på vägen. Vidare steg borde vara att socialen och skolan inte bara svarar på polismans fråga, utan även att de ser som sin plikt att spontant anmäla brott varhelst de ser dem. Så som att de ser det självklart att anmäla när de ser en förälder slå sina barn, borde det vara självklart att anmäla när de inser att en illegal invandrare går i klassen.

En sak i artikeln gör mig förvånad:

"Gränspolisen är den enda avdelningen inom polisen som jagar personer som inte är misstänkta för brott. Och det kan vara påfrestande, säger Leif Fransson.
– Vi är på intet sätt okänsliga inför den jobbiga situation som de här människorna hamnar i. När barn är inblandade är det klart som sjuttsingen att det tar på en. Men mitt yttersta tjänstemannaaktiga svar när personalen mår dåligt är att det är vårt jobb att lösa den här uppgiften på bästa möjliga sätt."

Men för helvette! Att jag behöver citera lagen för journalister är jag van vid, men att inte polisen själva har koll!? Så här säger utlänningslagen, kapitel 20, paragraf 2:
"Till fängelse i högst ett år eller, om brottet är ringa, till böter döms en utlänning som uppsåtligen uppehåller sig i Sverige fastän han eller hon enligt ett verkställt beslut om utvisning enligt 8 a kap. 1 eller 5 § inte har haft rätt att återvända hit."

Det är rätt tydligt att det är just personer som är misstänkta för brott som gränspolisen jagar. Och som övriga statliga/kommunala företrädare borde hjälpa till att lagföra.

söndag 27 november 2016

Ding dong the witch is dead


lät det från vänstern i Storbritannien när en av mina politiska ungdomsförälskelser, Margaret Thatcher, dog. Hur stor min beundran än var, så var vänsterns avgrundsdjupa hat tio gånger större. Inte ens under begravningen kunde de hålla god ton.


Vad är då god ton? Frågan är återigen aktuell, genom att statsmannen den satans mördaren Fidel Castro nu är avliden. De litterärt skolade svänger sig med latinska citat om hur man inte skall tala illa om de (nyligen?) döda, citat de sällan ses svänga omkring sig när Pinochet eller Mussolini kommer på tal. Andra tar chansen att kritisera kommunismen i allmänhet och Castro i synnerhet. Samtidigt som allihop gör sitt bästa att klaga på hur fel de där andra agerar i debatten.


Min åsikt är att det finns två grupper, statsledningen och medborgarna, som bör agera olika.

Politikerna

Att leda en stat är att vara kloakdykare. Där finns ingen plats för sippa viktorianska damer som dånar när de ser något naket. Ett arbete i statens tjänst kräver att man sätter en klädnypa i näsan, kavlar upp ärmarna och skyfflar dynga. I FN och vid statsbesök får man finna sig i att bli fotograferad medan man skakar hand med en leende diktator:


Sen får det inte gå till överdrift. Att lugnt och sansat kunna tala med en satans mördare utan att offentligt kalla dem för satans mördare är en sak, att omfamna dem och tala vitt och brett om hur bra det vore om Sverige följde i diktaturens fotspår en annan.
Palme och Castro är ett exempel på när det går för långt. Inte nog med att Palme vid sitt besök på Kuba talade väl om Castro och hans regim, de gjorde även en del gemensamma uttalanden:


Är det bara jag som tror att den moderat som besökt Pinochet, lovordat denne och även skrivit en gemensam kommuniké som hyllade Hitler hade varit ganska rökt för all framtid?


Inte minst vår egen Margot Wallström vet hur det går när man offentligt förolämpar de man skall sluta avtal med. I kommentarerna om Castros död visar hon att hon lärt sin läxa efter att tidigare i sin karriär lyckats med bedriften att bli ovän med både arabvärlden och Israel:
”Kuba har under hans tid varit en viktig regional aktör. Bristen på demokrati och mänskliga rättigheter har dock varit ett hinder för landets utveckling, något Sverige också har påtalat."
”Vi hoppas Kuba fortsätter på den inslagna vägen och genomför de politiska och ekonomiska reformer som krävs för att Kuba ska bli ett öppet, pluralistiskt samhälle där de mänskliga rättigheterna respekteras”.
Trots att jag tycker hjärtligt illa om Castro, har jag inte mycket att invända emot vad Wallström skriver ovan. Det ligger inte i Sveriges intresse att göra sig till ovän med världen. Och även om inte invektiven och etiketterna haglar så är Wallström tydlig med att Kuba idag inte är ett land där mänskliga rättigheter respekteras.


Vad våra politiker säger inrikes är också intressant. Detta, till exempel:

När vänsterpartister hyllar kommunistiska diktatorer, och inte blir föremål för uteslutningsärenden, är det en tydlig indikation på att den där sista bokstaven som försvann i namnet efter murens fall tyvärr inte har försvunnit ur partimedlemmarnas hjärtan.

Om du är demokratisk socialist så verkar inte V vara ett val för dig. Dags att gå till sossarna istället. Eller inte. Citat från en intervju med Pierre Schori, sossepolitiker:
"Han kommer gå till historien som en latinamerikansk rebell, en latinamerikansk David mot Goliat." 
 Intervjun gjordes nu, efter Castros död, inte 1968. Så länge S hyser sådana politiker kan de knappast sägas vara demokrater.

Om du är demokratisk socialist bör du alltså starta ett eget parti.

Undersåtarna

Vi vanliga svenskar har inte samma krav på oss att undvika fnurror på de internationella diplomatiska trådarna. Vi kan häva ur oss vad vi vill. Vilket givetvis görs på nätet, till stor glädje för oss politiska konnässörer och satiriker.

Enligt några var det USA-kapitalismen och den hemska blockaden som tvingade den gode helyllegrabben Castro in i Stalins famn. Hmm, blockad, var har jag hört det förut? Visst ja, hela Sverige (utom jag och några till ungmoderater) var en gång i tiden totalt förvissade om att blockad var det enda moraliska sättet att hantera Sydafrika. Den som inte var för blockaden var en rasistisk fascist-lakej. Blockaden av Kuba däremot, den är det visst bara rasistiska fascist-lakejer som är för. Själv tycker jag samma sak nu som då: blockader drabbar bara lokalbefolkningen. Kul att se att resten av landet kommit över på min sida.

Jag har även sett Castro hyllas för att han fixat världens lägsta barnadödlighet. Lite förvånande i ett utfattigt land där vården går på knäna. Dessvärre (för invånarna) visar sig detta vara en myt:
  1. Kuba var vid tiden för revolutionen ett rikt land. Man hade redan då tämligen låg spädbarnsdödlighet. Allt Castro behövde göra var alltså att inte riva ned vad som redan var fixat.
  2. I Kuba, till skillnad från länderna omkring, aborteras de foster som bedöms ge upphov till riskabla födslar: svaga, handikappade, osv. Vilket ju gör att en mindre andel av de som får behålla livet kommer få livshotande komplikationer. I alla fall vi kristdemokrater har ett tydligt utgångsvärde vad gäller att slänga ut de svagaste och känsligaste i slasken: det är inte okej!
  3. Statistiken ljuger. En del av de dödsfall som skett strax efter födsel verkar ha istället kodats om som missfall strax innan födseln, vilket då inte dyker upp i statistiken för spädbarnsdödlighet. Vilket påminner oss om faran att lita på statistik från diktaturer. Stasistik, kan man kalla det.

Till sist: kan det här funka som Castro-bild?

Men inte sjutton kan jag avsluta med Castro. Det får bli ett idolporträtt:




lördag 26 november 2016

De korta kjolarnas natt


Jag tycker att de som står för det goda, rätta och fina här i landet är lite smått inkonsekventa. Se bara på den oändliga mängd energi som läggs ned på att vissa godkända tycka synd om-grupper får göra sin egen röst hörd, och får hitta på egna benämningar på sig själva. Jag läste en gång om en diskussionsgrupp för "rasifierade" där de vita deltagarna ägnade 95% av sina inlägg att be om ursäkt för sig själva och förhöra sig om vad de fick säga och med vilka ord (vi talar här inte om ifall man får säga negerboll eller ej, utan hårklyverier och oväsentligheter som skulle fått professionella teologer att bli avundsjuka) det skulle sägas, och 5% åt att diskutera sakfrågorna.

Å andra sidan är samma människor oerhört ivriga att se till att Sverigedemokraters röster ej får höras, och gör sitt bästa med skramlande nycklar och vuvuzelor för att så ej skall ske. De ägnar kraft åt att själva hitta på så förklenande och avskiljande beteckningar på den hatade gruppen som möjligt, och är snabba att ringa upp de tidningar eller TV-kanaler som inte använder den önskade terminologin utan något mindre konfrontativt - nationalister istället för nassar, till exempel. Den tidskrift som begår etikettsbrottet att använda en terminologi som skapats av de spetälska själva - sverigevänner, oikofobi, och så vidare - hamnar raskt på listan av hatsajter som inte får delas.

Det går inte ihop, riktigt.


En annan sak som är väldigt ful är att skuldbelägga offer. Om man påpekar för kvinnor att det kanske, som världen är beskaffad idag, är klokt att undvika att asberusad ta en svarttaxi hem från krogen mitt i natten, eller att gå hem och festa ensam med ett gäng ynglingar, så är man ett riktigt gubbslem. Man skuldbelägger. Jag har svårt att förstå varför. När jag varnar mina barn för att sprida lösenord och kontonummer på nätet, och påpekar för dem att det riktiga ansiktet bakom den snälle  och tillfälligt medellöse farbrorn i Nigeria eller "Stina, 15 år" som vill se nakenbilder nog är en slem bedragare, så är det inte för att skuldbelägga mina barn. Det är för att rusta dem inför verkligheten. Att vi sedan bör ägna mer energi på att sätta åt förövarna än på att varna offren, det håller jag med om - men vi bör angripa problemet - förlåt, utmaningen - från flera håll samtidigt.


När en känd (ökänd...) sverigedemokrat, herr Ekeroth, rumlar runt i Stockholms nattliv är det en annan sak. Då är det tydligen hans eget fel att han råkar illa ut, för att han är ute och rör sig bland folk. Riksdagsmän skall tydligen inte supa till (säg det till Lars Werner och Schyman) eller vara ute sent. Och när han nu är ute sent, varför på fina Stureplan och inte på centrumgrillen i Bjuv eller var nu de däringa SD-typerna brukar hänga? Det är fascinerande att våra normbrytare visar sig vara sådana nymoralister. Jag kan här se en liten förklaring till varför så lite har hänt med beivrandet av hatbrotten gentemot Malmös judar: det är ju bara för judarna att stanna hemma i lägenheten så blir det inga hatbrott. Enkelt!



När Lars Vilks antagonister vid flera tillfällen gör sitt bästa att avdagataga honom, så hörs att det är hans eget fel. Han kunde ju låtit bli att provocera. Och så onödigt det är med kostnaden för hans livvaktsskydd...

När nu Vilks konstverk Nimis tuttats på av en pyroman är det plötsligt annat ljud i skällan. Kulturministern rasar om hot mot demokratin. Själv vet jag förstås hur det ligger till: det är en pensionerad surgubbe till länsstyrelsebyråkrat som till slut tagit modet till sig att ge Vilks en känga. I vilket fall: hur kan det vara mer allvarligt att någon tuttat på några träbitar än att någon försökt mörda en människa?


Nej, det behövs mer av både sanning och konsekvens i Sverige.

onsdag 16 november 2016

A Grand day out


Nog har ni väl sett filmen?


Wallace och Gromit beslutar sig för att åka till månen på semester, eftersom de råkar sakna ost till sina kex. Och månen är ju gjord av ost...

Men nu var det inte det dagens inlägg skulle handla om. Ni minns väl hur Grand Hotel kunde se sig i månen efter goodwill, genom att först ta emot SD & Co, sedan säga att de står för yttrandefrihet, för att till sist ge efter för vänstermobben och hävda att de inte bort hyra ut åt de som inte delar Grands värdegrund. Till skillnad från Saudier och andra diktatorer, alltså. Sverigedemokrater och deras belackare förenades i gemensam strävan att sänka Grands online-betyg.

Men de som är allra gladast nu är en annan grupp:




Japp. Roy, Roger och resten av Sveriges bensinstationsföreståndare. Det blev ett rejält liv för några år sedan då det visade sig att många mackar vägrade hyra ut bilar till zigenare. Rasistiskt så det förslår. Mackägarnas ursäkt var att zigenare oftare än andra inte skötte sig, något den som läst Chang Fricks berättelser kan ha viss förståelse för. Att en från majoritetssamhället avskiljd subkultur beter sig lite normkritiskt är inte så förvånande.

Men: nu har vänstern, i Grand-fallet, kommit ut som äganderättens och den fria företagsamhetens främsta försvarare. Självfallet skall den som inte delar vår värdegrund kunna visas på porten.

Alltså vädrar mackägarna morgonluft. Eller gröndiesel. Det är ju nämligen så att många zigenare är organiserade i klaner. Klaner som styrs av en grupp äldre män - klockrent patriarkat, alltså! Så nästa gång en zigenare öppnar dörren till tappen är det bara att vråla:

"Ut, din patriarkala geront! Du delar inte vår svenska värdegrund!"

Grattis, vänstern. Ni har krattat gången.


Sen har det ju hänt mera kul saker. Eller, som det heter på låtsastyska: "Die Kakka hat der Fläkt getroffen". Kakan Hermansson, den kända snut- demokrati- och mans-haterskan, blev galjonsfigur på Audis reklam. Varpå en hel grupp ilskna poliser, demokrater och män gjorde så som vänstern brukar göra: anordnade en ilsken twitter- och facebookstorm där de ilsket, som man kan förvänta sig av ilskna män, förklarade att de tamejfan aldrig mer kommer köpa en Audi. Vilket fick Audi att rätt raskt slopa denna reklamkampanj. That's the way the Cookie crumbles.


Går det att ta någon principiell ställning i dessa frågor? En ställning som är lite djupare än att skratta när någon man tycker illa om drabbas, och "backa" de som är med i gänget?

På det stora hela vill jag att det politiska skall vara privat. Att skolor skall ha fritt fram att anställa både pingstvänner, ateister, kommunister, nazister, HBTQ-aktivister och salafiter. Så länge dessa sköter sina jobb så skall varje mailkampanj till rektor om vad de anställda gör på sin fritid mötas av ett frejdigt "fuck off, asshole".

Jag vill även att affärer skall serva alla. En sverigedemokratisk ICA-föreståndare som portar rumänska tiggare gör samma fel som Grand. Vi kommer få ett eländigt samhälle om alla butiksägare enbart skall serva de som passar in i deras egna snäva åsiktskorridor. För tyvärr har vi rätt många trångsynta människor i landet. Jante och konflikträdslan har stansat ut oss i fyrkantiga mallar.


Folk börjar nu samla sig till Kakans försvar. De tycker det är fel att mobben skall resa sig och sparka omkull människor. För vem kan ha något att invända mot att man tycker illa om gaypoliser?


Jag skulle ha oändligt mycket mer respekt för dessa människor om de varit lika högljudda för ett år sedan. Skribenten Marcus Birro twittrade negativt om Islam, lite före resten av landet förskräcktes av hemvändande IS-resenärer, varpå alla hans uppdrag försvann. Efter Lars Vilks rondellhund har landets gallerister raskt insett att provokation inte är god konst när de provocerade kan ge igen, varpå Vilks inte bjuds in någonstans. Var var ni då, töser?

Jag har på facebook sett hävdas att det är en väldig skillnad på Grands SD-partaj och Audis kampanj - att en motsvarighet till Grand vore om Audi lät Kakan köpa en Audi. Inte helt rätt. SD-galan var en rätt publik tillställning. Jag vill mer likställa det med att Kakan till en radikalfeministisk film med Solanas-hyllningar skulle vilja köpa in en bunt Audibilar, och stött på patrull från Audi. Men de har en poäng i att det snarare var så att Audi hyllade Kakan som en förebild - och vad jag minns fick SD aldrig några hyllningar av Grand. Så viss skillnad var det.


Som jag sade, så vill jag att butiksägare inte skall sovra mellan sina kunder på värdegrundens grund. Däremot har vi kunder all rätt att välja vilka företag vi handlar hos. Liksom med yttrandefriheten tycker jag dock det är vettigt att vi använder viss självbehärskning (och nu är det väl dags att ducka...). Liksom det är asocialt att springa runt och skrika "fitta" för full hals, även om det är legalt, så bidrar det till ett dåligt samhällsklimat att hela tiden förhöra sig om butiksägarens och biträdenas politiska åsikter och sexuella läggningar, och sedan gå ut genom dörren när de inte passar mig. Vi vill väl inte hamna här:
 "Kauft nicht bei Juden" är ingen bra paroll. Inte ens när butiksinnehavaren är en vit kränkt man.

Vi får väl alla var och en känna efter var gränsen går. Själv tänker jag nog göra en viss ansträngning att inte köpa av företag som sponsrar polishat, manshat eller kvinnohat. Företag och organisationer som anlitar socialistförmedlingen, förlåt rättviseförmedlingen, lockar mig inte. "Fair trade" gör jag mitt bästa för att undvika - varför skall jag stödja LO och världssocialismen? Jag köper hellre free trade, liberal som jag är. Men framförallt är jag intresserad av att handla i butiker som har de varor jag vill ha, till lågt pris och hög kvalitet.

Andra, som blir mer upprörda av israeliska varor, kinesiska varor eller multinationella företag får göra sina val.

Det som ger mig en lite orolig känsla i magen är när våra individuella val övergår i sociala medier-kampanjer. Kampanjer som lätt gör att det inte går för företagen att göra rätt. Som när KF i valet att sälja eller inte sälja Sodastream antingen gör israelhatarna förbannade eller israelvännerna förbannade. Vart man än vänder sig har man ett gäng ilskna aktivister i röven.

Jag tror det är dags för företagen att skaffa en ryggrad. Att slänga ut den diffusa "värdegrunden", och skaffa sig väl definierade principer. Att motivera dessa principer, och stå fast vid dem. För, som Grand och KF har upptäckt, den som försöker glädja alla kommer älskas av ingen.

lördag 12 november 2016

Donald Trump: en god svensk!

Det är ingen hejd på eländet nu. Efter det amerikanska valet, och dess oförutsedda resultat, gråter kändisar ut på Twitter. Tidningar ger terapitips. Jag har dock svårt att förstå upprördheten. Vi i Sverige borde väl jubla över att få en amerikansk president som står oss så nära?

Ta den där muren som Trump vill bygga mot Mexico för att bromsa den illegala invandringen, till exempel. Med republikansk majoritet i bägge kamrarna kan man tycka att han nu kunde genomföra vadhelst han vill. Då får vi minnas att hans republikanska polare verkar ansträngt sig till sitt yttersta att ta avstånd från Trump under valkampanjen. Förvisso lär "president Trump" vara roligare att hänga med än "kommer säkert att förlora-Trump", men en viss spänning mellan Trump och resten av partiet kan hänga kvar.

Då träder Stefan Löfven in som Trumps bäste vän. Trump borde komma hit och sätta sig vid mästerförhandlarens fötter, och höra hur man får ett miljöpartistiskt språkrör att stå och hulka på presskonferens samtidigt som man tillsammans stänger gränsen emot Danmark och Tyskland. Vår Steffe får lära Trump hur man får ett bångstyrigt parlament att stänga gränsen.


Trump vill även skicka hem illegala invandrare, oavsett hur många universitetsungdomar som går på gatorna och skanderar "ingen är illegal". Till svenskars förfäran. Vad vi behändigt glömmer är att Ygeman redan fastslagit att 80000 skall lämna Sverige de närmaste åren - vilket väl omräknat till USAs folkmängd motsvarar några miljoner hispanics. Alltså dags för Trump och Ygeman att gemensamt komma fram till hur man hittar, iförvaratager och förflyttar stora mändger människor som inte är samarbetsvilliga.


Trump har gjort sitt bästa att alienera världens muslimer, men verkar ännu inte ha lyckats. Varför inte ta ett snack med den feministiska diplomatins mästare, Margot Wallström. På nolltid kommer Trump lära sig hur man gör sig till ovän med dignitärer ur alla läger.

Protektionisten Trump vill ha kvar jobben hemmavid, och gör sitt bästa att kasta fram förslag som utestänger konkurrensen från länder med låga löner och dåliga arbetsvillkor. Där borde Löfven, Ygeman och Wallström leda Trump bort till LO-borgen för lite intima samtal. LO har jobbat med de här frågorna i hundra år. Från kommunal kan han också få lite tips på hur man är hur kvinnoföraktande som helst internt, men med fin fasad utåt.



Jag misstänker att ni nu sitter och skakar på huvudet. Står gubben här och försvarar Trump, som är Putinälskare och bufflig sexist? Nej, jag försvarar inte, jag ger bara lite perspektiv. Putinälskare, förresten - är det så hemskt? Ja, för mig som rysshatare och rabiat antikommunist är det det, men för er som är goda sossar? Här har vi en man som också hyllat slemma diktatorer, men trots (eller på grund av?) detta hyllas av svenska folket som en stor statsman:


Japp, Olof Palme. En fin förebild för Trump. Särskilt om man lägger till att Palme var känd för att vara arrogant och uttrycka sig med ett minst sagt färgrikt språk. Eller vad sägs om att kalla privata dagis "Kentucky Fried Children", är det i Trump-nivå? De som ogillar Trumps kvinnosyn kan även fundera på Palmes intresse för andra kvinnor än den han var gift med.

Jodå, Trump kan nog också prata uppförandekoder när han kommer på besök. Om inte annat så kan ju Löfven visa hur en buffelknuff går till.




Dags att runda av. Står jag här och försvarar Donald Trump? Nej. Det jag gör är att sätta upp en liten spegel framför de som tämligen oreflekterat älskar att avsky allt vad Trump är och gör, samtidigt som de glatt hyllar lokala ledare som uppför sig precis som Trump och redan har implementerat den politik Trump än så länge bara pratar om.

Tycker du det är avskyvärt att hindra den globala migrationen? Då får du även se till att inte rösta på något av våra riksdagspartier. I nuläget är det endast Allt åt Alla som propagerar för öppna gränser - och det bara i ett läge där inte de blir ansvariga för att ta emot de som kommer. Senast det begav sig i Malmö höll de ut ett dygn.

Tycker du det är fel att maktens män har taskig kvinnosyn? Helt förståeligt - men det finns gott om män på nära håll, i ditt eget parti, att ge sig på.

Är protektionism dåligt? Frihandelns fiender finns även på betydligt närmare håll, i LO och vänsterpartiet.


Men det kanske har ett lite högre socialt pris att kritisera det som ens vänner, sekt och potentiella arbetsgivare gillar...

söndag 6 november 2016

En grammatiknazists bekännelser


Japp, det är bara att erkänna. Jag är en "grammar nazi". En sån där som får ståpäls av böjningsformerna i 1917 års utgåva av Bibeln. En sån där som älskar att påpeka alla fel andra gör, samtidigt som jag envist hävdar att alla mina avsteg från den rätta normen är motiverade och kloka.

Därför borde det vara självklart var jag ställer mig i samtidens mest brinnande fråga: om vi skall sluta med de och dem, och använda dom istället - eller kanske dum? Men nej, det som mest slår mig med den massiva kritik förslaget nu får är ett av det svenska konsensussamhällets typiska drag: att dagens åsikt är så självklar att man inte klarar av att argumentera för den, man inser inte ens att det är en åsikt, eller att andra åsikter skulle kunna eller få finnas.

Så här blir det även i andra frågor. Abortfrågan, till exempel. Det verkar finnas ytterst få svenskar som inte anser att dagens gränser är av Gud givna, och att varje försök till ändring därav är antingen barnamord eller papistiskt bakåtsträveri. Abort får överhuvudtaget inte diskuteras, den som gör ett försök är per automatik en mörkerman. Själv tycker jag tvärtom: ju mer moraliskt brännande en fråga är, desto viktigare att vi verkligen diskuterar igenom och utvärderar de moraliska frågorna, prioriteterna och kollisionerna. Om och om igen, varje generation. En fråga är aldrig "slutligt avgjord" för att den gått igenom ett riksdagsbeslut.

Jämställdhet likaså. Att hävda att det finns gott om människor som är helt ointresserade av att vara jämställda, och att de även skall få leva sina liv som de själva vill utan statlig intervention, är att vara en sellout, onkel tom eller vad det nu heter i det sammanhanget.

I invandringsfrågan ser vi hur konsensus finns och även plötsligt skiftar: ena dagen är det en självklarhet att ingen annan åsikt kan finnas än att alla som vill skall få komma, nästa dag är det en lika stor självklarhet, som vi alltid har trott på, att vi måste ha koll på vilka som kommer och att inte systemen får överlastas.

I diskussionen om privata välfärdsföretags vara eller icke vara verkar det vara vi marknadsivrare som går lite överstyr. Vad gäller privat välfärd är förvisso Sverige inte extremt, däremot vad gäller offentligt finansierad och privat utförd välfärd. Så att jämföra en återgång till vad som är rätt normalt i andra Europeiska länder med fondsocialism är måhända lite i överkant. Vilket inte hindrar mig att tycka att offentligt finansierad och privat utförd välfärd är en ypperlig idé, speciellt i Sverige med dess ofantligt stora offentliga sektor.


Men, åter till de/dem. Jag har viss förståelse för de (japp, jag skriver "de som") som vill förenkla regler. Den här terminen läser jag Kymriska på universitetet - ett keltiskt språk med många kul grammatikregler.  Ett par exempel:
  • De keltiska språken använder mutation; att begynnelsebokstaven på ett ord kan ändras beroende på vad som kommer innan. Här har ni en liten lista på vad man skall hålla i huvudet.
  • Talsystemet baseras på tjog. Ungefär som danskarnas förbannade halvfems och halvfjärs, men tio gånger värre. Att räkna till tio är lätt, om man bortser från att några av siffrorna har både maskulina och feminina varianter, men sen kommer ungefär följande, översatt: ett och tio, tolv, tre och tio, fyra och tio, femton,  ett och femton, två och femton, två gånger nio (!), fyra och femton, tjugo. För tiotalen har vi sedan "tio och tjugo", "två gånger tjugo", "halv hundra", "tre gånger 20", "tio och tre gånger tjugo", "fyra gånger tjugo", "tio och fyra gånger tjugo". Föga förvånande har infödingarna nuförtiden börjat gå över till en förenklad, mer regelbunden, variant.
Så jag har verkligen full förståelse för de som vill lära sig lite mindre grammatik. Även om jag gillar att lära mig grammatik. Ibland blir det lite för mycket av det goda.


Det jag håller med om i kritiken är att våra lärare och språkvårdare verkar fungera ungefär lika proaktivt och förutseende som våra politiker i invandringsfrågan. Först låter de allt flyta vind för våg, för att sedan hylla det som blir. Ja, jag vill att våra språkvårdare skall styra det svenska språket framåt så att språket framöver blir lättare att förstå, lättare att lära sig, och vackrare att skriva dikter med.

Istället sitter våra språkvårdare och hyllar Rinkebysvenska eller släpper igenom vad skit som helst med motiveringen att "det är så folk talar nuförtiden". Språkvårdare, liksom politiker, skall styra. Inte följa.


Här får jag anledning att ta upp ännu en rolig språkfråga: låneorden. Sverigedemokraterna lyckades återigen få rubriker, genom att föreslå att användandet av (utländska) låneord skulle begränsas. Varpå givetvis nätet exploderade i hån och påpekanden om hur många låneord SD använde sig av redan.

Här undrar jag om alla som här hånar SD även är lika negativt inställda till norrmännen? I Norge gör de sitt bästa att behålla inhemska ord. Varje svensk vet ju att banan heter guleböj där. Även de socialistiska fransmännen vårdar sitt språk ömt. I Wales jobbar de frenetiskt för att kymriskan skall överleva konkurrensen med engelskan; när ett bygge av ett nytt kärnkraftverk i en historiskt kymrisk region nu hotar ett stort inflöde av engelsktalande arbetare är språkfrågan en het potatis.

Här hamnar jag helt ens med SD, visar det sig. Jag tycker staten borde skapa en svensk akademi, som kan få i uppgift att vårda det svenska språket. Att utge en officiell ordlista. Att skapa skrivregler för stat och kommun där byråkratsvenska och managementswenglish bannlyses. Att utreda och ge förslag på hur språket framgent skall utvecklas, förädlas och förskönas.

En akademi som besätts med kompetenta och "besvärliga" ledamoter, inte med lallande fånar vars främsta merit är att de varit med i Farmen. Men det är väl för mycket att hoppas på i en tid där Bob Dylan får nobelpriset. Istället blir nog Bamse och Dogge Doggelito utsedda till språkambassadörer. Fett!

söndag 30 oktober 2016

Anhöriginvandring


Det börjar nu mumlas här och var om att den stora puckel på ett hundratusental unga män vi fick ta emot häromåret kommer att orsaka en anhöriginvandring på sisådär trehundratusen de närmaste åren. Eftersom kommunerna just nu börjar inse att det är de som skall ta emot och fixa lägenheter till de som än så länge sitter på Bert Karlssons förläggningar, så stiger oron. En del kommuner har redan börjat vägra ta emot - de har helt enkelt ingen ledig plats. Att då fylla på med tre gånger den "utmaningen" kan få det stadigaste kommunalråd att börja gråta i TV.

Men varför i hela friden bygger vi inte bara fler bostäder? Jag ser flera anledningar till att vi kan se oss i månen efter ett nytt miljonprogram uppfört under våren 2017:

  • I Sverige har vi regler. Mark skall planläggas av kommunen, delas ut till de byggbolag som skickat in årets mutor, fan och hans moster skall få överklaga i tre instanser, byggherren skall anse det lönsamt att bygga. Tar någon rådig person beslut idag om att kommunen skall ha hus till 1000 flyktingar lär det ta 5-10 år innan husen står där. Under tiden lär det bli tältläger eller kusinen i Malmö (som redan har tio kusiner i sin tvåa) som gäller.
  • Kommunerna vill för död och pina inte ha några lediga lägenheter - har de det så sätter ju staten omgående flyktingar i dem. Och flyktingar vill ingen, trots alla högstämda "refugees welcome"-tal, ha. Inte på min bakgård. Även de mest högstämda försvarsvänner brukar hitta bra ursäkter till varför inte försvarsmakten skall lägga ett nytt skjutfält granne till deras mark. Även de varmaste vänner av handikappades rättigheter brukar kunna prata varmt och långt om varför det är en dålig idé att lägga ett taxeringsvärdessänkande gruppboende just i deras kvarter. Samma sak med invandrare utan utbildning och jobb. Ta Landskrona, till exempel - det exemplet har även andra kommuner läst på om. En gång i tiden stod Landskrona med en massa tomma miljonprogramshus som kostade pengar. De kom då på den humana idén att välkomna flyktingar och andra mindre bemedlade att flytta till Landskrona. Vips så var husen fulla med hyresgäster. Jackpot! Ända tills kommunen insåg att de hade kissat i byxorna - det var nu Landskrona som ansvarade för försörjningen av de som flyttat in. Man betalade alltså människor för att bo i de tidigare tomma husen. Dagens politik är istället kall och hård - nuförtiden har Landskrona till och med avtalat med de privata fastighetsägarna att bara de som är självförsörjande får lägenhetskontrakt i Landskrona.
  • Det är dyrt att bygga i Sverige. Det finns ingen chans att få ekonomi i de hus som asylsökande själva har råd med. Antingen får vi bygga enligt rumänsk standard - några lastpallar och presenningar och toalett ute i busken om hörnet - eller så får stat och/eller kommun stå för kostnaden. På 60-talet gick det bra att gå in med massiva subventioner av byggmarknaden, skatten var då så låg att det alltid gick att lägga på någon procent eller två. Den vägen är nu tyvärr stängd. Som alliansen visade under sin första mandatperiod är skatten nu så hög att ökad skatt ger minskade skatteintäkter, när ett folk som under skatter digna ned i ilska och uppgivenhet börjar jobba svart eller stannar hemma och snickrar på huset.

Alltså krävs alternativa lösningar (läs: färre flyktingar i Sverige). De familjefientliga moderaterna börjar mumla om att börja ta bort alla de undantag i reglerna om försörjningsansvar som idag gör reglerna totalt overksamma. Att alltså den som vill ta in familjen till Sverige skall kunna försörja familjen. Jag antar att där också ligger att försörjaren (och inte staten via bostadsbidrag) skall stå för en bostad stor nog för familjen, men kanske jag är naiv.

Vi kristdemokrater tycker givetvis att det är fel. Familjen är helig för oss, inga irrelevanta saker som frånvaro av pengar till mat eller bostad skall stå ivägen för en familjeåterförening.

Det finns dock två falanger inom KD. Dels har vi den goda falangen, som tycker att det är klart att familjen skall få komma till Sverige. Pengar, bostäder? Här förlitar de sig nog på Bibeln, närmare bestämt Matteus 6:25-31:
25. Därför säger jag eder: Gören eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta eller dricka, ej heller för eder kropp, vad I skolen kläda eder med. Är icke livet mer än maten, och kroppen mer än kläderna?
26. Sen på fåglarna under himmelen: de så icke, ej heller skörda de, ej heller samla de in i lador; och likväl föder eder himmelske Fader dem. Ären I icke mycket mer än de?
27. Vilken av eder kan, med allt sitt bekymmer, lägga en enda aln till sin livslängd?
28. Och varför bekymren I eder för kläder? Beskåden liljorna på marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de;
29. och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem.
30. Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i morgon kastas i ugnen, skulle han då icke mycket mer kläda eder, I klentrogne?
31. Så gören eder nu icke bekymmer, och sägen icke: 'Vad skola vi äta?' eller: 'Vad skola vi dricka?' eller: 'Vad skola vi kläda oss med?'

Sen finns den onda falangen, det vill säga jag. Jag är också väldigt familjekär, men ser lite andra möjligheter.

  • Ensamkommande barn, som fått kontakt med familjen utomlands? Inga problem, vi sätter dig omedelbart på första plan hem. Det är en kristdemokratisk plikt att se till att barn återförenas med sin familj omedelbums. Att skicka hem barnen kräver inga tidsödande utredningar, inga diskussioner om försörjningsbörda, inga nya bostadsbyggen i Sverige. Barn ska hem till mamma och pappa. Punkt.
  • Vuxen, som fått kontakt med familjen utomlands? Nej, vi ska inte skicka hem vuxna (som har PUT) med våld. Det vi gör är att vi erbjuder dig betald hemresa för att du skall återförena dig med familjen hemmavid. Enkelt och snabbt.
  • Aha, du vill att familjen skall komma hit istället? Okej, då blir det krångligare. Dags för mig att vara Löfvenskt tydlig: liksom de har problem med skottlossning, halshuggningar och bomber i Syrien, så har vi problem med skottlossningar, hedersvåld och bostadsbrist i våra utanförsområden. Vi kan inte låta dig plocka hit familjen hur som helst till en sådan situation. Lite hycklande, tycker du, att jämföra Syrien med Rosengård? Lite hycklande, tycker du, att hindra någon att komma till Bergsjön från barbariet i Iran? Låt oss ta en parallell med adoption från u-länder. När vi utreder om någon är vettig nog att få adoptera så jämför vi dem med andra svenska föräldrar för att se om de håller måttet. Vi jämför inte med det genomruttna barnhem barnet befinner sig i nu.
    Kraven, för att du skall få ta familjen in hit, är att de får ett gott liv här med svenska mått mätt. För det gäller:
    - Du skall ha en inkomst som räcker till att försörja din familj tills att familjens vuxna medlemmar har egna inkomster. Svenska staten kommer inte ge dem några bidrag till mat eller husrum.
    - Du skall ha en bostad stor nog för att hela familjen skall ha plats, enligt svenska normer. Givetvis betald från din lön.
    - Bostaden får inte ligga i något av de områden som klassats som "no go"-zoner, problemområden, utmaningsområden eller vad nu gängse terminologi är.
    Var det tuffa krav? Lugn, min vän, svenska staten är här för att hjälpa dig. Om du bara ger mat och husrum till de dina så ställer vi upp med gratis skolgång - så fort vi lyckats få skolan på fötterna. Vi ställer upp med polisskydd från alla de IS-ligister som kom över gränsen när den var öppen - den dag vi lyckats få polisen på fötter.
    Fortfarande missnöjd? Lugn. Erbjudandet om en biljett hem gäller fortfarande. Du har makt att återförena familjen. Idag.

söndag 9 oktober 2016

Större klyftor i skolan, tack!


Varför har inte Sverige vuxna politiker? Lyssna på den här brittiske politikern, Daniel Hannan, och tänk sedan tillbaka på det senaste talet du hörde av Stefan Löfven. Klyftan dem emellan är oöverbryggbar.


Han tar upp en del intressanta saker. Britterna håller som bäst på och diskuterar sitt ras i PISA-statistiken, och funderar på om det är dags att återuppliva Grammar School. Vad är då detta?

Jo, när jag föddes, under stenåldern, var stora delar av Storbrittanien uppdelat i vad som var tänkt vara ett tredelat system. I 11-årsåldern gjorde alla skolgossar och -flickor ett prov, som var tänkt att dela upp dem i en av tre skoltyper:
  1. Grammar school, för strebrar som ville läsa humaniora och lite matematik.
  2. Technical school, för läslystna som ville förkovra sig i naturvetenskap och teknik.
  3. Modern school, praktiskt inriktad för de som inte var så lässugna eller läskunniga.
Eftersom det där med teknik och naturvetenskap inte var så hippt i det land som startat den industriella revolutionen, så fann sig brittiska barn inför motsvarigheten till vårt högstadium normalt inför två val: grammar school och en framtid som herrskap, eller modern school och ett liv som tjänstefolk. Lite hårddraget.

För att inte utsätta de stackars barnen för en så hård press, och även för att det visade sig att många barn faktiskt blev felsorterade i denna process som tyvärr inte var lika ofelbar som sorteringshatten i Harry Potter, så avskaffades i stor utsträckning dessa uppdelade skolor och ersattes av enhetsskolor av svenskt snitt: comprehensives.


Jag ser en viss parallell till svenska förhållanden: hur vi en gång i tiden avskaffade realskolan, införde enhetsskola, och nu i förfäran över våra lutande PISA-torn letar oss bakåt i tiden efter en lösning. Dock är britterna inte som vi svenskar. När Sverige ändrar åsikt ändrar alla åsikt på en femöring. I England och Nordirland finns än idag en hel del grammar schools kvar - och 11-årsprovet för att kvala in. Fascinerande.


Hannan, om jag fattar honom rätt, är inte för en återgång till grammar school-systemet. Istället vill han ha en vidare flora av skolor, där en del skolor satsar på akademisk excellens, en del på att utveckla elevernas praktiska förmågor, en del på idrott. Att låta tusen blommor blomma.

Jag tycker det låter intressant. Jag vill heller inte se en tidig avskiljning av elever, där vägarna tidigt skiljs för att sedan aldrig mötas. Jag vill hellre se det som en motorväg med flera filer med olika hastighet, där elever har möjlighet att växla fil flera gånger under färden. Nivågruppering och differentiering - absolut! Men med möjlighet att växla om vid behov.

Det kommer förvisso inte alltid att bli lätt att byta spår. Något jag själv märkte när yngste grabben bytte från kommunal skola till IB-skola. Matten var på helt annan nivå - tack och lov gällde det även ljudnivån i klassen.  Häromveckan fick de i uppgift att ta fram ett bevis för "divisibility rule" - något jag anser ligger på universitetsnivå. I sjätte klass.

En anekdot:

När jag doktorerade delade jag rum med en man som gått den långa vägen: först tvåårig teknisk linje på gymnasiet, sedan komvux och till sist civilingenjörsutbildning. Jag tycker det var en bra ordning vi hade i Sverige, där man kunde ta sig ikapp i vuxen ålder. Det är också något vi borde återinföra på bred front nu när en mängd outbildade migranter skall utbildas. De kan försörja sig på städjobb på dagtid, och läsa in kompetens på komvux på kvällstid. Så när sossarna säger att vi skall satsa på vuxenutbildning håller jag med. Frågan är bara hur många - och hur bra - lärare vi kan skaka fram. Förr eller senare får vi börja diskutera vilken kvalitet vi vill ha på fortbildningen, hur många som kan få den utbildningen, och hur många som då dessvärre får se sig om en framtid utanför den svenska arbetsmarknaden.

Dags att bli konkret. Låtom oss tänka oss en måttligt stor svensk kommun med några högstadier. Låt oss ge var skola en profil: konst, matematik, fotboll, hästar, klassisk grekiska eller vad som kan vara intressant. Eller kombinera några profiler per skola. Låt oss sen införa tydlig nivågruppering, i stil med den allmänna/särskilda kurs som fanns när jag var ung. Med extra välutbildad personal (elitism, fy på mig...) i de ambitiösa grupperna. Samt vissa uppsamlingsklasser med fast men bestämd personal där de som tydligt visar att de inte hör hemma i möblerade rum kan placeras, och i bästa fall återbördas ifrån när grundläggande uppfostran givits dem.

Låt oss även börja rucka på den svenska läroplanen. Ajajaj, nu hör jag de ilskna protesterna vina genom luften. Skall de där jämrans islamistskolorna få lära ut utantillinlärning av koranen hela dagarna utan att vi kan slå dem på fingrarna? Nej, det är inte riktigt ditåt jag syftar. Det jag oroar mig för med dagens läroplansslaveri är att statens konservativa skolbyråkrater kommer använda läroplanen till att göra sitt bästa att kväsa all innovation. Om en skola lyckas utbilda elever med lägre lärartäthet, kommer staten kräva en minimilärartäthet. Om en skola lyckas få eleverna att läsa böcker utan att ha ett fullmatat skolbibliotek med en legitimerad bibliotekarie, så komer staten kräva att skolbibliotek finns. Risken är att vi reglerar kvar gamla, ineffektiva rutiner. Bästa sättet att få fram nya, bättre innovationer är att låta skolor försöka själva. Och ibland kommer de misslyckas. Så som svenska skolan gjort de senaste 50 åren, alltså. Men om vi aldrig tillåts misslyckas kommer vi aldrig framåt.

Jag tror, liksom Hannan, att en sådan skola kommer ge mer jämlika resultat än vår enhetsskola. Svaga elever kommer inte sitta år efter år och känna att de inte fattar något, och till slut gå ut skolan utan att kunna läsa. Studiemotiverade elever kommer inte sitta år efter år och pilla sig i naveln halva lektionen när de är klara med dagens uppgift. Alla kommer kunna utvecklas efter sin förmåga.

torsdag 6 oktober 2016

Migrationspolitiska muntrationer


Jag gillar science fiction, den gamla goda varan från 50-talet. Hur de skissar upp ett alternativt samhälle med andra regler och förutsättningar, och sedan extrapolerar hur samhället skulle fungera. Ta till exempel när Fredric Brown i "Martians, go home!" funderar på hur ett liv med allorstädes närvarande, tjuvlyssnande, förolämpande och skvallrande små gröna män hade varit. Eller när Alfred Bester i "The stars my destination" skissar på ett samhälle där alla kan förflytta sig med tanken, vilket inte blir så underbart som man kunde tro.

Mindre road är jag när science fiction dyker upp i den politiska debatten. Alltför ofta ser jag förmodat intelligenta och realistiska debattörer propagera för förslag som förutsätter ett alternativt universum för att fungera.

Ta dagens kultursideskatastrof i Sydsvenskan. Per Wirtén kommer fram till att invandringen är en solklar investering. Ja, under förutsättning att:
"Det viktigaste är i stället att skolan börjar fungera bättre, med okonventionella lösningar för fler svensklärare. Att bostadsbyggandet får fart. Och att arbetsmarknadspolitiken förstärks med en arbetsförmedling som återgår till att förmedla jobb i stället för att övervaka arbetslösa."

Det där påminner mig om min hund. Om bara hundbajs vore hårdvaluta, så hade jag varit mångmiljardär idag. Istället, i den verklighet vi befinner oss i, så får jag fortsätta att fylla hundlatrinen i den lokala parken och gå och drömma om den där ladan fylld med snabba bilar.

Wirtén förutsätter alltså, för att invandring skall vara lönsam, att:
  1. Skolan fixas. Eftersom skolan är på väg rakt utför i Pisa-undersökningarna, och det är misstag från 60-talet som skall backas och en generation av felutbildade och felindoktrinerade lärare som skall vaskas ur, så är chansen att skolan fixas på de närmaste decennierna liten.
  2. Bostadsbyggandet fixas. Sossarna förespråkar subventioner, men kan endast föreslå totalt otillräckliga sådana då det inte längre går att höja skatten radikalt - vi har passerat Lafferkurvans topp. Alliansen förespråkar avregleringar, återigen tämligen otillräckliga sådana eftersom väljarna inte tål förändringar. Inget lär hända medan vänster och höger slåss om vilket placebopiller patienten skall ges.
  3. Arbetsmarknaden fixas. Sossarna förespråkar pysselsättning och utbildning. Pysselsättning har vi inte råd med om invandringen är hög. Utbildning har vi inte nog med lärare till. Högern förespråkar löner så låga att migranterna kan bli anställningsbara, vilket innebär skoputsarjobb som räcker till ett plåtskjul i parken som bostad och en rutten banan från en container till middag. Eftersom svenne skattebetalare varken är intresserad av att försörja hela världen eller att få slum om hörnet så är positionerna låsta och inget kommer hända.
Vilket innebär att det Wirtén tydligt visat är att flyktingmottagning, i den verklighet han och alla vi andra lever i, inte är lönsam.




Även nyhetssidorna levererar. Här kan vi läsa ett reportage om hur några ensamkommande flyktingar rycks upp med rötterna och flyttas från Ystad till Vellinge. En ohygglig distans på 7 mil - jag ser för mig hur norrländska läsare ryser av fasa.

Jag har oerhört svårt att känna mig upprörd. Grabbarna har tagit sig från Afghanistan till Sverige. Antagligen var det jobbigt att ta sig hundratals mil, och dyrt. Tungt att lämna familjen bakom sig för all framtid. Nu, när de rotat sig på en skola i Ystad, dit Vellinge kommun utplacerat dem pga platsbrist, ska de tas hem till Vellinge och sättas i nya skolor. Jag hade ju blivit lite upprörd om jag själv plötsligt blivit flyttad på.

Men: de här grabbarna får allt betalt av svenska skattebetalaren, i ett läge där staten får låna pengar i högkonjunktur och kommunerna förbereder sig för att höja skatten ett par procentenheter. Deras boende kostar oss över en halv miljon om året per flykting, och skolan är inte gratis för skattebetalaren heller. Att det allmänna då har rätt att flytta grabbarna för att minska kostnaderna är inte orimligt.

Jag läser också, i samma tidning, om hur malmöborna alltmer flyttar ut till grannkommunerna. Men av någon anledning ser jag inga reportage om alla de stackars barn som därmed slits bort från sina kompisar av att behöva flytta flera mil, och byta skola. Det borde ju vara hundratals stackars drabbade telningar.

tisdag 4 oktober 2016

Halvtidsvila


Vem kan man rösta på? Dags för lite taktiksnack, nu när partierna verkat gå in i mellanvalsdvala. Vilken laguppställning vill vi ha 2018?

Spelupplägget

Målet jag har med den röst jag avlägger 2018 är att den skall sätta ett lag på plats som i alla fall gör ett försök, i rätt riktning, att lösa några av de tunga problem Sverige dras med. Nej, inte utmaningar - problem. Eller till och med systemkollapser.

  • Nattväktarstaten måste fungera. Polisen håller på att krackelera, vi måste raskt styra upp verksamheten. Ny ledning, rekryterad för kompetens snarare än politiska kontakter och följsamhet. För att inte ytterligare försvåra uppgiften, börjar vi med att genast stoppa inflödet till våra problemområden.
  • Sverige måste ha ett försvar. Sveriges, inte Rysslands. En kraftig satsning på försvaret behövs ögonaböj.
  • Arbetsmarknaden. Sverige har en kunskapsorienterad arbetsmarknad med få låglönejobb. Vi till höger tycker det vore bra om vi fick ökad lönespridning. En del tycker till och med att det vore bra om lönespridningen blev så hög att analfabeter kunde få anställning. Jag räknar dock kallt med att lönespridningen då blir så hög att de lägsta lönerna bara kommer räcka till hembyggda skjul och middag vid stadsmissionens soppkök. De lägsta lönerna kommer inte dra in tillräckligt med skatt för att betala sjukvård eller barnens skolor. Vi kommer tvingas till en mycket smärtsam och långdragen debatt innan vi har valt väg här. Under tiden börjar vi genast med att stoppa inflödet av outbildad arbetskraft.
  • Bostäder. Vi har rejäl brist på bostäder. Ingen kommun med någon som helst självbevarelsedrift vill bygga en rejäl mängd billiga bostäder, eftersom det är ett effektivt sätt att bjuda in låginkomsttagare (eller icke-inkomsttagare) som kommer vara ett rejält sänke för kommunens ekonomi och omöjliggöra nya vackra simhallar och arenor. Alla landets kommunalråd vet hur det har gått i Malmö och Landskrona. Det lär ta tid för vänster och höger att reda ut hur bostadsbyggandet kommer igång. Under tiden börjar vi genast med att stoppa inflödet av människor som inte har vare sig bostad eller medel att betala en bostad med.
  • Skolan. Det går utför i Pisa-undersökningarna. Lärarna är av högst varierande kvalitet, lärarhögskolorna är flummets högborg, rektorerna är syltryggar. Förutom en och annan gallisk by som fortfarande håller lärdomens och disciplinens fana högt. Den här skutan måste vändas, men det tar tyvärr minst lika många decennier som det tog att rasera den. En ny generation lärare måste in. Under tiden börjar vi genast med att stoppa inflödet av elever som inte kan svenska språket.
Ni ser kanske mönstret? Vi har själva skapat oss en mängd inhemska problem. Så gott som alla av dem görs lite svårare att lösa av att vi samtidigt har en massiv invandring att lägga resurser på. Därför ställer jag som första krav på den regering jag skall rösta in att den stoppar asylinvandringen. Tvärstopp. Inte en jäkel över bron. Arbetskraftsinvandring är däremot helt OK, så länge staten först kontrollerat att det är en seriös anställning och inte någon skenanställning eller sweatshopjobb.

Notera att jag sa "regering" i stycket innan. Vad är poängen med att rösta på ett parti som inför valet säger att de skall driva mina frågor, och sedan raskt i en koalitionsregering förhandlar bort allting? Jag vill påverka den konkreta politiken i landet, inte kokettera med att jag röstade på det goda.


Lagen

Sossarna

Sossarna har Löfven, Fridolin lurar i vassen och när som helst kan Sjöstedt dyka upp som gubben i lådan. Det låter ju inte så lovande. Sa jag att de har Löfven - men inte längre Juholt?

Men: de har levererat! Det första året såg det riktigt mörkt ut för sossarna. Inget hände i antiterrorlagstiftningen, inget hände med den invandring som sköt i taket, ja inget hände överhuvudtaget. Sedan dess har de dock spottat upp sig en aning. Vi har skärpningar av eftersökning av illegala migranter på gång, utan att MP-företrädare offentligt desavouerar regeringen. Vi har transportöransvar för Öresundstågen och (sporadiska, förvisso) gränskontroller på svenska sidan. Danielsson har gått och Eliasson är nog på gång.

Det som talar för sossarna är alltså att de är de enda som levererat i migrationspolitiken. Även om andra nu fagert talar om hårda tag, så har de andra aldrig gjort annat än öppnat våra plånböcker och gränser. Sossarna har även lyckats tukta MP rejält. Tror vi att moderaterna kommer kunna få lika bra pli på centern?

Det som talar emot sossarna är att när (om...) de väl fått invandringen på plats så kommer de dra åt fel håll. Bostäderna vill de lösa genom statliga subventioner. Arbetslösheten vill de lösa genom pysselsättning och bidrag. Skolan skall avprivatiseras och likriktas och värdegrunds- och genuscertifieras.


Alliansen

Det största problemet med alliansen idag är att det inte finns någon allians. Partierna går till val på sina egna förslag. Om jag röstar på M, hur vet jag att det inte blir centerns migrationspolitik som blir rådande? Eller, mer troligt, migrationspolitiken kommer få en moderat kärna men sedan så många ömmande undantag att den täta gräns-spärren blir som ett såll. Så nej, idag är alliansen inte ett alternativ.

Om alliansen lyckas få till ett valmanifest inför 2018 som faller mig på läppen får jag ta en funderare igen. Om de driver alla de rätta frågorna, så får jag även fråga mig hur troligt det är att samma frågor kommer drivas efter valet. Om L byter ut Björklund mot Ohlsson eller Arnholm, vad händer då? Om tio vänsterkomiker protesterar på twitter när Alliansen försöker skärpa Reva, vad händer då?

Moderaterna har gått en lång väg från Reinfeldts öppna hjärtan. Senast har de föreslagit "tillfällig paus" i asylmottagandet. Att alla som når Sverige från säkert land, som Tyskland eller Danmark, omedelbart avvisas. Vilket skulle sätta rätt effektivt stopp, förutsatt att:




  • Detta faktiskt blir allianspolitik, oavsett hur mycket övriga allianspartier och en enad fradgatuggande vänster ropar "rasist".
  • Resurser skaffas fram för att varje tåg och varje färja möts av barsk svensk passkontrollant. Vi har ju sett hur regeringen Löfvens kontroller i Malmö ganska raskt av polisen gjorts om till stickprovskontroller, så att vart tionde tåg möts av polis.
  • Man från början funderar ut hur man skall hantera fallet att en asylsökande ändå dyker upp i Malmö och vägrar berätta vilket land han kommit in igenom, och därmed inte lätt kan avvisas. Kristdemokratiska avvisningsläger på Gotland?
Alliansens trovärdighet är tyvärr inte på topp.

Har jag sagt att jag är Kristdemokrat? För att jag vill ha konservativa, hårda tag. Lyssnade på min partisekreterare, Acko Anckarberg Johansson, på radio. Det lät som om det var en miljöpartist som talade. Hon ville ha frihet och medmänsklighet - mer invandring! Och obsalut inget SD-samarbete. Det blev lite komiskt.

1) Anckarberg-Johansson: Alliansen skall absolut inte förhandla med SD. De får endast nådigt möjligheten rösta ja till våra färdiga förslag. Basta!
2) Reportern: Men Mattias Karlsson från SD har ju sagt att de inte kommer stödja en regering som inte förhandlar med dem; att förslag de stödjer måste ha förhandlats med dem först.
3) Anckarberg-Johansson: Där ser du. Vi kan ju inte samarbeta med ett parti som ställer ultimatum.

Dum så klöckera stannar. Fan också. Kan man rösta på KDU till riksdagsvalet?

Det finns ett sätt Alliansen kan komma till makten och behålla den, det osannolika att de får ensam majoritet undantaget: att de får stöd av SD. Och här har SD varit väldigt tydliga: den som behandlar SD som paria kommer märka att det inte lönar sig att pissa i lovart. Varje partiledare eller partisekreterare som uttalar sig emot SD-samarbete är därmed ytterligare en röst för att S skall fortsätta regera 2018.

Sverigedemokraterna

Ja, alla känner vi apan. Även om vi nog har lite olika epitet på den. Med SD vid maktens grytor kan man i alla fall lita på en sak: asylinvandringen lär minimeras. Arbetskraftsinvandring "med förnuft", dvs att någon instans bedömer behovet, är de för. Det oroar mig lite; när facket får bestämma brukar det alltid bli nej.

Övrig politik pratas det nästan aldrig om vad gäller SD. Kan en liberalkonservativ tänka sig en SD-röst? Jag väljer här att titta på partiprogrammet hellre än bröderna Ekeroths senaste utspel. En del liberala drag finnes:
  • Ja till friskolor. Dock "med förnuft", där friskolorna inte skall negativt inkräkta på de kommunala, vilket vore intressant att höra mer om hur det ska gå till. Kommunala veton?
  • Abort. Ta mej tusan, de talar om en anpassning till övriga Europa, deras EU-kritik till trots. Så ärkekonservativa vågar inte ens KD vara.
  • Totalnej till kvotering.
  • Kärnkraft ja tack.
  • Positiva till frihandel, säger de att de är.
  • Mer pengar till försvaret.
  • Föräldrarna bestämmer över barnen.
  • Partiet struntar i vem du har sex med.
  • Högre krav på medborgarskap
  • Stopp för parallellsamhälle där illegala får gratis sjukvård och skolgång
  • Ja till gårdsförsäljning av alkohol
  • Ja till vinster i välfärden
  • Ja till vårdnadsbidrag
Sen finns där en del för att locka sossar att rösta på dem också:
  • Högre a-kassa, knappast förenligt med arbetslinjen.
  • Ersätt FAS3 med bidrag.
  • Nej till mångkultur. Varför är detta sossigt, och inte liberalt? Därför att det leder tillbaks till det glada 70-talet där alla skulle fostras i Unga Örnar, bo i HSB, titta på samma socialistiska TV-kanal, äta på Domus-restaurangen, bli gammal i PRO och begravas av Fonus.
  • Ja till vinstbegränsningar i välfärden

Det här låter ju jättefint för en liberalkonservativ. Öppet för friskolor, frihandel och privat sjukvård, samt öppenhet för konservatism inom familjepolitiken. Nästan lika fint som Borgerlig Framtids partiprogram, men med oändligt många gånger fler väljare bakom.

Å andra sidan har vi SDs företrädare. Åkesson, Karlsson och Bieler verkar kloka och resonabla när de dyker upp i rutan, men sen har vi de andra. Ekeroth och Söder i riksdagen, och ett otal skogstokiga troll i kommunalpolitiken. Partiet är helt oprövat i skarpt läge - även om ett av blocken vill regera ihop med SD, kommer de våga? Jodå, Löfven kommer helt klart våga dagen efter 2018 års val - är det en sak sossarna fattar, så är det att man måste regera för att kunna påverka. Och kan man samverka med Kina och Ryssland i FNs säkerhetsråd lär det vara en lätt sak att svälja stoltheten och snacka med SD i riksdagen.

I valet och kvalet

Så vad sjuttsingen skall jag rösta på?

Alliansen blir faktiskt, trots att jag röstat höger i alla år, sista-alternativet just nu. Jag vill inte rösta på grisen i säcken. Alla allianspartier är dessutom så kluvna i migrationspolitiken att det bara tar en liten opinionsvändning eller att några nyckelpersoner byts ut för att ett parti skall totalt byta politik. I den viktigaste frågan, vet jag inte vad min röst kommer ge mig. Det är inte okej.

SD blir "runner up". De är nya och oprövade. Lite som att köpa en Alfa Romeo - visst, den ser jätteläcker ut och har fina prestanda, men funkar den i praktiken?

Herreminje. Hade det varit val idag hade jag nog röstat på sossarna. Inte för att jag gillar sossarnas framtidsvision, utan för att de är de som är minst urusla med att ta tag i dagens stora, allt överskuggande problem. När sossarna väl satt en robust migrationspolitik, och den fått värka in sig någon mandatperiod och alla fattar att den inte är en "tillfällig paus", då kan jag leta efter något högerparti som kan driva arbetsmarknad, bostadsmarknad och skola dithän jag vill ha dem.

Jag. En sosse.

Tänka sig.