Dags att tjacka spikskor?

Det går utför med gamla Sverige. Hundratusentals oanställbara människor anländer och kommer få dela på mina och dina pensionspengar. Bostadsbristen kommer höja hyrorna, politikerna höja skatterna, och pengarna räcka till mindre än någonsin. Åldringsvården urartar till åldringsförvaring och "frivillig" dödshjälp börjar diskuteras. Vad göra?

Jag inspireras av alla dessa driftiga rumäner vi ser utanför våra lokala ICA-butiker. När Rumänien befinner sig i Sverige, borde det finnas en och annan bostad ledig där. Priserna, om ett par hundralappar om dagen i en pappmugg räcker till bra levnadsstandard därhemma, borde också vara högst rimliga med svenska mått mätt.

Varför inte flytta till Rumänien på gamla dar? Förvisso är den rumänska bostadsstandarden, att döma av de skogskvarter som byggts upp hos oss, rätt måttlig. De har nog aldrig läst Svensk Byggnorm. Rumänien borde å andra sidan vara en väldigt välkomnande nation. Problem att hitta en bostad i Rumänien? Inga problem. I Rumänien sätter man sig nämligen bara på en madrass utanför stadshuset, så fixar de lokala politikerna bostad åt en. Gissa att våra nybyggare blev besvikna när det inte funkade så i Sverige. För det kan väl inte vara våra frivilligorganisationer som lurat de stackars rumänerna så grundligt?

Det enda problemet med Rumänien lär väl bli språket. Universella översättare som i Star Trek finns tyvärr ej, och jag misstänker att statlig tolkhjälp inte ingår. Dags att ta hjälp av våra lokala rumäner. Jag har ingen aning vad det "haÿ haÿ" de glatt hälsar med varje gång betyder, men det får väl bli första lektionen. För ett par tior i timmen ställer de säkert upp och lär mig några nyttiga rumänska fraser.


Nej, nu får det vara slutskämtat. Inte vill väl jag till Rumänien? En exit-strategi kan det dock vara dags för oss alla att fundera på. Ekonomin kan gå i putten. Putin kan gå in i Gotland. Gudrun Schyman kan vinna valet. Vad gör vi då? Dags att fundera på var vi skall pensionärs-shoppa ifall skiten fastnar i fläkten. Eller ifall vi får vandringslusta.


Får jag komma in? Det är första frågan. Lite förvånande, men vi svenskar släpps faktiskt inte in överallt. Australien och Kanada är rätt svåra att komma in i för en gammal gubbe som inte har ett tiotal miljoner att satsa i ett jobbskapande företag. Dags för lite EU-propaganda: vi är välkomna överallt i EU, no questions asked. Fri rörlighet är trevligt när det är en själv som vill röra på sig. Jag misstänker att alla de länder som folk flyttar ut ifrån mer än gärna tar emot en svensk med pensionen betald hemifrån Sverige. Syrien? Nja, jag tänkte väl mer på Sydamerika, Afrika och Asien. Hela Mellanöstern utom Israel är väl en enda stor no go-zone, och efter Wallströms bravader vete sjutton om jag skulle våga vara svensk i Israel.

Sjukvård. När vi drar från Sverige har vi inte längre rätt att nyttja den sjukvård vi ägnat vårt liv åt att betala skatt till. Återigen lite EU-propaganda: som EU-medborgare har vi rätt att utnyttja den offentliga sjukvården i det EU-land vi landar i. Vilket i och för sig kan oroa den som vill bosätta sig i Storbritannien; Mid Staffordshire sätter Carema-skandalen i lä. På andra skalan ligger USA, där Karl-Oskars efterföljare får gräva djupt i plånboken för att finansiera sina sjukvårdsförsäkringar.

Huspriser. När vi säljer vår villa eller bostadsrätt i Sverige, kan vi växla den (efter att Löfven via skatten plockat halva kåken) mot något bättre än ett rumänskt skjul?

Skatter. Här börjar dollartecknen flimra framför ögonen på en högbeskattad svensk. När du flyttar från landet nöjer sig staten med 20% av din statliga pension. Tjänstepensionen är en avtalsfråga mellan Sverige och det land du flyttar till - och varje land har separat avtal. Rena djungeln. Räkna med att socialistiska länder som Frankrike har hög skatt. Portugal ligger på andra änden av skalan: där beskattas din tjänstepension med exakt 0% - varken Sverige eller Portugal tar någon skatt på den. Det blir mycket pengar över att köpa portvin för.

Övriga kostnader. Lågkostnadsländer är oftast lågkostnad bara när du nöjer dig med det landet har att erbjuda. Så är det till exempel billigt att i Portugal åka tåg, äta portugisisk mat och köpa portugisiska varor. Men vill du köpa en ny Volvo XC90, eller bara en liten Fiat, så lär du upptäcka att det är betydligt dyrare än hemma i Sverige. Ett normalt hus kan vara billigt, men det betyder normalt enligt landets standard. Vill du ha mes-tillval som treglasfönster, bredband och fungerande avlopp så blir det genast dyrare. Så läs det finstilta. Fundera även på Sverigevännernas favoritfras: "Den som flyttar hit får för f-n anpassa sig till våra värderingar och vanor." Den gäller även vi som flyttar ut.

Språket. Länder där det talas engelska är givetvis att föredra. Vill man absolut till ett land vars språk man inte förstår ett ord av går det att lära sig ett nytt språk, även som gamling, men ett varningens ord: vi har märkt hur de som invandrat till Sverige på gamla dar när åldern slår till glömmer all SFI de lärt sig och sedan sitter på hemmet och inte förstår ett ord av vad personalen säger. Kanske ett öde vi inte själva vill gå till mötes. Sen höll jag ju på att glömma närområdet: i vår östra rikshalvas kustområden, i landet som anses vara ett Sverige för vuxna människor, har broderfolket fortfarande Svenska som modersmål!

Vädret. Själv är jag totalt ointresserad av Spanienflyktingens drömmar om sol, bad och golf. Jag har mycket lättare att stå ut med kyla än värme. Men smaken varierar.

Samhällsklimatet. Jag känner mig mer och mer som ett UFO i Sverige. Det vore skönt att få hamna i en miljö där man får säga lite vad man vill utan att förvisas till en mental spetälskekoloni. Takhöjden för konservativa åsikter ändras redan när man åker över Öresundsbron. På öarna utanför Skottland är folk fortfarande så konservativa och inpiskat religiösa att kollektivtrafiken står stilla på vilodagen. Jag misstänker dock att svenskkolonierna på spanska solkusten bör undvikas, för min del. Jag äter hellre spansk soppa på komage än mammas köttbullar.



Så vad lutar jag åt?

Storbritannien är trevligt för en anglofil. Dock med en del frågetecken. De har ju bestämt sig för att lämna EU; hur blir det då - får en komma dit, får en sjukvård, osv? Jag började med att kolla vad det kostar att köpa en normalkåk i den mysiga London-förort där min faster bodde: ett par miljoner. Miljoner pund. Aj. Landsorten är dock billigare. I Wales, den lokala motsvarigheten till Dalsland, är priserna rimliga. Jag behärskar dessutom det lokala keltiska språket. Bara jag slipper äta Marmite till frukost. Även hus på de skotska öarna är överkomliga.
Backup-plan: Irland. Stabilt EU-land med billigare bostäder och äckligare mat. Varning för Riverdance.

Portugal kommer ge mig en saftig tjänstepension. Tänk er en liten kåk på en bergssluttning i norra Portugal, med utsikt över floden nedanför, inte allt för långt från Douro-dalen där små gröna portvinshalvbuteljer hänger i klasar från träden och växer till stora, röda helbuteljer. En trädgård med citronträd som skulle fått Birger Sjöberg att strunta i sin hyllning till Italien. Olivolja från egenpressade oliver.

USA. Visst vore det skönt att cruisa runt i Montanas berg i en pickup, Eddie Meduza i stereon, och med ett flak öl och fiskespö på flaket? Paddla runt ikring barriärreven på östkusten, vandra i "the blue ridge mountains of Virginia", gå på pensionärskurser på något lokalt universitet, njuta av hela paletten av amerikansk mat? Skriva hem till släkten att man röstade på den konservative kandidaten. Få skrämselhicka när försäkringspremien skall betalas!

Åland. Alla talar svenska! Skärgård. Kan man hoppas att finnarna har lite lägre skatter än Sverige?



Äsch, det finns alldeles för mycket att välja på. Blir nog Åmål till slut.