tisdag 19 april 2016

Till Kaplans försvar

Ett tag trodde jag att jag var den enda (på högerkanten alltså, hela MP älskar ju karln) som fick lite kalla kårar längs ryggraden när Mehmet Kaplan tvingades avgå. Att det var fler som fick sådan sekundärskam när vi tittade på Löfven på presskonferensen att vi var tvungna att stänga av, det räknade jag däremot med. Sen såg jag att:
Något faller på plats, något jag vridit och vänt på ett bra tag.

Är åsiktskorridoren för bred?

Nej, den är för trång. När Marcus Birro hävdade att islam var ett problem, något som vem som helst som är läskunnig och läser internationella nyheter borde kunna hålla med om, blev han idiotförklarad, förolämpad, utfryst och avskedad. Än idag har han svårt att få jobb, i ett läge där det nu istället verkar vara islamisterna som har svårt att behålla jobben. När herr Uvell umgicks med en Sverigedemokrat privat fick han sparken. Har man en konservativ hållning som var mainstream för ett par decennier sedan, får man sjukdomsdiagnoser idag.

Åsiktskorridoren är också skev. Att gulla med SD ger pariastämpel, att själv vara våldsromantiker och diktatorhyllare är intagningskrav på public service - så länge våldet och diktatorn är vänster. Jag misstänker att det är det som fått alla de borgerliga debattörer som så länge gnällt över åsiktskorridoren att nu jubla när den drabbar Kaplan: att även de där till vänster får smaka en gnutta av sin egen medicin. Men det är en besk medicin.

Antirasismen är ett farligt gift, som omger mer än Visby stift

Jag ser en tendens till att måla verkligheten i svart och vitt. Att istället för att argumentera lägga ansträngningen på att leta under varenda sten efter ett korn av anledning till att sätta en stigmatiserande etikett - homofob, islamofob, oikofob, rasist, Djurgårdare - och när etiketten sitter i pannan på offret se till att det avskiljs från all mänsklig samvaro: förlorar jobbet, förvägras plattformar, och så vidare.

Det är ett uselt sätt att hantera sina medmänniskor. Eller ens ens motmänniskor. Istället för debatt, meningsutbyte och ökad insikt skapar vi öar av split och söndring.

I allt fler frågor måste man tycka "rätt" eller vara en dålig människa, en spetälsk. Har du fel om homosex, kvinnliga präster, kvinnans plats i hem eller arbetsliv, könskorrigering, adoption - ja då inte bara tycker du fel, du är i grunden fel. Din arbetsgivare skall kontaktas, så du blir avskedad. Din hyresvärd ska kontaktas, så du blir vräkt. Helst skall du dö.

Så kan vi fan inte ha det. Om du ändå tycker att de där typerna jag räknade upp ovan förtjänar allt de får - tänk tanken att du själv råkar hamna på fel sida. Som de feminister som nu råkat få "transfobi" i pannan för att de tänker att de som är födda med snopp faktiskt inte är kvinnor bara för att de känner sig så.

När kriterierna för vem som är en häxa blir luddigare och vidare så riskerar snart häxjägarna själva att fastna i håven.

Vem är Kaplan?

Kaplans vänner i MP verkar anse att Kaplan är en genusmarinerad helyllekille: feminist, HBTQ-aktivist, antirasist.

Tydligen är Fridolin precis lika ung och naiv som han ser ut. Min åsikt om Kaplan är att han är en genuin islamist. Han har umgåtts med islamister hela sitt liv, och ansträngt sig rejält för att försvara inte bara konservativ islam, utan även de terrorister som med mord av civila gör sitt bästa för att sprida islam. Att Kaplan skulle skåla i skumpa (alkoholfri, givetvis) om Sverige införde sharia-lagar ser jag som en självklarhet. För Kaplan tolkas jämställdhet och demokrati genom sharia, ungefär som i Tokyo-deklarationen.

Kaplan vill själv inte islamisera Sverige med våld. Antingen, i stil med våra gamla kommunister, för att han är för lat; så länge inte Saudiarabien ställer upp med en invasionsstyrka så vill han inte göra jobbet själv utan föredrar att använda det demokratiska systemet. Eller så är han, liksom dagens vänsterparti, övertygad om att våld inte är den rätta vägen. Jag tror faktiskt på det senare.

Är inte saken klar, då? En islamist kan väl knappast dela värdegrund med ett demokratiskt parti?

Ah, där har vi det: värdegrund. Jag vill inte ha värdegrundsdemokrati. Får man föreslå en omläsning av Marika Formgrens gamla inlägg? Skall Kaplan dömas, skall han inte göra det på värdegrundens altare. Däremot på miljöpolitikens, av partiet, och bostadspolitikens, av regeringen. Och där finns gott om pajer att kasta mitt i nyllet på Kaplan.

När jag möter värdegrundsdemokratins lista på saker vi måste vara överens om, så påminns jag om den trosbekännelse som vi religiösa fundamentalister rabblar ur minnet:
Vi tro på Gud Fader allsmäktig
Himmelens och jordens skapare
Vi tro ock på Jesus Kristus
Hans enfödde son, vår herre,
Vilken är avlad av den helige ande,
Född av jungfrun Maria,
Pinad under Pontius Pilatus,
Korsfäst, död och begraven,
Nederstigen till dödsriket,
På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
Uppstigen till himmelen,
Sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma levande och döda.
Vi tro ock på den helige Ande,
En helig allmännelig kyrka,
De heligas samfund, syndernas förlåtelse,
de dödas uppståndelse och ett evigt liv.
Den som håller med om detta är kristen; en i gänget. Den som på endast en punkt avviker är en hädare som skall få det varmt, men inte så skönt, efter döden. Och allt eftersom vi lägger till punkter: är nattvarden Kristi kött och blod eller bara segt bröd och Madeira, är påvens skägg kort eller långt, osv, så delas vi upp i fler, renlärigare och mindre sekter.

Nej, sekteristiska fundamentalister som stöter bort folk har vi redan nog av. Låt vår politiska värdegrund vara minimal:
  • Jag skall inte ha ihjäl mina motståndare. Inte heller ropa "död! död! död!" på torgmöten.
  • Jag skall inte kontakta mina motståndares arbetsgivare.
Resten kan vi nog snacka ihop oss om.

I nästa inlägg hoppas jag ha ett nytt jobbförslag åt Kaplan.

 

måndag 18 april 2016

Statens reträtt


Får man göra lite reklam? Klart jag får, det här är mitt utrymme. Jag är ofta lite sent ute. När jag till slut kom till skott och började prenumerera på Magasinet Neo, så lades det ned efter några nummer. Som tröst blev jag överflyttad till Axess, och fick då lite blandat godis.

Tillgång till Axess TV. En kanal jag en gång följde med glädje, då den är fylld av de kulturella inslag som svensk public service borde ha, och totalt melodifestival- och sportfri. Sen blev den betalkanal, och snål som jag är har jag bara gratisutbudet via husets takantenn. Svensk TV tittar jag nästan aldrig på, men tack och lov bor jag så pass lägligt att antennen plockar in dansk TV. Skillnaden mellan svensk och dansk TV är stor. Till exempel säger de sällan "røv" på svensk TV. Vi som var unga på 70-talet kan även glädjas åt att emellanåt se Ole Søltoft dyka upp i vanliga filmer.

Vem vid sina sinnens fulla bruk vill sitta och se Gösta Ekman fjanta runt i Jönsson-ligan:

 

När man istället kan njuta av Ove Sprogøe i Olsen-banden:

Sen är det ju damerna också. I Danmark har de Lone Hertz, Ghita Nörby och Marlene Schwartz:

 
I de filmer som visas på svensk TV har vi Julia Caesar och Hjördis Pettersson:
 
 
 Fast det där var kanske inte helt rättvist, vi i Sverige får ju emellanåt även vila ögonen (och öronen) på allas vår Sickan:


På den sista bilden kom det med lite ögonfröjd för damerna också. Även där är det fördel Danmark, där har flickorna Dirch Passer att glädjas åt medan vi får nöja oss med Elof Ahrle:
 
 
Eh, nej, nu blev det fel. Jag skulle visst slutat medan det gick bra. Dags att lämna tv-tramset. Slutklämmen där: det finns bättre än svensk TV. Den dagen jag inte är tvungen att betala licensavgift längre lär jag sluta, omedelbums. Det ledsamma är att det rent tekniskt är så enkelt att fixa - bara att lägga SVT som betalkanaler. Så kan den som vill se på SVT betala för det, och vi som vill se danska lystspil göra det istället. Eller norska repriser av Fleksnes, om man bor norröver.
 
 

Jag fick också en prenumeration på Axess magasin. En tidning proppfull med artiklar som passar en surkonservativ gamling med värderingar från 50-talet. Månadens nummer handlar om statens reträtt. Hur staten drar sig tillbaka från bibliotek och badhus, och lämnar arenan fri för slödder och böss. Hur det offentliga försvinner från glesbygden, just i det ögonblick när vi börjar fylla upp den med asylsökande som behöver massivt med offentliga insatser.

Är allt statens fel? På ett vis är det civilsamhällets fel. Civilsamhället, vi alla, drar oss tillbaka. Till viss del med full avsikt: Tittar vi på gamla svartvita filmer, så är de fulla av scener där busen antastar en flicka på dansbanan och får ett par rejäla proppar av hjälten. Sådant kallar vi nuförtiden misshandel, våld skall utövas av polis om alls. Men i ett läge när det bara finns två fjärdingsmän i Norrlands län, så lär de flesta dansbanor bli rätt kaotiska tillställningar. Om polisen skall utöva sitt våldsmonopol, så krävs att polisen är synlig och på plats. Inte att polisen inte vågar gå in på öppen plats för att riskera att provocera drägget. Två trender går åt fel håll: polisen drar sig tillbaka från glesbygden och förorten, och asylinvandringen pumpar in mängder av nya människor där.

Civilsamhället drar sig också undan oavsiktligt. Eller, i alla fall, oönskat. Se på skolorna, till exempel, där elever får bete sig hur som helst och det enda som händer är att de lärare som vågar protestera blir tagna i örat.

Aha, så det är skolans fel!? Nja. Ungdjävlarna skall lära sig hut och hyfs hemma! Allt börjar i hemmet. Dock misstänker jag att de ynglingar som växer upp i en invandrarfamilj, eller kommer hit i skolåldern, har en tämligen strikt uppfostran hemifrån, där de lärt sig att uppstudsighet gentemot vuxna raskt resulterar i några hårda örfilar, och mer av varan om de inte bättrar sig. När de sedan kommer till den svenska skolan, måste kulturkrocken vara total. Ingen säger ifrån, ingen gör något. Allt är tydligen tillåtet!

Så jo, skolan har ett ansvar. Ansvaret att konsekvent visa barnen att det de (förhoppningsvis) lärt sig hemma gäller även i skolan, och att den som bryter emot reglerna raskt tas omhand. Där ser jag att det ofta brister idag. Är det mesiga lagar, fega rektorer eller lata lärare som är problemet? Alla har vi nog vår favorit att peka finger på. I vart fall verkar det som det man mest effektivt lär sig i skolan idag är att man får bete sig hur fan man vill. Vilket man sedan tar med sig in på bibliotek och badhus.

Trenden måste brytas. Jag tror inte det är polis som behövs, utan vuxna som från början säger ifrån och agerar konsekvent. För det första: lagar som tillåter vuxna att göra rimliga ingripanden, som att ta ett saftigt tag i den som missköter sig och dra dem därifrån. Sedan rektorer, chefer för bussbolag, ansvariga för simhallar osv som tydligt pekar och visar vad som gäller: ordning muss sein. Att de anställda är ansvariga för att ordning råder, och att det kommer uppskattas uppifrån när de säger ifrån, och att det absolut inte kommer uppskattas när rapporter kommer om att de ser mellan fingrarna på buset.


Men är det ett problem att den statliga servicen och arbetstillfällena försvinner från glesbygden? Jag är en sån där marknadsfrälst typ, som tycker att fria företag i konkurrens ofta lyckas hitta och tillfredsställa människors behov bättre än staten. Att Nokia och Samsung gör bättre telefoner än Televerket, till exempel. Att postkontoret här i byn försvann gjorde mig bara glad, lokala matbutiken och bensinstationen har både bättre öppettider och bättre bemötande än de gamla posttanterna.

Jo, viss service är bra om staten tillhandahåller. Jag tar hellre en länsman som plockad ur en Åsa-Nisse-film än ser byns begåvningsreserv bilda en lokalavdelning av Soldiers of Odin, Fatta Noll Man, AFA-Skåne eller vad nu det lokala gardet skulle komma att heta.

Som månadens magasin visar, så verkar också omflyttningen av statlig personal inte vara från landsbygden till Stockholm, utan från de små nedläggningsorterna till de lite mindre små "central"-orterna. Varför inte låta vart verk välja en pytteort och centralisera verksamheten dit?

Dock verkar det ju, enligt magasinet, som om civilminister Shekarabi har gjort lite åt det där sista: ruskat fram lite direktiv åt de statliga verken som gör att de värsta neddragningarna i glesbygden nu bromsas. Och det är en trevlig knorr: vi har en minister i Löfvens regering som åstadkommit något. Något positivt, alltså. Låt oss utropa en skål för Shekarabi, och hoppas att han levererar mer framöver.

Om nu någon tyckte det där var lite ironiskt och elakt, med en vass udd riktad vänsterut - alls inte. Medaljskörden i Reinfeldts andra ministär var minst lika blek. Många är de statsråd som då borde fått passivitetsvarning. Vi får väl minnas att det var alliansen som lyckades nedrusta försvaret och avskaffa beredskapspoliserna. Handlingskraftigt, förvisso, men knappast på rätt väg.

Vi har en tung sten att rulla uppåt framöver. Men i alla fall lite trevlig läsning på vägen.

fredag 15 april 2016

Bah - humbug!

Titelns fras kommer från Dickens "A Christmas Carol". Den skall vi raskt lämna därhän. Viss koppling finns dock till texten, vi återkommer därtill.

För att börja med "humbug":

I gårdagens tidning kunde vi läsa om hur svenska forskare sågar den rapport som Försvarshögskolan skrev 2009 om hur islamismen sprids i Rosengård. Rapportens författare, Magnus Ranstorp, svarar idag. Hans tes är att vänstermuppar förklädda till forskare sedan länge blundat med bägge ögonen och gjort sitt bästa för att förneka alla problem/utmaningar som skulle kunna ha med Islam att göra.

Va, svenska forskare med Mao-glasögon, kan det vara så illa? Jodå, läs även dagens ledarsida, där ledarskribenten Bredberg berättar om hur hans svåger, Aje Carlbom, skrev en liknande rapport 2003, till skillnad från Ranstorps rapport ett riktigt forskningsarbete, men att även detta togs emot tämligen kallt av islamforskarna. Det man kan undra lite över, förutom forskarna, är Sydsvenskans ledarsida: om ni nu har så nära band till forskare som vet läget, var har er islamistkritik varit det senaste decenniet? Rädda för att gynna SD?

Sen kan vi spä på med att i tidskriften Kvartal lyssna på en psykiatriprofessor som berättar om den ovetenskapliga vänstervridningen inom hans eget fält.

Humbug är sannerligen inte att ta i i överkant. Tyvärr lever 68-vågens antifaktavåg kvar i flera humaniorafält, vilket gör det väldigt svårt att i debatter använda argumentet "forskning visar att...". Risken är att det bara är någons ideologiska insikter eller "analys" man vidarebefordrar. Dags att rensa ut och börja om från början. Att gå till den internationella forskningen hjälper heller inte alltid; skolforskning i både USA och Storbritannien verkar lika politiserad.


Sen kommer vi till bah. Bah-Kuhnke, alltså. Efter Kaplans gråvargs-fadäs verkar alla miljöpartister som har ett par hjärnceller kvar efter att ha stått och målat båten med giftfärger vilja distansera sig lite lagom från Kaplan, utifall att Löfven skrider till handling (osannolikt, förvisso, men vem vet). Bah-Kuhnke hävdar:
"Jag tycker det är ytterst olämpligt att vi statsråd finns i sammanhang där extremister också finns."
Ok. Då vet vi. Att bli inbjuden till samma middag som en extremist, och snällt sitta kvar på denna middag, en bit bort från den däringa extremisten, det är fult.

Men att ta en selfie med extremister, då?
Bah!

torsdag 14 april 2016

Kaplan och gråvargarna

När jag nås av nyheten att vår bostadsminister, islamist-diggaren Mehmet Kaplan, varit på middag med en representant för de fascistiska gråvargarna, kommer jag direkt att tänka på den här boken som jag läst för mina barn en gång i tiden:
 
Så mysigt såg de ut att ha det på middagen.
 
Är det då något att bli upprörd över, att en minister sitter och smörjer kråset med fascister? Att luncha med kommunister brukar inte leda till särskilt mycket uppståndelse. Var hör vi, utanför oss surkonservativa bloggare, uppståndelsen när en minister hälsar på Sven Wollter eller Pia Sundhage, för att ta två människor som hyllar terrorn och massmorden?
 
Fascist, förresten, alla är väl fascister nuförtiden enligt Arnstadts definitioner? Nja, här verkar det faktiskt ha rört sig om den äkta varan, dessutom den som inte bara står på torget och skriker "död! död! död!" utan gärna tar till våld.
 
Det är lätt att konstatera att det här är vad vi får med mångkulturen och globaliseringen. Sverige är ett extremt land. Om vi till Sverige endast fick bjuda in och samtala med människor som är genuscertifierade, HBTQ-sanerade och med en svensk syn på jämställdhet, barnuppfostran och hur man snabbast slänger in sina föräldrar på hemmet, ja då skulle umgängeskretsen raskt bli begränsad. Kanske vi kunde hitta ett hundratal saudier att prata med, eller ett halvdussin somalier. Stämningen skulle bli lika munter som på föreningen eremiternas årsmöte. Här hittar vi nog en bra anledning till att figurer som Rashid Musa finner det vara så obekvämt att tvingas ta avstånd från de satans mördarna: vid nästa försök att resa runt i arabvärlden, eller bjuda in folk från arabvärlden, skulle väldigt många dörrar vara stängda ifall hans uttalande spridits utomlands av någon illvillig typ, eftersom de flesta antingen själva sympatiserar med IS eller känner eller är beroende av någon som sympatiserar med IS. Att umgås med en svensk mellanmjölksmuslim är knappast meriterande i muslimska brödraskapets kretsar.
 
Själv tyckte jag en gång i tiden att Marcus Birro gjorde helt rätt som åt lunch med några sverigedemokrater; om mina lokala SD- eller V-representanter ringde upp mig för lite lugnt politiksnack skulle jag gärna hänga på. Det är utvecklande att prata med de som inte tycker som en själv.
 
Jag tycker även att åsiktskorridoren skall breddas. Det skall vara helt OK att vara total abortmotståndare, tycka kvinnans plats är i hemmet, att alla män våldtar alltid, eller att Pol Pot är arbetarens vän. Ja, till och med att den svenska, kurdiska eller turkiska nationen och dess särdrag är värd att bevara. De som har dessa åsikter skall inte sparkas från lärarjobb eller frysas ut ur vänkretsen. Vi som till äventyrs inte delar alla dessa åsikter, eller några av dem, får nöja oss med att argumentera.
 
 
Åter till Kaplan. Skall han sparkas? Ja! Eftersom han är en usel bostadsminister, som inte ens lyckats få igång en byggfutt.
 
Skall han sparkas för att han umgås med fascister? Det anser jag är en sak för miljöpartiets ledning. Anser de att det är förenligt med partiets "värdegrund" att umgås med äkta, våldsbenägna fascister utan att högt och offentligt visa sin avsky? De kan ju fundera på hur länge Kaplan hade fått sitta kvar i SD.
 
Japp, Kaplan är lite speciell jämfört med de lärare och författare jag pratat om innan. Kaplan har inte som arbetsuppgift att syssla med saker där han kan skjuta fascismen i bakgrunden, för att sedan ägna sig åt politiken på fritiden. Han är yrkespolitiker. Är det någonstans vi inte vill ha fascister eller kommunister, så är det i våra politiska församlingar.


Vi väljare får ge vår dom 2018. Vill vi ha ett brunt parti i riksdagen?

Bostadsbristen är löst!

Den här gången är det inte jag som kommer med något tokigt förslag, utan allas vår finansminister. I samband med att budgeten släpps har hon skaffat sig en analys: vi går mot bättre tider. Invandringen, som nu kostar hundratalet miljarder per år, kommer snart gå med vinst. Det är bara en sak som krävs:

Att de som anländer får jobb och börjar betala skatt. Då ordnar sig allt.


Ganska smart tänkt, så löser vi det mesta. Bostadsbristen till exempel. Se på alla de unga som idag står i årslånga köer till hyreslägenhet, och inte har pengarna till en bostadsrätt. Följer vi finansministerns recept fixar det sig. Det är bara för dessa unga att köpa en villa, med lånade pengar. För på varje villatomt ligger flera kubikmeter jord och bara väntar på att det skall hända.

Om vi bara ser till att göra om jorden till guld. Då ordnar sig allt.

Då har de svårt skuldsatta villaköparna råd att omedelbart lösa lånen och slänga över en fet bunt kontanter, eller likt Joakim von Anka en säck guld, till en byggfirma och uppföra tre nya hus. Varpå tre nya mambos kan köpa hus, göra om jordet till guld och bygga nya hus. Och så vidare. Likt Löfvens geometriska ökningstakt på ministrarnas jobbskapande åtgärder kommer detta ta fart så raskt att Sverige snart är fullbebyggt, och vi har de bostäder som krävs för att ta emot världens miljarder fattiga.

Att det var så enkelt.

Ja, allt är enkelt om man hoppar över detaljerna. Detaljer som att alkemi inte funkar. Detaljer som att det inte går att skaffa fram mängder av jobb för outbildade på en genomreglerad arbets-"marknad". Detaljer som att även om vi införde skoputsarjobb så blir det inte mycket skatt på en skoputsarlön. Detaljer som att massiva utbildningsinsatser kräver massiv rekrytering av lärare i ett läge när lärarbristen är skriande.

lördag 2 april 2016

Upp till kamp för olikheten!

Jag filosoferade häromdagen lite om orsakerna till den svenska skolans förfall, och kom bland annat in på devisen "alla ska med", vilket ofta landar i att de klokaste blir uttråkade och de minst kloka chanslösa.

Sen läser jag detta: En högskola i min gamla universitetsstad, Linköping, har har haft separata klasser för de som är intresserade av naturvetenskap. Nu skall dessa extra-intresserade elever visst delas ut bland övriga klasser, för att där fungera som dragarbarn.

Det som förvånar mig är inte att personal i ledande ställning i skolan ser problem med att elever blir för duktiga. Det är jag van vid. Det som gör mig riktigt förvånad är att klasser för teoretiskt hugade barn överhuvud taget existerar på högstadiet. Ja, jag vet sedan tidigare att spetsutbildningar i matematik och fysik finns på gymnasienivå, glest utspridda på de universitetsorter där eleverna kan få kontakt med välutbildade och intresserade lärare. Men att det finns även på högstadiet ger mig hopp.

Förutom dessa klasser för NO-intresserade barn har samma skola även sedan tidigare en spetsutbildning i naturvetenskap - en utbildning där intagningsprov försäkrar att bara de duktiga kommer in, en utbildning där man håller högre tempo och läser mer än i andra klasser. En utbildning som kommer leva vidare.

Jag är förbluffad att inte sossarna i staden marscherat ut med facklor och högafflar och jämnat skolan med marken. Att de som gillar att sparka boll eller hoppa häst skall få ägna sig åt sina fritidssysslor i specialklasser är allmänt accepterat - men att man skulle få ägna sig åt extra teoretiska studier i skolan!? Nej, fy!

Så låt oss glädjas över att denna utbildning finns.


Så till nästa tanke: varför skall dessa utbildningar bara finnas på några få universitetsorter, och då antagligen med de flesta platserna besatta av barn till välutbildade medelålders vita män? Varför har vi inte klasser i varenda högstadieskola där eleverna får lära sig mer om de klarar, oavsett om ämnet är matematik, svenska eller hemkunskap? Varför får inte de i Rosengård som vill utbilda sig till läkare och jurister gå i en klass med skolans skickligaste lärare och utan kaosskapande drägg - varför är dessa elever tvungna att pendla in till de fina skolorna i innerstaden för att få samma chanser?

Jag kan tänka mig några anledningar:
  1. Enhetsskolan. Nivellering och likriktning, främst åsiktsmässigt (värdegrund, smaka på det ordet), är enhetsskolans syfte. Det slår över även i ämnesutlärningen. Dagens genomsocialistiska DDR-influerade skolpolitiker, skolledare och lärare vill helt enkelt att alla skall stöpas i samma mall. Ingen skall få gå före. Endast i en liten by i Gallien, förlåt, Östergötland, lever motståndet kvar.
  2. Det ojämna lärarmaterialet. Även om man vill starta en elitklass i matematik i Åmål, var hittar man den lärare som skall undervisa? På många skolor finns det inte lärare som kan matematik själva, i alla fall inte så många att de räcker till alla klasserna. Så var det i alla fall när min äldste grabb läste på högstadiet i vår by. Som tur var ligger universitetsstaden bara nån mil bort, så några elever fick faktiskt läsa lite gymnasiematematik precis som barnen i Linköping.

Jag vill se mer av Linköpingsmodellen. Fler lärare och elever som kan utnyttja sina förmågor. Nog borde det väl på varje skola finnas någon lärare som är bra på matematik eller engelska och kan undervisa de som kräver intellektuell utmaning, och någon lärare som behärskar de pedagogiska knep som krävs för att få de omotiverade att sitta i bänken och lyssna (jajamen! katederundervisning!)?

Jag gillar olika, och att vi skall få vara olika. Om ändå de som bestämde i skolan gjorde det också.