tisdag 30 december 2014

Åsiktskorridoren krymper

Man blir ledsen ibland. Jag skrev om åsiktskorridoren för ett tag sedan. Den där som många hävdar inte finns. Så kommer det ett konkret exempel.

Miljöpartisten Josefin Utas hör till de mer frispråkiga på Twitter. Nej, inte på så vis att hon fläskar på mer än andra med runda ord och versaler, utan genom att vara öppen, ifrågasättande av andras och egna åsikter, och nyfiken. Något som borde generera goodwill inom det egna partiet; unga, intelligenta medlemmar med näsa för sociala medier brukar det råda brist på.

Men nej. En riksdagsledamot kontaktar partiledningen. Inte för att föreslå Josefin för högre poster, utan för att hon ska få en uppsträckning eller sparkas ut.


Jag hoppas att denna riksdagsledamot läser det Josefin skriver idag, och tänker till lite. Om hur viktigt det är att umgås, tala med och lyssna på andra människor. Hur man faktiskt emellanåt inser att det var man själv som hade fel. Hur den enda möjligheten man har att påverka andra människor är att möta dem som jämlike.

Men jag tvivlar. Jag misstänker att en stor grupp av våra politiker är samlade i en rättfärdighetens bubbla, där det liksom på ungdomens skolgårdar är jätteviktigt att inte prata med de där udda mobbningsoffren, eftersom man då själv löper risken att bli nästa offer. En bubbla som hindrar dem från att se ironin i att de själva verkar vara precis lika duktiga i att särskilja, se ned på och definiera ut människor som de däringa SD-arna de pekar finger åt är.


Som religiös fundamentalist följer jag Jesu exempel. Han umgicks glatt med skökor, quislingar och företrädare för ockupationsmakten. Att stå i templet och peka finger åt syndare leder bara till självrättfärdigelse, inte till omvändelse. Eftersom jag inte har några partiuppdrag att vara rädd om, så kan jag glatt erkänna att jag både läser och länkar till sidor som Fria Tider, Flamman, Ung Muslim och Frimodig Kyrka. Och Fantomen. Läsning vidgar vyerna, speciellt när man läser annat än partitidningen. Varsågoda, uteslut mig bara! Att någon från Nyheter Idag kontaktar mig för en intervju är dock rätt osannolikt, jag är så högerkonservativ att de antagligen inte skulle våga synas ihop med mig.


Åsiktskorridor, förresten? Ingen har väl hävdat att Josefin har fel åsikter? Det enda brott hon begått är att inte vara tillräckligt föraktfull och tvär emot de som inte delar hennes åsikter. Det är tydligen fult att gilla olika. Eller ens tolerera olika.

lördag 27 december 2014

Nähä, så det blev inget val

Läste nyss att samarbetsregeringen och alliansen kommit överens om hur val ska hanteras framöver.

Är det bara jag som är förvirrad?

Det man kommit överens om är att största regeringsunderlagets förslag släpps igenom, om så är tvunget genom att det mindre blocket lägger ned sina röster. Varpå det inte spelar någon roll hur de politiska vildarna V eller SD röstar. Detta gäller både när statsminister ska väljas, och när budget skall klubbas. Inga frågor får heller brytas ut ur budget, så som S gjorde häromåret. I sig inte särskilt upphetsande, det var väl det Reinfeldt erbjöd till senaste valet men S aldrig orkade svara på?

Löfven kommer alltså att regera vidare på en alliansbudget sitt första år - något han var väldigt tydlig med att han inte skulle göra. Å andra sidan brukar hans ingångsvärde vara att vara väldigt tydlig med väldigt motstridiga synpunkter väldigt ofta. Men han kan gärna få vara tydlig med vad det är han menar idag.

Sen kommer vi till nästa år, när ny budget skall klubbas. Vad är röstläget då? Regeringsalternativet, S+MP, har 138 mandat. Alliansen har 141. Enligt uppgörelsen är det alltså då dags för regeringen att träda tillbaka och låta alliansens budget gå igenom. Väl? För inte kan väl S+MP räkna in ett passivt V i sitt parlamentariska stöd? I så fall kan ju lika gärna alliansen räkna med SD som stödtrupper.

Jag misstänker att politikerna tolkar uppgörelsen annorlunda, som att Löfven nu per automatik ska få igenom sina budgetar fram till 2018, oavsett hur tokvänsterinspirerade de är.  Inför 2018 bör dock skarpt läge gälla: de partier som ingår i regeringen, och har ministrar i regeringen, är de som ingår i regeringsunderlaget. Och då är det dags för S att få bekänna färg i valrörelsen: går ni till val på att sätta kommunister i regeringen? Något som kan skrämma många gråsossar över till alliansen.

Den här uppgörelsen borde alltså leda till att V inte längre är en del av det socialistiska blocket. Hurra!


Sen har några områden plockats ut som lämpliga för breda politiska lösningar. Jag är lite orolig för det där med breda lösningar. Visst, de blir stabila när majoriteten skiftar - men är inte poängen med val i en demokrati att de skall kunna påverka den förda politiken? Sen tenderar sådana överenskommelser även att bli rätt urvattnade. Tänk er själva hur kul det kommer bli framöver för politikerna att nå bra överenskommelser om försvaret (som MP vill avskaffa) och energi (som väl MP också vill avskaffa, eller konvertera till vind & sol). Jag kan se framför mig när Stefan Löfven på en presskonferens ska försöka förklara vad de kommit fram till. Klyschorna och intigheterna lär hagla.


En avslutande fundering: är det bra med sådana här överenskommelser? Är det demokratin till gagn eller förfång? Jag misstänker att en del sverigedemokrater just nu gnisslar tänderna av ilska över att de inte längre kan påverka politiken. Eller så gnuggar de händerna och väntar på att integrationspolitikens kollaps skall göra dem till det största blocket - varvid väl de rödgröna och alliansen får ta skeden i vacker hand och hålla fast vid sin uppgörelse?

Ja, jag ser en vinst med en sådan här regel, inte demokratins död. Det är viktigt både att folkviljan kan slänga ut en oönskad regering, och att vi får en beslutskraftig regering. Reinfeldt II visade oss att en minoritetsregering kan bli så svag att den inget förmår genomdriva. Det duger inte, en regering måste kunna ta beslut. Och sedan svara inför väljarna.

Det jag inte gillar är dessa informella överenskommelser. Om vi ska ha en styrelseform där det inte är 50 procent som styr, utan den största minoriteten, då ska det också vara klart utskrivet och föreskrivet i regeringsformen. Land skall med lag byggas, inte med praxis som kan brytas närhelst Löfven lackar ur. Därför anser jag att: reglerna är bra, men de skall först presenteras inför landets väljare, och sedan, ifall väljarna ger sitt bifall, skrivas in i lagen.

lördag 20 december 2014

Dags att tala om Hägglund

Idag tänkte jag prata lite om Göran Hägglunds senaste insändare, den om invandring och integration. Alla andra har ju redan gjort det.

Men först en varning. Det är dags för mig att komma ut som Kristdemokrat. Japp, en äkta, betalande medlem. Efter ett fullständigt ha lackat ut på mitt gamla moderata partis nymoderata behandling av försvaret och invandringen, så letade jag efter ett nytt sammanhang och hittade den kristdemokratiska familjepolitiken, och allmänna motsträvigheten och konservatismen. Detta sagt som varning till de som undrar över den närmast nordkoreanska hyllning av den store ledaren som eventuellt följer. Eller som tips om att dra igång ett uteslutandeärende, för de partikamrater som inte ser nog av dylika hyllningar, eller kanske till och med, ve och fasa, lite kritik!

Vänsterns kritik av Hägglund tänkte jag strunta i idag. Den som vill se vänstern sågas hänvisas till Anybody för några goda skratt och lite eftertanke.

Vad säger han då, han Hägglund? Föredömligt tydligt stolpar han upp tre förslag, och påpekar att det kommer mera:

  1. Lägre bidrag och nytt etableringsavdrag
  2. Tillfälliga uppehållstillstånd i tre år med möjlighet till förlängning
  3. Snabba avslag för säkra länder
Mitt betyg? Att det här var ju inte så mycket. Visst, det var konkret. Och det var en stor skräll att han överhuvudtaget "kom ut". Men vad blir resultatet?

För att börja bakifrån: visst kan det vara vettigt att raskt ge avslag för säkra länder. Om vi skulle få en massinvasion av asylsökande från Danmark, så hoppas jag att vi ger dem en biljett på Öresundståget omgående, inte spärrar in dem på asylmottagning i ett år medan vi utreder.

Tillfälliga uppehållstillstånd, lägre bidrag och lägre skatt på inkomster: jag ser en liten piska här. Att invandrare skall motiveras att själva fixa jobb. Ja, det är bra. Till hälften bra. Piska är bra, men även morot behövs. Eller, snarare, möjlighet. Det är ju faktiskt svenska samhället, genom sin solidariska lönepolitik, LAS och överutbildning av sina egna medborgare, som gör det tämligen omöjligt för en outbildad invandrare att få jobb. Så dessa åtgärder måste kombineras med en arbetsmarknad som möjliggör för, som Segerfeldt påpekar, de som har låg produktivitet att ändå få ett jobb.

För att förtydliga det jag sade i stycket innan: vi har några olika vägar att gå när hundratusen lågutbildade människor knackar på dörren:
  1. Stora statliga insatser för subventionerat bostadsbyggande, subventionerade hyror för att låginkomsttagare ska ha råd att bo där, pysseljobb till de som inte kan få jobb på öppna marknaden, och massor med bidrag. Klassisk vänsterpolitik som säkert skulle få V att jubla, men jag tror knappt ens sossarna tror på det där längre. Jag tror det skulle få Sverige att kraschlanda ungefär som på 70-talet. Bara hårdare.
  2. Låglönejobb. Liksom rumänska tiggare så får flyktingar bo i tältläger och tigga på gatorna eller räfsa löv i villaförorterna för en spottstyver. Det kommer ge inkomstklyftor och social oro som jag tror inte ens nyliberalerna vill ha.
  3. Få invandrarna att söka asyl någon annanstans, genom att ge "tydliga signaler". Visar vi att förmåner och chans till asyl i Sverige är minst lika dåligt som i Tyskland eller Storbritannien, vem vill då åka till kalla, avlägsna Sverige? Risken är dock att förmågan att bjuda under länder som Grekland och Italien är minimala.

Om jag tolkar min store ledare rätt, så siktar han in sig lite på alternativ 3. Sverige ska inte längre vara alla goda gåvors givare, utan mer rätta in sig i det europeiska ledet. Gott så, vi kan inte som EU-medlem i längden föra en helt unik politik. Vare sig vad gäller beskattning av miljardärer och företag, eller vad gäller mottagning av flyktingar. Både kapital och människor har fötter.

Samtidigt tror jag inte signalpolitik räcker. Det kommer komma flyktingar, och dessa kommer behöva bostad, läkarvård och jobb. Jag vill se mer, Göran. Mer förslag som kan vända trenden. Här är några från mig:
  • Rensa upp ordentligt i Migrationsverket. Signaler från bl. a. Merit Wagers blogg indikerar både att svängdörrarna är öppna, och att människor i nöd skickas tillbaka. Det verkar som de som ljuger bra är de som kommer in. Utredningar ska vara korrekta. De som har asylskäl ska komma in, och IS-krigare som vill in till Sverige och softa ett tag ska ut.
  • Bort med de papperslösa. I Sverige ska vi inte ha några svarta parallellsamhällen. Har man fått avslag, så ska man ut. Punkt.
  • Krav på papper. Inget ID, ingen asyl. Hur ska vi veta att du inte är IS-krigare?
  • Öppna bostadssektorn för konkurrens. Det känns för mig som om bostadsbyggandet i Sverige mest görs av en handfull storbolag. Släpp in låglönebyggbolag från Polen eller Grekland. Eller varför inte Somalia? Kan vi inte sänka byggkostnaderna, så kommer ingen ha råd att bo i det vi bygger.
  • Öppna för lågkostnadsjobb. Hägglunds idé om att sänka skatten var faktiskt riktigt klurig. En stor del av arbetskostnaden utgörs av statens kaka. Sen tycker jag Hanif Bali har en poäng: varför inte låta detta komma alla till dels? Jag ogillar RUT/ROT då det ger särbehandling av vissa branscher. Å andra sidan gillar jag RUT/ROT eftersom det sänker skatten till en nästan icke-konfiskatorisk nivå där det blir möjligt för privatpersoner att köpa tjänster vitt. Så varför inte införa nya, generella skattelättnader på arbete?
  • Importera vårdpersonal från lågkostnadsländer. Och tala inte om för dem vilka löner de får om de åker vidare till Norge istället.

Ser jag med glädje fram emot de närmaste månadernas KD-utspel på invandringsområdet? Nja. Jag minns hur glad jag blev när Hägglund började prata om verklighetens folk. Och sen hände ingenting. Han är lite ojämn, den gode Göran.Vi får väl se efter nästa opinions- eller fokusgruppsundersökning vad det är som gäller. Men hoppet finns.

onsdag 17 december 2014

Men Jesus, Maria?

En av de bloggare jag brukar läsa med gillande är Maria Abrahamsson. Före detta ledarskribent på SvD, som nu blivit knapptryckare i riksdagen och emellanåt tycker lite annorlunda än partilinjen. Dock blev jag besviken idag, på inlägget "Dinamarca och Söder är lika mycket demokratiskt valda". I sakfrågan tas upp i rubriken håller jag med, vi skall lyssna till, debattera och i lämplig omfattning hålla med eller kritisera med alla våra politiker. Men så kommer detta citat:

"Privat skulle jag aldrig umgås med vare sig en sverigedemokrat eller en rättrogen kommunist."
Det är populärt idag att prata om människosyn, framför allt dålig sådan och i samband med sverigedemokrater. Men Marias, då? Jag brukar tycka det är lite fult att spekulera i vad som rör sig inuti människors huvud och psykologisera deras åsikter. Men jag kan inte hjälpa att fundera över vilket 100% homogent moderatghetto som Maria vuxit upp i.


Låt mig ta min egen uppväxt. Jag växte upp i Trollhättans utkanter. Nej, tyvärr. Noll förorts-credd. Jag växte inte upp i det skandalomsusade Kronogården, utan i idylliska Skoftebyn i stadens andra ända. Där Kronogården kännetecknades av höghus, så fanns det nästan bara villor i Skoftebyn.

Så växte jag upp i samma uniforma moderatmaranatamiljö som jag antar att Maria växte upp i? Nja. Skoftebyn växte fram i början av 1900-talet när stadens kraftverksbygge, kanalbyggen och industrier (däribland det gigantiska Nohab, som låg inklämt mellan Skoftebyn och kanalen) krävde massor av arbetskraft. Knegarna byggde helt enkelt upp kåkar lite hur som helst på marken, ungefär som dagens Rumän-läger fast lite mer permanent. Sen när staden skulle bli Stad 1916 var där en het debatt om Skoftebyn skulle få bli en del av staden; att fixa vatten och avlopp dit ut till "arbetarpacket" skulle ju bli dyrt. Som alla stadens skolbarn fått erfara under tämligen illaluktande studiebesök, så sprängs Trollhättans VVS-tunnlar i urberget. Kanske en kombination av att man hade massor av urberg, och massor av jobbare som var rätt vana vid att spränga berg vid kraftverks- och kanalbyggen. Och sen är det ju kul att spränga skit i luften.

Från historielektionen till saken: när jag växte upp i Skôfta på 60- och 70-talet bodde många ättlingar till de ursprungliga nybyggarna kvar i sina egnahem. Parallellt flyttade lärare, tandläkare och läkare in i nybyggda hem. Redan som fyraåring cyklade jag runt i byn och träffade barn och lekte, det där med att föräldrarna ska ringa och göra upp om att vara var inte riktigt uppfunnet. Som barn var vi inte särskilt intresserade av vad föräldrarna gjorde eller tyckte; vi lekte med de vi tyckte om att leka med. Barn till svetsare som blivit arbetslösa när Nohab dragit ned, barn till läkare, barn till taxichaufförer. Där fanns också gott om gamlingar som gärna pratade med oss barn. Tant Signe som bjöd in till fika i köket. Farbror Johansson som berättade om knegarlivet som svarvare på Volvo Flygmotor.

Sen växte vi upp. På högstadiet började vi intressera oss för politik. Jag gick med i moderaterna. Bettan Andersson, som jag suttit i sandlådan med som liten grabb, blev vänsterfeminist. Andra blev aktiva i kommunistpartiet, det var på den tiden som V hade ett K på slutet och skickade hyllningstelegram till DDR. En grabb som jag delat klassrum med i högstadiet skaffade kängor och gick med i nazistmarscher.

Sade vi upp bekantskapen med de som inte tyckte som oss? Tusan heller. Eftersom vi hade lärt känna
varandra som små, så var det svårt att måla upp hatbilder av ondsinta motståndare. Vi träffades i skolan och i byn, och vi visste sen tidigare vad vi var för ena. Snarast så drogs jag till att umgås med de som inte var som jag. Efter att ha gått på ett moderatmöte, där alla satt och sa samma sak, så fick det räcka. Heller festa till med några kommunister, då får man i alla fall lite intellektuell utmaning.


Så därför finner jag Marias citat ovan så svårt att förstå. Att se ned på medmänniskor, för att de har annorlunda åsikt? Att anse att ens politiska motståndare inte är värda att umgås med?

Hur i hela friden kan vi då anse oss förmer än en sverigedemokrat?

söndag 7 december 2014

Ett litet förhandlingstips

Som ingenjör i telekombranschen har jag inga större erfarenheter av politiskt taskspeleri eller förhandlingar. Vad jag har erfarenhet av, däremot, är att definiera krav på, och analysera, de komponenter som köps in. Med tanke på att en telefon kan tillverkas i miljontals exemplar så är det rätt viktigt att spara ett öre eller två per telefon, det blir stora pengar efter ett tag, tillräckligt nästan för att bekosta ett rejäl SSU-partaj. Ett par saker jag lärde mig var:

  • Försök alltid minimera kiselytan. Varje kvadratmillimeter kostar massor.
  • Se alltid till att ha en potentiell andra leverantör för varje komponent. Då kan man pressa priset, undvika monopolsituationer och sitter inte i sjön om den ordinarie leverantören inte kan leverera.

Det första tipset är kanske inte till så mycket hjälp för våra politiker. Men det andra. Jag har svårt att tänka mig en värre sits än att som statsminister, eller statsministerkandidat, gå in i förhandlingsrummet i ett läge när både jag och motparten vet att det endast finns en motpart att förhandla med. Kan jag däremot spela ut två regeringshungriga alternativ mot varandra, och ta den som bjuder lägst, så har jag ett mycket bättre läge.

Därför ser det spel som nu utspelar sig så obegripligt ut. Varför står Löfven och gör sitt bästa att driva ut SD i öknen genom tillmälen om nyfascism, om att de inte ser andra människor som lika värda, osv? Det borde ju vara i hans eget intresse att sätta skräck i alliansen genom att synas fika med SD!? Hur annars få till ett vettigt förhandlingsläge när nyvalet ger samma resultat som nu?

Jag tror politikerna spelar Snooker. Spelet där det verkar viktigare att sätta motspelaren i ett taskigt läge än att själv göra poäng. Om ni nu är så unga att ni aldrig prövat detta mossiga spel, så tänk er Wordfeud istället. Att lägga ett litet ord som ger motståndaren läge att få ett par trippla ordpoäng är ostrategiskt. Det Löfven just nu hårt jobbar på är att tränga in alliansen i ett hörn av spelplanen där de har så få alternativ som möjligt. Mer specifikt, alternativet att regera med SDs aktiva eller en passiva stöd. Att Löfven själv därmed fråntas samma möjlighet misstänker jag Löfven inte bryr sig så mycket om. Men tar karln inget ansvar, vill han inte ha ett regeringsbart Sverige? Det jag tror är att han fortfarande lever kvar i sin ungdoms fornstora S-dagar, där S bara behöver knäppa med fingrarna för att ett par mittenpartier ska komma rännande. Tyvärr, Stefan, de dagarna är över. Antingen förhandlar du med hela alliansen, eller med SD. Och den senare dörren verkar du stängt nu.


Så, om jag försöker summera Löfvens tankeprocesser:
  • Efter nyvalet finns risk för alliansregering med SD-stöd. Åtgärd: blockera det genom att demonisera SD.
  • Om S+MP blir större än alliansen, blir nästa logiska försök då återigen S+MP-regering, som får söka stöd hos alliansen för att få igenom en budget. Men: Löfven går till val på sin nuvarande budget, som har sådant tungt V-inslag (stopp för privata vårdcentraler...) att alliansen inte har något ingångsvärde alls. Men visst, kanske Löfven är smart. Han är en högersosse som egentligen hatar V-inslagen. Nu kan han låtsas ge tunga eftergifter åt alliansen i en förhandling, och bli av med den skit han aldrig hade velat ha ändå. Sen kan han ju få alliansen att kräva nystart av Förbifarten också.
  • Om alliansen blir största block (hemska Löfven-tanke, så dumt kan väl inte folket vara?), så har de nu bara S att gå till. Om alliansen går till SD kommer twitter och landets kultursidor att koka. Vilket ger Löfven ett bra förhandlingsläge.


Ja, vem vet. Det kanske finns en tanke bakom Löfvens beteende?

torsdag 4 december 2014

Förhandlare Löfven

Jag var faktiskt en av dem som trodde att Löfven skulle visa sig vara en bra förhandlare, en förhandlare som lämnade de vanliga politrukerna i lä. Japp, nu får jag svälja mina ord. Löfven lyckades inte ens förhandla igenom sin budget i riksdagen.

En del har hävdat att Löfvens erfarenhet av fackliga förhandlingar legat honom i fatet till och med, att förhandlandet inom politiken, där det finns många parter och det inte är lika viktigt att komma överens, skiljer sig mycket från förhandlande inom näringslivet, där fack och företag har gemensamt intresse av företagens överlevnad.

Jag håller inte med. Även inom politiken finns intresse av företagets överlevnad. Lyckas de inte komma överens, så kommer till sist folket att resa sig och med högafflar i högsta hugg driva ut månglarna ur templet. Även inom företagsvärlden finns många parter - i många branscher finns mer än en fackförening. Även inom företagsvärlden finns ofta ett bristande intresse för schyssta kompromisser - minns brittiska facket innan Margaret Thatcher kopplade greppet om dem.

Nej, jag ser den senaste politiska krisen som väldigt lik en konflikt mellan företag och fack. Det Stefan Löfven missade var bara att här var han inte Metall - han representerade arbetsgivaren. Det var hans ansvar att få till en lösning som gjorde att företaget kunde fortleva. Mot sig hade han dels det vanliga LO-facket (Alliansen), och ett gäng syndikalister. Syndikalisterna var förbannade för att ingen ville prata med dem, för att alla ansåg dem vara otäcka extremister, och därför inställda på att ställa till jävelskap.


Vad gjorde då Löfven för att säkerställa ett avtal? Han försökte, helt resultatlöst, locka över ett par borgerliga partier (C och/eller FP). Någon på nätet liknade det vid att ragga på en gift kvinna. Det gick ju förvisso bra på det lössläppta 70-talet, då när Moderaterna fyllde SD:s roll som de där otrevliga typerna som bara gått in i politiken för att de ville människor ont, men är mindre lyckat på det nypuritanska 10-talet. Löfvens enda chans hade varit att antingen locka hela Alliansen att tyst acceptera en S-regering genom att ge Sjöstedt en spark i ändan, eller att låta bli att reta upp SD genom att tydligt och publikt ge dem fingret så fort tillfället gavs. Men om han missat det senare, så hade väl en enad mediakår, inklusive hejarklacken på ABs ledarsida, gett sig på Löfven i en scen som hade påmint om Hitchcocks "Fåglarna".

Nyvalet känns för mig som en överreaktion. Något han borde tagit sig en bläcka och en helgs sömn på, först. Vad kan resultatet bli? Ja, antagligen att ungefär samma procenttal landar i valurnorna en gång till. Ok, lite kul eller mindre kul, beroende på ens ideologiska skygglappar, kan hända:

  • F! kan komma in. Lycka till med den budgetförhandlingen, Löfven.
  • KD kan åka ur, så alliansen blir ännu lite mindre.
  • Både S och M kan blöda rejält till SD, när det blir invandringsval.
  • SD kan torska, om det anses oansvarigt att framkalla det nyval som Löfven framkallade. Jag tror det är rätt osannolikt, SD-väljare är redan anti-establishment och tycker antagligen "gött åt de jävlarna" och dänger in rösten med ännu större beslutsamhet.
  • MP kan backa ännu mer. Antingen för att man nu måste försvara ett gemensamt kompromissmanifest utan grön renlärighet, eller för att de är så j-a dumma att de går ut och opponerar emot sitt eget kompromissmanifest.
  • Både vänster och höger kan börja smyga in lite SD-anpassningar i sina manifest i hopp om att SD kommer lägga ned sina röster i nästa budgetomröstning. För S och M borde det inte vara så svårt egentligen, det innebär ju bara att man slutar föra MPs politik och går tillbaka till sin egen gamla politik. Dock försvårar ju det höga röstläget och den moraliska indignation man gett uttryck för. Hur kan man idag försvara den politik som ansågs vara höjden av rasism och att göra skillnad på människor för ett par månader sedan?
Oavsett hur rösterna ruckas lite fram och tillbaks så landar vi i några vänsterpartier på ena sidan, och en allians på den andra. Ingendera har egen majoritet. Och i mitten sitter SD och vill att någon pratar med dem.

Så snacka då, för bövelen. Det är det vi betalar er för. Om ni sedan, efter samtal, kommer fram till att inga kompromisser som gör landet regerbart är möjliga, så OK. Ställ till med nyval igen. Men se då också till att först dra er själva ut ur politiken för all framtid. Ni har då visat er totalt odugliga för uppgiften, och bör låta andra krafter ta vid.

tisdag 2 december 2014

Halloj på riksdagshotellet

Ja, titeln syftar förstås på de paralleller man kan dra mellan dagens dumheter i riksdagen, där Stefan och Magda spelar rollen av Basil och Sybil, och den kända TV-serie som på danska hette "Halloj på badehotellet".

Nej, så där väldigt mycket likheter har väl inte Basils gamla koleriska dumheter med hur Löfvens lugna gestalt masar sig mellan riksdagsbänkarna, men varför låta verkligheten komma i vägen för en chans att länka till Fawlty Towers?

Ja, jag gillar att titta på gamla danska filmer. Som till exempel Styrmand Karlsen. Med en rollista som inkluderar Dirch Passer, Ove Sprogöe och Ghita Nörby kan det inte bli fel. Filmen är full med företeelser som skulle få en nutida svensk historieomskrivare att må illa: negerkungar, negresser, blackface, orientalism, kulturell appropriering i massor, och den härligt manliga normen att om man är oense så är det inget som rensar luften så som ett rejält krogslagsmål. Som di svenske (nä, förlåt, danske ska det vara i den här filmen) förstås vinner emot de opålitliga, knivfäktande utlänningarna.

Från denna filmkulturella utsvävning utan någon relevans till dagens dumheter i riksdagen. SD har tydligen bestämt sig. De ska inte bli feta, nej, förlåt, de ska inte bli fega. De ska rösta emot regeringens budget, och det ska de fortsätta med, oavsett vilken regering som försöker sig på att få igenom en budget, tills dess budgeten passar SD eller tills någon vågat tro tillräckligt på tesen "människors lika värde" att de nedlåter sig till att tala med SD.

Varpå det väl blir för Löfven att göra som alla andra gör när man stöter på ett hinder på vägen. Ingen större idé att stå och tjura över att hindret är otrevligt eller oresonligt som bara står där ivägen. Man får hitta en väg runt. Vad finns då för omvägar för Löfven?


En väg är att få SD-stöd. Va!? Prata med rasister!? Aktivt få stöd av rasister!? Nej, lugn, så gör nog Löfven inte. Men är han aningens slug, vilket jag börjat undra över på senare tid, så börjar han med att kicka ut MP och grunda med en ren S-budget. Precis allt det som S gick till val på 2014 går in i denna budget. Vilket innebär tokstopp av arbetskraftsinvandring, tro inte facket om något annat. Sen kan man sprinkla budgeten med lite annan gammal politik:

  • Land ska med lag byggas (gammalt S-ordspråk). Alltså åker alla papperslösa ut med huvudet före. Ingen pardon. Generösa regler, visst, men klarar du dig inte inom dessa regler så är det ajöss.
  • Planerad vård till papperslösa blir en icke-fråga, eftersom de alla skickats hem.
  • Förstatligande av de förvar som Bert Karlsson och grabbarna driver idag. SD borde, om de har något under luggen, fatta att detta innebär byråkratikrångel som ger tvärstopp i mottagningen.
  • Införande av tidsbegränsade uppehållstillstånd, med motiveringen att man skall kunna ta emot fler flyktingar med samma resurser. SD fattar givetvis att detta ger signaler till flyktingsmugglarna att skicka flyktingarna någon annan stans istället. Vem har råd att betala tillbaks lånet till smugglaren om man skickas hem efter ett par år?
Med en sådan här budget så kan man få SD att rösta för en S-budget. Lite grand som när danskarna i Styrmand Karlsen försökte muta negerkungen med glaspärlor för att komma åt några värdefulla fyndigheter. I filmen gick det förvisso åt pipan, då det visade sig att negerkungen var inte neger utan en gammal dansk sailor-kamrat som lidit skeppsbrott på ön. I vår politiska verklighet finns dock lite större chans till framgång. I den ekonomiska politiken ligger S och SD redan rätt nära. I dagsläget kan nog även S tänka sig att slänga in några försvarspolitiska köttben för SD att hugga på. Givetvis kommer inte S att föra några som helst offentliga samtal med SD om detta, utan bara lägga fram det utan kommentar och hoppas på det bästa. Samtidigt kommer S givetvis under täcket att ha förankrat med SD, kanske står Löfven likt Deep Throat och mumlar i ett parkeringsgarage i Stockholm någonstans. Och nu pratar jag om Watergate-figuren, inte om filmen.

MP då? Ja, när ovanstående punkter är avklarade så kan Löfven börja om förhandlingarna med MP. Har MP några kärnfrågor som de vill ha in? Varför inte börja utreda medborgarlön? En rejäl järnvägsupprustningssatsning? Vargar på Södermalm? Förhoppningsvis hittar Löfven några poster mer realistiska än mina, som MP kan lockas att rösta igenom budgeten med. Kanske de till och med kan sitta med i en regering som har ovanstående invandringspolitik?


En annan väg är att försöka locka över alliansen. Att plocka över bara C och/eller FP räknar jag med är kört. Då gäller, återigen, att kicka V. MP verkar alliansen inte vara så allergiska emot. Vad ska Löfven ge alliansen för att de inte ska rösta för sin egen budget? Ja, givetvis ska ett 30%-alternativ ha igenom mer än ett 5%-alternativ som MP. Förslagsvis att S inte drar ned på privata alternativ i välfärden, emot att alliansen släpper igenom ökade bidrag, social bostadspolitik, pysselsättning osv.

Kort sagt: när Löfven vägrar titta åt SDs håll så lär han få betala en extra premie till alliansen.

måndag 1 december 2014

Mona vs extremisterna

Vem fasen kan man lita på på nätet?

Jag är ingen stor Mona Sahlin-fan. Att Sverige var nära att ledas av en person som inte ens kan hålla koll på sina egna p-böter och behandlar statens plastkort som sitt eget gör mig rädd. Jag har heller aldrig, vad jag minns, sett Mona Sahlin uträtta något. En politiker ungefär lika överskattad som Margot Wallström.

Så när jag på sossen Johan Westerholms blogg läser en sågning under fotknölarna av Mona, så slickar jag i mig den. Monas enda vapen emot extremisterna, i sin nya roll som samordnare emot just extremismen, är enligt Johan en telefonlinje.

Sen, dagen efter, läser jag i Sydsvenskan ett stort uppslag om samma Mona Sahlin, och hennes strategier emot extremismen. Och där verkar Mona få alla rätt på tentan:

  • Hon är tydlig med att det inte bara är de högerextrema man skall vara rädd för, utan även vänstertokar och islamister. Jag har varit lite oroad att grabbarna i AFA skulle vara du och bror med Mona.
  • Hon pekar på både de som åker ned och krigar för IS, och de som krigar i Ukraina. Hur bägge grupperna kan komma hem stridsvana och psykade.
  • Hon är tydlig med att hemvändarna först ska mötas av rättegång och, vid fällande dom, straff. Sedan tar rehabilitering vid.
  • Hon har konkreta förslag, förutom telefonlinjen: exitverksamhet även för islamister. Jag utgår, kanske lite optimistiskt, från att även AFA får sin exitverksamhet. Det ska även skapas en faktabank så att skolpersonal kan gå in och se hur IS flagga och diverse nynazistiska symboler ser ut. Ok, det där sista var väl inte så hett.
  • Hon samlar "goda krafter" till en kickoff. Bara de goda krafterna nu inte innebär såna där som tycker att IS-krigare är som finlandsfrivilliga, att vänsterligister kukar ur i det godas tjänst, eller att nazisthjon bara är missförstådda nationalister.
  • Hon pekar på att imamer har en viktig roll i arbetet att hitta och vända presumtiva islamister. Och antyder att imamerna emellanåt verkat rätt ointresserade av detta arbete.
  • Det ska gå att konfiskera passet för de som är på väg att åka iväg till krig. Ok, men låt oss inte glömma att Sverige är en rättsstat. Innan mitt pass konfiskeras vill jag ha en rättvis rättegång. En anonym anmälan av en ilsken granne skall inte räcka. Och det är inte helt lätt att bevisa att jag tänker begå ett brott.

Efter att ha läst ovanstående, blir jag lite förbryllad. Jag har nu fått en rätt positiv bild av vad Mona Sahlin vill åstadkomma. Jag skriver under på det mesta, även om jag inte är övertygad att alla åtgärderna är särskilt effektiva.

Det enda som oroar mig är att Mona Sahlin tenderar att vara mycket snack, och väldigt lite verkstad. Men jag håller tummarna för att hon får tummen ur här.