"Privat skulle jag aldrig umgås med vare sig en sverigedemokrat eller en rättrogen kommunist."Det är populärt idag att prata om människosyn, framför allt dålig sådan och i samband med sverigedemokrater. Men Marias, då? Jag brukar tycka det är lite fult att spekulera i vad som rör sig inuti människors huvud och psykologisera deras åsikter. Men jag kan inte hjälpa att fundera över vilket 100% homogent moderatghetto som Maria vuxit upp i.
Låt mig ta min egen uppväxt. Jag växte upp i Trollhättans utkanter. Nej, tyvärr. Noll förorts-credd. Jag växte inte upp i det skandalomsusade Kronogården, utan i idylliska Skoftebyn i stadens andra ända. Där Kronogården kännetecknades av höghus, så fanns det nästan bara villor i Skoftebyn.
Så växte jag upp i samma uniforma moderatmaranatamiljö som jag antar att Maria växte upp i? Nja. Skoftebyn växte fram i början av 1900-talet när stadens kraftverksbygge, kanalbyggen och industrier (däribland det gigantiska Nohab, som låg inklämt mellan Skoftebyn och kanalen) krävde massor av arbetskraft. Knegarna byggde helt enkelt upp kåkar lite hur som helst på marken, ungefär som dagens Rumän-läger fast lite mer permanent. Sen när staden skulle bli Stad 1916 var där en het debatt om Skoftebyn skulle få bli en del av staden; att fixa vatten och avlopp dit ut till "arbetarpacket" skulle ju bli dyrt. Som alla stadens skolbarn fått erfara under tämligen illaluktande studiebesök, så sprängs Trollhättans VVS-tunnlar i urberget. Kanske en kombination av att man hade massor av urberg, och massor av jobbare som var rätt vana vid att spränga berg vid kraftverks- och kanalbyggen. Och sen är det ju kul att spränga skit i luften.
Från historielektionen till saken: när jag växte upp i Skôfta på 60- och 70-talet bodde många ättlingar till de ursprungliga nybyggarna kvar i sina egnahem. Parallellt flyttade lärare, tandläkare och läkare in i nybyggda hem. Redan som fyraåring cyklade jag runt i byn och träffade barn och lekte, det där med att föräldrarna ska ringa och göra upp om att vara var inte riktigt uppfunnet. Som barn var vi inte särskilt intresserade av vad föräldrarna gjorde eller tyckte; vi lekte med de vi tyckte om att leka med. Barn till svetsare som blivit arbetslösa när Nohab dragit ned, barn till läkare, barn till taxichaufförer. Där fanns också gott om gamlingar som gärna pratade med oss barn. Tant Signe som bjöd in till fika i köket. Farbror Johansson som berättade om knegarlivet som svarvare på Volvo Flygmotor.
Sen växte vi upp. På högstadiet började vi intressera oss för politik. Jag gick med i moderaterna. Bettan Andersson, som jag suttit i sandlådan med som liten grabb, blev vänsterfeminist. Andra blev aktiva i kommunistpartiet, det var på den tiden som V hade ett K på slutet och skickade hyllningstelegram till DDR. En grabb som jag delat klassrum med i högstadiet skaffade kängor och gick med i nazistmarscher.
Sade vi upp bekantskapen med de som inte tyckte som oss? Tusan heller. Eftersom vi hade lärt känna
varandra som små, så var det svårt att måla upp hatbilder av ondsinta motståndare. Vi träffades i skolan och i byn, och vi visste sen tidigare vad vi var för ena. Snarast så drogs jag till att umgås med de som inte var som jag. Efter att ha gått på ett moderatmöte, där alla satt och sa samma sak, så fick det räcka. Heller festa till med några kommunister, då får man i alla fall lite intellektuell utmaning.
Så därför finner jag Marias citat ovan så svårt att förstå. Att se ned på medmänniskor, för att de har annorlunda åsikt? Att anse att ens politiska motståndare inte är värda att umgås med?
Hur i hela friden kan vi då anse oss förmer än en sverigedemokrat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar