lördag 30 november 2019

Boktipset








Emellanåt ger sig journalister, likt Fantomen, ut på stadens gator som vanliga män. Olikt Fantomen är det just den journalistiska djungelkostymen, trenchcoaten, som krängs av och byts ut mot mer situationsanpassad kamouflagedräkt för att smälta in bland lokalbefolkningen:
I Sverige har detta journalistiska under täcket-undersökande fått ett eget namn, Wallraffande, efter den tyske journalist som levde som turkisk gästarbetare för några decennier sedan. Själv kommer jag, som anglofil, mest att tänka på George Orwell. Till skillnad från diverse gåslever- och champagnesocialister som nöjde sig med att teoretisera om arbetarklassen framför brasan på sina akademiska inlogeringar uppassade av sina "fags", uppsökte Orwell både kontinentala knegare, kymriska kolskyfflare och patriarkala proletärer.

En nutida uppföljare till socialisten Orwell hittar vi i socialisten James Bloodworth, som skrivit en bok om sina erfarenheter som knegare i de nya spännande service-sektorer som tagit över efter att industrialismens "dark, satanic mills" slutligen tystnat. Eller, som Bloodworth ser det, skitjobben. Han har gett sig in i fyra sektorer:
  • Packare på ett Amazon-lager i Rugeley. Initialt var glädjen i byn stor när Amazon startade; man tänkte sig att nu skulle lokalbefolkningen få jobb som ersatte de försvinnande industrijobben. Dessvärre inte. Jobbet, att i tidsnöd springa runt och skyffla varor, är hårt, och lönen dålig. Med resultatet att engelsmännen hellre gick på bidrag, och jobben fylldes av östeuropeer - Rumäner som kommer till England ett tag, tjänar ihop en låg Englandslön som är en hög Rumänienlön, och sedan åker hem igen. En utländsk och tillfällig arbetskraftsstyrka gör att få är med i fackföreningar. Den låga lönen gör att man inte har råd med en lägenhet med svensk standard, utan får bo i mögliga ruckel.
  • Hemtjänstarbetare i Blackpool. Brittiska semesterorter vid kusten, som var högsta modet på 1800-talet, lever nu lite i bakvattnet när det går lika lätt att ta en charter till Mallis som att ta tåget inomlands - om inte lättare och billigare. När alla dessa Fawlty Towers står tomma har smarta fixare, både i kuststäderna och grannstäderna, kommit på att det är en god affärsidé att bussa ut socialfall från Manchester och Liverpool ut till de tomma husen. Idag karaktäriseras många av dessa gamla pärlor av en blandning av vackra viktorianska hus och flitig droghandel. Ungefär som Rosengård, men med vackrare hus. I vart fall, livet som hemtjänstarbetare verkar inte heller vara ett liv på rosor. För att få jobba måste man först få myndigheternas stämpel, vilket kan ta månader - något som inte är så roligt för de som lever ur hand i mun och inte vet var nästa veckas hyra ska tas ifrån. Sen är det gott om "zero hour contracts", det vill säga du vet som knegare aldrig vilken inkomst du har.
  • Sälja försäkringar via telefon i södra Wales gamla gruvdistrikt. Wales har drabbats hårt av ekonomiska utförslöpor. När Margaret Thatcher knäckte ryggen på gruvarbetarfacket på 70-talet, till Bloodworths förskräckelse och min förtjusning, och lade ned olönsamma gruvor, blev arbetslösheten i söder stor. Än idag är Wales den landsända som har högst arbetslöshet, mest fattigdom, talangfulla banjospelare och floder av hembränd sprit. Lite av det förenade kungadömets motsvarighet till Dalsland, alltså.
  • Köra Uber-taxi i London. Behöver jag säga något om hur det är i London, det vet väl alla svenskar? Att fixa en bostad där när man tjänar nära minimilönen verkar dock inte vara lika kul som att boka hotellrum för en helg. Att köra Uber verkar också vara en blandad välsignelse. Visst, i gig-ekonomin kan den självanställde taxiföraren själv välja när den vill jobba - men jobbar man inte som en liten iller tjänar man knappt tillräckligt för att betala avbetalningarna på fordonet.

En kort summering av boken - och det är bra att den blir kort, då inlägget verkar bli långt - är att allt inte är väl i det brittiska väldet. De jobb som försvann var förvisso inte alltid perfekta; silikos och kol-lungor gjorde att knegarna dog i tidig ålder, arbetsskadorna på Amazons lager var jämförelsevis måttliga. Jobben var dock heltidsjobb, med bra löner och bra förmåner. En arbetare kunde kräva sin rätt, något som idag är svårt när en klunga hungriga rumäner står redo att ta över jobbet. Bloodworth ger inga enkla svar på hur det kunde bli så här och hur vi ska ta oss därifrån, orsakerna och botemedlen är många och mirakelkurerna få.


Varför ska vi bry oss om detta? Jag är konservativ, borde jag inte gå med ett riktigt Krösus Sork-flin på läpparna när jag hör hur underklassen kvider och lider? Nej, för sjutton! Vi konservativa vill precis som gråsossarna ha ett fungerande och konfliktfritt samhälle. Som mans-aktivist ser jag heller inte fram emot ett samhälle där unga lågutbildade män blir utan både fast inkomst och familj, och ser sin bästa möjlighet till hög status ligga i knarkhandel eller att gå med i IS.

Historierna i boken slår också an en personlig sträng i mig. Jag studerade i Wales inte långt efter kolgruvestrejkerna, och såg själv hur knapert och fattigt det var där efter att jobben försvunnit. Nu under sommaren åkte jag runt i nordvästra Wales, och kunde se hur hela byar övergetts och vuxit igen efter att skifferbruken lagt ned. När jobben försvinner, försvinner livet.


Dags för några personliga reflektioner, där jag kontrasterar bokens budskap emot svenska företeelser.

Rumäner, rumäner, överallt rumäner!

Även Sverige har gott om rumäner. Dock jobbar de inte i callcenters och lager, utan de sitter utanför våra ICA-butiker, ropar "hej, hej", och tjänar ihop till klanledarens Mercedes. Uppenbarligen fungerar pull-faktorerna. Det land som erbjuder jobb drar till sig arbetstörstande, flitiga människor. Det land som erbjuder bidrag och passivisering drar till sig annat.

Den amerikanska drömmen

I högern tenderar vi tycka att klyftor är bra. Det tycker även jag. Jag tycker det är fullt rimligt att en läkare tjänar mycket mer än ett vårdbiträde, att marknadsekonomi och lagen om tillgång och efterfrågan ger genomslag i lönekuvertet. När högern, konfronterad med fattigdom och elände, hävdar att det räcker att ge de fattiga möjlighet att med egen flit, studier och arbete häva sig upp ur fattigdomen och göra en klassresa, vill jag inte längre hänga med ända in i de centerpartistiska ungdomspolitiska resonemangen. Ja, visst är det bra att en begåvad människa med påver bakgrund kan arbeta sig upp. Det hjälper dock föga alla de som lämnats bakom.

Under decennier har Sverige kämpat hårt för att skapa en ny underklass. En underklass med etniska kännemärken. En underklass som inte skyddas av statens våldsmonopol. Det är dags att vända på det.

Fuck facket!

Märker ni att jag har ett gott öga till unga centerpartister? De verkar ha ett gott öga till facket. Visst, även jag har en hel del att säga om partipolitiserade fack som går partiets ärenden. Och om partiet som går fackförbundets ärenden. Samtidigt inser jag att företagare, precis som unga andra generationens invandrare i våra förorter, bara är människor. Tillräckligt många av dem kommer, om vi tillåter det, att bete sig precis så illa som de kan komma undan med. Aktiva fackförbund är en viktig del i den kedja som pressar företagare att behandla sina anställda väl.

Vi vill inte hamna i den brittiska situationen, där rumäner slavar i skitjobben som svenskarna ratar för att de kan gå på bidrag istället.

Dock får vi inse att vi delvis har den situationen. På botten finns en grupp människor, de illegala invandrarna, som jobbar på ställen där facket eller polisen idag aldrig sätter sin fot. Helt utan rättigheter. Helt utan skydd. Där är det dags för en insats.