Större klyftor i skolan, tack!

Varför har inte Sverige vuxna politiker? Lyssna på den här brittiske politikern, Daniel Hannan, och tänk sedan tillbaka på det senaste talet du hörde av Stefan Löfven. Klyftan dem emellan är oöverbryggbar.


Han tar upp en del intressanta saker. Britterna håller som bäst på och diskuterar sitt ras i PISA-statistiken, och funderar på om det är dags att återuppliva Grammar School. Vad är då detta?

Jo, när jag föddes, under stenåldern, var stora delar av Storbrittanien uppdelat i vad som var tänkt vara ett tredelat system. I 11-årsåldern gjorde alla skolgossar och -flickor ett prov, som var tänkt att dela upp dem i en av tre skoltyper:

1. Grammar school, för strebrar som ville läsa humaniora och lite matematik.
2. Technical school, för läslystna som ville förkovra sig i naturvetenskap och teknik.
3. Modern school, praktiskt inriktad för de som inte var så lässugna eller läskunniga.

Eftersom det där med teknik och naturvetenskap inte var så hippt i det land som startat den industriella revolutionen, så fann sig brittiska barn inför motsvarigheten till vårt högstadium normalt inför två val: grammar school och en framtid som herrskap, eller modern school och ett liv som tjänstefolk. Lite hårddraget.

För att inte utsätta de stackars barnen för en så hård press, och även för att det visade sig att många barn faktiskt blev felsorterade i denna process som tyvärr inte var lika ofelbar som sorteringshatten i Harry Potter, så avskaffades i stor utsträckning dessa uppdelade skolor och ersattes av enhetsskolor av svenskt snitt: comprehensives.


Jag ser en viss parallell till svenska förhållanden: hur vi en gång i tiden avskaffade realskolan, införde enhetsskola, och nu i förfäran över våra lutande PISA-torn letar oss bakåt i tiden efter en lösning. Dock är britterna inte som vi svenskar. När Sverige ändrar åsikt ändrar alla åsikt på en femöring. I England och Nordirland finns än idag en hel del grammar schools kvar - och 11-årsprovet för att kvala in. Fascinerande.


Hannan, om jag fattar honom rätt, är inte för en återgång till grammar school-systemet. Istället vill han ha en vidare flora av skolor, där en del skolor satsar på akademisk excellens, en del på att utveckla elevernas praktiska förmågor, en del på idrott. Att låta tusen blommor blomma.

Jag tycker det låter intressant. Jag vill heller inte se en tidig avskiljning av elever, där vägarna tidigt skiljs för att sedan aldrig mötas. Jag vill hellre se det som en motorväg med flera filer med olika hastighet, där elever har möjlighet att växla fil flera gånger under färden. Nivågruppering och differentiering - absolut! Men med möjlighet att växla om vid behov.

Det kommer förvisso inte alltid att bli lätt att byta spår. Något jag själv märkte när yngste grabben bytte från kommunal skola till IB-skola. Matten var på helt annan nivå - tack och lov gällde det även ljudnivån i klassen.  Häromveckan fick de i uppgift att ta fram ett bevis för "divisibility rule" - något jag anser ligger på universitetsnivå. I sjätte klass.

En anekdot:

När jag doktorerade delade jag rum med en man som gått den långa vägen: först tvåårig teknisk linje på gymnasiet, sedan komvux och till sist civilingenjörsutbildning. Jag tycker det var en bra ordning vi hade i Sverige, där man kunde ta sig ikapp i vuxen ålder. Det är också något vi borde återinföra på bred front nu när en mängd outbildade migranter skall utbildas. De kan försörja sig på städjobb på dagtid, och läsa in kompetens på komvux på kvällstid. Så när sossarna säger att vi skall satsa på vuxenutbildning håller jag med. Frågan är bara hur många - och hur bra - lärare vi kan skaka fram. Förr eller senare får vi börja diskutera vilken kvalitet vi vill ha på fortbildningen, hur många som kan få den utbildningen, och hur många som då dessvärre får se sig om en framtid utanför den svenska arbetsmarknaden.

Dags att bli konkret. Låtom oss tänka oss en måttligt stor svensk kommun med några högstadier. Låt oss ge var skola en profil: konst, matematik, fotboll, hästar, klassisk grekiska eller vad som kan vara intressant. Eller kombinera några profiler per skola. Låt oss sen införa tydlig nivågruppering, i stil med den allmänna/särskilda kurs som fanns när jag var ung. Med extra välutbildad personal (elitism, fy på mig...) i de ambitiösa grupperna. Samt vissa uppsamlingsklasser med fast men bestämd personal där de som tydligt visar att de inte hör hemma i möblerade rum kan placeras, och i bästa fall återbördas ifrån när grundläggande uppfostran givits dem.

Låt oss även börja rucka på den svenska läroplanen. Ajajaj, nu hör jag de ilskna protesterna vina genom luften. Skall de där jämrans islamistskolorna få lära ut utantillinlärning av koranen hela dagarna utan att vi kan slå dem på fingrarna? Nej, det är inte riktigt ditåt jag syftar. Det jag oroar mig för med dagens läroplansslaveri är att statens konservativa skolbyråkrater kommer använda läroplanen till att göra sitt bästa att kväsa all innovation. Om en skola lyckas utbilda elever med lägre lärartäthet, kommer staten kräva en minimilärartäthet. Om en skola lyckas få eleverna att läsa böcker utan att ha ett fullmatat skolbibliotek med en legitimerad bibliotekarie, så komer staten kräva att skolbibliotek finns. Risken är att vi reglerar kvar gamla, ineffektiva rutiner. Bästa sättet att få fram nya, bättre innovationer är att låta skolor försöka själva. Och ibland kommer de misslyckas. Så som svenska skolan gjort de senaste 50 åren, alltså. Men om vi aldrig tillåts misslyckas kommer vi aldrig framåt.

Jag tror, liksom Hannan, att en sådan skola kommer ge mer jämlika resultat än vår enhetsskola. Svaga elever kommer inte sitta år efter år och känna att de inte fattar något, och till slut gå ut skolan utan att kunna läsa. Studiemotiverade elever kommer inte sitta år efter år och pilla sig i naveln halva lektionen när de är klara med dagens uppgift. Alla kommer kunna utvecklas efter sin förmåga.