Det verkar som om SD har börjat infiltrera journalistkåren. Titta bara på Sydsvenskans reportageserie om den marockanske gatupojke, Amin, som brottades ned av väktare i Malmö för ett tag sedan. Nu har de besökt gossens föräldrar, och pratat med de gatubarn som från norra Afrika försöker smyga sig in i Europa. Något av det första de avslöjar är att pojken inte är 8 år, som han hävdade i Danmark, inte heller 9 år, som han hävdade i Malmö, ej heller de 11 år som han sa till tidningen att han var när han träffade dem i Stockholm - utan 13 år. Och inga andra än ärkerasister ifrågasätter väl barns ålder?
Nej, skämt åsido. Den här artikelserien är riktigt intressant. Perspektivet är inte ensidigt och hjärtesnyftande. Vi läsare får möjlighet att lära känna både föräldrar och barn ifrån flera håll.
Till att börja med uppmuntrar artiklarna oss att öppna våra hjärtan.
Beskrivningen av hur pojkens familj i Marocko strävar emot fattigdomen i ett land med få jobb och noll välfärdsstat är hjärtskärande. Pappan är så sjuk att han inte längre orkar arbeta på åkrarna, så istället får modern ge sig ut och jobba från gryning till skymning för att få ihop brödfödan. Eftersom det råder en skamlig brist på genuspedagoger i barnens skola, så retas barnen för att de försörjs av en kvinna. Livet är hårt och skoningslöst i Marocko.
Redogörelsen för gatubarnens liv i Melilla är också upprörande läsning. De drar runt på dagarna och sniffar lim (!), varpå de ägnar kvällen åt att försöka smyga ombord på någon båt till Europa. När poliserna fångar dem, blir det spö. Klättringen bort till båtarna är farliga, emellanåt dör någon. Många blir fast i limångorna, däribland Amins yngre bror som inte lyckades ta sig ombord.
Samtidigt ber artiklarna oss att sätta igång våra hjärnor.
Pojkens familj är väldigt tydliga: de vill ha sin grabb tillbaka. Den där operationen det pratades om att Amin skulle fixa pengar till, den behövs inte. Säger pappan själv. Fick de bestämma, så skulle de ha barnen tillbaka.
Ingenstans i reportageserien ges bilden att den enda och självklara lösningen är att vem som vill skall få komma till Sverige. Ingenstans ges heller bilden att barnen flyr ifrån krig och farsoter; nej, det är fattigdomen de vill slippa. Fullt förståeligt, livet i kåkstaden verkar måttligt roligt. Ungefär som det Sverige svenskar i stort antal utvandrade ifrån för ett tag sedan.
Journalisterna har även talat med Migrationsverket, som nu använder hjälporganisationer för att reda ut barnens hemförhållanden. Inte ens här höjs indignationens röst över att Migrationsverket försöker hitta sätt att skicka tillbaks barnen.
Vad ska vi göra, då? Naturligtvis måste jag väl som varje förnumstig bloggare ha en omedelbar lösning? Nej, tyvärr, komplexa problem har sällan enkla lösningar. Och de enkla lösningar som presenteras visar sig ofta innehålla en komponent av folkmord. Men som god kristdemokrat vill jag gärna framhålla familjen.
Som sagt: Amins familj vill ha hem honom. Det är en skammens fläck på svenska flaggan att vi i Sverige inte lyckas fånga in dessa ensamkommande pojkar och omedelbums skicka hem dem till sina familjer. Amin lyckades flera gånger bara vandra iväg från förvar. Så oansvariga får vi inte vara. Så min första lösning på problemet ensamkommande barn är: skicka hem dem till den familj som behöver dem.
Men om de inte vill uppge vilken familj de har, eller inte har någon familj? Då är min åsikt att ett marockanskt barnhem är oändligt mycket bättre än ett svenskt dito.
Men om de marockanska barnhemmen, som migrationsverkets representant påpekar, är av mycket varierande kvalitet? Då har jag ett förslag, förutom det uppenbara att i förväg kolla upp kvaliteten på de man skickar barn till: starta svenska barnhem i Morocko. Har vi råd att skicka svenska lärare på sommarkurser på statligt finansierade Goethe-institut och dylikt, så har vi väl råd att driva barnhem i Morocko. Lär dessutom vara betydligt billigare än en plats på HVB-hem i Sverige. Och på plats i Morocko kan det vara lättare att hitta barnens föräldrar.
En sista invändning: är inte de här barnen en resurs, då? Svenska bebisar får vi lägga miljoner på fram till tonåren, de här kommer färdigutbildade.
Nej, tyvärr. Visst, det finns många invandrare som på grund av sin företagsamhet och intelligens snabbt kunnat lära sig språket och blivit goda förebilder för alla. Inte minst på landets liberalkonservativa ledarsidor. Men: de här grabbarna är ju limsniffare. Limsniffare, minns jag från min ungdom, var de allra mest korkade, obildbara, oföretagsamma och längst ned på stegen-idioter man kunde hitta på skolan. Att då tänka tanken att ta in ett gäng sådana, som inte kan språket? Den enda framtid man kan förbereda dem för är den framtid där de åker ut och in ur fängelset. Ledsen, grabbar. Här har vårt socialkonservativa oppositionsparti en poäng: det kommer bli oerhört mer kostnadseffektivt att hjälpa er i närområdet. Ja, eftersom Marocko inte är en krigshärd kommer det till och med gå att hjälpa er på plats.
Så, nu har jag använt hjärnan för att låta svenska staten skicka hem pojkarna. Hjärtat, då? Ja, hjärtat får var och en av oss använda efter lust och förmåga. Vill du eller jag skicka pengar till Marocko? Ja men då gör vi det; det finns ingen anledning att gå omvägen via statens skatteintäkter. Gråter du liksom jag när du läser reportagen, så skicka en slant dit. Eller till Syrien, resten av katastrofstaterna i Afrika, Afghanistan, eller vad som behagar dig. Liksom vi inte behöver statens hjälp för att fördela föräldrapenningen, så behöver vi inte statens hjälp för att fördela bistånd.
