Nu efter valet och avgången har Mona Sahlin kommit ut som moderat. Helt plötsligt är det bra med låga skatter, arbete istället för bidrag och distans till kommunister. Eller var det verkligen Mona? Det skulle inte förvåna mig om det var Federleys alter ego som iklädd en Mona-mask från Buttericks drog upp den framtida socialdemokratiska politiken medan Mona låg bunden och munkavlad bakom estraden.
Nej, allvarligt talat. Nu kan jag förstå varför Mona gjorde en så blek figur i valrörelsen. Att vilja föra en bred mittenpolitik ihop med miljöpartiet, men tvingas driva vänster-missnöjespolitik ihop med ett parti vars ledamöter står och heilar under Hitlerporträtt (förlåt, knyter näven under Leninporträtt skall det ju vara...) kan inte vara lätt. Att vilja driva mittenpolitik men istället förväntas att argumentera för att stänga amerikanska baser i bl. a. Sydkorea, ja inte konstigt att man inte får så mycket vettigt ur sig.
Så visst är väl Mona värd en andra chans? Nja, inte att driva partiet dit hon vill, det verkar hon inte klara. Politik är inte bara att vilja, utan även att lyckas åstadkomma.
Men varför inte ett par språkrör, enligt känd modell? Mona kan då fokusera på att hitta på smarta utspel, och charma media och marginalväljare. Parallellt kan de hitta en elak buffel av Göran Persson-dimensioner som kan ta den interna diskussionen, och vid behov sätta sig på tredskande revolutionsromantiker och fackföreningspampar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar