Återigen är det broderskaparna som är i farten. Från en gammal artikel i Sydsvenskan erfar jag att de vill att Sverige inte skall sälja vapen till diktaturer.
Från en rent liberal synvinkel skulle det kunna vara enkelt att säga nej. Vapentillverkarna är privata företag, varför skulle staten lägga sig i vem de säljer till? Skall vi också hindra Sony Ericsson från att sälja mobiler till diktatorer?
Men: svenska vapentillverkare är inte särskilt privata. Staten är redan tämligen insyltad. Och vill vi verkligen att Forsmark skall kunna sälja klyvbart material till Al-Qaida?
Så den här gången är jag faktiskt beredd att oreserverat hålla med broderskaparna. Sverige skall inte sälja vapen till satans kreatur! Vi skall stå upp klart och tydligt för alla folks rätt till ett demokratiskt styre.
Sen tillkommer några komplikationer som kanske broderskaparna inte tänkt på.
För det första: när världsmarknaden minskar (ärligt talat, hur många demokratier finns det i världen?), så kommer den svenska skattebetalaren få ta en större del av notan.
För det andra: vi måste veta att våra vapen duger. Under andra världskriget var det nog till viss tröst för de svenska beredskapsmän och -kvinnor som satt och väntade på att tysken skulle dyka upp över krönet att veta att det svenska stålet biter; att de Bofors-kanoner svenska armén använde även var i flitigt bruk bland de krigförande länderna. Vi vill inte hamna i en situation där vår armé får sätta sin lit till produkter som är lika effektiva som de där som Gråben köper från ACME.
Hur får vi då reda på att vår materiel är bra nog? Genom att använda den. I övningar med Nato, till exempel. Eller i strider i fjärran länder där vår hjälp behövs, och vår civilbefolkning inte behöver stryka med.
Jag förväntar mig därför att broderskaparna härnäst äskar kraftigt ökade försvarsanslag, medlemsskap i Nato, och Sverige in i Afghanistan, Egypten, Libanon eller varhelst det finns ett behov av svenska vapen - i svenska händer, förstås!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar