Näthat, me worry?

Allt fler börjar bli oroade av det grasserande näthatet. Stora tidningar stänger av kommentarsfälten. Bloggare går i terapi för att orka med att öppna sin egen sida.

Kära vänner, här har jag lösningen. Se på min blogg. Det är bara att göra inläggen så trista att ingen ids kommentera, så slipper ni näthatet och kan ha kommentarsfälten på vid gavel.

Till sist en hälsning till näthatarna. För den här låten höll SLF på att bli bannlysta från radion, innan någon kom på den goda idén att faktiskt lyssna till texten:

Ska studenterna ha någonstans att bo också?

Det är ingen ände på alla krav. Studiemedel, lätta tentor, billig öl, och nu ska de ha bostäder också.

Skämt åsido, situationen är inte helt tillfredsställande. Här i Lund berättas om hur utländska studenter har gett ett par månadshyror i förskott, bara för att vid ankomsten finna att lägenheterna inte existerar. Eller så har de hamnat hos hyrestanter som skulle passat bättre i Psycho. Så här kan det givetvis inte fortsätta i längden.

Han Juholt har redan kastat handsken. I SvD lyfter han och Palm fram fem punkter:

• Stimulans för studentbostäder. Jamen visst, Juholt, vill du sänka skatteuttaget i byggsektorn så inte mig emot.
• Sänk parkeringsnormen. Nej stopp och belägg, som en gång motorintresserad ungdom minns jag hur viktigt det var att kunna få en parkering till rishögen. Mitt motförslag är att lagstifta om en smörjgrop per 10 studenter.
• Kommunalt ansvar för att bygga blandat. Ja, jag tycker det är en bra idé att kommunerna planerar blandad bebyggelse. 70-talets stadsplanering är inget att bli inspirerad av. Frågan är bara hur det ska gå till.
• Kommunal förmedling av andrahandskontrakt. Jag håller med Juholt att andrahandsmarknaden är en djungel. Men min erfarenhet av 80-talets kommunala förmedling är inte god. Här litar jag hellre till den privata sektorn, privata mäklare är inte en okänd företeelse.
• Kommunala bostadsförmedlingar. Nej, för tusan. Inte denna DDR-företeelse tillbaka. Om inte någon kan visa för mig varför det kommer bli mycket bättre än förra gången vi hade det.

Lösningarna bör inte bygga på planekonomi, utan på marknadsekonomi med statliga/kommunala ingrepp vid behov.

En sak jag inte riktigt förstår är varför universitet och kommuner inte är mer intresserade än de är. Här i Lund har universitetet en website som hänvisar till AF bostäder, vandrarhem osv. Intressant: i Sydsvenskan kan man läsa att bopoolen.se är ett lite mer riskabelt ställe att leta bostäder på än bopoolen.nu, som universitetet hänvisar till. Varför i h-e inte skriva det med jättestora bokstäver på hemsidan?

En gång i tiden var även jag utbytesstudent, tvungen att fixa bostad i en för mig helt okänd stad. Visserligen kunde jag språket, men ändå. Och detta var före Internet hade hittat utanför universiteten. Med ansökningshandlingarna fick jag även en blankett där jag kunde fylla i i vilket av universitetets egna boenden som jag var intresserad av. Och lite senare hade jag ett korridorrum. Senare, väl inbodd och bekant med staden, kunde jag på egen hand fixa en lägenhet att dela med några studiekamrater.

Varför är det då inte så enkelt i svenska städer? Det borde ju bara vara att logga in på universitetets hemsida, gå vidare till någon av de anvisade sajterna och beställa en bostad. Min misstanke är att det helt enkelt inte finns tillräckligt med bostäder att förmedla. Och då hjälper Juholts förslag att förbättra förmedlingen föga.

Vad kan då göras? Här är några förslag:

• Låt universitetet ta större ansvar. Ha anställda som letar och fixar bostäder med garanterat skummisfria hyresvärdar. Det är ju trots allt universitetets varumärke som blir lidande när studenter inte får bostad. Japp, Juholt, jag kan till och med tänka mig lite statliga anslag till detta.
• Titta utanför Lunds centrum. Mindre orter som Dalby, Veberöd, Sandby och Sjöbo har direktbuss till universitetet. Universitetet borde kunna göra en kunskapsförmedlande insats och berätta för studenterna vilka alternativ till knökfulla Lund som finns, om man kan stå ut med att inte behöva umgås med stupfulla studenter hela tiden. 
• Utöka de ansträngningar som redan finns, att fixa fram tillfälliga rum till terminsstarten då trycket är som högst. Rektorn har lånat ut sin soffa nån gång, men det verkar inte räcka till. Här borde de prata med de handbolls- och fotbollsföreningar som alltid tycks lyckas hitta logi åt en hord ungdomar under nån veckas tid.
• Anlita scouterna för att bygga upp en tältstad i Lundagård. Kan de fixa drägliga förhållanden för 10,000 scouter på en Jamboree, så borde några tält för några hundra studenter inte vara så svårt. Och i Lundagård blir tältstaden en tydlig, årlig påminnelse för universitet och kommun att det är dags att göra något långsiktigt.

Sen, efter alla ovanstående nödlösningar, så är det bästa på lång sikt att få fram fler bostäder. Och där är det dags att göra upp med den traditionella, socialistiska bostadspolitiken.

Se upp, svenska kyrkan!

Nu har moderaterna sent omsider bestämt sig för att inte längre ställa upp i det nationella kyrkovalet. Utmärkt! Det lämnar fältet öppet för oss kristna mörkermän att ta över kyrkomötet och återuppliva kyrkotukten. Muahahaha!

Vilse i politiken

När jag var ung, var det lätt att orientera sig i den politiska pannkakan. Till höger höll vi på demokrati och individens egenmakt, medan storpotätans gäng där till vänster kramade diktatorer och överförde lite mer makt till staten för varje mandatperiod.

Nu snurrar kompassen runt hej vilt.

Sunda åsiktsvindar fläktar in från vänster: Röda Berget pratar infrastruktur, Juholt tar greppet om bostadspolitiken.
Samtidigt, till höger, vill centerpartister att staten skall bestämma hur vi tar hand om våra barn. Riksdagsledamöter från de borgerliga småpartierna vill bestämma när vi tar en sup.

Uppochner är världen. Men kan kanske det öppna för att en minoritetsregering kan hitta lite nya sängkamrater?

Kris i politiken

Enligt senaste opinionsmätningen är SD nere på 2.9%. Katastrof. Inte för Sverige, men väl för oss politiska bloggare. I ett års tid har vi nu kunnat hitta lågt hängande, lätt ruttna frukter att skriva om: trashade tv-rum, taxibetalningssmitande, storkyrkoprocessioner, folkdräkter.

Åker SD ut ur riksdagen kommer vi få börja skriva om politiska sakfrågor igen. Hu!

Blair: which project?

Ursäkta rubriken, jag satte den själv.

Via Hökmark hittade jag en intressant länk: Gamle Labour-ledaren Tony Blair skriver om kravallerna i England.

I inledningen gör han den intressanta observationen att det är viktigt att samhället står bakom poliskåren, så de inte tvekar att gå in med full kraft från början i rädsla för att hängas ut i media. Inte riktigt vad man är van vid att höra vänstern i Sverige säga.

Sen går han i klinch med både höger och vänster. Sociala klyftor är förvisso bra att bli av med, men de förklarar inte kravallerna. Hårda straff hjälper inte heller.

Så vad är då problemet, enligt Blair? Jo, individer och till och med familjer som hamnat utanför samhället. Som lär sig redan i tidig ålder att det är i gängen man får bärs, bilar och brudar.

Hoppingivande är att han anser att England faktiskt blivit ett bättre land de senaste decennierna, med mer aktiva och arbetsamma ungdomar, mindre korrupta politiker osv.

Vad finns då att göra, om varken batonger eller bidrag hjälper? Enligt Blair måste man gå på familj efter familj:

"We had to be prepared to intervene literally family by family and at an early stage, even before any criminality had occurred. And we had to reform the laws around criminal justice, including on antisocial behaviour, organised crime and the treatment of persistent offenders. We had to treat the gangs in a completely different way to have any hope of success."

Sängkammarspionernas återkomst

Förr i tiden, på den gamla hemska forntiden, var det väldigt viktigt för moralens väktare att reglera vad som försiggick i sängkammaren. Det skulle vara en man och en kvinna, i äktenskapligt barnalstrande syfte, i missionärsställning. Inget S&M, swinger, homo, eller kiss&bajs-sex.

Den tiden är tack och lov över. Nu får var och en själv sätta ribban för moralen, vad som är fult och fint. Ingen kommer och drar in bidragen för mig utifall frugan skulle ligga ovanpå lite mer än normen. Ingen blir upprörd om jag har svart latex, nitar och piska. Men moralens väktare dyker upp igen i ny skepnad. Nu är det inte sängkammaraktiviteterna de vill reglera, utan en aspekt av frukten av dem: den betalda barnledigheten.

Några centerpartister vill individualisera föräldraförsäkringen, så att var förälder får ett år var med barnet. Det är alltså politikerna som skall bestämma, inte du och jag. Min enkla tanke är att försäkringen redan är individualiserad: varje barn får två år hemma med sina vårdnadshavare. Ja, det är faktiskt barnet som är i centrum. Försäkringen är inte till för att jag skall kunna slippa jobba ett år, försäkringen är till för att inte barn skall hamna på dagis en vecka efter födseln. Kanske dags att påminna politikerna om barnkonventionen?

Vem är det som bestämmer? Förr i tiden var kungen utsedd av Gud, och ville han kunde han anlägga en ny huvudstad ute i träskmarken, starta 30-åriga krig, eller vad han ville. Nuförtiden, däremot, är det folket som styr. Politikerna är till för att göra som vi vill. Därför: om svenska män och kvinnor vill dela föräldraförsäkringen på ett visst sätt, och detta visar sig genom de val som faktiskt görs i varje familj, så är det väl bara för politikerna att acceptera det? För en liberal känns det i alla fall som det naturligaste valet: låt folk välja själva.

Är därmed allt väl? Nej, politikerna i fråga agerar för att åtgärda faktiska problem. Nu när det mest är kvinnor som stannar hemma med barnen, hamnar den kvinna som vill jobba i en otrevlig situation: arbetsgivare går på statistiken och räknar med att hon kommer vara hemma med barn, och väljer att anställa en karl istället. Därmed får de enskilda val som familjer gör hemma, och som är optimalt för dem själva, en negativ effekt för andra.

Men: innan man begränsar ens frihet för att behålla en annans frihet, bör man fundera på alternativen. För alternativ finns det. En del ger sina egna följdproblem - som sen kanske kräver nya plåsterlappar för att funka.

• Man kan helt enkelt ta bort eller radikalt korta föräldraförsäkringen, och införa en Alva Myrdalsk lösning där barnen från späd ålder vistas på storbarnkammare. Därmed kan både män och kvinnor jobba heltid, och problemet är löst. Men den metoden lär inte få så stor anklang i folkdjupet.
• Man kan gå på de arbetsgivare som inte vill anställa kvinnor, och tvinga dem att anställa kvinnorna. Men helt optimalt att gå in och styra upp vem privata arbetsgivare får anställa är det inte.
• Man kan höja kvinnolönerna så att det inte längre finns några ekonomiska incitament att huvudsakligen låta kvinnan stanna hemma. Offentliga sektorn kan gå före, sen lär privata få gå efter för att kunna anställa. Men aj, det lär nog svida hos politikerna att behöva använda egna pengar i stället för andra människors frihet för att uppnå sina mål.
• Och sen lämnar jag vidare lösningsförslag som övning åt läsarna.

Jag anar även en annan anledning till att politikerna vill styra hur vi tar ut vår ledighet. De vet att det bästa för alla familjer är en delad ledighet, och detta vill de få oss att förstå och rätta sig efter - med tvång, om så är nödvändigt. Det här brukar kallas elitism, och brukar vara något riktigt fult. Det är mycket möjligt att politikerna har rätt i sak. Tag till exempel det analoga fallet att en mängd människor i Sverige med glädje lyssnar på melodifestivalen. Jag, som är bildad och kultiverad, vet givetvis att det vore bättre att köra Bachs Brandenburgkonserter eller några Beethoven-sonater på bästa TV-tid istället. Men inte tusan skall jag köra ned min förfinade smak i människors halsar via lagstiftning!?

Min slutkläm: kära politiker, sluta upp med att försöka bestämma hur vi skall bete oss före, under eller efter sexualakten.

Palestiniernas fiender visar sig från sin rätta sida igen

Nu har de jäklarna gett sig på palestinierna igen. Från båtar lobbades granateld in mot ett palestinskt flyktingläger.

Inga förstasidesrubriker i svenska tidningar? Inga protestartiklar från vänstern?

Kan bero på att det var Syrien som var i farten den här gången.

Ja, palestinierna har det för jävligt. Men det verkar som det är deras arabiska bröder som behandlar dem sämst.

Men vad faen, Cameron?

Som anglofil och konservativ har jag länge haft ett gott öga till brittiska Tories. Men nu får jag gnälla lite. När Breivik fick spel på Utöya gjorde norrmännen vad man skulle: skickade poliser med skarpladdade vapen för att fälla fulingen, inga dialogpoliser som försökte prata ned honom. När pöbeln började tömma butiker och fixa 'fire sale' på egen hand, så tvekade polisen att tala allvar omedelbart. Om detta beror på polisen eller regeringen tvistar nu de olika fraktionerna om.

Vad Cameron dock snabbt och resolut har gjort är att börja prata om nya polisiära befogenheter för att stävja framtida kravaller: utegångsförbud, amerikanska experter, kasta ut plundrares familjer från kommunala bostäder, stänga av plundrare från sociala medier, osv.

Ovanstående är helt fel prioritering. Om det börjar brinna, så ser man fort som tusan till att släcka elden, och hälla på lite extra vatten så det inte tar fyr igen. Sen kan man i lugn och ro börja fundera på förebyggande åtgärder. Att i panik riva ned hela byn för att slippa se ett hus brinna är inte särskilt vist.
Alltså: se först till att hårt och resolut slå ned kravallerna. Sedan, när den värsta paniken lagt sig, är det dags att fundera på hur samhälle och polisinsatser bör ändras för att undvika kravaller, vilka värden man eventuellt förlorar istället, och vilket som väger mest. Även om kollektiva bestraffningar visar sig vara ett effektivt sätt att stoppa kravaller, så kanske priset för en och annan kravall är värt att betala för att få behålla ett öppet och rättssäkert samhälle.

And now for something completely different: såg en gång ett program om Disneys ned- och uppgång. Efter att Walt Disney dog, blev tydligen alla upptagna med att fundera på vad Walt hade gjort. Med resultat att alla idéer som inte Walt redan haft röstades ned, med resultat att artistisk utveckling uteblev.

Disneys dåliga exempel borde faktiskt Cameron följa. Vad hade Maggie gjort? Margaret Thatcher hade större kulor än resten av kabinettet tillsammans. Här är en liten stripp från när några skäggiga generalissimos tröttnade på sina lokala viner och ville skaffa sig en liten lantlig brittisk pub som serverar överjäst ljummet öl på en ö långt ute i ingenstans:


Hade Maggie haft makten idag, hade plundrarna legat på rygg i en polispiket innan de fattat vad som hände.

Cameron borde även fråga sig: vad hade Stoltenberg gjort? För inte har jag hört några snabba förslag om registrering av högerextrema, kontroll av sociala medier osv från Norge.

Måndag hela veckan lång...

... borde det vara nu när vi firar det 80:e måndagsmötet, för att minnas de måndagsmöten som väl inte var avgörande för att de baltiska staterna skulle kunna kasta av sig det sovjetiska oket, men i alla fall var en droppe av solidaritet i det sovjetvänliga svenska opinionshavet.

Sovjetvänliga? Jo, så tokig var tiden förr i tiden. Tredje ståndpunkten och kålsuparteorin satte det demokratiska USA i samma hörn som diktaturen Sovjet. Amerikanska missilutplaceringar i Europa sågs som en provokation mot det fredsälskande Sovjet, DDR var normen för svensk skolpolitik, och Röda Khmererna var helyllevänster. Och de baltiska staterna var en integrerad del av Sovjet, och fan ta den osnutne moderatpolitiker som vågade sig på att säga något annat.

Den som vill vältra sig i tokiga citat från mainstreamvänstern kan till exempel gå till Segerfeldt.

Själv gläder jag mig åt att vänstern numera kommit över på vår planhalva, och slutat applådera folkmord bara för att de utförs med den röda fanan vajande över slaktfältet.

Sen är det alltid bra med lite eftertanke. Vilka galna diktatorer kommer kloka människor skaka på huvudet åt om 20 år för att vi stödde dem nu? Khadaffi, som vi tills nyligen hade flyktingavvisande avtal med innan JAS-planen började bomba honom. Visst, ja, Juholt fixade till så vi inte fick bomba. Omtagning: Khadaffi, som vi tills nyligen hade flyktingavvisande avtal med innan JAS-piloterna började hötta med näven åt honom? Kina, som fortfarande är en kommunistdiktatur trots att vi köper alla våra prylar därifrån, och som på grund av handeln sällan får kritik, och ibland till och med beröm? Saudiarabien, som vi kränger vapen till?

En konsekvent högerpolitik bör vara att kompromisslöst kritisera alla diktaturer, oavsett färg, närhet till Sverige eller exportberoende. Att invånarna i dessa länder är värda och mogna demokrati. Västerländsk demokrati. Och det räknar jag med att även den demokratiska vänstern kan ställa upp på.

En hyllning till muren

Jaha, så är det 50 år sedan Berlinmuren byggdes. Eftersom jag gillar positiva nyheter, kan jag nämna en god sak som muren åstadkom. Den immuniserade en ung man - mig - gentemot de sirener som sjöng socialismens lovsång. Å andra sidan höll den ett folk i träldom och kostade ett antal människor livet, skjutna i ryggen av sina landsmän när de sökte friheten, så vågen väger väl inte helt jämnt.

I slutet på 70-talet, i nedre tonåren, tillbringade jag en sommar hos mina släktingar i Berlin. Det gav några tillfällen att titta på dödens och skammens mur. En gång rodde vi ut med familjens kanot på floden Spree, och såg på nära håll undervattenshindren, varningsskyltarna och de patrullerande flodbåtarna. Efter den turen var det inget snack om 'tredje ståndpunkten' längre, jag visste på vilken sida gränsen ondskan hade sin boning (ja, jag var lite mer kategorisk i mina moraliska ställningstaganden på den tiden).

Berlinmuren har nu hamnat tryggt i närminnets ruiner. Höger och vänster och till och med Åsa Lindeborg är överens om att den var en ohyggligt dålig idé. Ja, jag väljer i alla fall att tolka Åsa som att hon sörjer raserandet av sina ungdomliga drömmar, inte raserandet av den mur där tyska arbetare sköts ihjäl av diktaturens kreatur. Mina tyska släktingar tar cykelturer ut i det som förr var förbjudet territorium; de har vunnit ett land. Jag skall fira Tyskland med en weissbier ikväll.


Vad kan man då säga om alla andra murar som dyker upp idag?

Israel är tacksamt att skälla på. De bygger ju en mur mellan sig och palestinierna. Förtjänar de samma eftermäle som de demokratiska republikanerna? Nej, jag tycker inte det. Det är en viss skillnad mellan anfall och försvar. En mur som byggs för att folket inte skall fly från ett arbetarparadis är inte samma sak som en mur som byggs för att inte självmordsbombare skall spränga sig mitt i en skara med barn.

Kan man inte skälla på Israel, så kan man väl i alla fall få skälla lite på USA? Där kan jag väl ändå inte ha något att invända? De fulingarna håller ju på med att bygga upp en mur emot Mexico, så att mängden illegala invandrare som flyr över gränsen skall minska. Nja. För det första misstänker jag att jänkarna inte satt upp kulsprutetorn. Sen är det väldigt bekvämt att sitta här uppe i norr och klaga på hur andra länder beter sig. Vi har ju 'Festung Europa' som spärrar gränsen emot migranterna i Afrika, hittills med Khadaffi som god medhjälpare. Hade vi haft en lång landgräns emot Algeriet och Marocko så lovar jag, då hade även vi svenskar stått och byggt murar. På den här sidan av staketet ser det förvisso ut som om vi har en generös invandringspolitik. Men sett från den afrikanska sidan är den svenska invandringen en rännil av det verkliga behovet.

Sen kan jag bara inte låta bli att dela med mig av följande fotoskatt:

Ingvar Carlsson, på bild tillsammans med Erich Honecker. Nej, jag tror inte att Foten var Stasi-agent, eller att han ville införa ett DDR-samhälle med en kulsprutebevakad gräns mot Danmark. Men så här var tidsandan förra århundradet. Ingen skulle komma på tanken att ställa sig bredvid Pinochet eller Franco i bild, men med onda vänsterdiktatorer gick det bra. Vi som ville befria Baltikum och kallade DDR för diktatur sågs för lite lagom galna högerextremister. Så en liten harmlös, milt skadeglad eftersläng kan jag kosta på mig.
Till sist tänkte jag avsluta med Tom Robinson sjungande 'Living in the DDR', men den lyckades jag inte hitta. Så det får bli 'hold out' i stället, något som kanske passar som hyllning till de som satt bakom muren i alla år.




Och sen tänker jag på Ronald Reagan, "Mr Gorbatchev: tear down this wall!", och råkar hitta denna gamla favorit:


Texten passar väl inte helt, men titeln var bra, och det är inte ofta jag får tillfälle att lägga in Willie Nile.

Varför gör di på detta viset?

Förklaringarna på kravallerna i Storbrittannien börjar nu droppa in. Reaktionerna från vänster är faktiskt rätt blandade. Leif Hagberg vill lite tillspetsat slå batongen i huvudet på slöddret. Röda berget, om jag förstår det rätt, anser att kravallerna inte beror på att engelsmännen är elaka ligister, utan på att många är besvikna på samhället och känner sig utanför. Och därför bör vi förändra samhället så att de som kastar sten, tänder på och plundrar affärer blir gladare och slutar.

Det där sista kan man nysta vidare på, med lite andra inblandade:

• Unga arbetarkillar i glesbygd blir upprörda över att invandrare kommer och tar jobben för dem. De börjar kasta sten och spöa upp araber. Därmed bör vi sluta ta in invandrare.
• Karlar blir upphetsade när de ser lättklädda kvinnor, varpå antalet våldtäkter går upp. För att minska antalet våldtäkter, bör kvinnor dra på sig mer kläder.
• Fundamentalistiska kristna blir ilskna på Pride-paraden, och går bärsärk i centrala Stockholm. Därför bör bögarna tillbaks in i garderoben.

Det räcker alltså inte med att några är så förbannade att de tar till våld, för att man genast skall tillmötesgå dem. Något lärde vi oss av Breivik. Det är demokrati som gäller, och de som tar till våld skall vi alla stå emot. Enat och stenhårt.

Nu efter att gladeligen ha sågat argumentet att vi skall lyssna på de förfördelade, så får jag vända på klacken och inse att det finns en poäng i det ovanstående. Inte i att gå de våldsamma till mötes, men däremot i hur man undviker att gödsla i den trädgård där extremisterna gror.

Tillfället gör tjuven, sägs det. Och i en känd bön ingår strofen "inled oss icke i frestelse". Vi människor har en impuls i oss att göra ont. Även jag. Även du. Ja, varje människa är ansvarig för sina gärningar. Men vill vi dra ned brottsligheten i ett stort kollektiv, så skall vi undvika att utsätta kollektivet för frestelser. En ökad andel människor i utanförskap, en ökad andel människor utan hopp, kommer ge en ökad andel brottslingar. Och där bör vi arbeta preventivt. Gör det lätt för människor att gå den smala vägen, och smäll sen batongen i skallen på de som inte klarar det.

Nu är det dags för ett citat igen, från Sebastians tankar, en annan tankvärd sosseblogg:

"Lösningen är lika komplicerad eller lätt, beroende på hur man ser det, som orsakerna är. Segregerad skola, barn i fattiga familjer, nedlagda fritidsgårdar, arbetslöshet, misslyckad integrationspolitik, nedmonterade trygghetssystem, fler i försörjningsstöd och så vidare. Som man sår får man skörda och odlar man denna typ av samhälle så är reaktioner att vänta."

Ja, jag håller med. Vi har problem som ligger och gror i samhället, som har med segregation att göra. det jag däremot inte håller med om är att det är de senaste årens högerpolitik som är orsaken och vänsterpolitik som är lösningen. Det var inte högerpolitik som kölsatte miljonprogramsområdena. Det var inte högerpolitik som förtidspensionerade människor rakt ut i utanförskap. Det var inte högerpolitik som satte människor i AMS-åtgärder i stället för jobb. Här bör vänstern utöva lite självkritik.

Vad är de stora segregationsproblemen? Inte att vi får ett till jobbskatteavdrag eller ej.

• Att invandrare inte får jobb. Där kan en högerpolitik se till att de snabbt kommer in på jobb med måttliga löner, i stället för att sitta arbetslösa. Tag kampen mot facket!
• Att unga inte får jobb. Arbetslinjen, säger vi till höger.
• Att unga inte får bostäder. Där bör högern jobba på en bostadspolitik som inte bygger på regleringar och planekonomi.
• Att skolan är usel på sina håll. Det löser högern genom att tillåta fri sökning till skolor, så att de uslaste skolorna får lägga ned. Vi släpper även lös major Björklund på lärarutbildningen och skolorna, rensar ut flumpedagogiken och ser till att även den sämsta skolan blir en bra skola. Fler centrala prov, kanske till och med studentexamen åter. Så får man lite anledning att sjunga "fy fan va vi e bra".

En Ohlycka kommer sällan ensam

Först britter som beter sig som mjöduppfödda gutefår på sommarbete, och sedan avgår Lars Ohly. Alliansens trognaste valarbetare, som idogt knegat för att skrämma gråsossar över till en fana utan löss. Vi kommer sakna dig, Lars.

Varför går då Lars just idag? Jag misstänker att han nu insett att ett jobb inom det fack han gärna går tillbaka till nu kommer bli ledigt.

Anarchy in the UK

I min ungdom var det Brixton som brann, och nu är de igång igen i Tottenham. Ungefär som marknadsdag i Emil i Lönneberga. En sång säger mer än tusen ord:

S-info slår till igen

Häromdagen hade Ingerö ett inlägg som bestod av en skärmdump rubriker från s-info. Ett slags 'hall of shame', antar jag. Även jag har haft en hel del roligt åt t. ex. C G Carlsson.

Men sen kan det också bli som hos Tord Oscarsson. Ett inlägg Utöya in memoriam, fullt med framtidshopp, ideologiska förhoppningar och förtröstan på den egna partiledaren. Och inte ett ont ord om det andra laget, inte ens de där som har folkdräkt ibland.

Enkelt, avskalat och vackert.

Lite om friskolor

En ideologisk skiljelinje mellan höger och vänster går i synen på friskolor. För några veckor sedan skrev några SSU-are om att friskolor borde avskaffas. Deras skäl var bland annat:

1. Friskolor drivs av elaka kapitalister som erbjuder undermåliga skolor där det snålas på allt. Eftersom barn far illa i sådana skolor så bör dessa skolor förbjudas.
2. Friskolor segregerar; rika välutbildade föräldrar väljer friskolor till sina barn och kvar blir de underpriviligierade.

Med tanke på vad jag tidigare sagt och tänkt om segregering låter ju det andra argumentet allvarligt. Men de två ovanstående argumenten utesluter faktiskt varandra. Om friskolorna är så usla som punkt 1 anger, så kommer inte de engagerade akademikerföräldrarna att välja dem. Och därmed försvinner risken för segregation.
Sen kan man undra om artikelförfattarna någonsin arbetat i den privata sektorn. Jag har själv jobbat på mindre konsultbolag. Eftersom konkurrensen innebar en strid på kniven för att få vinst, så fick man se till att snåla in på allt onödigt och vara kreativ. Finns det ett kommunalt bibliotek ett kvarter bort, så kanske det är onödigt att bygga upp ett halvtaskigt skolbibliotek. Ligger skolan i centrum, så kan lunchkuponger till närliggande restauranger vara bättre än att skapa en egen matsal. Denna kreativitet skall inte stävjas, istället bör den spridas till den kommunala skolan.

Men skapar då inte bra friskolor segregation, när engagerade föräldrar väljer skolor åt sina barn och lämnar arbetarkidsen i slummen. Nja. Tycker man så så gör man ogenomtänkta angrepp på två kategorier:

• Jaha, och varför skulle arbetarföräldrar vara mer benägna att skita i sina barns framtid? Tror ni att bara akademiker kan tänka på annat än tipsextra och en hela renat?
• Vad säger att de kommunala skolorna håller låg kvalitet? En poäng med den konkurrens som friskolorna ger är att de kommunala skolorna kan inte bli hur usla som helst. För då får de knappt några elever, och då läggs de ned snabbt som ögat av kostnadskänsliga kommunalpolitiker. Målet md den konkurrens friskolorna ger är att även kommunala skolor är såpass bra att den som väljer en skola på måfå skall ha en väldigt liten risk att välja en riktigt dålig skola.

Sen bör man även, som socialdemokrat, tänka på de dära mänskliga rättigheterna som FN hittat på. För visst gillar väl socialdemokratin FN? Ett utdrag ur artikel 26:
"3: Rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar."
Där stod alltså inte en rad om skolpedagoger eller kommunalpolitiker. Föräldrarna. Det är därför vi har friskolor.

Även från liberalt håll kommer kritik mot friskolor, att de driver upp betygsinflationen. Visst, det är ett reellt problem. I Lund finns flera skolor som har förvånansvärt höga betygsmedel, även jämfört med centralproven. Och nej, de är inte alla friskolor.
Men är lösningen verkligen att förbjuda friskolorna. Låt oss gå in på en liknelse. Sverige dräller av privata restauranger, från korvhak till lyxkrogar. Att laga mat till någon är inte en lek. Mat kan döda. Många har dött av matförgiftning. Bör man därav dra slutsatsen att privata restauranger bör förbjudas, och mat endast erbjudas på kommunala bespisningar?
Givetvis inte. Istället skapar man livsmedelsinspektörer, som tar de värsta grisarna av banan. På samma sätt kan man hantera friskolor: genom inspektioner, förelägganden och uppföljningar. Och bakvägen får vi i högern in mer skriftliga prov och betyg i skolan...

Högerns bostadspolitik

Två saker har fått mig att börja fundera på bostadspolitiken:

• En tur i Bohuslän, bland norska lyxvillor. Avundens gröna monster får mig för en stund att vilja införa tredubbel värnskatt och fastighetsskatt på Pomperipossanivå. Tur att man kan hoppa i vattnet och svalka av en överhettad hjärna. Eftersom man i dagsläget inte kan skälla på norrmännen, så får jag väl försöka bli konstruktiv.
• En diskussion hos Laakso. Främlingsskräck bygger på att man egentligen aldrig möter den andre, utan gör sig en bild via media, som enbart rapporterar om våld och misär. Oavsett om den andre är en mörkhyad, en rik borgare, en arg ung AFA:are eller en sverigedemokrat så är det illa. Vi behöver möta varandra, och ett bra sätt att åstadkomma det är att vi inte bor i separata enklaver.

Det är dags att fundera över alliansens bostadspolitik. Alliansen behöver frågor med ideologi och praktisk politik, som är lite mer spännande än ett jobbavdrag till. Och alla behöver vi bostäder.

Kanske hade socialdemokraterna en poäng med den solidariska bostadspolitiken? Där regleringar gjorde att alla bostäder kostade lika mycket, där bostäder fördelades via offentliga köer? Jag tror målet var utmärkt: att människor ur olika grupper skulle blandas. Därmed undviker man förvisso inte de inkomstklyftor som sossarna ogillar, men man minimerar sociala spänningar. Det är svårt att hata människotyper man träffar på i trappuppgången, på fiket, i affären.
Sen tror jag ju som högerspöke inte på offentliga bostadsregleringar, och anser att verkligheten gett mig rätt. Den solidariska bostadspolitiken hade en generande förmåga att samla släktingar till HSB- och Riksbyggenchefer i attraktiva områden. Om man inte kan köpa sig attraktiva bostäder, får man mygla till sig dem istället.

Så även om målet var helt rätt, så underkänner jag medlen. Själv tror jag på girighet och penningens makt. Attraktiva bostäder skall kosta. Alternativet göder bara korruption och svarta pengar. Så är det på villa- och bostadsrättsmarknaden, och så bör det vara på lägenhetsmarknaden. Jag tycker inte det är rätt att fattiga kontaktlösa människor i förorten skall subventionera de som hyr i innerstaden. Den som tycker det, är välkommen att lämna över sitt förstahandskontrakt till mig. I Malmö har det kommunala gått ett litet steg mot marknadshyror - givetvis utan att använda detta ord - genom att låta attraktiva lägen ha lite högre hyra än mindre attraktiva lägen.

Så här långt verkar jag totalt ha kapitulerat. Det allmänna skall hålla sig borta, och den feta plånboken skall styra. Det låter som om det är oundvikligt att de fattiga får tränga ihop sig i Rosengård, medan de rika fixar villor i Limhamn.


Nej, något skall väl staten vara bra till. Till exempel:

• Det allmänna hanterar stadsplanering. Där kan det allmänna låta bli att smälla upp billiga hyreshus på en sida av stan, och ett villaområde på den andra sidan. Bryt upp och gör om de höghusöknar som finns, genom att riva, ändra vägar, plantera grönområden, planera för företag i området, osv.
• Planera områden så att skolor får upptagning från mer än ett område. Om barn får leka med varandra i skolan, blir det svårare att skapa bilden av Den Andre.
• Friskolor har inte mycket med bostadspolitik att göra, men kan ändå få nämnas. Till skillnad från vänstern anser jag att friskolor främjar integrationen, eftersom de gör det möjligt för barn från olika områden att mötas. Ett exempel är den invandrade taxichaufför jag läste om i Sydsvenskan, som varje dag skjutsade in sina barn till en innerstadsskola så de skulle kunna lära sig ordentlig svenska. Här kan det allmänna göra en insats, genom att skjuta till medel till skolskjuts även till den skola som inte är den närmast liggande kommunala skolan.
• Strandskydd bör även vara en borgerlig angelägenhet. Om strandskydd inte funnes, så hade hela bohuskusten från Stenungsund till Svinesund nu varit privatägd norrbaggebeach, och jag hade fått svalka mig i Bullaren istället för i en salt tångruska. Däremot kanske inte samma skydd behövs för skogstjärnar i Norrland.

Ett annat problem är ungdomars möjligheter att få bostäder. OK, har man rika föräldrar kan väl de ställa upp med en insats till en bostadsrätt. Men om man inga sparade pengar har, och ingen tillsvidareanställning?

• Marknadshyra. Det ger inte bara möjlighet för fastighetsägaren att ta ut dyr hyra på fina lägen, det ger också den boende möjlighet att förhandla ned hyran på usla lägen. Visst, det innebär att man får hyra en halvmeter från en rangerbangård, men man får i alla fall hyra och slipper sina tjatiga föräldrar.
• Det borde gå att hyra lägenhet även med osäkra inkomster (ströjobb, arbetsmarknadsåtgärder, osv). Här har de kommunala bostadsföretagen all möjlighet att visa framfötterna, i blå såväl som röda kommuner.
• Det borde vara lätt för ungdomar att dela på kontrakt till en större lägenhet; det är oftare billigare att hyra en fyra än tre ettor. Klarar studenter av att bo på korridor eller dela lägenhet, så borde andra ungdomar kunna göra det.
• Vi får också fundera på hur vi kan skapa billiga bostäder. Låta polska byggfirmor göra jobbet? Importera färdiga hus från Kina?