Varför jag gillar små partier...

... inser jag när jag läser fd V-riksdagsledamoten Margó Ingvardsson i DN. Nu när socialdemokraterna ryckt ut ståupparen Juholt från scenen, och ersatt honom med en gravallvarlig nyhetsuppläsare, så är man som bloggare fullständigt beroende av desperata utspel, från småpartier med behov av uppmärksamhet, för att få sin dagliga dos humor.

Margó är förvisso ute i ett gott ärende, "att barn inte får kränkas i religionsfrihetens namn". Men medicinen bör i någon mån motsvara sjukdomen, och absolut inte ge värre åkommor än de ursprungliga symptomen. Hennes recept är att:

'Barn upp till tolv års ålder bör "fridlysas" från religiös utövning i såväl samfund som friskolor.'

I och för sig tar hon ju därmed ställning emot könsstympning på religiösa grunder, vilket är positivt. Men att föräldrar inte skall kunna ta med sina barn till kyrkan eller moskén på helgdagen? Jag brukar inte vara särskilt glad åt att dra till med Sovjet eller Kina i alla debatter med vänstern, men här känns en liknelse med religionsförtrycket i Öst faktiskt helt berättigat.

Vad är för övrigt religiös utövning? Skall det vara straffbart för föräldrar att be för sina barn?

Varför jag inte gillar vänstern...

... kommer jag på när jag läser ett hemma hos-reportage hos Nina Björk.

I och för sig verkar Nina och jag vara tvillingsjälar. Vi är båda totalt ointresserade av att förköpa oss, behåller gamla prylar tills de faller sönder, och springer gärna runt och letar gamla loppisfynd. Vi har säkert sprungit förbi varandra på Erikshjälpen i Lund.

Men när vänsterideologen Nina skall ursäkta sin nya platt-TV börjar det bli läskigt:

"Vi var så nöjda med vår gamla tv, men för något år sedan blev det ändå en ny. Jag kände verkligen så, att det blev en ny. Klart att vi kunde ha sagt nej, men som du ser gjorde vi inte det. Ekonomin och kulturen är en sorts diffusa makter, som inte desto mindre finns och som formar vår längtan och våra drömmar. Just därför kan man inte lägga frågan på individnivå. Det går inte att begära av oss att vi ska klara att stå utanför."

Vad menar du, Nina? Skall någon annan - Staten? - bestämma att du inte fick köpa den där platt-TVn? Och skall staten även bestämma för de bio-tokiga människor vars dröm är en 50-tummare att en 24-tums tjock-TV nog är tillräckligt?

Vilket slags samhäller kommer vi ha, om det allmänna skall bestämma vad allmänheten skall konsumera? Jo, ett samhälle som prövats förut under 1900-talet, med måttligt positiva resultat. Ett samhälle där statliga organ sitter och gör upp planer på vad människor borde behöva för prylar. Jag misstänker att sådana organ knappast hade lagt in mp3-spelare, iphone, internet eller melodifestival året runt i sina planer. OK, det där sista kanske är skäl nog att införa planekonomi...

Verkligheten borde fått även den mest rosafärgade idealist att inse att planekonomi inte ger välstånd. Välstånd som inte bara mäts i storlek och tjocklek på TV-apparaten, utan på om vi har råd att hålla våra gamla och sjuka vid liv. Det känns mer förnuftigt att anse jorden vara platt - den ser ju ut att vara så för blotta ögat - än att fortfarande idag tro på planekonomi.


En sak jag dock inte visste om feministen Nina, och glädjer mig åt, är att hon är öppen motståndare till att i feminismens namn genuspåverka Sveriges barn. För när intervjuaren påpekar dottern rosa täcke, så får hon till svar:

"Mina barn är inte verktyg i mina politiska projekt."

Vilket ju lär innebära att inte heller mina barn är verktyg i Ninas politiska projekt.

Dags för en bekännelse

Nu när de riktigt tunga förövarna ställs mot väggen, är det dags för även mig att komma med en bekännelse. Nej, jag pratar inte om något i stil med Breivik. Jag pratar om riktigt grova saker, i klass med kulturministern.

En gång på ett barnkalas skar jag upp en tårta så att jag dekapiterade Byggare Bob.

Förlåt mig, Bob. Can you fix it?

Blott Sverige svensk byråkrati haver

Läste i helgen ett intressant reportage i tidningen. Ett par reportrar hade tillbringat ett par dagar i Leicester (och bara här borde finnas upplägg till ett inlägg om hur britterna med avsikt krånglar till stavningen av sina orter bara för att jäklas med utlänningar - jag misstänker att dagens stavningar är ett resultat av att engelsmännen under andra världskriget ändrade om stavningen av ortnamn för att förvirra för den då eventuellt invaderande tyska armén, och sen inte hade råd att byta ut skyltarna igen), för att se hur de klarar integrationen jämfört med Malmö.
Här var det upplagt för ett par snabba observationer som passar väl in med vad reportern ansåg innan ankomsten, ungefär som när Fox News besöker Malmö. Men nej, artikeln beskriver några olika perspektiv utan att dra några snabba slutsatser. Det får mig att längta efter en uppföljning.

Riktigt intressant blir det när tidningen hittar ett par invandrare som tagit vägen via Sverige:

"Abdi Mohamed blandar svenska och engelska när han berättar om hur mycket han saknar Sverige.

Men han flyttade av en anledning.

– Här finns ett fyrtiotal moskéer. Om du och jag bara har pengar kan vi gå till kommunen och vi får tillstånd direkt för att bygga en, säger han innan han går iväg för att spela ett parti biljard.

– Det är lättare att uppfostra barnen till muslimer här. För mig är det viktigt, säger Hassan Said, som pustar ut efter en pingismatch.

Uppemot 90 procent av de muslimska barnen mellan 5 och 14 går i en koranskola, enligt statistik från kommunen.

Hassan Said ångrar inte att han bytte Göteborg mot Leicester. Idag arbetar han som lärare på en somalisk skola efter att ha tagit en examen i data.

– I Sverige ville de att jag skulle gå vuxengymnasium innan jag kunde läsa på högskolan, säger Hassan Said."

Enligt Abdi, så är det svårt att komma någon vart i Sverige. Myndigheterna sätter sig på tvären. Och det kan jag väl tänka mig är sant, med tanke på vad jag hört om hur försäkringskassor och arbetsförmedlingar behandlar sina sökande: alla antydningar till eget initiativ och idéer trampar handläggaren ned omedelbart som om det vore en maskros som vågade sig upp i rosenrabatten, för att sedan kunna pressa in en passiv hjälpsökande i den vanliga, enkla mallen.
Även Hassan har problem. Endast svensk utbildning duger. Flexibilitet är inget som utmärker svensk byråkrati. Korruptionen är tack och lov låg, men ibland misstänker jag att det inte bara var skolpolitiker som åkte och lärde upp sig i DDR under 70-talet. Inställningen om regler för reglers skull är ungefär den som jag minns från ungdomens resor i öst.

Här är läge för gammal klassisk moderatpolitik. Jag minns som ung hur vi talade om att staten inte själv kan skapa välstånd, utan bör fokusera på att inte stå ivägen för entreprenörerna. Låt oss plocka fram den politiken igen. Låt oss se de kreativa invandrarna, och låta dem gå nya vägar. Sverige skall inte vara landet som är känt i världen för att sätta sina invandrare i tvångströja av missriktad välvilja. Dags för lite vänsterinspirerade slagord: Krossa byråkratin!


Sen blir jag lite förbryllad över hur Sverige hanterar religionen. Officiellt råder religionsfrihet, och ingen politiker utanför SD skulle komma på tanken att offentligt säga något kritiskt om islam. Likväl är det, enligt Abdi, inte möjligt att bygga en moské i Sverige, ens om man har stålarna på fickan. Vad fan nu då?
Här måste det bli ändring. Självfallet skall vem som helst få bygga gudstjänstlokaler: kristna, muslimer, buddhister, ja till och med kopimister. Finns några som helst hinder i kommunerna, gnälliga grannar, stadsplaner, byggregler - bort med skiten! Moderat politik är att låta människor bestämma över sina liv, inte staten.

Lite ledsen är jag över att anti-muslimpolitik finns även inom alliansen. Vem? Jo, Jan Björklund. Som citatet ovan visar vill muslimer låta sina barn gå i koranskola. Och Björklund är emot att föräldrar är de som ansvarar för sina barn. Han är emot religiösa friskolor, och han har förbjudit hemskolning. Vilket har fått en del familjer att fly till Åland, och kanske några till Leicester?
Själv tycker jag alliansen skall bejaka koranskolorna. Att föräldrar skall få uppfostra barnen i sin religion ingår i de mänskliga rättigheterna. Och skall jag få skicka mina barn till kyrkans barntimmar, så har även koranskolan sin plats. Och om resultatet blir att barnen blir bokstavstroende muslimer istället för normala svenskar som super på helgen, jobbar svart och röstar rött - än sen då? Vi gillar väl olika? Och, återigen: moderat politik är att låta människor välja själva. Till och med sin och barnens religion. Till och med när de inte väljer det val vi vill välja åt dem.

Kort sagt: ett bra sätt att från svensk sida påbörja integration är att visa att man tar allas livsstil på allvar.

Upp och ned är världen

Min politiska världsbild frös fast i mitt ungdoms 70-tal. Socialdemokraterna var det statsbärande partiet, som höll en fast hand om problemformuleringspriviligiets styråra och jagade våldsälskande kommunister med lagliga och olagliga medel.

Nu har S haft ett år med Juholt, mannen som inte kan öppna munne utan att det hoppar en groda ur den, och bra mycket längre med Reepalu, mannen som inte kan säga Jude utan att det hoppar en groda ur munnen.

Vänsterpartiet, de gamla kommunisterna, är också som förbytta. Det är lite som en sån där science fiction-historia där nord- och sydpolen plötsligt byter plats, med förvirrande och katastroffilmsliknande följder.

Efter Reepalus senaste fadäs läxar nu vänsterpartisten Hanna Thomé upp Reepalu. Och jag kan mest bara hålla med.

"Samhället måste bekämpa hatbrott. Om så bara en enda person upplever att han eller hon inte kan röra sig i det offentliga rummet på grund av rädsla är det ett hot mot hela det demokratiska samhället."

Instämmer helt och hållet. Även Jimmie Åkesson borde glädjas över detta besked, när nu vänsterpartiet kommer pressa de sig närstående kretsar som skanderar "inga rasister på våra gator" att lämna övermogna tomater och nyckelknippor hemma nästa gång några Sverigedemokrater går gatan fram under blågula flaggor.

Det är bara ett stycke jag inte håller med om:

"Vi måste fördöma morden på palestinier och Israels orättfärdiga krigsockupationspolitik och vi måste fördöma alla hatbrott som drabbar judar i Malmö. Något annat vore djupt orättfärdigt och en risk för att återupprepa historien."

Nej, att vi måste, det är att gå ett steg för långt. Visst, det är många som tycker att Mellanösternkonflikten handlar om svaga palestinier mot ett starkt, elakt Israel. Men vi är även många som anser att den även handlar om svaga Israel gentemot den starka, elaka arabvärlden. En arabvärld som i mer än 50 år jobbat för att driva ut israelerna i medelhavet. Båda åsikterna får finnas, och båda åsikterna får skarpt kritiseras. Men ingen som hyser endera åsikt får trakasseras - där tror jag både jag och Hanna är överens.