Som man bäddar får man ligga

Jonas Sjöstedt är sur. Efter att han envetet bankat in att SD är rasister, så kommer nu folk och kastar rasiststämpeln på antirasisterna. Men där tycker jag att det gamla goda rådet om att inte pissa i lovart kommer väl till pass. Om man bankar in att det är rasistiskt att vara negativ till invandring, ja vad tror man då händer när man själv är emot invandring, om än av en annan sort? Jo, man blir kallad rasist.

Här är som jag tolkar, och hänsynsöst klipper i Sjöstedts artikel:

Skogsarbetare från Kamerun utnyttjas hänsynslöst av svenska arbetsgivare. En del är helt beroende av sina arbetsgivare som ibland också står för deras bostäder. När Hotell- och restaurangfacket besökt arbetsplatser har det kommit fram att arbetsgivarna tagit de anställdas pass. Det innebär ett totalt beroende, en sorts livegenskap, där den som klagar kan råka illa ut och tvingas lämna Sverige. Regeringen och Miljöpartiet har skapat ett system för arbetskraftsinvandring från länder utanför EU som lägger all makt hos arbetsgivaren och skapar väldigt lite skydd för löntagarna. Det bäddar för fusk och exploatering, som framgår av fallet med skogsarbetarna från Kamerun.  

Regeringen och migrationsminister Tobias Billström (M) har anklagat dem som pekar på det oacceptabla i det rådande systemet för att argumentera som Sverigedemokraterna. Men vem är det som förtjänar kritik – den som tillåter att människor behandlas sämre på svensk arbetsmarknad för att de kommer från andra länder, eller den som vill förbättra deras villkor? Regeringens politik leder till att löntagare från olika länder ställs emot varandra. Risken är stor att skulden för arbetslöshet och dåliga villkor läggs på bulgariska chaufförer och restaurangbiträden från Pakistan när den borde läggas på regeringens politik och oseriösa arbetsgivare. Dagens situation är en perfekt jordmån för rasism.

Låt oss nu byta om lite i texten, och låtsas att den kommer från Jimmi Åkesson:

Analfabeter från Somalia utnyttjas hänsynslöst av flyktingsmugglare. En del är helt beroende av smugglarna som ibland också står för deras bostäder. När gränspolisen undersökt, har det kommit fram att smugglarna tagit flyktingarnas pass. Det innebär ett totalt beroende, en sorts livegenskap, där den som klagar kan råka illa ut och tvingas lämna Sverige. Regeringen och Miljöpartiet har skapat ett system för immigration från länder utanför EU som lägger all makt hos smugglare och skapar väldigt lite skydd för de flyende. Det bäddar för fusk och exploatering, som framgår av fallet med analfabeterna från Somalia.

Regeringen och migrationsminister Tobias Billström (M) har anklagat dem som pekar på det oacceptabla i det rådande systemet för att argumentera som rasister. Men vem är det som förtjänar kritik – den som tillåter att människor hamnar i utanförskap i Sverige, eller den som vill förbättra deras villkor på plats? Regeringens politik leder till att människor från olika länder ställs emot varandra. Risken är stor att skulden för arbetslöshet och dåliga villkor läggs på somalier och afghaner när den borde läggas på sjuklöverns politik. Dagens situation är en perfekt jordmån för rasism.

Ja, alla vi rättrogna är väl överens om det förkastliga i Åkessons text. Och då är det ju inte så konstigt om Sjöstedt får lite kritik för sin text. Att skrika "go home" till de som söker asyl och att skrika "go home" till de som vill ha ett jobb - vad är skillnaden?


Sen, efter att ha avklarat dagens vänsterbashing, så finns det mycket som är viktigt, riktigt och intressant i Sjöstedts text:

Han tar upp att arbetskraftsinvandrare utnyttjas, ges usla löner. Det måste vi alla självfallet reagera emot. Men där finns väl redan lagar, regler och poliskonstaplar som skall se till att detta inte sker? Att stoppa arbetskraftsinvandring för att hindra missförhållanden är väl lika vettigt som att förbjuda lönearbete överhuvudtaget för att det finns usla arbetsgivare? Eller, a la Åkesson, stoppa asylinvandring för att integrationen inte fungerar. Och genast kommer rasiststämpeln och förföljer Sjöstedt igen. När patienten uppvisar symptom, bota då dessa symptom, kremera inte patienten.

Dessutom: vilka är det som har det värsta läget hos arbetsgivarna? Inte de arbetskraftsinvandrade, utan de papperslösa. De har ju noll möjlighet att gå till polisen och klaga. Därför har ju nu Sjöstedt kraftigt argumenterat för att vi bör börja med att leta upp och skicka tillbaka alla papperslösa, så de slipper utnyttjas i Sverige.

Sjöstedt undrar varför folk kommer hit för att arbeta som diskare och städare, jobb där det inte råder någon brist på arbetskraft. Hans slutsats är att invandrarna sänker lönerna, vilket han anser är fel. Men vad är egentligen fel med öppen konkurrens? Själv jobbar jag jämsides med indier, montenegriner (eller vad det nu heter) och rumäner i IT-branschen. Jajamen, de kan nog tänka sig lite lägre löner, men att hålla min lön uppe är mitt och min fackförenings jobb. Inte något som staten med våldsmakt skall driva igenom. Marknadsekonomi, om Sjöstedt förlåter mig sådana fula ord. Och, återigen dyker spöket Åkesson upp. Om det nu är fel att invandrare sänker lönerna, hur kan vi då tillåta en hög asylinvandring, som då kommer sänka lönerna enligt Sjöstedt? Solidaritet med de svaga? Jamen visst - och varför skall den solidariteten inte sträcka sig till även de lågutbildade arbetskraftsinvandrare som inte är med i en svensk fackförening (än...)?

Dags för en ny union

Nu mullrar det lite i Storbrittannien. Högern vill ha en omröstning om EU, eftersom de känner att EU glidit iväg ifrån Storbrittannien (ungefär på samma vis som kontinenten blir isolerad när det är dimma över Engelska kanalen).

Jag har lite samma känslor själv. Dagens EU domineras inte av europeisk fred och harmoni, utan av massiva transfereringar till Grekland (och sen till Italien, Spanien, Portugal, Frankrike osv...), en jordbrukspolitik som endast älskas av franska bönder, och en stollig flyttpolitik.

Så låt oss göra det bästa av situationen. Låt Storbrittannien och Sverige skapa en ny union. En minimalistisk union, utan mängder med överstatlighet, utan en massa gemensam lagstiftning.

Men hur skall vi synka unionens länder utan en massa byråkrater som bestämmer utseendet på våra gemensamma gurksandwichar? Jo, här är mitt enkla förslag: varje år byter regeringskanslierna land. Inte på EU-viset, att man packar alla papper och åker någon annanstans. Man tar helt enkelt och flyttar över ansvaret. Vartannat år ansvarar Rosenbad för styret av Sverige, vartannat år för styret av Storbrittannien. Eftersom byråkrater är minst lika lata som alla andra, så kommer de inte uppskatta att vartannat år få en mängd lagar som är helt olika de som de normalt har att hålla reda på, så av ren självbevarelsedrift kommer de se till att lagarna i de bägge länderna harmoniseras.

Utöver grundförslaget har jag även några vidare ideer som kan plockas fram efterhand:

• Sportutbyte. Skifta lagen, så att vi får Arsenal och Liverpool vartannat år. Kan dock bli lite jobbigt för tedrickarna när de får vårt kricketlag vartannat år.
• Låt Skottland och Wales bli fullvärdiga medlemmar i unionen. Därmed får de lite självbestämmande, samtidigt som de fortsätter att vara knutna till England. Deras udda språk får bli officiella unionsspråk - vi svenskar bör hålla små knepiga språk om ryggen för vår egen skull.
• Låt oss sedan ta med förnuftiga europeiska länder efter hand: Tyskland, balterna, polackerna osv. Bara vi håller fransmännen och grekerna på armslängds avstånd.

En gemensam kulturpolitik borde vara lätt att få till. Den som någonsin sett en Carry On-film inser att vi i britterna har ett systerfolk till den stolta nation som frambringat Åsa-Nisse, Jönssonligan och Göta kanal-filmerna.

Även på matfronten har vi mycket gemensamt. Som Kajsa Warg aldrig sa: "man tager vad man haver, och har man inte något så stjäl man från någon annan". Lammskalle och haggis funkar nog bra ihop, nersköljt med rikliga doser Whisky och Renat.

Köttskratt

Efter att alla nu kommenterat köttskatten, och hyllat eller sågat den beroende på vilket läger man befunnit sig i, så har jag inte mycket att tillägga. Allt klokt och oklokt är redan sagt. Därför tänkte jag istället föreslå ett par nya skatter.

Tjöt-skatt: Varje gång ett twitter-meddelande med politiskt innehåll passerar tullarna så dras en liten avgift. Det här hade kunnat bli Göteborgs svar på trängselskatten, om man inte redan gått och infört den. Skatten kommer, förutom ett rejält bidrag till statskassan, även positivt påverka arbetslinjen. En ny myndighet måste skapas, som sitter och läser meddelandena, köar upp dem och släpper dem vidare efter nån vecka sådär när avgiften är betald. Ännu en myndighet måste skapas för att ta fram riktlinjer för vad som är "politiskt innehåll". Samt en myndighet som övervakar de andra två. Alla myndigheterna förläggs förslagsvis i Hjo, eller en kilometer öster därom.

Kott-skatt: Var gång någon går in i fattigdomsdebatten med någon sorts anspelning på frasen "leka med kottar som barn", så går en lusing till skatteverket. Gör väl ingen större skillnad för statsfinanserna, men förhoppningsvis kommer då dessa debattörer så småningom att få den finansiella status de tycker duger åt andra.

Dags skicka Carl Gustaf till Sibirien!

Nej, det här är inte ett inlägg i tronföljdsdebatten, eller om monarkins fortlevnad. Visst, jag är republikan, eftersom jag inte ser någon annan nytta med apanaget än att Svensk Damtidnings fortlevnad säkras. Men nu skall det handla om annat, och viktigt: Sveriges försvar. Förr en hjärtefråga för oss moderater.

Det har höjts lite röster om att vårt försvar kanske inte är så mycket till försvar längre. Sisådär en vecka får vi öppet högeravvikande på oss att leta upp ett land som har fri invandring, platt skatt och låter oss gifta oss som vi vill. Sen tar ryssen oss och fyller oss med bly. För att det är ryssen som är boven, det har vi ju vetat sedan 50-talet även om ingen vågat säga det högt.


Men lugn, det fixar sig, tack vare två tidigare orelaterade fakta som jag letat upp.

Det första: Per Ahlmark skrev för ett tag sedan boken Det öppna såret - publicerad på Timbro dessutom, för att göra saken ännu värre. I boken drog han inte bara ned brallorna på diverse folkmordsapologetiska diktaturvurmare, han presenterade även tesen att demokratier aldrig går i krig med varandra. Och om inte Björn Rosengrens uttalande om den sista Sovjetstaten kan ses som en krigsförklaring, så håller väl tesen än.

Det andra: Vår försvarsminister presenterade, under Saudigate,  den kanske inte lika väl faktaunderbyggda tesen att länder som Sverige säljer krigsmaterial till aldrig kan vara diktaturer. Det ges ju automatiskt av att vi inte får sälja till diktaturer, så om vi säljer till ett land så måste det vara en demokrati. Ordet dikatur kan i alla fall inte lämna en försvarsministers läppar i det läget.


Låt oss nu kombinera dessa fakta. Först säljer vi en massa Carl Gustaf till ryssarna. Vad tusan, vi kan skänka bort dem. Givetvis mot löften från Putin om att de bara skall användas i folktomma områden som Sibirien eller Tjetjenien (armén har inte lämnat så många kvar i livet där nu). Därmed är Ryssland definitionsmässigt att räkna som en demokrati, vi levererar ju vapen till dem. Och därmed finns ingen risk att vi kommer i krig med Ryssland.

Problem solved. Försvaret kan läggas ned. Snälla försvarsministern, skicka gärna 1% av försvarsmaktens kostnad till mig som förslagspengar.

Lite om muslimer och katoliker

Tusan också! När jag äntligen samlar mig till ett inlägg om Katrine Kielos debunkning av islam-myter, så kommer den där Johansson Heinö före och säger allt. Bara att gå och trösta sig med en flaska whisky, som kapten Haddock säkert hade sagt om han inte redan censurerats av nykterhetsvännerna.

Så vad kan jag tillägga? Ett par små saker.

1: Katolikerna. Kielos jämför islamskräcken med 60-talets katolikskräck, och påpekar att katolikerna tog ju inte över Sverige. Hur kort minne har Kielos egentligen? Det var inte många dagar sedan hela det progressiva Sverige exploderade över tanken att Tonio Borg, en katolik, skulle få en post i EU. Skräcken för abortmotstånd, kvinnoprästmotstånd, kärnfamiljen, homosexmotstånd och allt annat som katoliker ju faktiskt står för än idag är inte långt borta. Händelsevis råkar även många muslimer tycka ungefär likadant.

2: Sverigedemokraterna. Kielos påpekar att Eurabia, ett Europa dominerat av Islam, är en ren myt. Att muslimerna framöver kanske kommer upp till 10%, och absolut inga 50%. Men vänta nu lite... hur skulle Kielos reagera om SD fick 10% i nästa val? Antagligen röra upp himmel och jord för att krossa rasismen. Så varför skulle inte de som tycker illa om Islam få bli lite upprörda över 10% Islam i Sverige?
Är jag härmed en slem rasist, som påpekar att Islam kan bli en tydlig och synlig del av Sverige framöver? Nej, den etiketten blir svår att få att fästa på mig, jag är en hal jäkel. Till skillnad från SD så bejakar jag Islams framväxt. Jag är en gammal, skäggig, patriarkal och sexualkonservativ gubbe. Att det invandrar en strid ström skäggiga, patriarkala och sexualkonservativa människor från Afghanistan och Somalia, so what? Jag har mycket lättare att knyta an till dem än till Gudrun Schyman och Tiina Rosenberg. Att vi inte delar religion spelar inte så stor roll, det blir lättare att omvända en muslim som tror på Allah till Jesus än att omvända en ateist som skrattar åt mig för att jag tror på tomtar. Eller så blir det jag som blir omvänd, vi får väl se. Knackar det på ett par skäggon hos mig och viftar med en grön bok så är de välkomna in på en pratstund.

3: Barnafödande. Kielos hävdar att muslimer inte föder fler barn än andra. Men om så vore fallet, var är problemet? Poängen med invandringen är väl att vi skall få fler unga som kan ta hand om de åldrande och ej tillräckligt barnafödande svenskarna? Då är väl varje extra unge som en invandrare föder rena vinsten!?

4: Muslimernas egenskaper. Kielos verkar tycka att så fort invandrare från länder som Afghanistan och Somalia, länder där en majoritet lär ha rätt patriarkala och odemokratiska värderingar, efter ett års SFI-utbildning blir fulländade postmoderna feministiska gråsossar som glatt delar föräldraförsäkringen rakt av. Visst, jag håller med Kielos om att vistelsen i Sverige kommer påverka. När folk blandas så blandas åsikterna och värderingarna. Vilket innebär att många muslimer kommer försvenskas. Men: en del svenskar kommer bli ivriga muslimska konvertiter. En del muslimer kommer radikaliseras, tillsammans i homogena ghetton. Och som Säpo säger, så är militanta islamister ett hot emot Sverige. Jajamen, de militanta är en försvinnande liten minoritet, men det räcker med en tokdåre som smäller av en bomb. Oavsett om det är en rakad stolle i kängor eller en skäggig stolle i turban.
Genom att vi har den muslimska invandring som vi invandringsvänliga vill ha och nu fått, så kommer vi få en rejäl klick islamsk sälta i den svenska soppan. Själv gillar jag kryddan, fler konservativa är inte fel. Jag undrar dock om Kielos ivriga förnekande av att islam kan ha någon som helst påverkan på det svenska samhället är ett tecken på hur illa hon tycker om islam, egentligen. Dags för en fobi-etikett?

Med en rejäl konservativ invandring, kanske det kan vara dags för Kristdemokraterna att likt Broderskaparna bli religions-neutralt, börja hävda klassiska svenska (och invandrade) kärnvärden såsom kärnfamilj, livslånga äktenskap och hemmafruar. Centerns senaste utspel om månggifte borde också kunna tilltala den muslimske väljaren. För om vi skall välkomna muslimer, så visst skall de väl kunna ha partier i riksdagen med en för dem tilltalande politik att rösta på? Så kan vi få slut på den ängsliga svenska seden att trängas i mittfåran (ursäkta, etnisk stereotyp - jag är visst rasist i alla fall).

Lite mera till vänster

Det är inte ofta jag får tillfälle att prisa vänstern. Syftet med dessa sidor är annars att ironisera över socialismen och såga kommunismen. Men emellanåt finns det skäl att lyfta på hatten.

Ung vänster har nu dragit igång en kampanj för ökad invandring. Och det mesta låter som ypperlig liberal högerpolitik.

Riv murarna: Vi lurar i oss själva att vi har en generös invandring, såsom vi en gång lurade i oss själva att vi var neutrala. Att invandringen kan hållas relativt låg, trots ett hav av diktaturer i vår omvärld, beror på att EU har satt upp flera anti-imperialistiska skyddsvallar. Dels har (hade?) vi avtal med diverse afrikanska stater (Libyen...) om att skicka svartingarna söderut. Dels har vi en mur in till randstaterna. Dels har vi Dublin-avtalet, som säger att det är randstaterna som får ta smällen; har du kommit in i Italien och sökt skydd där får du inte fortsätta till Sverige. Resultatet? Bara rika flyktingar som kan hosta upp ett par hundra tusen till flyktingsmugglaren kan komma in till Sverige. Och det är väl inte optimalt? Så jag håller med Ung Vänster. Riv murarna, så att de fattigaste och svagaste kan fly.

Dåligt fungerande asylprocess: enligt Ung Vänster blockeras genuina flyktingar från att komma in, enligt andra kommer en massa myglare in. Oavsett vad som gäller, så håller jag med om att processen skall funka: riktiga flyktingar skall tas emot, fd torterare kan få stanna utanför. Man skall som asylsökande omgående få sin ansökan behandlad, för att sedan snabbt och effektivt antingen slussas in i samhället eller hem där man kom ifrån.


Det är bara två saker jag inte håller med Ung Vänster om:

Papperslösa, dvs illegala. Ung Vänster vill att dessas liv i Sverige skall underlättas. Jag tycker det är en självklarhet att den som bedömts ej vara flykting enligt en väl fungerande asylprocess, eller den som helt enkelt skitit i processen, snarast skall sparkas ut ur landet av polis. Inte bo kvar. Eller vad har vi annars lagar till?

Arbetskraftsinvandring. Den artikel jag hittar är i och för sig från 2002, men där går Esbati till hård attack mot FPs förslag till ökad arbetskraftsinvandring; rasistanklagelserna haglar. Vem är egentligen rasist? Den som vill låta mörkhyade människor komma till Sverige för att arbeta och leva, eller den som vill höja murarna? Ville ni inte nyss riva murarna - hur skall ni ha det?

Gröna politiker

Miljöpartiets språkrör har brutit sin föräldraledighet för att kritisera de andra partierna. I sig inget att uppröras eller förvånas över, men vad är det de säger?

"Genom att skylla arbetslöshet och sjunkande skolresultat på invandring, helt utan stöd i statistiken, så krattar man manegen för partier som vill sätta människa mot människa."

För det första har vi sakfrågan - innebär en stor invandring, en invandring vi vill ha och bejakar, från områden där barn inte har kunnat njuta av den världsbästa svenska skolan en försämring av skolresultaten, jämfört med om denna invandring inte hade skett? Jag har inte svårt att svara ja på den frågan. Sen får vi som vill ha invandring se till att lösa problemet, och förbättra skolundervisningen för nyanlända. Att, som miljöpartisterna, av politiska skäl låtsas som att problemet inte finns, det är ju att göra de stackare som tvingas gå i dagens skola en otjänst. För att anknyta till förra inlägget: ungefär som när ordförande Mao låtsades som att kineserna bodde i den bästa av alla världar, när rapporterna om massvält började strömma in. Och att allt var de klagande högeravvikarnas fel som målade fan på väggen.

Men sen är det det där med att sätta människa mot människa som ger mig myror i huvudet. Har språkrören överhuvudtaget någonsin jobbat som politiker tidigare? För att sätta människa emot människa är ju något som en politiker gör hela tiden. En riktig politiker vill säga, en politiker som har makt och måste fatta beslut. För missnöjespolitiker går det bra att lova allt åt alla hela tiden.

Ta till exempel landstingspolitikerna, med ansvar för sjukvården. De måste prioritera den begränsade penningsäck de har att tillgå; det går inte att höja skatten över 100%. Skall den sista kronan läggas på att förlänga livet för dialyspatienter, eller för hjärtsjuka? De nya svindyra behandlingar som den vinstfixerade industrin forskat fram, och som förlänger livet på ett begränsat antal patienter - har vi råd med dem? Och därmed råd att hålla några patienter vid liv? Eller skall vi låta dem dö? Svåra val.

Politiker måste ständigt välja vilka grupper som skall få tillgång till den gemensamma kassan. Ibland med människoliv i vågskålen. Det är ett hårt jobb, ofta endast med otack och lite traktamente som lön. Alla har det inte som Juholt. Låt oss inte låtsas att det är en dans på rosor.

Det stora magplasket

Under julen har jag haft tid att läsa. Jag råkade ramla in på biblioteket, och fick med mig Dikötters bok "Mao och den stora svälten". En fascinerande bok, som emellanåt nästan fick julmaten att vända sig i magen. För att citera första meningen:

"1958 störtades Kina ned i helvetet, vistelsen där varade i drygt fyra år."

Statistik och fragment av levnadsöden bygger sedan upp den bilden. Direktiv uppifrån ges om att Kina, genom radikal omvandling enligt kommunismens riktlinjer, skall lyfta sig i håret och kraftigt öka produktion av spannmål och stål. Resultatet blir det omvända; 45 miljoner människor dör, de flesta av svält på grund av brist på mat, och 5-10% av dessa mördas av sina egna ledare.

Den hårdhet och målmedvetenhet som vansinnigheterna drivs igenom med ligger inbyggd i systemet. På varje nivå i hierarkin ökas de från början orimliga målen på, och brutaliteten ökar. Ingen vill ju stå ut som högeravvikare och motståndare till Den Store Ledarens visioner, eftersom det är ett säkert sätt att själv hamna på botten av samhället.


Vad kan vi då dra för lärdomar av dessa människofientliga idiotier? Är de kommunister som ännu finns i Sverige (Ohly, Wollter, osv) predestinerade att bli brutala folkmördare? Kommer Simon Fors äntligen få sätta bly i alla moderater den dag Norrland revolterar och Pajala blir en folkkommun?

Nej. Även om det vore väldigt tillfredsställande att kunna drämma ens politiska motståndare i huvudet med Mao, särskilt efter att ha fått Breivik i nacken ett antal gånger, så funkar människor inte på det viset. Det går inte att förutspå hur en människa kommer reagera i en viss situation baserat på vad de tidigare skrivit i frågan. Vem vet, kanske Simon Fors blir en räddande ängel som smugglar moderater söderöver bort från förintelselägren.

Vad jag kan säga är att ondskan ligger inbyggd i systemet. Skapar man en teokrati där makten strålar ned ovanifrån, och äganderätt och rätt överhuvudtaget är satt ur spel, så kommer de brutala sällarna fram under sina stenar och tar sin plats i systemet. Och sen börjar terrorn. Oavsett hur goda avsikterna var från början hos de som skapade systemet.

I Kina kollektiviserades alla existerande fria marknader: handel med mat, utspisning av mat, allt sattes i kollektivets händer. Vilket så småningom betydde att den som inte arbetade inte heller fick mat från den kollektiva kantinen, och därmed svalt ihjäl. Någon annan restaurang fanns liksom inte.

Lärdomen här är att staten inte alltid är god, och inte alltid gör gott. Och därmed är det dags för ett halsbrytande hopp från Maos Kina till dagens Kristdemokrater.

Jag ser en tendens i dagens Sverige där staten styr medborgarna, i stället för tvärtom. En SSU-are har föreslagit obligatorisk förskola från 3 års ålder. KD går åt andra hållet, föreslår att de pengar som idag går till barnomsorg skall kunna disponeras av föräldrarna istället. Här står jag helt på KDs sida, trots att mitt eget parti anser att detta går på tvärsan med arbetslinjen och vänstern att det går på tvärsan med jämställdheten. Jag anser att familjens valfrihet är det primära värdet. Ja, vi skall ha en gemensamt finansierad välfärd och möjlighet till barnomsorg. Men det är familjen som skall välja hur det sker. Annars lurar de kollektiva kantinerna där i bakgrunden, de där ställena där du antingen ställer upp på statens premisser eller blir utan. Att staten står och bankar ned runda föräldrar i fyrkantiga hål, det har vi haft nog av i Sverige. För det är sällan särskilt roligt att bli nedbankad.