söndag 4 maj 2014

Ett feministiskt mellanspel

Dags för mig att bli radikalfeminist några minuter. Ja, eller i alla fall erkänna att de kan ha en del att komma med emellanåt.

Jag läser om barnkläder. Det är svårt att hitta annat än mörka kläder till gossar. Med jämna mellanrum kommer upprop om kampanjer och bojkotter emot klädkedjor och leksaksföretag för att de delar upp pojk- och flickavdelningarna och erbjuder ett tämligen snävt utbud på respektive avdelning.

Här skulle det ju kunna vara lätt för en konservativ liberal att göra sig lustig över ropen på bojkott. Visst ska företagen få göra som de vill? Visst ska de få spegla tidsandan och kundernas behov?

Jodå. Men - dags att göra det politiska personligt.

Jag har en liten ljus grabb, lik Emil i Lönneberga, ungefär lika busig också, som klär utmärkt i annat än kamouflagegrönt. Hittar han en sådan tröja tar han den gärna på sig. Men: redan i dagis lärde han sig att pojkar har en svår rosa-allergi som gör att man inte vågar närma sig vissa hyllor. Så halva utbudet har han inte ens en chans att se. Häromåret var vi på Disneyland. Där, i ett stånd med blandade kläder, hittade han en Kalle Anka-tröja som han älskar, han plockar den direkt ur tvättkorgen om han får syn på den. Men i en svensk butik hade han aldrig haft en chans att hitta tröjan, den hade varit gömd djupt inne i rosa fiendeland. Tröjan är nämligen alldeles täckt av glitter. Inget som tycks störa honom, eftersom ingen talat om för honom att det är en tjejtröja.

Så, vad göra? Dags för bojkott? Nej, som liberal gillar jag ju inte bojkotter. Jag gillade inte Sydafrika-bojkotten, jag gillar inte Kuba-bojkotten, och jag kommer inte att gilla bojkotter av privata företag. Så låt oss byta namn på det. Kundmakt gillar jag, däremot, och individens fria val. Låtom oss alla köpa de kläder som tilltalar oss. Förhoppningsvis är vi så många att företagen inser att här finns en marknad. Ungefär samma sak, bara med lite mindre högstämd retorik.

Det kan dock bli lite svårt att genomföra aktiva köpval i praktiken. Vi vanliga svensson som inte bor nära innerstadens boutiquer har ett köpcentrum med samma gamla vanliga 2-3 butiker att välja på. Tack och lov för postorder!

Mitt råd till butikerna: skapa ett ingenmansland mellan de rosa och brungröna stridszonerna. Ni får gärna ha kvar pojk- och flickavdelningarna för min del, själv slipper jag gärna damtrosavdelningen när jag köper kläder till mig själv. Men inrätta en liten avdelning där Superman och Barbie kan mötas på tröjorna

2 kommentarer:

  1. Håller helt med dig! Har också reagerat på detta i vissa affärer. Men visst kan jag tycka att det kan underlätta för mig om inte klänningar/kjolar finns bland byxorna när jag lite stressat försöker botanisera kläder att köpa (Jag *hatar* att tillbringa tid i klädaffärer) men när det gäller tröjor och jeans så är varken jag eller barnen så känslig. Lilleman har ärvt blommiga jeans från sin kusin som han glatt haft tillsammans med hundvalpar med krona från samma källa. Men visst, jag hade väl inte köpt dem själv till honom, men om han hittat tröjan i affären så fine. Men idag så vet man ju att det inte är någon idé att leta någon annanstans än under bilden av en kille och storleken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känner igen mig i din aversion emot klädshopping.

      Jag skulle kunna tänka mig att anlita en "personal shopper". Nej, inte en sån där man går runt med och fikar och klämmer på kläder i timmar. Utan en som leder mig direkt från butiksdörren till den galge där de kläder hänger som passar mig, sätter dem i händerna på mig och drar iväg mig till kassan.

      Radera