Vad väntar ni på, kommunister?

Jag blir lite förbryllad över våra svenska kommunister.

Ta till exempel förra inläggets ämne, Farrokhzad. Om hon och hennes fans på kultursidorna nu tycker det är så häftigt med revolutionärt våld och bly i nackarna på borgarna, varför skrider de inte till verket? En anledning kan vara att de är för sent ute. Vilka är det som är borgarna idag? De samhällsbärande, de som abonnerar på makten, de som formulerar problemen och dess lösningar? Just det, sossarna. Och det var ju faktiskt inte mycket mer än tre år sedan en ung norrman gjorde slag i saken och hade ihjäl en mängd borgare i Oslo och på Utöya. Och varför bestiga Mount Everest om man inte är först?

Om ni nu vill ha ett kommunistiskt samhälle, varför inte börja här och nu? Ett vanligt sätt för oss borgare att håna kommunister är att säga att de kan väl åka till Nordkorea om de vill leva i det kommunistiska idealsamhället. Varpå kommunisten harmset svarar att Nordkorea visst inte är något kommunistiskt samhälle. Ett svar som blir lite svårare för oss att acceptera efter Pia Sundhages senaste groda. Ack, denna Pia. I Svenska Fotbollförbundets podcast "Heja Sverige" får hon frågan vilket hennes drömlandslag är (förutom Sverige...), och får svaret: Nordkorea!

Här är ett dubbelt haveri. Dels för Pia själv, men även för intervjuaren, Soran Ismail. Soran är hyllad, inte bara som komiker, utan som politiskt kunnig och engagerad mediaröst. När han intervjuar någon, och får svaret att de tycker det är käckt med ondskefulla diktaturer, och han inte ställer några följdfrågor - vad f-n håller han på med? Total journalistisk inkompetens - eller så håller han med om att Nordkorea nog är ett kul ställe. Jag undrar hur Soran hade agerat om han intervjuat en fotbollstränare som sagt att han ville träna ett lag utan en massa jämrans flator i?

Aftonbladet verkar i alla fall ha en journalist anställd. En journalist som klarar av att fortsätta ställa följdfrågor.

Vad tror ni skulle hända om Sundhage fick åka till Nordkorea som tränare? Jag gissar att hennes rättframhet och frispråkighet skulle få henne in i ett arbetsläger rätt omgående. I Nordkorea är det inte riktigt lika lätt att vägra träffa landets ledare efter en seger. Varpå vi väl får skicka Carl Bildt (eller Carl Hamilton...) för att få ut henne. När hon sedan kommer tillbaka, så misstänker jag att hennes kommunistiska polare inte kommer tro henne när hon berättar om svälten, förtrycket och armodet. Ni minns väl Kirunasvenskarna? En grupp svenskar som flyttade till Sovjet för att bygga upp arbetarnas paradis och drabbades av allehanda jävligheter. De som kom tillbaka förskjöts av sina gamla kommunistiska polare, som inte ville sluta tro på sagor.

Jag måste dock avsluta denna utvikning i Pia Sundhages åsikter med en eloge. När Soran försökte ta upp det goda hatet, hur skönt det är att sitta och hata motståndarlaget och domaren, då förstod Pia överhuvudtaget inte hur hat kunde ses som något positivt. Det budskapet kan hon gärna få föra ut lite mer, gärna till sina kommunistvänner.


Så, åter till kommunisterna. Jag tycker de borde få tummen ur. Varför vänta på världsrevolutionen, när man kan skapa sitt eget lilla kommunistiska paradis. Här i Sverige, utan att åka till Nordkorea. Varför inte börja i liten skala, gå ihop ett hundratal människor, köpa upp en fastighet och lite jord, dela lika enligt marxistiska principer, visa världen hur bra kommunismen funkar, och därmed vinna lärjungar? Det är mycket lättare att sälja in det som har en väl fungerande demo.

Men, invänder då vi från högern, har inte redan de kommunistiska kolchoserna misslyckats? Är inte den totala hungerkatastrof Mao kastade sitt folk i när han kollektiviserade jordbruket och fördelningen av mat tillräckligt bevis för misslyckandet? Är det inte redan bevisat att gemensamt ansvar innebär ingens ansvar, och att det enbart är marknadsekonomin som kan funka? Nej, det finns ju även hyfsat lyckade försök. Ta kibbutzerna i Israel, till exempel. De lever och frodas fortfarande. Så sätt igång. Starta ett kommunistiskt minisamhälle där alla har lika lön, och alla jobbar efter förmåga. Jag väntar med spänning på resultatet av experimentet. Lyckas det är jag bara glad. Förhoppningsvis innebär det att kommunisterna slutar agitera för revolution och nackskott, när de inser att de kan uppnå målen på fredlig väg. Fast då har de ju blivit sossar...

Några rader till Farrokhzads försvar

Med masochistisk envetenhet försvarar jag diverse udda figurer. Idag har turen, lite sent som vanligt, kommit till poeten Athena Farrokhzad.

För några dagar sedan begick hon ett sommarprogram. Ett program där hon talade kommunismens lov, samt spelade en Ebba Grön-cover där rader som "Ja de tål lite bly i nackarna" och "Ja, ja, ja hatar hela borgerligheten dök upp. Anmälningarna till granskningsnämnden lät inte vänta på sig. Samtidigt försvarar högerliberaler på twitter hennes rätt att spela dylik musik, de är själva uppväxta med Ebba Grön och diverse obskyr mörk metal som får våra punkgossar att låta som korgossar.

Jag själv då?

Låt mig börja med musiken. Som ung punkare lyssnade jag mest på de brittiska banden, som Sex Pistols och Clash. Sex Pistols har en del genuint upprörande texter, men vem tusan tog dem på allvar? Clash, ja där skavde det en del. Deras öppna revolutionsromantik och stöd för tokiga diktatorer med vänsterstämpel. Visst, jag lyssnade lite på Ebba Grön, men unga, trygga svenskars pubertetsuppror med texter om bly i nacken, hänga Gud osv kändes lite löjligt. Jag drogs mer till Stiff Little Fingers: några grabbar som växt upp i inbördeskrigets Belfast, och därmed hade ett uttalat pacifistiskt budskap. Texter som

"Stuff their fucking armies

 Killling isn't my idea of fun"

kändes lite mera vuxna än "ja de tål lite bly i nackarna", även för en 15-årig grabb. Fingers kommer för övrigt till Östersund 2 augusti och till Malmö 4 november.
Även Tom Robinson hängde med länge; han verkar dock tyvärr ha lagt den spruckna sångrösten på hyllan.


Är det OK att Farrokhzad får göra reklam för sin vidriga folkmördarlära (kommunismen, alltså, för er som inte läst om Gulag och det stora språnget) i Public Service? Ja, jag tycker det. Många vill göra Public Service till eterns Domusrestaurang: ett hak där allt som på något sätt sticker ut ur mittfåran har plockats bort, och allt som återstår är Oxfilé Black & White samt fläsk med löksås. Jag tycker vi ska göra tvärtom. Det är i Public Service som man kan göra allt det som man inte kan göra i de reklamkanaler som inte har råd att stöta bort folk. I med kryddor i grytan bara. Låt Gulag-förnekare tala. Men stanna inte där. Låt även förintelseförnekare, klimatförnekare, platta jorden-vurmare, islamister och pingstpastorer tala. Låt tusen blommor blomma. Det är genom att släppa fram alla möjliga dumheter och klokskaper i ett öppet samtal som vi kan få nya impulser som driver Sverige framåt. Om vi hade låst det offentliga samtalet i den konsensus som fanns på det konservativa 30-talet - var hade vi då varit idag? I diskussioner om ifall Nils Poppe är för omstörtande för att visas på TV?

Var går gränsen, då? Ja, där vill jag ta upp det postmoderna ordet "kontext". Eller sammanhang, som en vanlig människa hade uttryckt det. Och jag är rätt vanlig. Ta till exempel den gamla punk-klassikern "Belsen was a gas" av Sex Pistols. Jag har inget emot att den spelas på radion, av nostalgiska punkgummor. Men: om någon av de bakom nationell.nu har ett mysprogram i radio där de varvar utfall emot judiska världskonspirationer med den låten, eller om den dunkar från bergsprängarna i en för Palestina/mot Israel-demo, då lär även en yttrandefrihetsfundamentalist som jag leta efter avstängningsknappen. Då är vi över gränsen för uppvigling. En sjysst låt säger mer än tusen ord.


Så, vad bör vi ha på Public Service? Jag vill se långa, tråkiga debattprogram med företrädare för mer än en åsiktsinriktning. Och då menar jag inte att man bör bjuda in både miljöpartister och vänsterpartister. Nej, tänk till exempel ett debattprogram om extremism och våld, där inte bara Farrokhzad får närvara, utan även Mikael Skillt, pacifisten Mikael Grenholm, en statsvetare som inte är Ulf Bjereld, och nån expert från Säpo med papperspåse på huvudet. Eller varför inte en debatt om muslimsk extremism med Muslimska Brödraskapet, en bunt assyriska kristna, nån från Boko Haram, Åke Green, Humanisterna, Nalin Pekgul, några feministteologer från Svenska kyrkan.

Eftersom jag nyss såg Monty Python Live så lutar jag även åt att Public Service bör börja visa fotbollsmatcher mellan grekiska och tyska filosofer. Samt Beckenbauer.
Ja, vid närmare eftertanke så gör nog Public Service redan det. De debattprogram vi har idag verkar ofta vara tillställningar där man bjudit in en massa ufon som har mängder med teoretiska åsikter om Marx eller "allas lika värde", men noll koll på verkligheten vad gäller det som ska debatteras. Sen bjuds någon som faktiskt kan något med på nåder, och så ägnar resten av deltagarna programmet åt att håna denna udda fågel.

De familjepolitiska lösningarna kommer visst från vänster?

Folkpartisterna försöker mota Gudruns anstormning i Almedalen med en slogan:

"Feminism utan socialism"

Det imponerar föga på mig. Ett folkparti utan socialism? Knappast. Jag minns från min ungdom Carl Tham, mannen som försökte införa löntagarfonder. Är folkpartiet fortfarande socialister, då? Socialister hittar gärna kollektiva lösningar på problem som berör stora kollektiv. Om några enskilda hamnar i kläm så sorry, du får offra dig för kollektivet. Liberalen ger istället så många som möjligt möjlighet att själva välja hur de vill ordna sina liv. Om dessa individuella val sedan tillsammans visar sig inte vara optimalt för kollektivet så sorry kollektivet, du får hitta ett annat sätt att ordna din tillvaro optimalt än att trampa på människors fria vilja. Arnholm och Olsson är väldigt förtjusta i att hitta kollektiva lösningar som kvotering och tvångsdelning. Jag sätter dem därför mitt i socialist-fållan.

Nej, ska man hitta bra lösningar på människors livspussel så får man gå högerut, Kristdemokraterna and beyond. Eller varför inte vänsterut! Leta efter en lösning mitt i drakens håla? Det är faktiskt inte så tokigt som det låter. Hannah Lemoine, genusvetare och socialist, har bloggat om föräldraförsäkringen. Och hör och häpna: en socialist går förbi kollektivet och ser individernas svårigheter. Hon ser hur tvångsdelningen är en reform för medelklassmänniskor där båda har fasta jobb. Hon ser hur en del mödrar kommer vilja amma länge, hur en del mammor mycket väl kan behöva rejält med tid att återhämta sig efter födseln, hur en tvångsdelning ofta kan leda till att barnen får gå tillbaks till dagis efter att mammans dagar är slut.

Hennes lösning är helt klart intressant: istället för att tvångsdela de två år vi får idag, ge var förälder två år istället. Om då en familj känner att mamman (eller pappan...) bör vara hemma de där två åren innan barnet ska in på dagis, så går det. Vi får också en ny spännande välfärdsreform: bägge kan vara hemma samtidigt. Hela tiden. Känn på den, medelklass-Svensson!

Som ansvarskännande höger får jag förstås invända lite. Vi måste räkna på vad det kostar. Men jag är ju en ärkekonservativ familjevurmare, och anser därmed att familjen får kosta. Kanske vi kan dra in alla bidrag staten ger till föreningslivet istället. Eller sänka ersättningen rejält. Och jag misstänker att eventuella SD-läsare genast har ett uppslag om var vi kan ta pengar ifrån. Liksom vänsterpartisterna. Invandringen och de rika.

Sen kan man ju fundera på hurpass flexibelt den här försäkringen bör vara. Ska man kunna ge pengarna till mor- och farföräldrar? Och här är det dags att smyga in min lilla trojanska häst - man skall väl kunna ge pengarna till sin partner också, väl?


En annan tanke jag haft är om det är dags att skippa inkomstbortfallsprincipen. Idag styr försäkringsreglerna kollektivet att först få in en fot på arbetsmarknaden, ett fast jobb med bra lön, för att därmed få bra med ersättning när barnen kommer. Vilket ofta, med tanke på hur lång tid det idag tar att utbilda sig till de enklaste jobb och landa en fast anställning, kan gör att barnen kommer sent om alls. Tvåårsregeln om SGI gör att det idag är norm att barnen kommer med exakt två års mellanrum.

Staten skall inte styra på detta vis, staten skall möjliggöra individers val. Mitt förslag är att föräldrarna får ett fixt belopp per barn. Samma belopp, oberoende av om föräldrarna fortfarande går på högstadiet eller om de är EU-ministrar. På så vis minskar behovet av att pussla ihop föräldraskapet med jobbet. Beloppet kan även utgå efter barnet fyllt två år, och då användas för att betala för (nu osubventionerad) dagisvistelse, grundplåten till ett filippinskt hembiträde, eller vilken form av barnomsorg man nu vill ha. Kanske ett av de små ideella föräldrakooperativ som vänstern vurmar för?


Ytterligare ett intressant inlägg står Fanny Åström för. Japp, den Fanny. Twitters enfant terrible, som häver ur sig hur mycket hon hatar män, alla män, och hur alla män förtrycker, alltid. Men nu skriver hon ett svar på Nyheter24 till en kvinna som vill korta föräldraledigheten för att göra det lättare för mödrar att få jobb. Till min totala häpnad märker jag att jag håller med om mycket som står där. Fanny skriver att det inte hjälper de kvinnor som stannar hemma att man tar bort deras ersättning, att man istället skall se till att de får en vettig pension. Smaka på det här citatet:

"I stället för att förkorta föräldraledigheten föreslår jag att den som föder och tar hand om barn får en riklig kompensation för detta, som även ska synas i de sociala försäkringssystemen. Detta skulle innebära en konkret möjlighet att själva bestämma över sitt liv, oavsett om en lyckas i yrkeslivet eller inte. Den som lever enligt traditionella familjenormer ska inte behöva straffas för det livet igenom, även om en såklart kan önska att människor också valde annorlunda. Uppgiften för en feministisk politik bör inte vara att straffa människor för att de inte lever feministiskt nog, utan att skapa situationer som stärker möjligheten till självbestämmande."

Alltså, det ovan skulle väl lika gärna kunna vara skrivet av kristdemokraten Ebba Busch? Eller av mig. Idén att familjen skall dela på pensionspoäng fördes fram redan för flera år sedan av den numera avsuttne jämställdhetskämpen Pelle Billing. Välkommen till Jämställdhet 2.0, Fanny!


Så, för att summera: det verkar som höger och vänster emellanåt möts i extremiteterna. Inte bara i exkrementen, som när AFA och SMR pucklar på varandra, utan i konkreta politiska ställningstaganden.

Gammal är äldst

För en gammelmoderat som tröttnat på de nya moderaternas totala hållningslöshet och försvarsdemontering är det skönt att människor som Gunnar Hökmark fortfarande finns, med samma åsikter som när jag var ung.

Se honom demontera könsrasisterna i F! och MP.

Schyman - demokratins försvarare?!

Jag har mina förutfattade meningar om hur våra politiker är. Kanske ni också? Vilka åsikter man kan räkna med att få från Reinfeldt, Löfven och Åkesson. Att Ohly lär kalla mig "idiot" oavsett vilka av mina åsikter jag luftar.

Även så om Gudrun Schyman. Ärligt talat, vad kan man förvänta sig av en revolutionär kommunist som idag leder ett radikalfeministiskt parti, med krav på omskolning av män? Nog är väl hon den första att vilja inskränka yttrandefriheten för de som inte tycker som hon?

Nix. I dagens tidning kommenterar hon Sverigedemokraternas dag i Almedalen. Och hon uttalar sig med en tydlighet som skulle hedrat den renaste liberal. Gudrun tänker inte stå med vuvuzela och skandera hatramsor när Åkesson talar. Istället ska hon hålla ett eget möte, på betryggande avstånd, där hon talar om vad hon vill åstadkomma.

Så fullständigt rätt. Så ska meningsmotståndare mötas och bemötas. Jag håller antagligen med om väldigt få av Gudrun Schymans åsikter, men denna hennes inställning till demokrati och yttrandefrihet håller jag helt med om.

Jag hoppas innerligt att denna feminismens fyrbåk får lysa upp de mörka vrårna hos våra kulturredaktioner, saxofonspelare, äggkastare och gatuförnekare. Snälla ni, alla ni som vill tysta andra: gå och lyssna på Feministiskt Initiativ istället. Och råkar något av det Gudrun säger stryka er mothårs, börja då inte vråla ut ert besinningslösa hat. Fundera istället på vad ni hade velat ha för politik, och hitta en plats där ni kan ställa er upp och propagera för den.

Nästa gång jag stöter på någon vänstermupp som försvarar tystande av förhatliga åsikter tänker jag piska dem med Schyman-citat tills de ber om nåd. Tack, Gudrun!


Sen kan jag ju inte, efter denna hyllning till feminismens Margaret Thatcher, låta bli att dra fram ett citat från intervjun, vad gäller total och ensidig nedrustning av försvaret:

 "Vi måste ta steget. Vi kan inte ha våld som verktyg, varken i relationer människor emellan eller i internationella relationer"

Det här kan jag bara tolka på ett sätt. I Schymans samhälle så kommer polisen inte med våld få ingripa emot våldtäktsmän och hustrumisshandlare. Kanske dags för oss patriarker att rösta rosa i höst?