söndag 16 november 2014

Ned med hetslagarna!

Jag försöker hänga med i vad kloka tänkare i Storbritannien och USA kläcker ur sig. Det har både för- och nackdelar. Å ena sidan känner en sig lite mindervärdig, när en ser de logiska storverk de lyckas häva ur sig. Å andra sidan så lär en sig en hel del, om yttrandefrihet, identitetspolitik och andra ämnen där mycket av den svenska debatten importeras över Engelska Kanalen eller Atlanten.

Ta till exempel Kenan Malik, som yttrar sig om hat (en gammal goding från 2012): "Why hate speech should not be banned". Jag kan inte säga mycket mer än "tack" och "amen", egentligen. Men då skulle det här bli ett väldigt kort inlägg.

På den för svensk debatt högst relevanta frågan om man skall "ta debatten" eller bara tiga ihjäl vissa åsikter, säger Malik:
"There are certainly claims that are so outrageous that one would not wish to waste one’s time refuting them. If someone were to suggest that all Muslims should be tortured because they are potential terrorists, or that rape is acceptable, then clearly no rational argument will ever change their mind, or that of anyone who accepts such claims. 
Much of what we call hate speech consists, however, of claims that may be contemptible but yet are accepted by many as morally defensible. Hence I am wary of the argument that some sentiments are so immoral they can simply be condemned without being contested. First, such blanket condemnations are often a cover for the inability or unwillingness politically to challenge obnoxious sentiments. Second, in challenging obnoxious sentiments, we are not simply challenging those who spout such views; we are also challenging the potential audience for such views. Dismissing obnoxious or hateful views as not worthy of response may not be the best way of engaging with such an audience. Whether or not an obnoxious claim requires a reply depends, therefore, not simply on the nature of the claim itself, but also on the potential audience for that claim."
Det här ser jag som en klar signal till de som anser att de sitter inne på den enda, klara sanningen att de har fel. De flesta politiska ämnen har olika infallsvinklar. Din motståndare är inte nödvändigtvis Satan själv, om du nu inte råkar tillhöra spanska inkvisitionen. Både kommunister och sverigedemokrater är värda att lyssna till, och att kritisera.

Vi bör ta debatten, inte bara för att övertyga de vi debatterar med, utan även för att vi talar till alla de som lyssnar, läser och försöker bilda sig en åsikt. När vi inte för fram våra argument, så lämnar vi walkover.


På frågan om hädelselagar visavi religiösa, svarar Malik:
"It is as idiotic to imagine that one could defame religion as it is to imagine that one could defame politics or literature. Or that the Bible or the Qur’an should not be criticized or ridiculed in the same way as one might criticize or ridicule The Communist Manifesto or On the Origin of Species or Dante’s Inferno."
Det ställer jag, som religiös fundamentalist, upp på helhjärtat. Det öppna samhälle som låter ateister skratta högt och offentligt åt min tro, och doppa krucifix i piss och kalla det konst, är även det öppna samhälle som låter mig hålla på med vad jag vill på min kant. Så fort någon annans friheter naggas i kanten för att undvika att jag blir stött, så kommer min frihet att naggas i kanten för att skydda någon annans veka själ.

Malik går även in på vad vi bör göra istället för att ta till lagboken emot allt vi ogillar:
"The whole point of free speech is to create the conditions for robust debate, to be able to challenge obnoxious views. To argue for free speech but not to utilize it to challenge obnoxious, odious, and hateful views seems to me immoral. It is morally incumbent on those who argue for free speech to stand up to racism and bigotry."

Här börjar det bränna till lite. Det där med att stå upp emot rasism, det är något våra inhemska antirasister gör väldigt bra. Ibland lite för bra, jag får uppfattningen att antirasisten hittar rasism ungefär som medeltidens häxjägare hittade blåkullaresenärer. Allt är rasism.

Toklandet har ett hysteriskt roligt inlägg, "När frisyrer blir ett stort förtryckande problem". Först tror jag det är en elak satir på människor som förläst sig på postkolonial teori, vithetsmaktanalys och identitetspolitik, men till min stora sorg ser jag att det som citeras är äkta:

En ung, vit kvinna frågar i en Facebook-grupp om det är OK för henne att ha dreadlocks, eller om hon bör klippa håret kort. Hon är oroad för att det kan vara Cultural Appropriation (CA) att ha dreads. Varpå en komisk diskussion tar fart. På ena sidan har vi de identitetskulturellt bevandrade, som tydligt instruerar kvinnan om hur förkastligt det är för henne att ha dreads, och att hon förminskar och förtrycker rasifierade kulturer. Närhelst någon försöker få rätsida på diskussionen genom att undra hur någon kan bli förtryckt av att en tjej i Sverige har dreads, det är ju bara en frisyr för tusan, så pucklas de på rejält av de rättrogna som påpekar att det bör googlas och kollas privilegier. Facebook-tråden är lång, men rekommenderas för den som vill få inblick i hur diskussionerna går i sekter.


Så vart vill jag komma med det här? Jo, att jag håller med om det Malik säger ovan, att vi skall hantera obehagliga åsikter genom att öppet kritisera dem, inte förbjuda dem. Men samtidigt vill jag mana till försiktighet - vi får inte låta de värsta foliehattarna vara de som definierar vad som är obehagliga åsikter. För då står vi snart där med mössan i hand och frågar de ideologiska översteprästerna om det är förtryckande att dricka whisky gjord av japaner.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar