Dags för en human flyktingpolitik

Sydsvenskan har de senaste dagarna kört en stor reportageserie om de pojkar från Marocko som blev världskända i hela Sverige när de haffades på Malmö central och hölls fast av vakter, flydde igen, blev fast i Danmark, och flydde igen. Reportrarna har lyckats få tag på pojkarna i Stockholm. Deras livsöde verkar tämligen tragiskt. De vill åka till Kanada för att de hört att man kan få ett bra liv där, och för att på något sätt få ihop de åttatusen som den sjuka pappans operation kostar. De är inte heller ensamma, flera andra ungdomar på flykt från Marocko möter upp på den burgerbar där journalisterna träffar grabbarna.

Något som även reportrarna inser är att livet på flykt är hårt. Mat kommer inte gratis, grabbarna lever på att stjäla. Var de inte förhärdade brottslingar när de lämnade Marocko, så är de det nu.

Reportrarna märkte även att de där rasistiska SD-trollen som anmärkte på pojkens ålder hade rätt. Han säger själv under intervjun att han inte är 9 år. Vilket förvisso inte spelar någon större roll vad gäller hanteringen av honom.


Så här kan det ju fan inte få gå till, är första reaktionen. Men vad skall vi göra? Grabbarna vill inte ha asyl i Europa, det är därför de flyr så fort de blir omhändertagna. Någon har slagit i dem att Kanada, landet med avsevärt mer restriktiv flyktingpolitik än Sverige, är landet med mjölk och honung. Vi kan knappast sätta dem på reguljärflyg till Kanada, och sedan upprepa samma operation för alla landsmän som dyker upp. Om inte annat lär kanadensarna sätta dem två och två i kanadensare med var sin paddel och peka österut.


Mitt förslag på lösning är att krossa den "generösa" flyktingpolitiken, och ersätta den med en human och ekonomiskt/ekologiskt hållbar dito. I den "generösa" politiken så är det förbjudet att ta sig in i Europa; men bryter du bara mot tillräckligt många lagar så blir du välkomnad med stora famnen. Det är en vansinnig signalpolitik. Den kruka med guld som hägrar på andra sidan EU-gränsen uppmuntrar till färder i ranka båtar över Medelhavet. Den uppmuntrar till att hänga sig fast under långtradare. Den uppmuntrar till att leva som gatubarn i Stockholm. Bort det!

Att hindra flyktingarna med höga stängsel funkar inte, om vi inte är beredda att ta till rena DDR-metoder. Vi måste ta bort den där krukan med guld som lockar. Här är några förslag, vad lockar?

1. Bort med välfärden. Nej, vi behöver inte alla bli fattiga i Sverige. Det finns gott om rika människor i Marocko också, skillnaden är att där får man inte svenska socialbidrag. Så om vi låter flyktingar försörja sig själva, så lär motivationen för att ta sig till högkostnadslandet framför andra minska.
   Nja. Jag ser en del problem. Dels finns risken att många kommer hit för att söka lyckan, misslyckas och sen drar sig fram på tiggeri och stöld. Vilket ger social oro i mängder, som vi inte vill ha. Vi vill ju samtidigt ta emot riktiga flyktingar, och ge dem en dräglig standard och väg in i svenska samhället, varpå risken är stor att alla söker asyl i hopp om att Sverige tar emot alla som säger "asyl", varpå asylsystemet förblir överbelastat. Så det här förslaget lär inte räcka, ensamt.
2. Bort med informella sektorn. Den som tar sig in olovandes i landet för att leva på svartjobb eller stölder skall raskt haffas och återbördas till hemlandet. Mera Reva. Samhällets alla sektorer - polis, vård, skola - skall samverka för att illegala invandrare hittas och lagföres. Att de här pojkarna har kunnat haffas och sedan smita flera gånger om tycker jag är ett totalt misslyckande och svek. Både gentemot "ärlig skattebetalare" och gentemot pojkarna. Det här är minderåriga, som inte vet sitt eget bästa. De skall omedelbart hem till Marocko och återförenas med sin far. En far som de hade telefonnumret till, enligt reportaget. Vi kristdemokrater tror på familjen!
3. Inreseförbud. Har du illegalt tagit dig in i EU, så skall du förbjudas att återvända. Länge. Och vi har ditt fingeravtryck.
4. Arbetskraftsinvandring. Arbetskraftsinvandrare, däremot, ska välkomnas. Vem vill inte ha en marockansk nanny eller trädgårdsmästare hemma? I dagens Sverige är det här förvisso irrelevant, ingen har råd att anställa en outbildad marockan. Men låt oss införa jättelåga skatter på arbete. Då öppnas en stor, tidigare icke existerande arbetsmarknad upp för invandring. En vinstsituation för både svenskar och marockaner. Den bästa U-hjälpen är den som gästarbetare skickar hem, den når familjen och inte korrupta diktatorer. Har jag glömt nämna att vi kristdemokrater tror på familjen? På det här viset belönar vi de som är ärliga och följer lagarna!
5. Margot. Margot Wallström är duktig att få diktaturer och patriarker på fall. I alla fall tycker hon det själv. Låt oss skicka ut Margot på en turné runt i Nordafrika, för att med lämpliga doser pekpinnar läxa upp regimerna och tvinga fram förbättringar av vanligt folks levnadsförhållanden. När de har det bra hemmavid behöver de inte simma över Medelhavet efter vatten.
6. Propaganda. Vi måste satsa lite pengar på att informera folket i Marocko om vad det är de flyr till, nån flyktingsmugglare verkar ha varit lite väl kreativ i sin marknadsföring. Kanada är kallt så inihelvete och befolkat av eskimåer, älgar och folk som pratar franska. Sverige är också tämligen kallt, alla dricker sprit tills de spyr, Gudrun Schyman är folkets idol, och vi sätter in våra barn och gamla på institution. Hm - Margot kanske skulle ha med Gudrun som sidekick på sin charmturné för att ytterligare avskräcka presumtiva invandrare?
7. Asyl på plats. Jajamän, ett MP-förslag som låter riktigt vettigt - MP är nog ett av de mest underskattade partierna i landet. Det ska gå att söka asyl på svenska ambassaden i hemlandet. Därmed kan vi i lugn och ro utreda på plats, med kompetent (och billig...) inhemsk personal, medan den asylsökande bor kvar i sitt eget hem, och bereda plats för de verkligt behövande.

Nån som har bättre förslag?

Till sist: om nu någon, i och med att jag är kristdemokrat, fått för sig att ovanstående förslag på något vis är sanktionerade av min partistyrelse: glöm det. Mina åsikter är mina egna. Mycket egna.

Hur blidka Saudiarabien?

Regeringens senaste giv i den feministiska utrikespolitiken, att skicka ned en vit kränkt man (vem vet, kanske även cis) att reda ut fnurran med arabstaterna, har haft en något förvirrande effekt. Visst, Saudierna verkar ha skickat hit en ambassadör igen, vilket ju är bra om de vill ha någon som kan skälla ut Wallström öga mot öga. Handelsförbindelserna ligger däremot ännu nere. Ingen kan heller få något vettigt besked på om Wallström lagt sig på rygg och pudlat eller ej. Otydlighet är den nya utrikespolitikens signum.

Jag har några enkla förslag på hur vi kan ställa saker tillrätta:

Utlokalisera hovet till Saudiarabien. Även om jag är blålila-konservativ så är jag republikan, jag har aldrig fattat varför vi skall finansiera kungens håg till snabba bilar, fala brudar och bladvändande. Eftersom kungen nu verkar visat sig användbar i politiken, så låtom oss använda honom. Skicka honom till en patriarkal miljö med en massa stenrika gubbar som älskar kvinnor, snabba bilar, rasrena hästar, och att trampa sina undersåtar i nacken. Där lär han trivas som kamelen i öknen. Måhända ger han även de arabiska kungligheterna en mer positiv bild av Sverige än de fått av Wallström.

Utnämn Gudrun Schyman till "speciellt sändebud" på UD, med ansvar för relationerna gentemot arabvärlden. Eftersom Gudrun allmänt anses vara ett retoriskt geni, så borde det inte vara någon större utmaning för henne att charma schejkerna. Tänk vilken insats för feminismen hon skulle kunna göra i Gulfstaterna! Efter att i några års tid haft Gudrun på varje kanal ("på karavanen", "oljeborrare söker fruar", "ring så stenar vi") så faller nog även den mest hårdhjärtade patriark till föga och inrättar genusdagis och officiella fittpysseldagar, vilket skulle glädja Arabiens kvinnor. Eller så får Gudrun lite insikt i att det är en aning skillnad i patriarkatet i Sverige och i Saudiarabien, vilket skulle glädja oss svenska män.

Jimmie Åkesson, slutligen. Ingen bloggpost är komplett utan lite Jimmie Åkesson. Det har ryktats om att han är på väg ut, att han kommer avgå om några månader. För en vanlig politiker hade det inneburit förhandlingar om reträttposten. Landshövding? Chef för något statligt verk? För Åkesson är det annorlunda; han lär inte ens få ett jobb som Faktum-försäljare.

Så mitt sista förslag: utnämn Åkesson till ambassadör i Saudiarabien. För det första får han den reträttpost som väl alla politiker förtjänar efter sina år i hetluften. Och hans hetluft har varit betydligt hetare än den bänknötarna bak i riksdagsbänkarna får utstå. Men han får även lära känna Islams rätta ansikte. Ett av dess ansikten, i alla fall. Han kan lära känna de svartklädda muslimskor som inte har en tanke på att dra i någon nödbroms. Han kan på nära håll uppleva Sharia. Han kan lära sig umgås med muslimer. Saudiaraberna, å sin sida, får en möjlighet att se en ny sida av Sverige.


För att dessa personer ska få glädja sig åt dessa guldjobb, så kräver jag en sak i retur. En månad om året ska de tillbaka till Sverige, och delta i Alice Bah-Kuhnkes satsning på upplysning om Islam. De kommer ha många erfarenheter av direkta möten med Islam, som vi här uppe i Norden inte kan få.

• Carl-Gustav kan berätta för sina överklasspolare om vilket bra verktyg Islam är för de styrande klasserna i sin kamp att hålla plebejerna på sin plats.
• Gudrun kan berätta om sina erfarenheter av ett äkta Patriarkat, och styra om kvinnokampen till stöd för medsystrarna i Sveriges utanförskapsområden
• Jimmie kan berätta för de unga, manliga stödtrupperna i SD att i Saudiarabien så är det männen som styr, medan kvinnorna står vid spisen, gör som de blir tillsagda och släpper till närhelst mannen vill. Jag förutspår en omläggning av politiken...

Det kan nog bli bra, det här.

Negerbollens återkomst

Negerbollen spås nu en snar sotdöd, efter att svenska akademin avser stryka ordet från sin ordbok. Jag tvivlar. Kanske det snart är dags att damma av negerbollen igen. Och inte bara på enstaka kondis i Sjöbo.

Varför? Jo, därför att kraven på ordkänslighet och följsamhet nu börjar bita identitetsvänstern själva i skinnet. Och då är det inte lika roligt.


Mitt första exempel är från Rasmus på Rimligheten, som skriver om "Skillnaden mellan fobi, normativitet och -ism". Han väljer att exemplifiera med begreppet homofobi. Hur de som ogillar att få begreppet klistrat på sig protesterar med att de inte alls har någon psykisk sjukdom. Rasmus hävdar då att de missförstått allt, genom att jämföra med ändelsen -katt. En solkatt har inget med katter att göra, inte heller havskatt eller lussekatt. På samma sätt har ändelsen -fobi i homofobi, islamofobi, eller oikofobi inget med riktiga fobier att göra, utan är bara en ändelse som uttrycker negativa attityder och fientlighet i allmänhet.

Några snabba observationer på det:

• Rasmus har nog fel i sak. Som länkarna till de olika katt-orden visar, så är de ofta bildade just för att avsiktligt föra tanken till kattdjur. På samma sätt som olika fobi-sammansättningar är avsedda att föra tanken till att motståndaren har mentala problem och därför inte är värd att ens bemötas med argument.
• I vilket fall, så är det väl vi utsatta grupper som ska få etikettera oss själva? Och jag gillar inte att få sjukdomsdiagnoser. Ja, jag känner det som en diagnos. Och vad folk känner är väl jätteviktigt för er i vänstern?
• Han har just lyckats med ett fenomenalt försvar för negerbollen. Neger-prefixet i bakverket har, liksom -katt-suffixet, ingenting med rasförtryck i USA att göra. Ungefär vad folk i Sjöbo hävdat hela tiden.

Sen läser jag Nick Cohen om "Political correctness devours its own children". Han noterar hur vänstern nu faller offer för sin egen retorik. De som tidigare angrep samhället från en ytterposition, finner sig nu flankerade av ännu mer extrema människor. Och det svider. Som exempel pekar han på hur de anti-porr-feminister som tidigare hävdade att porr borde förbjudas eftersom det kränker kvinnor, nu angrips av radikala prostitutions- och transförespråkare som känner att de inte har sin "safe space" när deras åsikter inte unisont hyllas.


Så, får vi en tillnyktring? En gyllene tid där det är viktigare att ingripa emot orättvisor än ge dem nya, gulliga namn? En tid när det är viktigare att ingripa emot rasismen i våra utanförområden än att införa etiketten "rasifierad"?

Tyvärr tvivlar jag. Jag tror vi kommer fortsätta anse det viktigare att diskutera huruvida Saudiarabien och Kina skall kallas diktaturer eller ej, än att diskutera hur vi skall rädda deras miljontals invånare från diktaturens gissel. Istället för en rejält uppvärderad roll för lärarna, med åtföljande högre löner, så lär förstalärarna följas av "superduperlärare", med en klapp på axeln och ett fint diplom.

Och förfallet går vidare.

Vem har snott mitt universum?

Dags för en bekännelse. Jag är en Trekker. Alltsedan jag i min ungdom såg några avsnitt av originalserien, där Kirk, Spock och Dr McCoy åker runt och besöker rymdens alla damtoaletter (where no man has gone before...), så har jag varit fast. Jag har letat upp den tecknade serien, glatts åt avsnitten med The Next Generation, gäspat åt longörerna på Deep Space Nine, njutit av kapten Janeway på Voyager, och pinats av dekontaminationskammaren på Enterprise.

I ett klassiskt avsnitt av originalserien hamnar Kirk och Spock i ett alternativt universum, ett universum där deras spegelfigurer är ondskefulla. Vilket verkar illustreras av att Spocks spegelfigur får skägg:

Min första misstanke om att jag nog hamnat i mitt spegeluniversum får jag när jag ser bilder från svärmorsdrömmens Jimmie Åkesson framträdande på Skavlan:

Herrejävlar! Grabben har skägg! Någonting har hänt. Om han sen har gått till att bli ond eller god, får väl hans anhängare och hatare göra upp om.

Men det som sätter sista spiken i min världsbilds kista är en artikel jag fångar upp på nätet. Ni vet väl hur de politiska vallgravarna är grävda i invandringsfrågan? Hur omöjligt det är att ens tänka på att någon skulle våga sig ut i ingenmanslandet däremellan? Att vänstern vill ha mer invandring, och att alla som inte vill det är slemma rasister? Att högern vill ha mindre invandring, och att alla som inte vill det är världsfrånvända drömmare? Ja, förutom om det gäller arbetskraftsinvandring, där åsikterna är ombytta.

I mitt flöde hittar jag denna artikel från den brittiska politikbloggen Left Foot Forward: "The Tories have failed to crack down on illegal immigration". Som namnet kanske avslöjar, så är bloggen oberoende men klart och tydligt vänster. Vi hör alltså vänstern kritisera en högerregering för att den inte med tillräcklig kraft klämmer åt illegala invandrare. WTF?


Om jag nu bara mindes hur Kirk och Spock kom tillbaka till sitt eget universum; det räckte nog inte med att slå ihop hälarna. Jag får gå ned i källaren och rota i VHS-förrådet.

Lagt kort ligger!

"Som man bäddar får man ligga", och "har man tagit fan i båten får man ro honom iland", är två ordspråk som passar bra inom politiken.

Ett pinsamt exempel på publik inkompetens är Margot Wallströms senaste bravader. Först gör hon världens araber förbannade genom att kalla Koranen för en medeltida, ondskefull skrift. Jo, för det är ju det man gör när man kallar Saudiarabiens lagar för medeltida och ondskefulla. I många muslimska länder finns stor majoritet för att landets lagar skall baseras på sharia. Och gissa vad Saudiarabiens lagar är baserade på?

När sedan Wallström försöker pudla gör hon det så oskickligt att hon inte lugnar muslimerna, men däremot gör de förbannade som tidigare stöttade henne. Måste kännas lite surt att först stå upp för Wallströms rätt att kalla en spade för en spade, och sedan dagen därpå höra Wallström pudla och hylla diktaturen.

Det allra bästa hade varit om Wallström hade haft vett att fråga någon i diplomati kunnig person på UD innan hon öppnade munnen. Det näst bästa hade varit om hon stod vid sin synpunkt. Men att först sticka ut hakan och sedan be om ursäkt, det gagnar inget.

Det där avtalet med Saudiarabien är jag inte så upprörd över. Jag tycker det är bra att handla med alla länder i världen, inklusive apartheid-Sydafrika, Kuba, Kina och Chile. Handelsbojkotter leder bara till misär för folken, varpå ledarna kan sko sig på det bistånd som följer därav. Ni som har ett extra ont öga till handel med vissa diktaturer, får gärna förklara varför det är helt OK att handla med alla de andra hundratalet diktaturerna världen över. Jag hade också kunnat acceptera att avtalet aldrig blev av; alla förståsigpåare verkar överens om att det egentligen inte innehöll något. Men har man ingått ett avtal, så håller man det. Som alla som sett en gammal svensk pilsnerfilm vet: en karl vars handslag inte gäller är inte en karl. Gäller även kvinnliga utrikesministrar.


Moderaterna verkar också satsa hårt på att spela bort det rykte om regeringsduglighet de har haft. Minns ni decemberöverenskommelsen, DÖ? Jag ogillar "praxis-överenskommelser", hade hellre velat ha de här reglerna i lag klubbad av riksdagen. Men nu har vi överenskommelsen här, och det parti som utan vidare bryter den lär ingen lita på på årtionden. Och förtroende är viktigt i en demokrati med jämvikt mellan blocken och behov av långsiktiga överenskommelser inom vissa områden.

Nu mullrar det hos Kävlinge-moderaterna. De vill upphäva DÖ. För mig känns det som om de vill att moderaterna ska lägga sig ned och dö. Återigen: har man ingått ett avtal, så håller man detta avtal. Basta!

Väl rutet, Alice!

Häromdagen hyllade jag Alice Teodorescu och GPs nya ledarsida. Nu är det dags att hylla Alice igen.

Alice Bah-Kuhnke.

Har jag blivit stollig? Bah-Kuhnke gav jag till att börja med lite slack, för mig är det inte nödvändigtvis en black om foten att ha varit programledare på Disneyklubben, man kan vara klok även om man jobbat på public service. Vad jag kunde se hade hon lyckats rätt bra i karriären. Ett mer beprövat kort än Margot Wallström, om än utanför politiken. Sen verkade Bah-Kuhnke göra sitt bästa för att göra mig besviken, med klavertramp följt av fadäs följt av största möjliga tystnad.

Men, nu har hon gjort något bra, och då ska hon ha beröm. Expressen blir upprörda över att Alice går emot sitt eget parti, genom att förbereda hårda tag emot fildelare samtidigt som Miljöpartiets linje är raka motsatsen. Hennes förklaring är enkel och rak: hon är inte bara miljöpartist, utan även minister i en samarbetsregering.

Helt rätt, Alice. Regeringen tar sina beslut kollektivt. Och oavsett detta, så innebär samarbete kompromisser. Ena dagen lyckas man sparka saudiarabierna på kulorna, andra dagen får man bita i det sura äpplet och sätta åt fildelare. Ge och ta. Och i det givandet och tagandet så är det himla klokt att le glatt och hålla en enad front utåt. Att ryka ihop i tidningsspalterna om vilken politik som skall föras borgar inte för god stämning under regeringens förhandlingssessioner.

Kanske dags för Alice Bah-Kuhnke att hålla en kurs i samlingsregerandets svåra konst för Åsa Romson?

På dem bara, Margot!

Nu verkar vår utrikesminister, Margot Wallström, hamnat i blåsväder igen. Hon skulle hålla ett tal, innehållande lite feministisk utrikespolitik, inför Arabförbundet dit hon hade blivit inbjuden. Plötsligt stoppar Saudiarabien hennes deltagande. Varpå  statsministern river det däringa fördraget med Saudiarabien. Ok, det var försvarsministern som uttalade sig, men vi vet väl alla vem som bestämmer?

Varpå kritikstormarna tornar upp sig. Det är visst ingen ände på vilka hav av klaver Margot trampat i. Det är fel att odiplomatiskt kritisera diktaturer så hårt att de tar anstöt, det är fel att avbryta avtalet, det är fel att det inte avbröts tidigare, och så vidare.

Själv kritiserar jag gärna och ofta Margot. Jag har aldrig förstått hennes hjältestatus, och har misstänkt att den berott på att hon genom att vara borta från svensk politik inte kunnat klanta sig på hemmaplan lika flitigt som de som stannade kvar här. Ingen nämnd, ingen glömd. Dock får det vara lite rim, reson och konsekvens bakom kritiken.

Så här ser jag på det hela:

Vi skulle absolut behållit avtalet med Saudiarabien. Inte för att Saudiarabien är ett icke-diktatoriskt feministiskt föregångsland, utan av rent realpolitiska orsaker. Idag är det europeiska läget nära 30-talet: Putin har intagit Krim, och verkar ha aptit på mer. Sverige är ett litet land, beroende av goda allierade för sin säkerhet. När vi säger upp avtalet så försämrar vi relationen med USA, samt talar om för presumtiva köpare av svenska vapen att svenska avtal inget är värt. Jag hoppas att det finns goda skäl för att säga upp avtalet; om Löfven sagt upp det enbart för att någon arab muckade med Margot så tappar jag all respekt för Löfven. De sitter där de sitter för att värna svenska folkets intressen, inte sina egna egon. Och i den här frågan utgår jag från att det är Löfven som har sista ordet, och ansvaret, inte någon av hans ministrar.

Margot gjorde helt rätt som tänkte hålla ett tal fullt med patos för kvinnors (och mäns, antar jag?) rättigheter. Den gamla dåliga Palme-tiden, där vi kröp och lismade för allsköns diktatorer i tredje världen och kindpussade Fidel Castro, bör få vara död och begraven. Sverige skall tydligt tala för demokrati, frihandel, äganderätt och mänskliga rättigheter i alla sammanhang. Samt idka handel med alla som vill köpa.

Va, ska vi sälja till alla slemma diktaturer? Japp. Dock måste vi följa lagen - så bort med alla lagar som sätter gränser för vapenförsäljning. Så länge det gynnar våra realpolitiska intressen ska vi sälja. Det betyder: inga vapen till Putin, inga vapen till arabstater som kan tänkas vända dem emot Israel. Danskarna är ett gränsfall, vi vill inte de ska kräva Skåne åter. Saudiarabien, då? Ja, så länge de är "allierade gentemot terrorismen" så lär vi får sälja vapen dit. Den som undrar över varför det kan vara fördelaktigt att dansa efter USAs pipa och sälja till diktaturer kan med fördel läsa lite av vad Westerholm skrivit i ämnet.


De som betett sig riktigt korkat åt, anser jag är Saudiarabierna. De har tillbakavisat Margots kritik vad gäller mänskliga rättigheter; de anser att deras lagar följer Sharia, och att Sharia garanterar mänskliga rättigheter. Med sådana fiender behöver islamkritikerna på Avpixlat och Dispatch International inga vänner.

Alice i underlandet

Det händer en del på Göteborgs-Posten. För ett tag sedan utsågs Alice Teodorescu till ny chef för ledarredaktionen. De anställda, och landets vänstertyckare, exploderade. Skulle en pålitligt socialliberal ledarsida nu bli liberalkonservativ bara sådär?

Om vi ska börja med de anställda, så är jag faktiskt lite förvånad över att anställda så tydligt och offentligt går emot sina chefer. Från näringslivet är jag van vid att ledningen tillsätter chefer. Gillar man inte valet, så klagar man internt. Inte i pressen. Lite av klagomålen misstänker jag kan ha att göra med socialliberalens känsla av moralisk överhöghet över alla som inte är socialliberaler. Jag minns så väl hur vi moderater sågs som jordens avskum av våra borgerliga "kamrater" på 70-talet. Lite personliga schismer kan även spela in. Malin Lernfelt, en av GPs medarbetare, sågade Teodorescu rejält för några år sedan, kallade henne särartsfeminist bland annat. Varpå Teodorescu svarar Lernfelt med en volley tillbaka i ansiktet. Och nu ska Teodorescu bli chef på avdelningen. Hade kunnat bli spännande veckomöten.

Hade kunnat, ja. Det lyckades inte att bli av med Teodorescu, nu har hon hunnit börja. Och då verkar hela redaktionen rösta med fötterna.

Gert Gelotte säger upp sig några månader innan han går i pension. Som socialliberal kan han inte tänka sig att samarbeta med en liberalkonservativ chef. Det tycker jag stänker mer skit på Gelotte än på hans nya chef. Låt oss höja blicken till andra tidningar. På Sydsvenskan härskar Heidi Avellan (som jag uppfattar som Birgitta Ohlsson-feminist-liberal) med fast hand, men där finns ändå rum för konservative Mats Skogkär, och Daniel Suhonen skriver regelbundna krönikor. På DN kan Wolodarski och Kjöller dela spaltutrymme. Är månne Gelottes åsiktskorridor lite väl trång?

Malin Lernfelt sjukskriver sig, enligt egen utsago eftersom hon är utarbetad och inte orkar med bråk på jobbet. Ok, men det känns faktiskt för mig som om det är de anställda som står för bråkandet. I vilket fall får jag önska Lernfelt snar bättring. Hon har stått för det mest intressanta på GPs ledarsida hittills, även om hon också ibland plumsar igenom isen.


Vad tycker jag, då? Till att börja med att GPs ledarsida var rätt klen innan. Den mätte sig inte alls med SvD, Sydsvenskan eller DN. Den kändes snarare som ledarsidan på en landsortstidning. Med en del undantag av främst Lernfelt. Så något behövde göras.

Att de tar in en ung kvinna med utländskt påbrå utan journalistutbildning är ju lite oroväckande, ger lite clickbait-varning. Tänk tanken att det var en ung, arg kåsör från Nyheter24. Men jag gillar Teodorescu. Dels för hennes åsikters skull, som även jag ser som så robust konservativa (och därmed nära mina egna) som hennes belackare påstår. Dels för hennes frihetspatos, åsikten att vi och inte staten bestämmer över våra liv. Och även för att hon är en rak debattör som inte tar skit vänsterifrån. Om hennes åsiktskorridor är bredare än Gelottes, så kan det bli bra för GP.


Bristen på redaktionsmedlemmar, då? Ja, trots vad Expressen tror så är inte Teodorescu ensam. Där finns även en vikarie, Perlenberg, som redan lyckats åstadkomma en appell emot identitetspolitiken med hjälp av Star Treks Mr Spock som borde bli en klassiker. Samt ett upprop emot IS ondska som fått socialdemokraten Ulf Bjereld att hicka till lite. Så ledarsidan har redan tagit ett steg uppåt, kvalitetsmässigt.

Sen är det ju guldläge att rekrytera nya skribenter. Ivar Arpi, som nyss lämnade Neo, står längst upp på min önskelista. Kunde de sen övertala Sanna Rayman att flytta till Götet så är det nästan så jag börjar fundera på att prenumerera.

Vill de sen riktigt ge landets socialliberaler blodstörtning så kan de rekrytera Chang Frick. Vår kulturminister och Rättviseförmedlingen borde jubla.

Vad ska man få säga i det här landet?

Jag läste häromdagen en upprörande historia om hur en SFI-elev hade börjat förneka Förintelsen på en lektion, och blivit tillrättavisad av läraren och utvisad från lektionen. Varpå läraren blir tillrättavisad av sin "samordnare", vad det nu är. Genast flyger jag i taket. Skicka hem förintelseförnekaren omedelbart! Hylla läraren! Sparka samordnaren!

Sen gör jag som vårt statsöverhuvud och vänder blad.

Jag läser om hur studenter, vuxna människor som flyttat hemifrån, ses som barn som måste skyddas från att möta människor med andra åsikter. Hur universiteten i USA och England börjat använda begrepp som "No Platform" och "Safe Space" i syfte att begränsa yttrandefriheten. Ok, det kanske inte är det primära syftet, men det verkar bli resultatet. Lars Vilks ska inte få tala på universitet, då det kan kränka muslimer (att vi därmed skickar en tydlig signal till dikatorer att det är rätt för dem att tysta sina oppositionella tecknare glömmer vi). Debatter om abort eller HBTQ får inte förekomma, eftersom någon då kan bli kränkt. En tydlig effekt av vad vänsterbloggaren Fredrik DeBoer kallat "we are already decided", där endast vänsterns åsikter tolereras.
Återigen flyger jag i taket. Universitetens livsluft är ju den öppna debatten, där tabun ifrågasätts och ny kunskap därigenom vinns. Självfallet måste även den mest kontroversiella frågan kunna tas upp till debatt. Det är just dessa frågor som skall tas upp till debatt!


Aj då. Kommen så här långt inser jag att jag just samtidigt svarat ja och nej på samma fråga. Jag vill både tysta oliktänkande, och uppmuntra dem att tala ut. Det verkar som min princip är:

Det jag gillar ska vi prata om, det jag ogillar får ni tiga med.

En intellektuellt otillfredsställande princip. För att hitta en väg ut vänder jag mig till ännu en tänkare ifrån vänster, Kenan Malik. (För den som inte kan engelska finns en liknande artikel på danska.) Han lyckas uttrycka mina tankar om det mångkulturella samhället bättre än jag själv kan hoppas göra:

"In a homogenous society in which everyone thought in exactly the same way then the giving of offence would be nothing more than gratuitous. But in the real world where societies are plural, then it is both inevitable and important that people offend the sensibilities of others. Inevitable, because where different beliefs are deeply held, clashes are unavoidable. And we should deal with those clashes rather than suppress them. Important because any kind of social change or social progress means offending some deeply held sensibilities. The right to 'subject each others' fundamental beliefs to criticism' is the bedrock of an open, diverse society. 'If liberty means anything', as George Orwell once put it, 'it means the right to tell people what they do not want to hear'.
Ah, say the would-be censors, but should we not also ensure that minorities are not deliberately denigrated? Is it not incumbent on a civilised society to protect the powerless and the vulnerable? Indeed it is. But ask yourself this: who is it that benefits most from censorship? Not the powerless and the vulnerable but rather those that possess both the power to censor and the necessity to do so."

Kloka ord. Att han dessutom citerar George Orwell gör mig glad. Men vad betyder då detta om vi ska gå tillbaks till början och granska den förintelseförnekande SFI-eleven igen? Är det fritt fram för oemotsagd förintelseförnekelse och judehat i landets klassrum? Nej, bort det. Malik fortsätter:

"In any case, you cannot challenge bigoted ideas by banning them. You simply let the sentiments fester underground. Free speech does not mean accepting all views. It means having all views in the open so we can challenge the ones we find unconscionable. Today, though, we do the exact opposite: there are certain views we ban because they are deemed too unpalatable. But there are other views we are too frightened of challenging because we don't want to give offence to diverse cultures."

Kort sagt: vi bemöter stolliga åsikter med argument, inte med vare sig förbud eller undfallande tystnad.


Om vi nu för en tredje gång går tillbaka till det där SFI-klassrummet. Vem hade rätt, vem hade fel? Vad gäller åsikten om Förintelsen hänt eller ej, så vill jag argumentera för att den har det. Dels genom att hänvisa till de ögonvittnen jag mött, dels genom att hänvisa till respektabla uppslagsverk. Vad gäller anklagelsen om att "judarna ljuger", så anser jag att den som kastar fram en anklagelse som jag anser som så osannolik och lika fångad ur luften som "zigenarna stjäl" är skyldig att lägga fram belägg för anklagelsen.

Men situationen i klassrummet, då, som slutade med att eleven gick därifrån? Kan läraren ha gjort något fel? Ja, inte vet jag, jag var inte där. Under min egen skolgång har jag både varit med om elever som försöker kapa en lektion och driva sin käpphäst, och lärare som möter kloka elevers argument för sin sak med "nej, så är det inte" som enda motargument.


Är Förintelsen något som bör undervisas om på SFI, eller ska man prata tyst om det? Jag anser att det är lika viktigt att prata om Förintelsen som att lära ut svenska. Vadan det? Jo, titta på det kollektiv som kommer till Sverige nu. De har inte vuxit upp i svenska genusförskolor, dränkta i demokrati, jämställdhet och allas lika värde. Nej, de har vuxit upp i diktaturer där judehatets, rasismens, patriarkatets och diktaturens välsignelse har bankats i dem från späd ålder. Detta skuddar de givetvis inte av sig som resdammet från en mantel när de kommer upp på Öresundsbrons högbro. Nej, detta är det vårt ansvar att avprogrammera dem ifrån, så de kan fungera i det svenska samhället även utanför P3s och Aftonbladet Kulturs domäner.

Men vänta nu. Jag brukar ju proklamera individens rätt att ha djupt konservativa värderingar. Jag citerade just Malik om hur allsköns obehagliga åsikter skall tillåtas. Och sen börjar jag prata avprogrammering?

Japp. Jag anser att det går både att som samhälle lära ut vissa värderingar, och acceptera att alla individer inte delar dessa värderingar. När vi släpper in kollektivet "resenär från Långtbortistan" i landet, så behöver kollektivet viss upplysning om hur världen här fungerar. Tänk tanken att de är vana vid vänstertrafik. Nog sjutton är det vettigt av oss att upplysa dem om att här råder högertrafik, och vad straffen är för den som inte följer reglerna? Att de sen har full frihet att både tycka högertrafik suger, och till och med öppet propagera för en övergång till vänstertrafik, är en annan sak.

Alltså: Vår SFI-undervisning bör vara väldigt tydlig med vad svenska värderingar är vad gäller jämställdhet, aborter, yttrandefrihet, hädelse, (brist på) respekt för äldre, och så vidare. Jag misstänker det kan bli en del mothugg under lektionerna, vilket skall mötas med argument. Vem vet, det kanske finns saker det svenska samhället kan lära sig av våra invandrare? Nej, jag är inte kulturrelativist, men jag tror inte heller att vi bor i den bästa av världar.


Att avprogrammera diktaturskadade människor är dock knappast något som SFI ensamt kommer lyckas med. Det som behövs är att dessa människor får komma in som en del av det svenska samhället: jobba med svenskar, bo ibland svenskar, handla mat och fika ibland svenskar. Och här har vi problem.

Vår invandringspolitik är generös på så vis att många av de som tagit sig över dödens Medelhav och genom halva Europa får stanna i Sverige. Den är däremot mindre generös med att erbjuda möjlighet till anställning; den solidariska lönepolitiken sätter effektivt stopp för de låglönejobb som de flesta invandrare kommer i fråga för. Den är mindre generös med att erbjuda bostäder bland svenskarna; de flesta landar i utanförskapsområden rena från svenskar. Resultat? Jag läser i media om hur bostadsområden segregeras, hur fiken i Tensta har blivit kvinnobefriade mansreservat, hur sedlighetspoliser håller ordningen i Rosengård. Det som gör mig riktigt rädd är när undersökningar visar att invandrarnas barn är mer traditionella än sina föräldrar. Men där finns även ett hopp. För eftersom radikaliteten har uppstått i Sverige, så kan vi inte skylla på några mörkermän och hatpredikanter i mellanöstern.


Det är vi som skapat problemet, och därmed även vi som har både ansvaret och möjligheterna att fixa det. Mer om det någon annan gång.