Det gör gott när fördomar spricker

Jag har gnällt en del på senaste tiden över den stolliga identitetsvänstern. Hur de ständigt hittar nya ord som man inte får säga för att det kränker någon, i hopp om att ett namnbyte får verkligheten att försvinna. Hur studenter vid mitt gamla universitet vill tysta inbjudna talare.

Sen, när jag fullständigt förtvivlat över dagens vänster, så hittar jag detta: http://eustonmanifesto.org/the-euston-manifesto/. Ett vänster-manifest som tydligt står upp för demokrati och mänskliga rättigheter, och emot diktatur och förtryck. Oavsett hur väl det går förtryckaren i identitets-bingo. Ett vänster-manifest som tydligt står upp för Israels rätt att existera. Ett vänster-manifest som slår ner på den slappa antiamerikanismen. Ett vänster-manifest som går på tvärs med Olof Palmes gamla doktrin om att förtryck är (socialist-)staters inre angelägenhet. Ett manifest som tydligt framhåller kommunismens förtryck som en förbrytelse, och delar av vänsterns förringande och medlöperi för detta som en förolämpning.

Jag är själv en blålila konservativ, men känner mig frestad att lägga till mig själv längst ned på papperet, på listan av undertecknare.


Men det där var britterna. Sverige, då? Är vi övertagna av F! och Grön Ungdom? Nej då, klokvänstern finns även här. Läs till exempel Arbetaren. Även Flamman är läsvärd, även när man inte håller med. (Dock kan man här fundera lite över det där med den skuld över tidigare försyndelser som så ofta kommer upp i samband med riksdagspartiet-som-inte-får-nämnas. Flamman var tidigare partiorgan för AKP, ett på alla sätt vidrigt parti som glatt stött massmord i socialismens namn. Men vi fokuserar väl på åsikten, inte avsändaren?). Till och med Lenin-vurmaren Lindeborg börjar tröttna på att den nya revolutionen äter sina barn.

Det jag hoppas på är att vi alla börjar tröttna på de som skriker högst och kastar sand i sandlådan. Att Miljöpartiets nya identitetspolitiskt färgade kulturmanifest nu verkar bli ett 3%-partis program är glädjande (och ja, jag vet att mitt parti ligger på ännu lägre nivåer än MP idag...). Att åsiktskorridoren har breddats så pass att den som säger ett ord om icke fri invandring inte längre hamnar i samma bås som Hitler är positivt.

Då jag sitter nära Danmark, får jag till avslutning gräva lite i barndomens alkoholförhärligande reklamkampanjer, och fråga:

När smakar fri opinionsbildning och fakatabaserad argumentation bäst?