Neo är död. Länge leve Axess!

Som prenumerant på den insomnade, borgerliga tidskriften Neo fick jag som avskedspresent en prenumeration på tidskriften Axess istället. En trevlig bekantskap, med massor av intresseväckande artiklar:

• Magnus Norell sågar Mona Sahlins arbete med (mot?) våldsbejakande extremism under fotknölarna: "Det vänligaste man kan säga om dokumentet är att det förhoppningsvis inte kommer att göra någon större skada." Han tar upp hur Sahlin i sin rädsla att inte stöta sig med några inflytelse- eller väljarrika grupper så till den milda grad tunnar ut sig att det inte blir ens en spik kvar i soppan.
• Josefin Holmström pucklar på Miljöpartiet efter noter: "Lättkränktheten är direkt kulturfientlig. Det har alltid varit konstens roll att provocera och väcka anstöt."
• Erik Helmerson backar och kör över Miljöpartiet en gång till: "Kulturen blir alltmer ett bonsaiträd för politiker med nypiga fingrar och ideologiskt skärpta saxblad. Snipp snipp, en felaktig formulering här, en skev genusfördelning där, här var det fel hudfärgsnyanser, här var det kanske lite väl heteronomrativt. Snipp snipp."
• Sen träder miljöpartisten (!) Josefin Utas fram och skriver om hur våra makthavare gått över från att lyssna till att informera; hur ytan börjar bli viktigare än innehållet.

En härlig blandning, alltså. Allt sammanvävt med en massa artiklar om kultur: målare, författare och andra konstiga människor och deras konstiga verk. Saker jag får läsa om när jag får lite tid över. Saker jag gärna hade velat läsa på dagstidningarnas kultursidor, i stället för de identitetspolitiska litanior som trycks för att informera oss undersåtar.

Sån tur att jag tagit ordentligt med ledigt i jul - då får jag tid att läsa ordentligt.