Det är fart på skoldebatten

Många ledarsidor har aktiverat sig i skolfrågor. GP har skrivit en hel del om PISA. Idag ger sig Mats Skogkär på Sydsvenskan in i leken: Kräv din rätt. Det är din skolplikt.

Skogkär noterar att staten och dess myndigheter har definierat en mängd rättigheter som eleven i teorin skall ha, men väldigt få skyldigheter. Om eleven är lat, är det skolans ansvar att få fart på eleven.

"Ett synsätt som lägger ansvar på eleverna står inte bara i strid med skollagen, det leder heller inte till förbättrade resultat i den svenska skolan, mästrade avdelningschefen.
Med tanke på hur svenska elever rasat i kunskapsmätningar som Pisa de senaste åren, hade kanske en något större ödmjukhet varit på sin plats."

 Skogkär är inte glad. Nog sjutton borde väl elever, så som det var förr i tiden, ha lite eget ansvar?

Jag anser att det är bra att ansvaret hamnar på skolan. Dagens låt-gå-skola släpper alltför lätt den late, omotiverade, överintelligenta och därmed uttråkade, eller sjuka eleven vind för våg. Klarar de inte undervisningen? Ingen ko på isen, vi ger dem ett E och släpper vidare dem till nästa stadium. Till sist sitter ungarna på universitetet och kan inte formulera en enkel mening i skrift. Istället vill jag att skolan skall vara ansvarig för att tydliga krav ställs på eleverna (och här möts visst jag och Skogkär). Skolan skall även ansvara för att möjlighet att lära sig finns - där brister många svenska skolor idag. Liksom du idag kan stämma den högskola som tar betalt för en undermålig utbildning, skall du kunna stämma skiten ur den grundskola som ger en undermålig utbildning för dina skattepengar.

Skogkär pekar också på den stora skillnaden mellan de vackra planer staten skissar upp, och de rättigheter som ges i skollagen, gentemot vad som gäller i verkligheten på enskilda skolor. Där håller jag helt med honom. Skollagen säger att varje elev skall ges möjlighet att utvecklas efter sin förmåga, och undervisas på ett sätt som passar den eleven. I verkligheten har vi en enhetsskola där alla, oavsett intelligens och motivation, sitter i samma klassrum. Lärare får inte säga till elever, och har minimalt stöd av rektor. "Utvecklas efter sin förmåga" översätts normalt till "får han bara E så är allt bra".

Låt mig ta en personlig anekdot: min yngste son fungerar, efter hjärntumör och behandling för densamma, som klassens kanariefågel. När det är stökigt i klassrummet drabbas alla barn, blir tröttare och får svårare att lära sig - men det är min grabb som somnar efter första lektionen och får vara hemma en dag därefter. En situation som den lokala skolan inte orkade åtgärda genom att få det tystare i klassrummet, utan istället tänkte åtgärda med att hålla honom borta från undervisningen eftersom han var så pass långt före sina kamrater att han skulle få godkänt utan att närvara.

"Men så blir det kanske när de som så generöst delar ut rättigheter – riksdag och regering – lämnar åt andra – kommunerna – att uppfylla löftena. Också ett skäl att förstatliga skolan så att ansvaret för utförandet hamnar där kraven ställs."

Som ni ser av citatet ovan vill Skogkär att staten skall ta över igen. Staten ska få äta sin egen hundmat, drabbas av sina egna beslut. Jag förstår varför, men jag tror inte att det som första åtgärd kommer hjälpa. Staten är idag en del av problemet. Läroplaner och betygssystem bestäms av staten. Statligt anställda pedagogikforskare på våra statliga lärarhögskolor indoktrinerar våra lärarstudenter med felaktig information.

Det vi behöver först, är disciplin. Lite av dessa män:

 Eller varför inte en kvinna, så vi karlar får något att fästa ögonen på också?

Oavsett vilket, så är det disciplin vi behöver först och främst. Låt mig befästa det med en anekdot från grabbens nya skola. Det är en sån där internationell skola, med undervisning på engelska. Där råder hård disciplin. Det är tyst när läraren talar, och mobilförbud hela dagen är en självklarhet. Vad tror ni händer om någon kallar en klasskompis för hora?

Just det, snabbtransport till rektorn. Och rektorn vill inte barnen träffa mer än en gång.

Hur kan skolan vara så disciplinerad? Jag tror flera faktorer samverkar. Eftersom det är en internationell skola är de flesta lärarna utlänningar, oförstörda av svensk lärarhögskola, flum och snällism, vana vid sitt hemlands skolmiljö. Detsamma gäller eleverna. Men vänta nu, invänder ni - det är ju i de invandrartäta förorterna som vi har mest problem med kaotiska skolmiljöer? Jodå. Enligt samma princip som när svenska ungdomar kommer utomlands på charterresa och fullständigt super ned sig i första mötet med tillgänglig alkohol. Invandrarungdomar är vana vid fasta regler hemifrån, och kommer fortsätta hålla sig till det när de möts av en tydlig förväntan att det är fast disciplin som råder. När de däremot möts av den svenska luddiga snällheten, där det är kränkande att säga till, går de bananas. Bara för att de kan.

I den disciplinerade miljön klarar grabben det som inte gick i svensk skola: att hänga med i undervisningen hela dagen, och därefter göra sina läxor. Inga kollapser på dagens första lektion. Det behövdes inga kuratorer, hjälplärare eller centralstimulerande droger. Allt som behövdes var att läraren förväntar sig att klassen håller käften när läraren talar.


Så visst, förstatliga gärna skolan igen. Men innan dess, se till att staten klarar av de åtaganden den har idag. Att skapa en skolforskning som bygger på vetenskap istället för postmodernt trams. Att skapa en vass lärarutbildning som skickar ut ämneskompetenta auktoriteter till skolorna. Att se till att kontrollinstanserna har tummen i ögat på både kommunala och fria skolor.