Ni missade väl inte intervjun med Bah-Kuhnke häromdagen? Hon verkade ha noll koll på det där med återvändande islamistiska mördare. Jag undrar varför.
Kan det bero på sällskapet?
Eller kan det vara så att hon umgåtts lite för mycket med före detta
partikamraten Mehmet "meme" Kaplan?
I vart fall, så introducerar Bah-Kuhnke ett nytt, spännande sätt att se på det där med framgång och mätning av densamma. Umeå och Göteborg ses av henne som framstående inom avprogrammeringen av jihadister - trots att städerna själva påpekar att de ännu inte kunnat hantera en enda jihadist, på grund av den fullkomligt frånvarande samordning (tack för det, Mona Sahlin!) som gör att ingen talar om för kommunerna när galna mördare kommer hem.
Alltså: måttet på framgång idag är att man ingenting gjort. För då har man ju inte gjort något fel. Och eftersom det går åt helvete med det mesta nuförtiden, kommer man därmed först i ledet. Som den där stackarn som anmäler sig som frivillig i lumpen genom att alla andra tar ett steg bakåt.
Det här måttet kan vi glädja oss åt på många andra håll.
I Lund har vi landets mest framgångsrika anti-mobbningsprogram. Vi låter våldtäktsmännen gå kvar i skolan, utan att göra något. Fast tyvärr har ju en oförstående omvärld gjort att vi fick backa på det.
Bostadspolitiken, där inga strån lagts i kors de senaste decennierna, är en strålande framgång.
Fram tills nu har migrationsverkets brist på utredningar och åldersbestämningar varit en dundrande succé. Vi får väl hoppas att våra aktivistbyråkrater stoppar testerna.
Låt oss dock inte döma vår demokratiminister för hårt. Jag har hört ryktas att häromveckan, när kollegan Ygeman gnällde över att hans rikspolischef inte ville genomdriva sossarnas nya hårda batongpolitik, Bah-Kuhnke lovade att höra sig för med lite gamla kontakter från sitt tidigare arbetsliv. Och det gav resultat!
Snart har vi Sveriges nye brottsbekämpare på plats:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar