En vända till om tolerans

Jag har länge drivit tesen att svenskar överlag är tämligen intoleranta. Särskilt de som gärna pratar om sin tolerans och att de gillar olika. Det betyder ofta att de tolererar alla som är som de själva, gillar alla som gillar samma saker som de själva, och gärna tar till polisens batonger för att tvinga övriga att rätta sig i ledet.

Döm om min glädje när jag ser kloka debattörer hamna i samma spår.

Lars Anders Johansson skriver i Jönköpings-posten om hur "Liberaler försvarar frihet när det passar dem".

"Att liberaler främst förekommer i urbana miljöer tycks ha gjort dem blinda för att alla inte delar, eller vill dela, deras livsstil. Bland en särskilt högljudd grupp liberaler tycks det rentav vara så att den egna livsföringen betraktas som så högstående att andra med avvikande uppfattningar ska tvingas in i samma banor med hjälp av ekonomiska och politiska styrmedel."

I Realtid.se undrar Markus Uvell: "Vad hände med olikheten?"

"Att ett parti som kallar sig Liberalerna så obekymrat framställer kulturella och religiösa skillnader som ett problem att lösa är beklämmande."

Riktigt förlösande blir det dock inte förrän jag stöter på Fnordspotting: "Om konservatismen och den progressiva påbudslibertianismen". Som konservativ vill jag utbrista: "ja, just så där är libertinerna - förlåt, libertianerna." Låtsas-libertianerna, i alla fall. Jag tänker inte citera - läs rubbet.


Min bakgrund som Bohman-moderat, blandat med en rejäl dos religiös extremism, gör att jag blir misstänksam emot social ingenjörskonst och konformism. Jag anser att det är fritt fram för små obskyra sekter att försöka stöpa alla sina medlemmar i en och samma mall. Att staten gör sammalunda är däremot inte invändningsfritt. Vi har (om än ibland med viss svårighet) möjlighet att gå ur en sekt. Att gå ut ur staten är inte lika lätt, försåvitt vi inte vill bli landsflyktiga.

Detta kommer innebära, kära läsare, att ni emellanåt ser mig vifta febrilt emot väderkvarnar. Jag kommer försvara islamisters rätt att vara islamister, både innanför hemmets låsta dörr och ute på torget. Jag kommer försvara både abortmotståndares och abortvänners rätt att agitera för en ändrad abortlagstiftning. Jag kommer försvara kvinnoprästmotståndares och kvinnors rätt att vara präster. Jag kommer stå upp emot rop om revolutionära marxistiska organisationers förbjudande.

Varför? Två anledningar. Dels för att jag anser att det är moraliskt rätt. Dels för att jag är rädd att när som helst kommer de ge sig på mig. Bäst att stämma bästervetarna i bäcken.


"Anything goes" i samhället, alltså? Nej. Även jag har gränser. Som någon påpekat innan, vi vill inte ha änkebränning i Sverige, eller balkongdykare. Moralpoliser som förminskar sina medmänniskor är lika otrevliga i förorten som i folkpartiets riksdagsgrupp. Även om jag tycker vi bör låta de islamister vi släppt in i landet få vara islamister ("låt Achmed vara Achmed"), tycker jag också att det är en riktigt dålig idé att släppa in fler islamister och samla dem alla i ett ghetto - bara för att man tolererar att grannen bränner löv på hösten behöver man inte tutta på sitt eget hus.

Men, som huvudinriktning: vi behöver bli mer toleranta i Sverige, inte mindre.