En nazists bekännelser

Japp, visst är jag nazist. Språknazist. Till skillnad från de äkta nazisterna har vi språknazister inte något altare i källaren där vi hyllar Adolf Hitler; vi nöjer oss med att ha SAOL och språknämndens skrivregler i en lätt åtkomlig bokhylla.

Häromdagen kom bloggaren bakom iotakt.se, herr Antonsson, också ut som språknazist. Han skrev ett inlägg om vikten att kunna skilja på de och dem. Till min förtjusning ser jag att Antonsson, liksom jag, använder "de som" och inte "dem som". Härligt! Dock tycker jag att hans förklaring till varför det heter som det ska heta, att man skall kunna byta ut "de" mot "vi", är otillräcklig. En förklaring skall ha mängder med participer och divertiklar och andra grammatiska termer i sig. Förvisso går jag själv mest på känsla, vad som låter vackert, men vi nassar är inte kända för att vara konsekventa. Vi stammar ju trots allt ur en rörelse som siktade på att skapa ett tusenårigt rike fyllt av blonda, högresta arier och samtidigt använde en man som såg ut ungefär så här som frontfigur:

Låt mig trots det lämna känslopjunket bakom mig, och likt Annie Lööf gå framåt, framåt till Tekniska Nomenklaturcentralens knastertorra skrivregler. Här ska ni få, ni som skriver "dem som". Så här står det i paragrafen om pronomina, nummer 120:

"Enligt grammatisk tradition får pronomenet de objektsformen dem om det föregås av en preposition."

Neeej! Har jag och Antonsson fel? Anfäkta och anamma! Sötvattenspirater! Krabbtaskare!

Nej, vi har inte fel. Det är som på svenskt dagis och i postmodern teoribildning: alla har rätt! Även formen "de som" godtas nuförtiden av både Svenska Språknämnden (Språkrådet, nuförtiden) och TNC. Vi är alltså friska och frejdiga normbrytare, banandes nya vägar i grammatikens bambusnår.

Varför detta, då? Jo, först finns det ett antal vändningar som alltid skall ha de, nämligen de där de följs av ett substantiv eller substantiverat adjektiv:

• Jag tycker de ledarskribenter som inte delar mina åsikter är hatpredikanter.
• Åsikterna hos de bästa som jag läser brukar ligga till höger på skalan.

Tar man bort ledarskribenter eller bästa, så går det att använda vilket som. Här finns också anledningen till varför experterna nuförtiden tillåter "de som" - det är lätt att tänka sig ett underförstått substantiv emellan de och som, även när det inte är närvarande.

Det är svårt att vara språknazist. Just som en tror sig ha fått tag på ett saftigt misstag att sätta tänderna i, visar grammatikboken på att så har man kunnat säga sedan 1700-talet, det är bara mindre vanligt. Och vi gamla konservativa gubbar kan ju inte protestera mot arkaiska vändningar.

Som tur är kan vi fortfarande sitta på ljugarbänken och se ner på de som använder dem för subjektet. Och mopsar några ungtuppar upp sig börjar vi haspla ur oss ramsor om tyska ackusativ- och dativstyrande prepositioner.

Dags för val

Att valrörelsen har börjat har ni väl inte missat? Det verkar bli en ovanligt ful sådan, med anklagelser om Rysslands-inblandning och fejknyheter till höger och vänster.  Vad skall vi rösta på, då? Ett sätt att avgöra det är att se vem som lovar ge just mig mer pengar i plånboken (givetvis betalt med ett initialt uttag ur just min plånbok, då pengar fortfarande inte växer på träd), eller vem som ser trevligast ut i partiledardebatten på TV. Eller så kan vi titta på de stora ödesfrågor som ligger framför oss.

Grundlagen

Ledarsidorna.se har varnat högt och tydligt för den kommande grundlagsförändringen. Bakgrunden är att Sverige har, sedan långt tillbaka, en långtgående offentlighetsprincip. Du och jag kan gå och hämta ut protokoll från domar. Det våra politiker är oroade av är företag som Lexbase, som samlar på sig dessa protokoll och sedan gör dem lätt sökbara och tillgängliga över nätet. När någonting händer i vår närhet, är vi medborgare inte längre begränsade till vad som skrivs i pressen, utan kan raskt ge oss ut på Flashback eller liknande ställen. Något som jag utnyttjade härom månaden, när en bomb sprängdes vid en villa i byn. Raskt kunde jag få reda på att ägaren till villan är en dömd brottsling som därmed kan antas vara mål för någon härsken kumpan, och därmed ingen risk för att någon vettvilling skall ge sig på mitt hus.

Sådant här vill nu regeringen stoppa. Vad säger jag, regeringen? Även alliansen är med på tåget. Moderaterna, som brukade vara de första att varna för att staten får för mycket makt, har nu släppt en av sina konservativa paradfrågor.

Vilka är emot? I riksdagen, endast Sverigedemokraterna. Utanför riksdagen, Medborgerlig Samling. Japp, jag tänker i analysen ta med ett parti utanför riksdagen. Kan SVT ständigt ha med F! i sina analyser, så kan väl jag ta med ett annat litet irrelevant pytte-parti. Ett mycket vettigare parti också.

Google

Via Anybody nås jag av nyheten att regeringen kämpar hårt för att få Google att filtrera sina sökningar. Vad säger jag, regeringen? Återigen verkar Moderaterna stå på helt fel sida. De anstränger sig verkligen för att få mig att rösta på något nytt.

Att staten påverkar Internet är livsfarligt. Minns ni när Laila Freivalds fick Sverigedemokraternas hemsida nedstängd i samband med en Muhammed-tävling? Hon fick avgå. Dags för S och M att göra sammalunda. Det skall vara fritt fram med sådana här teckningar:

Det verkar som Google går Sverige, liksom Kina, tillmötes och kommer tillhandahålla en svensk, värdegrundscertifierad variant av algoritmerna framöver. En enkel åtgärd från vår sida är att sluta använda Google. Själv kör jag DuckDuckGo sedan några år tillbaka.

Jag vill rösta på ett parti som ser Google, Facebook och Youtube som allmännyttig infrastruktur, ungefär som gamla postverket. Ett parti som kommer påverka företagen att inte stänga av och stänga ned, ett parti som står på medborgarens sida, ett parti som kommer verka för att sådana okynnesanmälningar som drabbat till exempel ledarsidorna.se, Heberlein, Sanandaji och Janouch inte skall få någon effekt framöver - förutom ett ilsket mail till okynnesanmälarna. Någon som känner till ett parti med den inriktningen?

Den krackelerande förvaltningen

Transportstyrelsen är skandalen som aldrig vill dö. Vår regering, som avskyr vinster i välfärden, har betalat privata företag för att sprida statshemligheter österut. Att inte halva regeringen fått egen svit på Långholmen är obegripligt. Alliansen har inte gjort några större försök att komma till botten med härvan.

Dags för nya kvastar!

Korruptionen

Göteborgsandan är ett extremt uttryck för politikers och tjänstemäns sammansmältning. Att stadens politiker inte röstas bort omgående är en hård dom över göteborgarnas intelligens och demokratin som styrelseform.

Även i resten av riket är korruptionen på utbredande. Sossarna har sedan decennier förstört våra departement genom korrupt utnämning av politiska polare. Nu förstör de även utredningsinstitutet, genom att utnämna inkompetenta politiker till utredare. Moderaterna lovade inför valet 2010 att avskaffa detta ofog, men har nu fingrarna nästan lika djupt ned i syltburken som sossarna.

Skolan

Svensk skola har fallit raskt utför de senaste decennierna. Fokus är på värdegrundsförmedlande och förvaring, inte på kunskapsinlärning. Även om alliansen talar om kunskap, ordning och reda så är det inte så mycket verkstad. De senaste flummiga kunskapskraven kom till under Björklunds regim.

MED talar vackert om differentiering, lärlingsutbildning, doktorerade lektorer, betyg och examinationer.

SD säger inte mycket om skolan. En positiv punkt är dock att det är familjen som skall fostra barnen och ge dem värderingar, inte skolan.

Invandringen

Ja, ni vet nog redan vad jag tycker. Jag är globalist, och älskar mångkultur och nya influenser. Från Boris Benulics facebooksida drar jag dock en lärdom - av Lenin(!): 

”… det finns ingen abstrakt sanning, sanningen är alltid konkret.”

När principer och teorier bryts mot verkligheten, är det alltid verkligheten som vinner. Och verkligheten idag är att Lars Vilks är fånge i sitt eget land. Verkligheten idag är att ingen tidningsredaktion skulle våga publicera en Muhammedbild, då de inte vill få halsarna avskurna. Verkligheten är att kvinnor i förorten som flytt hit råkar på samma sorts moralpoliser som i Iran. I det läget, hur positiv jag än är till budskapet i Islam, hur vackert jag än tycker ett böneutrop är (på nätet, inte i närheten av mitt eget hus...) , så är svaret på frågan "När kan Sverige släppa in fler muslimer" inte "Hvergang", utan "Det är dags att vända på trafiken".

Både sossar och alliansen blev lite bleka och kranka av eftertänksamhet efter 2015, när Migrationsverket överflödade och kollapsade. Dock verkar de tycka att den invandring som var decennierna innan, och som är de volymer som lett till dagens stök och ordningsnormsutmaningar, är ganska så okej. Jag har i alla fall inte hört Löfvens mantra "det är inte okej" i den här frågan, och Kristersson verkar inte bekymrad.

Både SD och MED har varit tydliga med var de står.

Vad ska vi rösta på, då?

Vänstern?

Knappast mitt val. De hamnar konstant på fel sida i frågorna ovan.

Alliansen?

Visst hade det varit trevligt att kunna fortsätta alliansrösta som innan. Flera saker talar dock emot:

• Moderaterna vill nu ändra grundlagen och få Internetföretagen att godtyckligt censurera och filtrera. Helt uppåt väggarna.
• Man vet inte vad man får. Blir det Ulf Kristerssons eller Annie Lööfs invandringspolitik - och vet vi egentligen vad Kristersson vill? Moderaterna har en lite trist historik i att göra vadhelst dagsopinionen önskar.

Medborgerlig Samling?

Partiprogrammet är bra. Fattas bara, då de knyckt det ur Gösta Bohmans byrålåda. Synd bara att de inte fick med några skrivningar om upphävande av förbud mot Moraknivar. De verkar, till skillnad från identitetsvänstern, inte vilja utrota konservatism.

Mot MED talar att de är ett nytt och litet parti, inte ens med i riksdagen. Där kommer finnas en rejäl mängd oprövade ledamoter, som kan visa sig vara riktiga klantskallar. Mot detta får vi dock väga att i de etablerade partierna finns en hel del ledamoter som redan har bevisat sig vara klantskallar.

Sverigedemokraterna?

SD hamnar rätt i många av de avgörande frågorna: de är emot grundlagsändringar, de vill pausa invandringen. Dock finns orosmoln. Jag tror inte att SD är en bundsförvant i min strävan att minska statens åtaganden; tvärtom älskar SD att värna folkhemmets bidragsnivåer, i alla fall för pursvenskar. Jag har också en svag misstanke om att SD, ifall de kom till makten, precis som alliansen skulle falla för frestelsen att doppa slevarna i den allomfattande statens köttgrytor.

Sen är jag lite purken på SD. De har just petat politikbloggarens bäste vän från riksdagslistan:

Kent Ekeroth. Skånes store son. Mannen vars järnrör, helrör och talrör gett oss mer rubriker än resten av SD tillsammans. Han är nu ersatt av Jonas Andersson, en norrlänning, som sin landsändas vana trogen antagligen inte kommer yttra mer än två ord hela mandatperioden, varav ett på inandning:

Alltså, så där får man inte behandla oss humorister. Vi har svårt nog att hålla upp humöret nu när verkligheten hela tiden överträffar vad vi än diktar upp. Att Stefan Löfven skulle krama om kompisen Trump i Vita Huset och gnälla på att Moderaterna är för flyktingvänliga - vem skulle kunnat tro det? Till SDs försvar får dock nämnas att Jonas Andersson verkar ha en riktigt trevlig valplattform, som avslöjar honom som en konservativ med hjärta och hjärna.

Så vad väljer jag, då?

Ärligt talat, jag vet inte. Det är nog dags att ringa en kompis. Hjälp mig. Det är så illa att jag börjar fundera på Kalle Anka-partiet. Med Joakim von Anka som finansminister, Farmor Anka som jordbruksminister, Oppfinnar-Jocke som industriminister och Kalle och Knattarna som UD:s ständiga sändebud till Långtbortistan och Kafkanistan finns en chans att landet kommer på fötter. Sen har de ju också en polischefskandidat som till och med slår Dan Eliasson på fingrarna:

Skolan och de opassande

Svensk ekonomi går som tåget, har vi hört. Inte så smickrande i och för sig. Jag tar emellanåt tåget från Lund till Göteborg för att gå på möten på företagets huvudkontor, och råkar rätt ofta ut för att jag inte kommer fram förrän mötet är avslutat.

Vi har råd, har vi hört. Samtidigt drar det allmänna in pengar där det allmänna kan dra in pengar. Läs till exempel vad Anybody skriver om den personliga assistansen. Artiklar om fattigpensionärer är inte svåra att hitta. Skolorna svämmar inte över av pengar direkt.


Hör och häpna, häromdagen hade Sydsvenskan ett bra reportage. De beskriver hur barn med autism, ADHD och andra diagnoser hamnar i kläm:

• Melvin, 10 år, har autism. I den stora 30-eleversklassen satt han mest för sig själv i ett rum. När skolan skapade en grupp för liknande barn gick det bra. Eftersom skolan såg att barnen klarade sig bra, fick de återvända till sina klasser, varpå det gick åt helvete igen. Melvin vägrar gå i skolan.
• Joel klarade sig i grundskolan, tack vare bra stöd i skolan. Förvisso inte friktionsfritt, föräldrarna fick engagera sig flitigt, och det gick upp och ned. Det gick, dock. På gymnasiet fick han inte samma stöd, så nu sitter han hemma och vill inte gå till gymnasiet.
• Gustav fick mycket stöd från skolan, som gjorde att han länge kunde gå kvar i sin klass. Till sist gick det dock inte, det var för stökig miljö. Nu går han på en speciell resursskola långt från hemmet. Där går det bättre. Betygen har klättrat från E och F till normala nivåer.

Till detta kan jag lägga en egen anekdot:

• Min son fick en hjärntumör. Under det år han utstod operation, strålning och cellgifter kom inte mycket stöd från skolan, några lektioner här och där - lejonparten av undervisningen fick tas på sjukhusskolan. Väl tillbaka i klassrummet, med över 30 elever, gick det raskt åt fel håll. Han kunde bli utmattad efter tio minuter, somna i bilen på vägen hem, och frånvaron var stor. Åtgärderna från skolan uppfattade vi mest som kosmetiska, ständigt undvikande det verkliga problemet. Till slut ville skolan ha anpassad skolgång (det vill säga, mindre undervisning) i kärnämnena. Varpå vi bytte till en skola med små klasser, disciplin och hårda krav på prestation - och helt plötsligt kunde grabben fungera nästan som vanligt.

Sensmoralen? Att allting är relativt. Är det barnen som inte passar i skolmiljön, eller skolmiljön som är dåligt anpassad till barnen? Hårklyverier, kan tänkas - men det är lättare att ändra på skolmiljön än på barnen. I artikeln hänvisas till de senaste årens modeord: inkludering. Alla barn ska gå tillsammans, och lära sig samma saker. Resultatet blir detsamma som när socialismen skall utjämna inkomstklyftorna: istället för att alla ska ges möjlighet att lära sig lika mycket, kommer vi få lära oss lika lite. Det är ingen bra idé för "normala" barn, då det redan där finns en stor spännvidd i vad man kan och vad man tål. För sjuka eller handikappade barn blir det etter värre.

Varför är inkludering så populärt, då? 

• Dels ser jag socialismens bockfot trampa fram i takt bland pedagogerna. Alla barn är lika, från början, blanka griffeltavlor som kan fyllas med samma värdegrund i samma sakta mak. 
• Dels ser jag pengabristens kranka blekhet torna upp sig i våra kommuner. Staten är väldigt duktig på att lova en massa fina rättigheter om individuell undervisning i läroplaner och styrdokument, men mindre kapabel att hosta upp de slantar det kostar. Vilket gör det attraktivt, och ibland ekonomiskt nödvändigt, för en rektor att skyffla in alla barn i ett rum, blunda för att det går åt skogen för en del, och vänta tills nästa skolstadium ärver dina problem.

Min patentmedicin är den vanliga, ni har hört den förr:

1. Ordning och reda, först och sist.
2. Differentiering. Bråkstakar i OBS-klass, specialbegåvningar i elitklasser, tidiga lärlingsutbildningar till de som är praktiskt sinnade.
3. Fria skolor. Låt den skola som inte är övertygad om den svenska läroplanens värdegrunds välsignelse pröva sin egen metod. Då kan vi föräldrar välja vad vi tror passar för våra barn.

Den där sista punkten kan diskuteras. För mig som bor i tätbefolkade sydvästra Skåne är det lätt att kunna välja mellan dussintalet skolor på ett par mils avstånd. Eventuella läsare i Norrland undrar nog vilket parallellt universum jag lever i - min fördom om Norrland är att där är det, efter att kommunerna lade ned alla byskolor under utflyttningens tid, fem mil till närmsta skola, som drivs av en sossekommun, och sedan ytterligare femton mil till nästa skola, som också drivs av en sossekommun. Noll valfrihet, alltså.

Vi får också fundera på hur långt ifrån den svenska värdegrunden vi skall tillåta en skola att gå. Katolska och judiska religiösa skolor finner jag rätt okontroversiellt, det har funkat bra i decennier. Skulle vi acceptera en skola som öppet lär barnen om socialismens välsignelser (till skillnad mot alla dagens skolor som gör samma sak, men utan att säga något om det...)? En skola som låter barnen förstöra kropparna med elitidrott? Och, frågan vi alla väntat på: skulle vi acceptera en skola som lär ut att Koranen har rätt i allt? Som gammelkonservativ ser jag mycket positivt med en islamisk skola. I österland har de respekt för äldre, och jag tvivlar på att barn i Syrien får skrika hora åt sina lärare utan att erfara minst ett rejält kok stryk. Lär de små parvlarna sig läsa Koranen, så ligger de steget före många av sina vänner i den kommunala skolan: de har faktiskt lärt sig läsa. Begrepp som "elevdemokrati" och "trans-certifiering" hörs antagligen sällan på de muselmanska lärarkonferenserna. Å andra sidan kan vi inte ha en skola som lär ut att hedersvåld är bra, att Muhammed-tecknare skall avrättas, och så vidare. Gränser måste dras, och det är våra politiker sällan särskilt duktiga på. I värsta fall lierar de sig med fienden: