Genusbotten

Danger, Will Robinson, danger. Stereotypical gender roles approaching!

Just som jag trodde ha rett ut det där med aprilskämt för mig själv, så slår ett par muppar från Avpixlats kommentarsfält till och försöker lura i mig, några dagar efter första april till och med, att deras favorithatobjekt, DN, låter en bot läsa igenom journalisternas texter för att komma med förmaningar när de avviker från genusteorins smala 50/50-väg. Och så visar det sig att det är inget aprilskämt från oss i Internets slaskrännor, utan dagsens sanning. Att ha korrekturläsare som förklarar för journalisterna när de skall använda de och när de skall använda dem, det är mossigt och förlegat, men statistik på hur många män respektive kvinnor som nämnts i artiklarna, det är normbrytande och modernt.

Det blir livligt på den konservativa sidan av Twitter och Facebook. Förvisso inte lika många memes som för broschyren om barnbrudar, men gott om satir, fnitter och förtörnelse.

Vänsterifrån möts detta av stort oförstående, till exempel i Sydsvenskan i form av Reinfeldts gamla talskrivare, Moa Berglöf. Berglöf börjar med att ställa upp ett par alternativa förklaringar till könsräknandet: 

"Ett rimligt sätt att arbeta med journalistik på en tidning som har läsare av alla kön, eller ett radikalfeministiskt ställningstagande i den politiska korrekthetens namn?
Att döma av de kränkta reaktionerna är den första förklaringen utesluten."

Förklaringen till reaktionerna från höger är dock endast en, enligt Berglöf:

"Vad är det med jämställdhetsfrågan som förblindar så pass att alla logiska förklaringar blir till feministiska komplotter?
Det handlar förstås om makt, och skräcken att förlora den. Det är svårt att vänja sig av med vanan vid det hemtama – att vara i majoritet och att slippa bli ifrågasatt. Kanske är det förståeligt att kämpa emot istället för att dela med sig när utrymmet för den egna makten krymper. Kvinnor, invandrare, homosexuella; vilka mer kommer att kräva plats av dem som vant sig vid att sitta på första raden?"

Det hela är också, påpekar Berglöf, en storm i ett vattenglas:

"Enkelt uttryckt: om tanken slentrianmässigt går till ett specifikt kön kanske det kan finnas anledning att bredda perspektivet? Eller inte – för här finns inget tvång, bara ett verktyg för analys av det egna arbetet."

Ingen journalist tvingas alltså att ändra sina texter, det är bara en fin liten tjänst för att göra dem uppmärksamma på vilka sorts människor de väljer att uppmärksamma i artiklarna. Inget att göra något väsen över, alltså.

Vad säger ni, övertygar Berglöf? Själv kommer jag nu förstås, irriterad som jag brukar bli över Berglöfs öppna plånboks-liberala kåserier i min lokaltidning, göra mitt bästa för att sabla ner hennes argument. Vi får se hur jag lyckas.

Bjälken i det egna ögat

En första liten parentetisk notis gör jag vad gäller förmågan att sätta sig in i hur andra människor tänker. Berglöf kan själv, som förespråkare för genusbottar, tänka sig flera förklaringar till att dessa implementeras. Eller, tja, två förklaringar: antingen för att i god anda förbättra jämställdheten, eller som en ondsint radikalfeministisk konspiration. Däremellan finnes inga möjliga förklaringar.

Förklaringar till meningsmotståndarnas agerande hittar däremot Berglöf endast en: att vi är mäktiga människor, som är rädda att förlora makten.

Det verkar som att Berglöf känner andra som hon känner sig själv.

Är det rätt att mäta?

Här hamnar jag lite mellan stolarna. Som kritiker av den under många år väldigt strömlinjeformade invandringsdebatten tycker jag det är bra att mäta och redogöra för brottslingars och fängelsekunders etnicitet. Är det svenska pundare, rumänska rånarligor eller Björnligan som står för kriminaliteten? Kunskap därom hjälper oss att sätta in rätt åtgärder. Likaså tycker jag - faktiskt - att identitetsvänstern har en poäng när de vill att vi mäter och redogör för etnisk bakgrund i olika offentliga sammanhang. Det jag vänder mig emot är deras förenklade väg från mätvärden till åtgärder. Till exempel, om vi skulle råka mäta upp att våra storbanker har betydligt fler judar än muslimer i ledningsgrupperna, så behöver inte orsaken nödvändigtvis vara aktiv diskriminering av en grupp. Att som åtgärd på problemet sedan aktivt inkvotera, till banksektorn, en grupp som anser att ränta är haram, lär heller inte göra stor nytta.

Min utbildning till teknologie doktor i industriell mätteknik har lärt mig ett par nyttiga infallsvinklar:

• Att mäta är att veta. För att lära oss något om världen räcker det inte att sitta på rummet och filosofera. Till och med Nero Wolfe behövde input från Archie Goodwin för att lösa mordgåtorna. Vi måste alltså mäta. Vill vi veta om män förekommer otillbörligt ofta i tidningen, så måste vi mäta. Det räcker inte att anta.
• Mätning påverkar mätobjektet, emellanåt på inte helt förutsägbara sätt. Det är inte för alla uppenbart att en oscilloskopsprob med 10 MOhm impedans beter sig ungefär som en kortslutning vid höga frekvenser. I mitt arbete med mjukvaruutveckling har jag ofta sett hur införandet av mätningar påverkat hur folk arbetar. Publicerar företaget statistik på hur många rader kod som produceras, så kommer utvecklarna snart skriva många och korta rader.
• Det är förbaskat svårt att veta vad som ska mätas. Tänk på DNs Sandvikenrapport. När migranter kom till Sandviken tjänade kommunen grova pengar på alla de statliga bidrag som migranterna förde med sig. Det är en mätning. Idag åsamkar samma migranter Sandviken stora problem, då det nu är kommunen som står för slantarna och den stora volymen givit en del ordningsproblem, som kommunen inte kan göra något åt då polis och rättsväsende är statligt. Tänk på detta nästa gång ni hör frasen "fakta är aldrig fel". Att bara plocka fram en delmängd fakta kan vara mer missvisande än att inte ha några fakta alls.
• Det är förbaskat svårt att sätta rätt systemgräns. Tänk återigen på Sandviken. Förvisso tjänade kommunen pengar i början, men dessa pengar kom från staten, det vill säga alla vi skattebetalare. För landet var alltså detta en förlustaffär från första dagen.

Det vi ägnar oss åt här, Berglöf, är alltså inte kränkta konspirationsteorier. Det är kritisk metodgranskning.

Tvånget

Berglöf påpekar att, genusbotten till trots, så är det ju ingen journalist som tvingas rätta in sig i ledet. Jomenvisst. Det påminner lite grand om beskyddarverksamheterna i våra förorter, som inte heller tvingar företagare att betala skyddspengar, utan bara lite försynt pekar på risken med att inte vara "försäkrad".

Sverige är de havligas land. Vi vet precis vad makten vill, utan att makten behöver ta till några större åthävor, och rättar in oss i ledet. Vi ser även till, med lite angiveri och skvaller, att de som först inte rättar in sig i leden ser till att se ljuset. Det är till exempel inte förbjudet att vara offentliganställd och aktiv Sverigedemokrat, negativ till HBTQ eller abortmotståndare - men försök bara att få ett nytt jobb, eller behålla det gamla.

Diskussionen om tvång är alltså en icke-fråga. Det behövs inget tvång. Inget aktivt uppifrån centralstyrt tvång.

Sedan kan det förstås raskt bli fråga om tvång. Efter att genusbotten funnits i "advisory mode" kan den sedan ändras till att, med allas bekvämlighet som skäl, automatiskt refusera texter i förväg, varpå textförfattaren får finna sig i att antingen skriva om texten eller sitta och (lönlöst) argumentera för sin åsikt. En dystopisk framtid? I programvarubranschen finns sådant redan. Det är vanligt att ha tester som, innan man får dela sin nyskrivna kod med kollegorna, går igenom och kontrollerar att där finns dokumentation, att inte funktionerna är för krångliga, att man följt företagets regler för variabelnamn, och så vidare. Några kontroller av ifall alltför många manligt kodade och fallos-symboliserande vektorer använts, och för få kvinnligt kodade triangelolikheter, har jag tack och lov ännu inte stött på.

Syftet - gott eller ont?

Berglöf påpekar att syftet med botten ju är gott - den skall stödja jämställdhet, något vi alla är positiva till. Ett snabbt första svar på det är:

"The road to hell is paved with good intentions"

Eftersom jag är en gammal gubbe, fick jag genast associationer till det glada 70-talet, där allt skulle tvingas genom marxismens filter. Ifall bottarna hade funnits på den tiden, hade de säkert använts för att analysera hur många texter som skrevs ur ett arbetarperspektiv, och hur många som tog kapitalisternas parti. De hade också motiverats med "men inte är ni väl emot att vi mäter att olika klasser får samma genomslag?".

Jag misstänker att oavsett vad det ursprungliga syftet är, så kommer till sist radikalfeministerna och/eller identitärerna att slå klorna i verktyget och använda det. Berglöfs hänvisning till invandrare och homosexuella lugnar mig inte direkt. Låt oss också minnas Svenska Institutets blocklista.

Även om det vore roligt att få se SVT börja intervjua Alexander Bard istället för Ulf Bjereld, och Alice Teodorescu istället för GW Persson. Eller så kanske det inte var tänkt att fungera?

Dags att gå till motattack?

I gamla kärnvapenkrigsdystopier brukade ena sidans robotuppskjutning raskt följas av den andra sidans motdrag, och så var kärnvapenvintern ett faktum. Varför inte lansera våra egna bottar?

• En Public Service-bot får analysera infallsvinklarna i artiklar om brott, tiggeri och vildcamping. En balanserad avvägning mellan att ömka förövare och att värna offer är önskvärd. Inget tvång till balans finns, men vid uppmätt obalans skickas mail till alla de borgerliga riksdagsledamöter som röstar om hur mycket skattepengar Public Service skall ha framgent.
• En annan Public Service-bot kollar upp partisympatierna hos de sökande till radions P3. Det är väl rimligt att de anställdas partisympatier för F! och SD motsvarar dagens opinionssiffror?
• Statsvetar-botten kollar att i alla fall 20% av de statsvetare som utfrågas av journalisterna inte är medlemmar i Socialdemokraternas verkställande utskott.
• Plagiatbotten Copycat håller koll på vadhelst Schyman, Kawesa och Pascalidou publicerar.
• Skämskuddebotten ToldYaSo jämför ledarskribenters nutida alster med vad de skrev för några år sedan, samkör med Kennelklubbens pudel-register och varnar för omotiverade kursändringar.