Det pratas mycket om "cancel culture" nu. När jag först hörde det, trodde jag att
kyrkorgeln kommit på modet igen (en kancell är en luftlåda inuti orgeln). Nej, det visade sig att det handlade om att de gamla häxprocesserna, eller
68-vänsterns renhetsiver, kommit på modet igen. Alla som inte entusiastiskt sjunger med i de senaste moderniteterna ska rensas ut. Bland annat har Harry Potters skapare fått pisk för att hon vågar hävda att ordet "kvinna" bör reserveras för människor med två X-kromosomer.
För oss konservativa är det här dock inget nytt. Vi har blivit utrensade i decennier redan. Den som råkar ha konservativa åsikter som att även ofödda barn har rätt att leva, att homosex är synd, att kvinnor inte ska vara präster, att kvinnan bör sköta om familjens barn, att Black Lives Matter är en extremistisk och odemokratisk förening, eller att äktenskapet är en förening mellan en man och en (vuxen) kvinna kommer raskt finna sig utdefinierad ur många sammanhang. Nej, jag delar inte alla dessa konservativa ståndpunkter, men jag anser att man ska kunna hävda dessa ståndpunkter utan att få skamstraff.
Det är heller inte bara från extrema vänstermuppar som vi får veta att vi är samhällets avskrap. När jag hävdar konservativa åsikter på sociala medier, eller ens bara de konservativa åsikternas rätt att få luftas öppet, kommer "liberala" folkpartister, centerpartister och moderater förbi och uttrycker sin avsky emot mig. Likt fina fariséer demonstrerar de hur skönt det är att inte behöva vara som den där konservative publikanen.
Ofta motiverar mina "liberala" "vänner" sitt avståndstagande med hjälp av filosofen Karl Poppers
tankar om toleransparadoxen. Tankegången, tror jag, går ungefär så här:
- Popper hävdar att gränslös tolerans gentemot de intoleranta kommer leda till att de intoleranta störtar det demokratiska samhället.
- Vi liberala är toleranta, och värnar tidigare utsatta grupper
- Våra motståndare är alltså intoleranta
- Ergo: vi bör, med stöd i Popper, använda hårda nypor gentemot våra motståndare. Cancel culture är motiverat, likaså lagar om hets mot folkgrupp.
Dessvärre har dessa hobbyfilosofer fullständigt missförstått Popper. De har antagligen inte ens läst ursprungstexten. Låt mig citera den (Karl Popper, Det öppna samhället och dess fiender, översättare Andrew Casson & Bo Ekström, Umeå: Bokförlaget h:ström, 2017, not 4 till kapitel 7, s637):
Mindre känd är toleransparadoxen: obegränsad tolerans måste leda till att toleransen försvinner. Om vi erbjuder även dem som är toleranta obegränsad tolerans, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp så kommer de toleranta att förgås, och toleransen med dem. -Med denna formulering menar jag t. ex. inte att vi alltid bör undertrycka framförandet av intoleranta filosofiska tankar; så länge vi kan bemöta dem med rationella argument och hålla dem under kontroll genom den allmänna opinionen skulle det utan tvekan vara oklokt att undertrycka dem. Men vi bör förbehålla oss rätten att undertrycka dem, med våld om så behövs, ty det kan visa sig att de inte är beredda att möta oss med rationella argument utan börjar med att fördöma alla argument: de kanske förbjuder sina anhängare att lyssna på rationella argument, eftersom dessa är vilseledande, och lär dem att bemöta argument med knytnävens eller pistolens hjälp. Därför måste vi förbehålla oss i toleransens namn rätten att inte tolerera de intoleranta. Vi bör hävda att varje rörelse som förkunnat intolerans är olaglig och vi bör anse uppvigling till intolerans och förföljelse lika brottslig som uppvigling till mord eller människorov eller till att återuppliva slavhandeln.
Lite längre ned i samma not sammanfattar Popper vad vi bör ha för styrelseskick:
Vi kräver en regering som styr enligt egalitarismens och protektionismens principer, som tolererar alla som är beredda att samarbeta, dvs. är toleranta, och som kontrolleras av medborgarna och är ansvarig inför dessa.
Notera här att Poppers definition på tolerans kraftigt avviker från den vi är vana vid att höra. Den har inget med omfamnandet av HBTQ, indianer eller eskimåer att göra. Den handlar enbart om acceptansen av det demokratiska samhällets regler. En rabiat homohatare är tolerant, om han går med på att propagera emot homosex enligt det demokratiska samhällets regler. De BLM-ligister som springer runt på gatorna i USA och tar till våld är däremot inte toleranta.
Låt oss titta på Poppers kännetecken på en intolerant rörelse:
- Förbjuder sina anhängare att lyssna på rationella argument. Låter bekant: blocklistor, socialt tryck att inte dela Nyheter Idag och dylika publikationer, socialt tryck att inte fika med Sverigedemokrater, ...
- Bemöter argument med knytnävens eller pistolens hjälp. Låter som AFA. Och även om påtryckningar att avskeda folk inte är lika illa som en pistolkula, så inte tusan är det ett sätt att civiliserat argumentera.
Alltså: de där stollarna som försöker få andra cancellerade är just de som vi enligt Popper bör se till att raskt förbjuda!
Är det kört?
Nej, det finns en del exempel på människor som framgångsrikt kämpat emot:
- J K Rowling är ju rik nog att glatt kunna räcka långfingrarna åt häxjägarna.
- Southern Poverty Law Centre satte före detta muslimske extremisten och numera antiextremisten Majid Nawaz på en islamofobi-lista. Det skulle de inte ha gjort. De blev stämda, och fick punga ut med några miljoner dollar.
- Nick Buckley, grundare av en välgörenhetsorganisation i Manchester, uttalade sig negativt om Black Lives Matter: att de "call for the destruction of Western Democracy and our way of life". Styrelsen sparkade honom raskt efter drevet satte igång, men några veckor senare var det styrelsen som fick gå istället.
Jag är inte mycket för ordet värdegrund, men om det är någon värdegrund vi bör lära ut i våra skolor så är det att det öppna samtalet är grunden för det öppna samhället. Att det är den som försöker stoppa samtalet som ska frysas ut, tills dess de lärt sig bete sig som folk.
