Vem får man sikta på?

Nu har den ständige provokatören Lars Vilks slagit till igen. Provokatör? Jo, när jag var ung så retade han gallfeber på svenska byråkrater genom att bygga kojor i naturreservat, kojor som reglerna både förbjöd Vilks att bygga och byråkraterna att riva. Sen ritade han en rondellhund, vilket retade gallfeber på större delen av svenska konstvärlden. Och nu senast så skall dessa rondellhundar ställas ut i Malmö; han har till sist hittat en gallerist som är beredd att ta risken/chansen till livliga upplopp.

Provokationen är tydligen stor nog att få annars medievana människor att lämna hjärnan hemma. Ilmar Reepalu, Malmös starke man, borde efter sina mindre lyckade jude-uttalanden ha lärt sig vad man kan säga offentligt. Men här går han ändå ut och påpekar att Vilks gör dålig konst, att utställningen nog är en politisk manifestation, hoppas ingen kommer titta på det, och att här kommer polisresurser dras från riktiga brott.

I SvD drar Sanna Rayman ner byxorna till fotknölarna på Reepalu, med det elementära påpekandet att om någon vill ha ihjäl Vilks för att han gör hädiska konstverk så är det ett mycket riktigt brott, som faktiskt just är en polisiär uppgift att förhindra..

En annan punkt från Rayman är att det i den situation när en konstnär hotas till livet för sin konst inte är läge att börja humma om hur dålig konsten i fråga är, eller hur provokativ, innan man till sist kommer in på ett pliktskyldigt försvar för yttrandefriheten, samtidigt som man påpekar att vissa yttranden nog inte bör nå offentligheten. Där tänkte jag faktiskt genast bryta mot hennes råd. Jag tycker inte det Vilks gör är konst. Konst för mig är vackra tavlor, skön musik, skulpturer osv. Konstverk i syfte att driva en viss politisk linje eller provocera borgarbrackorna tycker jag inte är konst. Därmed misstänker jag att jag hamnar på tvärsan med hela dagens konstnärsvärld, eftersom de som försöker måla tavlor som bara föreställer något raskt liknas vid nazister.

OK, så rondellhundar är inte konst (enligt mig). Däremot tycker jag de är ypperliga politiska debattinlägg, som visar att i en värld där provokationen är husguden så är det bara vissa provokationer som är bra och tillåtna. Som högergubbe är min tolkning att konstvärlden frystes 1968. På den tiden provocerade man emot den borgerliga makten, emot sexualtabun, emot rigida maktstrukturer, emot den "goda smaken", osv. Det provocerar man fortfarande emot idag, 40 år senare, nu när den tidens rebeller är de som sitter vid makten. Och sen kommer Vilks och gör en provokation som inte är accepterad av de som har makten - vilket ju borde vara definitionen av varje provokation värd namnet.

Tillåtna provokationer är ungefär lika subversiva som legala klotterväggar.


Lite lustigt är det att den här nyheten kommer såpass nära inpå nyheten om påvens abdikation. En nyhet som genast ledde till att nätet fylldes av lustigheter om påven. Aftonbladet publicerade en hattkavalkad på nätet. Även jag drog mitt strå till stacken. Varpå Marcus Birro gick ut till påvens försvar, och blev nedsablad. Och jag håller faktiskt med de som sablade ned honom, förlöjliga och kritisera påven måste man få göra. Samtidigt som jag håller med Birro om att det vore bra med analyser som är lite tyngre än att påven är en homo- och kvinnoprästhatande kränkt vit man.

Men hur tänker de som gärna förlöjligar påven, Guds ställföreträdande på jorden, och samtidigt säger att det är oacceptabelt att kränka galjonsfiguren för en annan religion? Lite konsekvens efterfrågas. Jag kan tänka mig några skäl, inga av dem särskilt bra:

• När man smädar påven slår man uppåt, när man smädar profeten slår man nedåt. Visst, men då får man förklara hur en Saudiarabisk oljeschejk är mer "nedåt" än en arbetslös, nyinvandrad katolik från Afrika är "uppåt". 
• Muslimer är som barn, de är så lättkränkta att man måste curla dem. Nej, det argumentet känns så rasistiskt att SD skulle skämmas för att använda det. Jag vill möta en muslim som en jämlike, på vilken jag kan ha samma förväntningar och krav som på mig själv.

Nån som tycker kränkning av Islam är fel, som har något bättre skäl jag inte tänkt på?


Ännu en parallell tråd i nyhetsflödet är Elisabeth Ohlson-Wallins porträtt av kungafamiljen, där Silvia borstar ett hakkors under mattan. Silvia har svarat med en anmälan av de tidningar som tryckt bilden: får man säga sånt här? Äterigen, så tycker jag att detta inte är konst. En saftig politisk satir/provokation, däremot. Får Silvia skadestånd för detta, så lär nog många politiker kunna få lite extrainkomster genom att skanna gamla ledarsidor. Sen misstänker jag att Silvia inte kommer kopiera svenska kyrkan och ställa ut Ohlson-Wallin-alster i kungliga slottet.

Så, alla kära provokatörer: provocera på  bara. Så tar vi som är era måltavlor oss rätten att gäspa och titta åt ett annat håll, och hoppas att ni inte blir för provocerade av det. Våld? A du, som vi säger här i Skåne.

Om hatets mekanismer

Tor Billgren skriver idag klokt om näthat, hur det uppstår och hur vi alla kan hjälpas åt att dämpa det.

Även Åsa Lindeborg skriver om näthat, men i mitt tycke mindre klokt. Vidare kommentarer på Åsas krönika bör dock lämpligen vänta till jag beaktat ett citat från Tors artikel:

"Låt en upprörande text vila i tjugo, trettio minuter, och upplev sedan tillfredsställelsen i att kunna skicka iväg ett samlat och välunderbyggt svar, istället för ett ovärdigt i affekt."

Inte för att jag är säker på att kunna åstadkomma ett samlat svar, men det är värt ett försök.

Vem bestämmer?

I'm not worthy! I'm not worthy!

Ungefär så kändes det häromdagen när jag twittrade till självaste Göran Hägglund om KDs familjepolitik - och fick svar. Visserligen bara en länk till deras familjepolitiska program, men ändå. Så som tack får jag väl säga några väl valda ord om denna politik. Borde väl vara lätt att hitta lite ärkekonservativa underlivsformuleringar att häckla, gärna med lite påvereferenser insprängda?

Anledningen till att jag intresserade mig för KDs familjepolitik är att jag på senare år börjat undra vad det partiet skall vara bra för. I fråga efter fråga ger man upp sin unika position och följer med strömmen. Vem vill rösta på ett 3%-parti som tycker exakt som de övriga allianspartierna? Senast jag hörde om KD funderade de till och med på att ge upp vårdnadsbidraget, eftersom det inte drog väljare.


And now for something completely different:

Gamla punkaren Nike Markelius har i DN skrivit om vilket elände det är att ha med arbetsförmedlingen att göra. Hur nedbrytande fas 3 och jobbcoacher kan vara. Den normalt sett pålitligt ultraliberale Segerfeldt svarar då att om inte villkoren passar, så är det ju bara att stanna hemma och låta bli pengarna. Jag är inte helt säker på om han menar allvar, eller om det är ett ironiskt inlägg.

Ironiskt, varför då? Jo, så här brukar det låta från vänster närhelst jag för fram min käpphäst, valfrihet i familjepolitiken.

Jag: Pappamånaden tar bort min familjs frihet att välja vem som tar hand om barnen när.
Vänstern: Men då är det ju bara att låta bli att ta ut pengarna.

Jag: Det är orättvist att subventionera dagis kraftigt, men inte ge en spänn till den som tar hand om barnen själv.
Vänstern: Men vill du inte ha barnen på dagis så är det ju bara att låta bli att utnyttja förmånen.


Här tycker jag vänstern missar en poäng. Fördelningspolitiken som förs via skatterna är ofta en fördelning från ett äldre till ett yngre jag. De pengar jag får för studier, barnledighet och sjukvård tjänar jag in när jag arbetar. Pengarna går via staten eftersom det är det enklaste, säkraste sättet. Men om staten skall börja ställa villkor för hur pengarna skall betalas ut, och endast ge mig pengar om jag anpassar mitt levnadsmönster efter en snäv mall, då går jag hellre till en lånehaj.

Staten är till för att tjäna medborgarna, inte tvärtom. Det är inte statens sak att tala om för mig ifall mina barn skall vara på dagis, dagmamma eller hemma, eller om förvaringen skall vara statlig eller privat. Därför tycker jag det är en självklarhet att jag för omsorg om mina barn får en summa pengar som jag kan välja att investera i daghem, privatlärare, koranskola eller vad jag har lust till.

Även Segerfeldt missar en poäng, tycker jag. Kulturarbetare betalar in pengar till a-kassa och sjukförsäkring när de arbetar. Blir de sedan sjuka eller arbetslösa så skall de kunna få pengar utan att gå igenom "squeal like a pig"-rutiner hos känslolösa byråkrater och lyckosökande flumkonsulter. Sen är säkert Segerfeldt och jag eniga om att arbetslösa och sjuka inte skall kunna lyfta ersättning för evigt utan utredningar och rehabilitering. Men jag misstänker starkt att mycket arbete med att förbättra våra vårdande myndigheter återstår för att säkra arbetslinjen.


Och här är det dags att knyta ihop säcken, och prata om KDs familjepolitik. För så gott som alla partier, även mitt eget, verkar ställa upp på tvångslinjen. Det är dagis och 50/50 som gäller, oavsett vad en enskild familj tycker. Förutom KD. De verkar faktiskt gå på en liberal frihetslinje där familjen själv får välja. Pappamånaden skall avskaffas, och familjen skall få en barnomsorgspeng att disponera fritt - på dagis eller egen vårdnad eller vad man nu kan hitta på. Går de ut med det 2014 blir det svårt för mig framför valurnan.

Men - jämställdheten då? Blir inte föräldraförsäkringen en kvinnofälla om folk får välja själva, och väljer fel? Spelar ingen roll, säger jag. Att tvinga folk att dela lika är att börja i fel ände. Om kvinnor tvingas vara hemma med barnen av sina elaka gubbar, så får de skilja sig. Eller så får staten skicka gubbarna i fängelse, tvång är väl olagligt? Om löneskillnader pressar kvinnor att vara hemma, så låt oss jobba med dessa löneskillnader i stället. Och om det till sist visar sig att kvinnor vill vara hemma och männen låter dem, så har folkviljan talat.

Jag undrar i vilka andra sammanhang en statsstyrd politik skulle accepteras. Tänk tanken att staten drog in våra matpengar i skatt, och sedan endast betalade ut den till de som handlade godkända varor i godkända affärer. Vilken olidlig storebrorsmentalitet!

Från #näthat till mer konkreta handlingar

För några dagar sedan gick en förvirrad galning - eller en världsomspännande konspiration, beroende på vem man frågar - till verket från näthat till att plocka fram en pistol IRL och faktiskt göra sitt bästa att ta av daga dansken Hedegaard. Pistolen klickar tack och lov - flera gånger! Tack och lov verkar islamisternas ondska balanseras av deras inkompetens.

En viktig poäng att understryka när nyheten rapporteras och vidareberättas verkar vara att Hedegaard tycker illa om muslimer. Ursäkta, men vad har det med mordförsök att göra? Och mitt i vår ursvenska #näthat-debatt, dessutom. När idioter skriver att Åsa Lindeborg skall straffkn-ll-s, inte är det väl då väsentligt att Åsa är en kommunistisk diktaturkramare?

Riktigt kul blir det när verkligheten sedan återigen knackar på, från Tunisien. En vänsterpolitiker som varit mycket kritisk gentemot islamismen har blivit skjuten. En Hedegaard-repris, men den här gången med kompetenta attentatsmän. I min lokaltidning presenteras artiklar om Hedegaard och Belaid bredvid varandra på samma sida. Ok, kom igen nu: var Belaid en slem rasist som fick skylla sig själv? Är hans anhängare som nu fyller Tunisiens gator SD-avskrap?

Kännare av torr galghumor kan ta sig en titt på vad Lars Vilks skriver.


Sen hettar det till igen, när SvDs ledarskribent Per Gudmundson offentligt via Facebook tillkännager att han kommer prenumerera på Hedegaards tidskrift, Dispatch International, för att stödja Hedegaard. Så får man väl ändå inte göra? Prenumerera på en rasistisk tidskrift? Då är man väl ändå alldeles för märkt av den bruna sörjan för att få fortsätta verka i den svenska debatten - här är vi ju toleranta!?

Återigen har jag svårt att fatta. När jag var ung prenumererade vår ärkeborgerliga familj på följande tidningar:

• SvD - för den pålitligt konservativa synpunkten, och lite riksnyheter
• Trollhättans tidning - för lokala nyheter
• Arbetet - för det motsatta perspektivet
• Grönköpings veckoblad - lite kul måste man ju också ha

Detta gav en mycket nyttig läxa för en ung lättpåverkad man, när samma politiska utspel kunde refereras drastiskt olika i olika avisor. Ibland var nog Grönköping den tidning som var sanningen närmast. Att jag som borgerlig inte skulle kunna få läsa en tidning som förespråkar socialism finner jag obegripligt, även då jag anser att denna politiska inriktning när den väl får makten leder till armod och nackskott. Likaså förstår jag inte varför det skulle vara farligt för mig att läsa islamkritiska tidningar, Koranen, Vakttornet eller Bamse. Kunskap är makt. Okunskap leder till att vi räds Den Andre. Hur i hela friden kan man i toleransens och antirasismens namn propagera för okunskapens väg? Eller anser man att det är nog att läsa om andra människor för att lära känna dem, och att det är onödigt att läsa vad de själva skriver?


Men, allvarligt talat, Gudmundson ger mig faktiskt en idé. De senaste dagarna har vi fått lära oss att sprida #nätkärlek istället för #näthat. Låt oss göra något mer handfast än att twittra (eller skriva sådana här texter, för den delen). Varje gång någon försöker ta Lars Vilks av daga, köp en rondellhund och sätt upp i fönstret. Varje gång någon ger sig på Åsa Lindeborg, skänk en slant till världsrevolutionen. Varje gång någon kastar sten på en dam i slöja, donera en peng till ett moskebygge i trakten. Varje gång någon skramlar med nycklar under ett SD-möte, bläng ilsket på dem och ställ dig och lyssna och låtsas vara intresserad.

Till slut kanske alla våldsverkare lär sig att varje slag de utdelar resulterar i en sådan massa kramar i retur att våldet inte lönar sig.

Är näthatet något att bry sig om?

Jag har undrat lite grand. De där som hatar på nätet och skriver fula ord och mordhot, hur ser de egentligen ut i verkliga livet? Är det arga unga män som bor i föräldrarnas källare, samlar på vapentidningar och försöker bygga bomber? Eller är det helt vanliga människor som du och jag, som får spel framför tangentbordet ungefär som en del får bakom ratten?

De anonyma näthatarna är lite svåra att undersöka, eftersom de är just anonyma. Men nu finns det en äkta, känd näthatare att utgå ifrån. Vänsterpartisten Simon Fors har länge skickat sitt hat högerut, med önskemål om att alla moderater skulle fyllas med bly, att vi skulle drabbas av sjukdomar osv. Är han ett eldsprutande monster som vi bör skicka SÄPO på?

Enligt en intervju i Norrländska Socialdemokraten så är han en riktig gullebjörn, en vanlig hederlig arbetargrabb som "...läser böcker, går på teater, spelar brädspel med kompisar och för djupa samtal med flickvännen.". Han är antagligen snäll mot barn också, men det framgår inte av arktikeln. Skägget är jag dock avundsjuk på.

Som Simon själv säger: "Alla människor är olika beroende på vilka sammanhang man vistas i, vad är människans sanna väsen?"


Det låter ju betryggande. Om vi nu skulle göra motsvarande undersökning av de som häckar på Avpixlats kommentarssidor, eller de som skapar Jihad-videos, vad hittar vi då? Att de i verkliga livet är svärmorsdrömmar (nåja...) a la Jimmi Åkesson, snarare än järnrörsatleter? Jag ser fram emot kommande journalistiska gräv.

Som man bäddar får man ligga

Jonas Sjöstedt är sur. Efter att han envetet bankat in att SD är rasister, så kommer nu folk och kastar rasiststämpeln på antirasisterna. Men där tycker jag att det gamla goda rådet om att inte pissa i lovart kommer väl till pass. Om man bankar in att det är rasistiskt att vara negativ till invandring, ja vad tror man då händer när man själv är emot invandring, om än av en annan sort? Jo, man blir kallad rasist.

Här är som jag tolkar, och hänsynsöst klipper i Sjöstedts artikel:

Skogsarbetare från Kamerun utnyttjas hänsynslöst av svenska arbetsgivare. En del är helt beroende av sina arbetsgivare som ibland också står för deras bostäder. När Hotell- och restaurangfacket besökt arbetsplatser har det kommit fram att arbetsgivarna tagit de anställdas pass. Det innebär ett totalt beroende, en sorts livegenskap, där den som klagar kan råka illa ut och tvingas lämna Sverige. Regeringen och Miljöpartiet har skapat ett system för arbetskraftsinvandring från länder utanför EU som lägger all makt hos arbetsgivaren och skapar väldigt lite skydd för löntagarna. Det bäddar för fusk och exploatering, som framgår av fallet med skogsarbetarna från Kamerun.  

Regeringen och migrationsminister Tobias Billström (M) har anklagat dem som pekar på det oacceptabla i det rådande systemet för att argumentera som Sverigedemokraterna. Men vem är det som förtjänar kritik – den som tillåter att människor behandlas sämre på svensk arbetsmarknad för att de kommer från andra länder, eller den som vill förbättra deras villkor? Regeringens politik leder till att löntagare från olika länder ställs emot varandra. Risken är stor att skulden för arbetslöshet och dåliga villkor läggs på bulgariska chaufförer och restaurangbiträden från Pakistan när den borde läggas på regeringens politik och oseriösa arbetsgivare. Dagens situation är en perfekt jordmån för rasism.

Låt oss nu byta om lite i texten, och låtsas att den kommer från Jimmi Åkesson:

Analfabeter från Somalia utnyttjas hänsynslöst av flyktingsmugglare. En del är helt beroende av smugglarna som ibland också står för deras bostäder. När gränspolisen undersökt, har det kommit fram att smugglarna tagit flyktingarnas pass. Det innebär ett totalt beroende, en sorts livegenskap, där den som klagar kan råka illa ut och tvingas lämna Sverige. Regeringen och Miljöpartiet har skapat ett system för immigration från länder utanför EU som lägger all makt hos smugglare och skapar väldigt lite skydd för de flyende. Det bäddar för fusk och exploatering, som framgår av fallet med analfabeterna från Somalia.

Regeringen och migrationsminister Tobias Billström (M) har anklagat dem som pekar på det oacceptabla i det rådande systemet för att argumentera som rasister. Men vem är det som förtjänar kritik – den som tillåter att människor hamnar i utanförskap i Sverige, eller den som vill förbättra deras villkor på plats? Regeringens politik leder till att människor från olika länder ställs emot varandra. Risken är stor att skulden för arbetslöshet och dåliga villkor läggs på somalier och afghaner när den borde läggas på sjuklöverns politik. Dagens situation är en perfekt jordmån för rasism.

Ja, alla vi rättrogna är väl överens om det förkastliga i Åkessons text. Och då är det ju inte så konstigt om Sjöstedt får lite kritik för sin text. Att skrika "go home" till de som söker asyl och att skrika "go home" till de som vill ha ett jobb - vad är skillnaden?


Sen, efter att ha avklarat dagens vänsterbashing, så finns det mycket som är viktigt, riktigt och intressant i Sjöstedts text:

Han tar upp att arbetskraftsinvandrare utnyttjas, ges usla löner. Det måste vi alla självfallet reagera emot. Men där finns väl redan lagar, regler och poliskonstaplar som skall se till att detta inte sker? Att stoppa arbetskraftsinvandring för att hindra missförhållanden är väl lika vettigt som att förbjuda lönearbete överhuvudtaget för att det finns usla arbetsgivare? Eller, a la Åkesson, stoppa asylinvandring för att integrationen inte fungerar. Och genast kommer rasiststämpeln och förföljer Sjöstedt igen. När patienten uppvisar symptom, bota då dessa symptom, kremera inte patienten.

Dessutom: vilka är det som har det värsta läget hos arbetsgivarna? Inte de arbetskraftsinvandrade, utan de papperslösa. De har ju noll möjlighet att gå till polisen och klaga. Därför har ju nu Sjöstedt kraftigt argumenterat för att vi bör börja med att leta upp och skicka tillbaka alla papperslösa, så de slipper utnyttjas i Sverige.

Sjöstedt undrar varför folk kommer hit för att arbeta som diskare och städare, jobb där det inte råder någon brist på arbetskraft. Hans slutsats är att invandrarna sänker lönerna, vilket han anser är fel. Men vad är egentligen fel med öppen konkurrens? Själv jobbar jag jämsides med indier, montenegriner (eller vad det nu heter) och rumäner i IT-branschen. Jajamen, de kan nog tänka sig lite lägre löner, men att hålla min lön uppe är mitt och min fackförenings jobb. Inte något som staten med våldsmakt skall driva igenom. Marknadsekonomi, om Sjöstedt förlåter mig sådana fula ord. Och, återigen dyker spöket Åkesson upp. Om det nu är fel att invandrare sänker lönerna, hur kan vi då tillåta en hög asylinvandring, som då kommer sänka lönerna enligt Sjöstedt? Solidaritet med de svaga? Jamen visst - och varför skall den solidariteten inte sträcka sig till även de lågutbildade arbetskraftsinvandrare som inte är med i en svensk fackförening (än...)?

Dags för en ny union

Nu mullrar det lite i Storbrittannien. Högern vill ha en omröstning om EU, eftersom de känner att EU glidit iväg ifrån Storbrittannien (ungefär på samma vis som kontinenten blir isolerad när det är dimma över Engelska kanalen).

Jag har lite samma känslor själv. Dagens EU domineras inte av europeisk fred och harmoni, utan av massiva transfereringar till Grekland (och sen till Italien, Spanien, Portugal, Frankrike osv...), en jordbrukspolitik som endast älskas av franska bönder, och en stollig flyttpolitik.

Så låt oss göra det bästa av situationen. Låt Storbrittannien och Sverige skapa en ny union. En minimalistisk union, utan mängder med överstatlighet, utan en massa gemensam lagstiftning.

Men hur skall vi synka unionens länder utan en massa byråkrater som bestämmer utseendet på våra gemensamma gurksandwichar? Jo, här är mitt enkla förslag: varje år byter regeringskanslierna land. Inte på EU-viset, att man packar alla papper och åker någon annanstans. Man tar helt enkelt och flyttar över ansvaret. Vartannat år ansvarar Rosenbad för styret av Sverige, vartannat år för styret av Storbrittannien. Eftersom byråkrater är minst lika lata som alla andra, så kommer de inte uppskatta att vartannat år få en mängd lagar som är helt olika de som de normalt har att hålla reda på, så av ren självbevarelsedrift kommer de se till att lagarna i de bägge länderna harmoniseras.

Utöver grundförslaget har jag även några vidare ideer som kan plockas fram efterhand:

• Sportutbyte. Skifta lagen, så att vi får Arsenal och Liverpool vartannat år. Kan dock bli lite jobbigt för tedrickarna när de får vårt kricketlag vartannat år.
• Låt Skottland och Wales bli fullvärdiga medlemmar i unionen. Därmed får de lite självbestämmande, samtidigt som de fortsätter att vara knutna till England. Deras udda språk får bli officiella unionsspråk - vi svenskar bör hålla små knepiga språk om ryggen för vår egen skull.
• Låt oss sedan ta med förnuftiga europeiska länder efter hand: Tyskland, balterna, polackerna osv. Bara vi håller fransmännen och grekerna på armslängds avstånd.

En gemensam kulturpolitik borde vara lätt att få till. Den som någonsin sett en Carry On-film inser att vi i britterna har ett systerfolk till den stolta nation som frambringat Åsa-Nisse, Jönssonligan och Göta kanal-filmerna.

Även på matfronten har vi mycket gemensamt. Som Kajsa Warg aldrig sa: "man tager vad man haver, och har man inte något så stjäl man från någon annan". Lammskalle och haggis funkar nog bra ihop, nersköljt med rikliga doser Whisky och Renat.