Pokemontajm!

Har ni barn? Det har jag. Lagom till att de slutat med blöjor och börjat knata iväg till dagis så kommer de hem med Pokemon-kort. Och sen fler Pokemon-kort. Och ännu fler. Först samlas korten i en pärm, men sedan kommer till sist den dag då telningen ställer sig vid TV-soffan, tittar på pappa med stora ögon och säger de ödesmättade orden:

Let's battle!

Vilket innebär att pappa får försöka lära sig en uppsättning regler som skulle fått en erfaren bolagsskattejurist att gråta. Har man tur finns reglerna nedtecknade någonstans, men normalt lär sig pappa reglerna genom att göra någon miss i spelet och bli brutalt rättad och nedsablad av den lille. För varje kort som skall hanteras så måste en ålderstigen, skumögd pappa läsa "stats" skrivna med så litet typsnitt att det passat bättre på mikrofilm. Förlusterna blir många, och förnedringen total.

Så plötsligt händer det! Pappa finner sig sitta med ett riktigt superkort, som lovar att vända förlustsviten i en seger. Enligt alla spelets regler krånglas kortet ut på spelplanen, varpå pappa i bakhuvudet när en vag förhoppning om en motspelare så förkrossad att alla önskemål om vidare matcher glöms bort, och Pokemonkorten byts mot fotbollskort. Men icke. Korthajen på andra sidan bordet flippar från någon gömd och glömd hög upp ett kort som raskt negerar effekten på superkortet eller reflekterar dess överlägsna attackkraft tillbaks på angriparen. Och återigen får pappa se sig nesligt besegrad.


Ungefär så måste det känts för Maria Sveland idag. Äntligen hade hon lyckats lägga ut gubbslem-kortet, inte bara emot män i allmänhet utan även emot svensk journalistiks egen pitbull, Jan Josefsson. Men då, helt plötsligt, så hoppar Lidija Praizovic fram och drar - vithetskortet! Det starkaste kortet i leken!


Dramaturgin påminner lite grand om de västernfilmer jag såg när jag var liten. Äh, låt mig vara ärlig, jag ser fortfarande på dem. John Wayne, Jimmy Stewart, Gary Cooper, Randolph Scott, osv. Ett vanligt tema var den elake buffeln som använde sin styrka till att mobba andra, och sedan till slut bet i gräset när han stötte på någon som var starkare. Den som tar till svärd skall med svärd förgås, var sensmoralen.

Samma problem får vi i dagens samhällsdebatt, där det verkar viktigare vem som säger något än vad de säger. Så länge kritiken skickas nedifrån och upp så är det bra; om kritiken har något med verkligheten att göra spelar mindre roll. Det är det som gör att Sveland hittills kommit undan med att förknippa mig med Breivik utan några som helst rationella argument. Och det är det som gör att Sveland nu, som purvit svensk, har noll chans att försvara sig emot kritik yttrad av en invandrare från förorten. Om ditt enda argument i debatten är att du är förfördelad, så kommer det till sist att dyka upp någon som är ännu mer förfördelad. Varpå du förlorar.

Johan Lundberg redde ut det här med ovan/under-perspektiv rätt bra på den nu avsomnade och nedplockade Axess-bloggen. Med alla de kategorier som vi människor tillhör, hur sjutton skall man kunna hålla koll på vem som ligger ovanpå? När vi hånar påven, sparkar vi då på rika och mäktiga kardinaler i Vatikanen, eller på de svarta invandrade kvinnor som vördar honom? När Ohlsson-Wallin gör en bild med Silvia på, vad är läget då? Är det en fattig konstnär som ger sig på rikets härskare, eller en uppburen kulturprofil som sparkar på en invandrad hemmafru med notoriskt otrogen karlslok?

Mitt förslag: gå tillbaks till grunderna. Har du något att säga, så säg det och skicka med de argument du har. Så skall jag lyssna på dessa argument, oavsett om du är kommunist, jihadist eller folkpartist. Annars blir det för krångligt för mig.

Juholtarnas julafton

Nej, för en gångs skull tänkte jag inte prata om Juholt. Däremot om några som borde tänkt lite på Juholt innan de uttalade sig. Juholt har nämligen lyckats skriva in sig i ordböckerna:

Juholtare: förhastat uttalande som man snart tvingas backa på

Det är många offentliga personer som låtit tungan eller pekfingret slinta lite obetänksamt. Ilmar Reepalu, Malmös starke man, lyckas göra judarna förbannade varje gång han nämner Israel. Jens Orback jämförde bögar med hästar långt före lasagne blev twitters favoritmat. Simon Fors twittrar om hur moderater bör fyllas med bly. Billström bluddrar om de som är blonda och blåögda och de som inte är det. Och nu till sist så går en Ung Vänster-politiker ut på twitter och önskar livet ur Billström.

Man börjar ju undra. Är alla våra politiker helgalna? Döljer sig en satanisk bockfot bakom den polerade fasaden?

Nej, jag tror inte det. Skall jag döma andra, så skall jag i alla fall inte döma dem hårdare än jag dömer mig själv. Och jösses vilka dumma uttalanden jag hunnit med under åren. Tack och lov så har jag inte för vana att tala med en mikrofon under skägget.

Min teori är att vägen mellan hjärnan och munnen är lång, krokig och full av dikeskörningar. Lika lite som jag kan döma någon för vad de drömmer om på natten, så kan jag döma dem efter vad som flyger ut ur munnen i ett stressat ögonblick.

Eftersom jag älskar korta, kärnfriska sarkasmer och ordvitsar så hänger jag gärna på twitter och överöser kända personer med oönskade repliker. Ett favoritobjekt är Lars Ohly; dels är han gammal kommunist, alltid tacksamt att driva med, och dels har han humor. Det blir inte alltid helt lyckat. Ibland får jag en gliring tillbaks, ibland ett kort "idiot". Satiren går emellanåt inte fram, och är emellanåt så jämrans dålig att jag förstår Lasse om han kukar ur.

Så vad gör man då? Vad gör en politiker, och vad gör jag, när vi finner oss stå framför publiken med byxorna nere? Dags att rensa ur skrivbordet och avgå? Nej. På grund av den lösa förbindelsen mellan hjärna och käft, så finns det ingen anledning tro att ett plötsligt uttalande om blondhet och blåögdhet avslöjar en tidigare väl dold rasism. Eller att ett mindre genomtänkt tweet om moderater innebär att twittraren sitter och skriver upp dödslistor och tränar prickskytte i källaren.

Det man bör göra, som mottagare av dessa budskap, är att skicka bollen i retur. Vad sa du nu, Billström? Är mörkhyade onda? Nehej, men vad menade du nu då? Påbörja en dialog.

Det man bör göra som avsändare av budskapet är inte en intetsägande pudel, det övertygar ingen. Låt mig försöka gå igenom ett par exempel.

Till att börja med, Ung Vänster-killen Christoffer Hurtig. Hade jag skickat ett sådant tweet hade jag låtit det stå kvar, och fort som fan skickat ett nytt tweet där jag förklarade mig: att jag visserligen är förbannad på att Billströms politik skickar människor tillbaks i döden (och här blir ju då ett osökt tillfälle att presentera den politik jag själv står för som gör att så inte sker...), men att jag givetvis inte vill att någon skall dö. Jag hade också pekat på min långa karriär där jag kämpat för demokratisering av vänsterpartiet, feminism, lika rättigheter osv. Sen hade jag antagligen förbannat min dumhet att ha massmördaren Lenin som profilbild på twitter, och försökt hitta på en väldigt bra förklaring på det.

Billström då? Ja, hade jag varit Billström hade jag rakt ut sagt: "Ursäkta, jag fick hjärnsläpp. Det jag syftade på var att en hel del gömda utnyttjas av samvetslösa smugglare och slavdrivare. Dessa gömda är ännu mer rättslösa än de arbetskraftsinvandrare Löfven ömmar för. Det är detta utnyttjande vi i alliansen vill komma åt". Varpå vi andra får syna Billström i sömmarna - vad har han fört för politik hittills? Han har öppnat upp för arbetskraftsinvandring. Han har satt klackarna ordentligt i marken för att slippa genomföra överenskommelserna med MP om vård och skola för illegalt härvarande människor. Sen får vi avgöra om han är rasist, realist, eller något annat.


Så vad vill jag? Ja, jag vill inte sjunga med i "avgå"-kören. För om jag hade varit politiker, så hade jag och Juholt stått hand i hand framme på scen och levererat Juholtare dagligen. Och där kom jag in på Juholt igen, förlåt. Jag vill att vi fångar upp dessa uttalanden, och frågar vad som menas med dem. Och sen, när vi väl rett ut det, går vidare till att begära avgång eller inte.

Ett kränktare samhälle gagnar ingen.

Öppet brev till Stefan Löfven

Hej Stefan!

För ett tag sedan svepte en frisk fläkt in genom socialdemokratin, och vädrade ut en del unkna vapörer. Ja, jag pratar om Juholt. Håkan Juholt.

Det var inte bara de trogna skarorna som charmades av denne man, som inte bara var "folklig" utan faktiskt en man av folket, en man som sa vad som föll honom in utan att kolla med partistyrelse och fokusgrupper först. En man som gillade Elvis kan inte finnas något ont i, fråga bara alla Sveriges raggare. Nej, även vi moderater, i alla fall en del av oss, gladde oss. Inte bara åt den inledande vänstersvängen som lovade gott i våra opinionssiffror, utan även åt att här kom en rättfram gamäng man skulle kunna prata ideologi med. Inte ännu en fyrkantig byråkrat som hasplade ur sig "kallt, hårt samhälle" och noga undvek att säga något om hur de själva skulle åstadkomma det idealsamhälle de inte lyckats ästadkomma under decennier av ohotat maktinnehav.

Sen gick det inte så bra. Journalister som ser en ideologisk, pratglad partiledare blir som vargar efter en sjuk gnukalv. Opinionssiffrorna dalade, och högersossarnas knivar kom fram och siktade in sig på Håkans ryggtavla. Till sist fick han gå, och du kom istället.

Sen har vi väntat, vänstersossarna och jag. Vad skall Juholt användas till framöver? Var kommer den kompetens som hela S-bloggosfären var lyrisk över under några månaders tid bäst till sin rätt? Och vi väntade. Och väntade.

Och nu till sist har vi fått svaret. Juholt har fått den tunga posten som ersättare i kulturutskottet. Hipp, hipp... va fan. En gång i tiden tog sossarna hand om sina egna. Nu, om en sosse snavar på en isfläck, så är där snabbt ett gäng andra sossar framme och trycker ned hans fejs i snön och fyller kallingarna med is. Hur skall ni få unga människor att satsa på en framtid i partiet, om det är så de ser att man behandlas när man faller?


Jag vill ge dig ett motförslag. Jag har tittat lite på din politik, och det ser än så länge riktigt klokt ut. Även från högerkanten. Du vill plocka bort diverse udda skattesatser på mat och ungdomar. Antagligen skulle du också vilja plocka bort RUT/ROT också, precis som Borg gärna skulle plocka bort värnskatten om han trodde väljarna gick med på det. Och vet du vad, jag är helt med dig där. Jag minns hur skattesystemet sanerades i min ungdom, så att konfiskatoriska marginalskatter och mängder med undantagsregler ersattes av en enkel skattesats som betalades av alla. Visst var väl ditt parti lite inblandat där? Nu håller vi som bäst på och gör ROTmos av skattesatserna. Det är dags för en ny sådan reform - och vi verkar överens om att enhetliga skattesatser är bra. Sen att du vill höja RUT-skatten till samma nivå som andra skatter, medan jag vill dra ned andra skatter till RUT-nivå, ja lite skall vi väl ha kvar att förhandla om.

Och förhandlingen ja - där kommer jag tillbaks till Juholt. Vår man Juholt är social och begåvad med talets gåva. Om han nu inte är partiets mattesnille, så nog tusan kan ni väl skaka fram några torra kanslihushögertyper med den egenskapen? Låt Juholt göra det han gör bäst: dra upp de stora, yviga riktlinjerna, entusiasmera de egna och charma alliansen. Juholt kommer göra det här bra. Just eftersom han inte är ett mattesnille. Juholt kommer se till att vi får ett skattesystem som vanligt folk begriper, ja ett skattesystem som Juholt själv kan fylla i rätt i blanketterna i. Och det är tamejtusan inget att förakta.

Låt Juholt driva igenom en ny skattereform!


Visst, Stefan, jag förstår om du inte vill lyssna på en gammelmoderat. Låt mig därför även hänvisa till Sjätte mannens artikel om Juholt. Denne man är av gammal god sossesläkt, även om han råkat ta en högersväng någonstans i livet. Jag misstänker att han också gillar Juholt, även om han inte vill erkänna det för sig själv.


Ha det gott, Stefan. Vi hörs i valdebatten 2014, om inte förr. Om du lyckas få något ur mig - jag har rykte om mig att vara lite tystlåten.

Vem får man sikta på?

Nu har den ständige provokatören Lars Vilks slagit till igen. Provokatör? Jo, när jag var ung så retade han gallfeber på svenska byråkrater genom att bygga kojor i naturreservat, kojor som reglerna både förbjöd Vilks att bygga och byråkraterna att riva. Sen ritade han en rondellhund, vilket retade gallfeber på större delen av svenska konstvärlden. Och nu senast så skall dessa rondellhundar ställas ut i Malmö; han har till sist hittat en gallerist som är beredd att ta risken/chansen till livliga upplopp.

Provokationen är tydligen stor nog att få annars medievana människor att lämna hjärnan hemma. Ilmar Reepalu, Malmös starke man, borde efter sina mindre lyckade jude-uttalanden ha lärt sig vad man kan säga offentligt. Men här går han ändå ut och påpekar att Vilks gör dålig konst, att utställningen nog är en politisk manifestation, hoppas ingen kommer titta på det, och att här kommer polisresurser dras från riktiga brott.

I SvD drar Sanna Rayman ner byxorna till fotknölarna på Reepalu, med det elementära påpekandet att om någon vill ha ihjäl Vilks för att han gör hädiska konstverk så är det ett mycket riktigt brott, som faktiskt just är en polisiär uppgift att förhindra..

En annan punkt från Rayman är att det i den situation när en konstnär hotas till livet för sin konst inte är läge att börja humma om hur dålig konsten i fråga är, eller hur provokativ, innan man till sist kommer in på ett pliktskyldigt försvar för yttrandefriheten, samtidigt som man påpekar att vissa yttranden nog inte bör nå offentligheten. Där tänkte jag faktiskt genast bryta mot hennes råd. Jag tycker inte det Vilks gör är konst. Konst för mig är vackra tavlor, skön musik, skulpturer osv. Konstverk i syfte att driva en viss politisk linje eller provocera borgarbrackorna tycker jag inte är konst. Därmed misstänker jag att jag hamnar på tvärsan med hela dagens konstnärsvärld, eftersom de som försöker måla tavlor som bara föreställer något raskt liknas vid nazister.

OK, så rondellhundar är inte konst (enligt mig). Däremot tycker jag de är ypperliga politiska debattinlägg, som visar att i en värld där provokationen är husguden så är det bara vissa provokationer som är bra och tillåtna. Som högergubbe är min tolkning att konstvärlden frystes 1968. På den tiden provocerade man emot den borgerliga makten, emot sexualtabun, emot rigida maktstrukturer, emot den "goda smaken", osv. Det provocerar man fortfarande emot idag, 40 år senare, nu när den tidens rebeller är de som sitter vid makten. Och sen kommer Vilks och gör en provokation som inte är accepterad av de som har makten - vilket ju borde vara definitionen av varje provokation värd namnet.

Tillåtna provokationer är ungefär lika subversiva som legala klotterväggar.


Lite lustigt är det att den här nyheten kommer såpass nära inpå nyheten om påvens abdikation. En nyhet som genast ledde till att nätet fylldes av lustigheter om påven. Aftonbladet publicerade en hattkavalkad på nätet. Även jag drog mitt strå till stacken. Varpå Marcus Birro gick ut till påvens försvar, och blev nedsablad. Och jag håller faktiskt med de som sablade ned honom, förlöjliga och kritisera påven måste man få göra. Samtidigt som jag håller med Birro om att det vore bra med analyser som är lite tyngre än att påven är en homo- och kvinnoprästhatande kränkt vit man.

Men hur tänker de som gärna förlöjligar påven, Guds ställföreträdande på jorden, och samtidigt säger att det är oacceptabelt att kränka galjonsfiguren för en annan religion? Lite konsekvens efterfrågas. Jag kan tänka mig några skäl, inga av dem särskilt bra:

• När man smädar påven slår man uppåt, när man smädar profeten slår man nedåt. Visst, men då får man förklara hur en Saudiarabisk oljeschejk är mer "nedåt" än en arbetslös, nyinvandrad katolik från Afrika är "uppåt". 
• Muslimer är som barn, de är så lättkränkta att man måste curla dem. Nej, det argumentet känns så rasistiskt att SD skulle skämmas för att använda det. Jag vill möta en muslim som en jämlike, på vilken jag kan ha samma förväntningar och krav som på mig själv.

Nån som tycker kränkning av Islam är fel, som har något bättre skäl jag inte tänkt på?


Ännu en parallell tråd i nyhetsflödet är Elisabeth Ohlson-Wallins porträtt av kungafamiljen, där Silvia borstar ett hakkors under mattan. Silvia har svarat med en anmälan av de tidningar som tryckt bilden: får man säga sånt här? Äterigen, så tycker jag att detta inte är konst. En saftig politisk satir/provokation, däremot. Får Silvia skadestånd för detta, så lär nog många politiker kunna få lite extrainkomster genom att skanna gamla ledarsidor. Sen misstänker jag att Silvia inte kommer kopiera svenska kyrkan och ställa ut Ohlson-Wallin-alster i kungliga slottet.

Så, alla kära provokatörer: provocera på  bara. Så tar vi som är era måltavlor oss rätten att gäspa och titta åt ett annat håll, och hoppas att ni inte blir för provocerade av det. Våld? A du, som vi säger här i Skåne.

Om hatets mekanismer

Tor Billgren skriver idag klokt om näthat, hur det uppstår och hur vi alla kan hjälpas åt att dämpa det.

Även Åsa Lindeborg skriver om näthat, men i mitt tycke mindre klokt. Vidare kommentarer på Åsas krönika bör dock lämpligen vänta till jag beaktat ett citat från Tors artikel:

"Låt en upprörande text vila i tjugo, trettio minuter, och upplev sedan tillfredsställelsen i att kunna skicka iväg ett samlat och välunderbyggt svar, istället för ett ovärdigt i affekt."

Inte för att jag är säker på att kunna åstadkomma ett samlat svar, men det är värt ett försök.

Vem bestämmer?

I'm not worthy! I'm not worthy!

Ungefär så kändes det häromdagen när jag twittrade till självaste Göran Hägglund om KDs familjepolitik - och fick svar. Visserligen bara en länk till deras familjepolitiska program, men ändå. Så som tack får jag väl säga några väl valda ord om denna politik. Borde väl vara lätt att hitta lite ärkekonservativa underlivsformuleringar att häckla, gärna med lite påvereferenser insprängda?

Anledningen till att jag intresserade mig för KDs familjepolitik är att jag på senare år börjat undra vad det partiet skall vara bra för. I fråga efter fråga ger man upp sin unika position och följer med strömmen. Vem vill rösta på ett 3%-parti som tycker exakt som de övriga allianspartierna? Senast jag hörde om KD funderade de till och med på att ge upp vårdnadsbidraget, eftersom det inte drog väljare.


And now for something completely different:

Gamla punkaren Nike Markelius har i DN skrivit om vilket elände det är att ha med arbetsförmedlingen att göra. Hur nedbrytande fas 3 och jobbcoacher kan vara. Den normalt sett pålitligt ultraliberale Segerfeldt svarar då att om inte villkoren passar, så är det ju bara att stanna hemma och låta bli pengarna. Jag är inte helt säker på om han menar allvar, eller om det är ett ironiskt inlägg.

Ironiskt, varför då? Jo, så här brukar det låta från vänster närhelst jag för fram min käpphäst, valfrihet i familjepolitiken.

Jag: Pappamånaden tar bort min familjs frihet att välja vem som tar hand om barnen när.
Vänstern: Men då är det ju bara att låta bli att ta ut pengarna.

Jag: Det är orättvist att subventionera dagis kraftigt, men inte ge en spänn till den som tar hand om barnen själv.
Vänstern: Men vill du inte ha barnen på dagis så är det ju bara att låta bli att utnyttja förmånen.


Här tycker jag vänstern missar en poäng. Fördelningspolitiken som förs via skatterna är ofta en fördelning från ett äldre till ett yngre jag. De pengar jag får för studier, barnledighet och sjukvård tjänar jag in när jag arbetar. Pengarna går via staten eftersom det är det enklaste, säkraste sättet. Men om staten skall börja ställa villkor för hur pengarna skall betalas ut, och endast ge mig pengar om jag anpassar mitt levnadsmönster efter en snäv mall, då går jag hellre till en lånehaj.

Staten är till för att tjäna medborgarna, inte tvärtom. Det är inte statens sak att tala om för mig ifall mina barn skall vara på dagis, dagmamma eller hemma, eller om förvaringen skall vara statlig eller privat. Därför tycker jag det är en självklarhet att jag för omsorg om mina barn får en summa pengar som jag kan välja att investera i daghem, privatlärare, koranskola eller vad jag har lust till.

Även Segerfeldt missar en poäng, tycker jag. Kulturarbetare betalar in pengar till a-kassa och sjukförsäkring när de arbetar. Blir de sedan sjuka eller arbetslösa så skall de kunna få pengar utan att gå igenom "squeal like a pig"-rutiner hos känslolösa byråkrater och lyckosökande flumkonsulter. Sen är säkert Segerfeldt och jag eniga om att arbetslösa och sjuka inte skall kunna lyfta ersättning för evigt utan utredningar och rehabilitering. Men jag misstänker starkt att mycket arbete med att förbättra våra vårdande myndigheter återstår för att säkra arbetslinjen.


Och här är det dags att knyta ihop säcken, och prata om KDs familjepolitik. För så gott som alla partier, även mitt eget, verkar ställa upp på tvångslinjen. Det är dagis och 50/50 som gäller, oavsett vad en enskild familj tycker. Förutom KD. De verkar faktiskt gå på en liberal frihetslinje där familjen själv får välja. Pappamånaden skall avskaffas, och familjen skall få en barnomsorgspeng att disponera fritt - på dagis eller egen vårdnad eller vad man nu kan hitta på. Går de ut med det 2014 blir det svårt för mig framför valurnan.

Men - jämställdheten då? Blir inte föräldraförsäkringen en kvinnofälla om folk får välja själva, och väljer fel? Spelar ingen roll, säger jag. Att tvinga folk att dela lika är att börja i fel ände. Om kvinnor tvingas vara hemma med barnen av sina elaka gubbar, så får de skilja sig. Eller så får staten skicka gubbarna i fängelse, tvång är väl olagligt? Om löneskillnader pressar kvinnor att vara hemma, så låt oss jobba med dessa löneskillnader i stället. Och om det till sist visar sig att kvinnor vill vara hemma och männen låter dem, så har folkviljan talat.

Jag undrar i vilka andra sammanhang en statsstyrd politik skulle accepteras. Tänk tanken att staten drog in våra matpengar i skatt, och sedan endast betalade ut den till de som handlade godkända varor i godkända affärer. Vilken olidlig storebrorsmentalitet!

Från #näthat till mer konkreta handlingar

För några dagar sedan gick en förvirrad galning - eller en världsomspännande konspiration, beroende på vem man frågar - till verket från näthat till att plocka fram en pistol IRL och faktiskt göra sitt bästa att ta av daga dansken Hedegaard. Pistolen klickar tack och lov - flera gånger! Tack och lov verkar islamisternas ondska balanseras av deras inkompetens.

En viktig poäng att understryka när nyheten rapporteras och vidareberättas verkar vara att Hedegaard tycker illa om muslimer. Ursäkta, men vad har det med mordförsök att göra? Och mitt i vår ursvenska #näthat-debatt, dessutom. När idioter skriver att Åsa Lindeborg skall straffkn-ll-s, inte är det väl då väsentligt att Åsa är en kommunistisk diktaturkramare?

Riktigt kul blir det när verkligheten sedan återigen knackar på, från Tunisien. En vänsterpolitiker som varit mycket kritisk gentemot islamismen har blivit skjuten. En Hedegaard-repris, men den här gången med kompetenta attentatsmän. I min lokaltidning presenteras artiklar om Hedegaard och Belaid bredvid varandra på samma sida. Ok, kom igen nu: var Belaid en slem rasist som fick skylla sig själv? Är hans anhängare som nu fyller Tunisiens gator SD-avskrap?

Kännare av torr galghumor kan ta sig en titt på vad Lars Vilks skriver.


Sen hettar det till igen, när SvDs ledarskribent Per Gudmundson offentligt via Facebook tillkännager att han kommer prenumerera på Hedegaards tidskrift, Dispatch International, för att stödja Hedegaard. Så får man väl ändå inte göra? Prenumerera på en rasistisk tidskrift? Då är man väl ändå alldeles för märkt av den bruna sörjan för att få fortsätta verka i den svenska debatten - här är vi ju toleranta!?

Återigen har jag svårt att fatta. När jag var ung prenumererade vår ärkeborgerliga familj på följande tidningar:

• SvD - för den pålitligt konservativa synpunkten, och lite riksnyheter
• Trollhättans tidning - för lokala nyheter
• Arbetet - för det motsatta perspektivet
• Grönköpings veckoblad - lite kul måste man ju också ha

Detta gav en mycket nyttig läxa för en ung lättpåverkad man, när samma politiska utspel kunde refereras drastiskt olika i olika avisor. Ibland var nog Grönköping den tidning som var sanningen närmast. Att jag som borgerlig inte skulle kunna få läsa en tidning som förespråkar socialism finner jag obegripligt, även då jag anser att denna politiska inriktning när den väl får makten leder till armod och nackskott. Likaså förstår jag inte varför det skulle vara farligt för mig att läsa islamkritiska tidningar, Koranen, Vakttornet eller Bamse. Kunskap är makt. Okunskap leder till att vi räds Den Andre. Hur i hela friden kan man i toleransens och antirasismens namn propagera för okunskapens väg? Eller anser man att det är nog att läsa om andra människor för att lära känna dem, och att det är onödigt att läsa vad de själva skriver?


Men, allvarligt talat, Gudmundson ger mig faktiskt en idé. De senaste dagarna har vi fått lära oss att sprida #nätkärlek istället för #näthat. Låt oss göra något mer handfast än att twittra (eller skriva sådana här texter, för den delen). Varje gång någon försöker ta Lars Vilks av daga, köp en rondellhund och sätt upp i fönstret. Varje gång någon ger sig på Åsa Lindeborg, skänk en slant till världsrevolutionen. Varje gång någon kastar sten på en dam i slöja, donera en peng till ett moskebygge i trakten. Varje gång någon skramlar med nycklar under ett SD-möte, bläng ilsket på dem och ställ dig och lyssna och låtsas vara intresserad.

Till slut kanske alla våldsverkare lär sig att varje slag de utdelar resulterar i en sådan massa kramar i retur att våldet inte lönar sig.