Jamsa med Jomshof

Det är inte lätt att vara Sverigedemokrat. Efter detta inlägg får han skarp kritik från vänstern och diverse liberaler som anser att han förolämpar islam, och att det är fel och fult att förolämpa islam. För att inte tala om arabvärlden, som går helt agurk:

 

Vissa påstår, på fullt allvar, att jag sprider hat och ”islamofobi” genom att påstå följande två saker:

1. Islam är en antidemokratisk, våldsförespråkande och kvinnofientlig religion/ideologi. Därför är demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter en bristvara i den…

— Richard Jomshof (@RichardJomshof) July 28, 2023

 

Men vad är det han säger som är så upprörande?

• Islam är konservativt, och antifeministiskt
• Muhammed var krigsherre, rövare och tog sexslavinnor från erövrade stammar

 Hur i hela friden kan detta tolkas som en förolämpning? Jag tolkar det tvärtom, som att Jomshof på gamla dagar blivit muslimkramare, och bjuder in världens muslimer att samlas under SD:s nya öppna svenskhet, där den är svensk som beter sig svenskt.

Vad innebär det då att vara kulturellt svensk, av den konservativa och Sverigevänliga varianten? Titta här på alla konservativa svenskars anfader och ideal:

Ingen är mer svensk än vikingen Hagbard Handfaste. Som synes har Hagbard inget emot att ge sig ut på härnad, och röva med sig en sexslavinna. Som god konservativ man är det han som försörjer familjen medan hustrun stannar hemma med barnen. Även om det egentligen är Helga som styr familjen med fast hand (vilket vi väl, mellan skål och vägg, får erkänna är precis så vi har det hemma...).

Sen har vi krigarkungen, Karl XII:

Vi konservativa älskar Karl XII. Vi beundrar hur han hela tiden tar varje tillfälle att med svärdet i hand knipa åt sig lite mer av grannländernas territorier. Vi utstår gärna spott och spe av vänstern för att få tåga genom Lundagård på hjältekonungens dag.

Kort sagt: Muhammed verkar vara en karl med hjärtat på rätta stället.

Den som borde avsky och håna Muhammed är istället våra identitära progressiva kontrahen(t)er. De som älskar att riva statyer av europeiska slavhandlare borde älska att rita, och riva sönder, Muhammed-teckningar. De som blir upprörda så fort en svensk inte delar hemarbetet 50/50 borde bränna varje exemplar de kan hitta av den bok som sätter kvinnan lägre än mannen.

Ur otakt är världen.

En sväng Söderöver

Sen har vi Björn Söder. Grabben som oavsett vad han uttalar sig om får firman som sköter SDs krishantering att korka upp en låda champagne. Grabben som borde veta att han inte bör säga något om judar eller svenskhet. Tydligen har han sagt något om Pride-paraden och pedofili, varpå föga oförväntat alla som hatar Söder går i taket.

Återigen har de fått allt om bakfoten. Söder har här bara försökt skicka över en liten fredsduva till det gäng som visar sin tolerans och vidsynthet genom att vifta med "vi hatar SD"-plakat i tåget. Detta har Söder gjort genom att försöka påtala likheten mellan Pride och SD.

Vad för likhet? Jo, ta det där med pedofili. HBTQ är en rörelse som jobbar hårt med att tänja på de sexuella gränserna och vidga synen på vad som är acceptabelt och önskansvärt. Utanför HBTQ finns det gott om pedofiler som gärna också ser att de själva hamnar innanför gränsen för det acceptabla. HBTQ blir då som en sockerbit för flugorna. Klart att pedofiler gör sitt bästa att komma in under det regnbågsparaply som idag har en sådan status att bara att ifrågasätta det är att bli fredlös. HBTQ har under decennier dragit till sig pedofiler, och fått jobba med att stöta dem ifrån sig. Senast försökte pedofilerna komma in som "minor attracted persons" med en egen regnbågsfärg, men fick se sig utslängda.

SD har samma problem. Nej, inte med pedofili, men med stollar och politiska tokar. SD är det högerparti som har varit hårdast emot invandring, och varit det när alla andra stod och viftade med "refugees welcome"-flaggor. För judehataren finns det gott om alternativ, både SSU och V, men för den som avskydde svartskallar fanns bara ett alternativ. Så SD får, på samma sätt som HBTQ-rörelsen, jobba hårt med att rensa ut rasister, rysstroll och foliehattar som tror att SD är rätt plats att få genomslag för sina idéer.

Trevligt att se Björn Söder visa solidaritet med sina olyckskamrater i RFSL och Pride!

Agent Hamilton på nya äventyr

Jag måste erkänna att jag är imponerad. Att någon ska lyckas trampa i ett ljudligare klaver än Björn Söder vad gäller judar, och detta en folkpartist!

Carl Hamilton, tillfrågad angående Jomshofs Muhammed-uttalanden var han (Hamilton, inte Muhammed) tror att Liberalernas smärtgräns ligger, svarar:

 

"Jag tror att gränsen går om de skulle börja uttala sig på samma sätt om judar, och det är inte omöjligt"

Förvisso är det ett gränslöst korkat uttalande. Att säga till landets muslimer, som i stor utsträckning hatar judar, att det är OK att förolämpa muslimer men inte judar, är verkligen att förolämpa muslimer.

Men, framför allt så har Hamilton fel i sak. Det vore inte förolämpande mot judar att uttala sig kritiskt om deras religiösa förebilder. Detta jobbet gör redan judarna så ordentligt själva. Har ni läst Gamla Testamentet? Där har judarna själva skrivit ned sin historia, i all sin glans men också i all sin skörhet. Om Kung David, en av de största och mest firade judiska gestalterna, kan man till exempel läsa att han skickade sin vän i döden för att kunna sätta på dennes änka.

De är kloka, judarna. Till skillnad från alla pavlovska tangentbordsriddare som springer till matskålen så fort Jomshof och Söder ringer i klockorna.

Tänt var det här

 Efter en lång dvala där jag inte hittat något värt att hetsa upp mig över, har Sverige lyckats piska upp den perfekta stormen: koranbränningar! Bränningarna i sig är inte mycket att hetsa upp sig över, om man inte är muslim uppfostrad i kretasr där det är naturligt att vilja förbjuda det som kränker islam. De svenska reaktionerna är desto roligare, där regering och opposition tävlar om att vara den som hårdast fördömer islamkritik och hittar på bäst sätt att täppa till truten på de hädiska.

Jag har skrivit om det där oskicket att bränna böcker förr: https://bubbavel.blogspot.com/2015/11/diktaturens-kreatur.html. Det som har upprört mig förr har dock varit att man försökt undertrycka eller radera ut obehagliga åsikter.

Om jag ska förstå dagens debatt rätt, så är det väldigt mycket jag lärt mig i skolan som är totalt fel.

• På 1800-talet gjorde Lars Johan Hierta sitt bästa att förarga präster, adel och kungamakt i Aftonbladet. I skolan lärde vi oss att Hierta var hjälten, men nu verkar det som han var skurken. Självfallet ska man inte kränka eller utmana rikets säkerhet.
  
• Norrmannen Agnar Mykle skrev på 50-talet romanen "Sången om den röda rubinen". Då den innehöll sexuella stycken som väl är tamare än vad man hittar i en normal romance-roman idag (givetvis undantaget den romance som publiceras av mormonerna...), så blev den förbjuden. Till min förvåning så verkar det som norrmännen hade rätt - inte kan man väl publicera något som gör någon kränkt?
• Norrmännen, återigen. När jag var en liten gosse kom Monty Python's Life of Brian. I sverige skrattade vi gott åt filmen, och en gång till åt de stolliga norrmännen som blev så kränkta att de förbjöd filmen. Dags att sätta skrattet i halsen - norrmännen hade visst rätt.

Nej, jag är ingen vän av hädelselagar. Det öppna samhället är den religiöses bäste vän. När vi börjar skapa särlagar för kränkta religiösa, så drabbar det även oss religiösa. Tänk tanken att vi skapar en lag som hindrar alla sekulära svenskar att kränka muslimer. Låt oss för ett ögonblick gå förbi problemet att definiera vad som ska förbjudet (misshandla Koranen, felköna Muhammed, lägga griskött på grillen, ta sig en nubbe till sillen, osv) och istället se på vilka andra hädelselagar som vore rimliga att samtidigt införa för att skydda oss svenskar från kränkningar?

Vad, skydda svenskar? Skulle vi bli kränkta? Jajamen. Det finns saker vi håller för heligt, och som därmed borde skyddas:

• HBTQ. I ett land där alla partiledare (utom han som inte får vara med...) står och viftar med regnbågsflaggan, i ett land där polisen och försvarsmakten går med i paraderna, där hånar man inte HBTQ ostraffat. Den moské som säger något ont om homosexualitet blir omedelbart stäng, byggnaden raseras och salt strös över marken. Säger något ont, förresten - det räcker inte. Varje moské måste mangrant gå med i Pride-paraden.
• Jämställdhet. Redan landsfader Löfven sa att i Sverige tar man i hand. Kanske vi till och med kan bli lite kontinentala och kräva kindpussar. Om någon moské skulle komma på tanken att sätta kvinnorna i ett separat rum eller ge dem separat ingång, se "HBTQ" ovan. Självfallet skall alla muslimska organisationer entusiastiskt bejaka och propagera för aktuella svenska jämställdhetsåsikter.'
• Abort. I Sverige går vi agurk redan om en barnmorska inte vill utföra arbetsuppgifter som har med abort att göra. Om någon representant för något parti ens viskar om att de är emot abort, även i KD eller SD, blir de raskt petade från partiet. (Undantag medges för frasen "Jag stödjer dagens abortlagstiftning", som vi alla vet betyder "Jag skulle säga något annat om jag inte visste att jag därmed blir av med jobbet"). Självfallet ska alla Sveriges muslimska organisationer och samfund vara för abort - om de vill vara fortsatt verksamma i Sverige.

Ja, kära muslimer. Efter att vi genomfört ovanstående lagförslag, så kan vi kavla upp ärmarna och ta oss an en lag som hindrar kränkning av muslimer.

Vad skoldebatten borde handla om

Mycket av skoldebatten ägnar sig åt att zooma in på småsaker, och sedan hävda att dessa förklarar alla problem vi har idag. Här finns en parallel med diskussionen om invandring. I Bulletin redogör Thomas Gür för tre fromma förhoppningar om hur vi ska komma tillrätta med bristen på integration och sysselsättning:

• Liberalisering av arbetsmarknaden hoppas liberala centerpartister ska vara lösningen. Hur det nu skulle kunna hjälpa när vi erbjuder nästan total subventionering av arbetskraft och företagen ändå inte nappar.
• Utbildning upp till en nivå där de invandrade ska kvala in på arbetsmarknaden hoppas vänstern på. Hur nu det ska gå till när lärare saknas och analfabetismen frodas.
• Repatriering hoppas vi i hö-hö-högern på, så att problemet åter blir Somalias och Afghanistans. Hur vi nu ska få någon att frivilligt lämna frihetens - och de kravlösa bidragens - hemort på jorden.

Som Gür påpekar finns det inga enkla lösningar. Vi har i invandringsfrågan skapat ett problem som förändrat vårt samhälle, kommer att ta generationer att lösa, och kommer kräva svåra, för oss alla kännbara insatser. Det är bara att spotta i nävarna, kavla upp skjortärmarna, rabbla värdegrunden och sätta igång.

Såsom i invandringen, så också i skolan. Det började redan med enhetsskolans avskaffande, fortsatte med nedmonteringen av katederundervisning och faktakunskaper. Stenen har rullat långt utför backen, och måste nu bromsas och baxas upp igen.

I skolfrågan lutar jag mig mot Inger Enkvist, som i SvD beskriver vad problemet är. Det är inte för mycket marknad som är skolans problem, utan för lite kunskap. I decennier har kunskap varit något fult. Inga krav ställs på elever att de ska lära sig något. Inga krav ställs heller på de som tas in på våra lärarutbildningar!

I en annan artikel går Enkvist igenom verkningsfulla åtgärder: 

• Ordning och reda i klassrummet, så det går att lära ut.
• Ställ krav på kunskaper och elevens eget ansvar att lära sig saker.
• Segregera - att samla ointresserade och motiverade, kunniga och okunniga, begåvade och obegåvade i samma klassrum är inget framgångsrecept.
• Rekrytera bra studenter till lärarhögskolorna, istället för bottenskrapet.

Det kommer bli en lång, tung resa innan decennier av försummelser och avsiktligt raserande är igentaget. Dags att börja nu!

De giriga

Girighet, liksom eld och elektricitet, är en tve-eggad naturkraft som både kan åstadkomma mycket gott och mycket ont. Rätt tyglad har den i marknadsekonomin åstadkommit mycket gott. Det är vinstintresset, och därmed pressen att sänka kostnader och erbjuda bättre produkter, som gjort att skillnaden mellan bilar tillverkade i Öst- och Västtyskland blev så stor. I offentlig verksamhet försvinner ingenting i vinstutdelning, men förluster på grund av missade chanser och letargi kan lätt överskugga vad man sparar in på att inte behöva gå med vinst.

Friskolekritikerna har inga problem med stiftelser eller kooperativ. Bara med aktiebolag. Varför detta? Varför är det just de skolor som har vinstjakten i blodet som är farliga? Ett vanligt svar är att det är vinstintresset som är orsaken till betygsinflationen. Jag tror dock vi kan hitta en förklaring här:

"Problemet är inte att kommunala skolor är dåliga och att det är därför som elever går i friskolor. Problemet är att förutsättningarna för den kommunala skolan försämras eftersom skolan är marknadsutsatt. När friskolor etablerar sig skapar det tomma bänkar i den kommunala skolan vilket är kostnadsdrivande, då försvinner resurser som borde ha gått till speciallärare, trygghetsskapande personal och ökad bemanning i klassrummen."

Ingen skola vill drabbas av de kommunala problemen med vikande intäkter. Därmed borde ju även en kooperativ skola som får ont om elever bli pressad att locka elever med glädjebetyg. För även om de inte får gå med vinst, så är det fullt tillåtet - men inte särskilt angenämt - att gå med förlust.

Och här har vi den springande punkten. När friskolorna expanderar kraftigt, krymper de kommunala skolorna kraftigt, och får då svårt att få ekonomin att gå ihop.

Varför är aktiebolags-skolorna det stora problemet här? Jo, det är här girigheten kommer in. En skola som inte delar ut vinst har förvisso en stark drivkraft att fylla sin kostym, men inte så stor drivkraft att utöka kostymen. För aktiebolaget ser det annorlunda ut. Jämför med restaurangbranschen. Man ger sig normalt inte in i restaurangbranschen enbart för att klå folk på pengar, man gör det för att det är en bransch man vill arbeta i. Med en restaurang blir man inte särdeles rik - men har man ett par snabbmatshak i varje svensk stad, kan man bli jätterik. Girigheten är en stark drivkraft för expansion. Och det är den här expansionen som friskolekritikerna inte vill se. En och annan byskola som tas över av ett föräldrakooperativ märks knappt i budgeten och kan därmed accepteras.

Det är alltså inte aktiebolagsformen som sådan friskolekritikerna vill bli av med, utan friskolan som en rejäl andel av marknaden.

Skall vi därmed strunta i den kritik som framförs om girighetens fördärvlighet? Nej. Har ni hört frasen "vi har varit naiva" förr, måhända? Som ingenjör är jag van vid att göra riskanalyser. Vem kan dö när de använder den pryl vi konstruerat, och vilka rimliga motåtgärder kan vi sätta in för att förhindra det? Likadant bör vi göra innan vi tar politiska beslut. Minns hur kriminella utnyttjat assistansersättningen, och hur asyl- och arbetskraftsinvandringsmöjligheter missbrukats. Vi måste förbereda oss på att det på skolmarknaden landar filurer med allt annat än rent mjöl i påsen.

• Tänk om våra yrkeskriminella får för sig att starta skolor? En målvakt sätts som ansvarig för skolan, och så fort elevpengen kommit in lägger skolan ned och pengarna flyttar utomlands.
• Tänk om någon av våra klaner får för sig att starta skolor? Från klanäldsten utgår påbud att alla klanmedlemmar ska sätta sina telningar i den skolan, utbildningen består i utantill-lärande av Koranen, och klanäldsten kan bygga en ny fin lyxvilla.

Min lösning på sådana här problem är "statlig kontroll". Att betyg inte sätts oberoende av skolan utan extern översyn. Att skolinspektörer inte granskar värdegrunden i skolornas pappersprodukter, utan verifierar att barnen lär sig vad de ska.

Vi får även kontrollera proaktivt, innan någon startar en skola. Man bör kanske inte låta Fredrik Federleys polare dra igång en förskola. När IS-sympatisörer kan starta en skola har vi varit lite väl naiva. Dock vill jag inte gå de kritiker till mötes som vill att kommunerna ska kunna inlägga veto hur som helst, till exempel om kommunen anser att det inte finns något behov av ytterligare skoletableringar. Det vore ungefär lika vettigt som att låta våra arbetsgivare ensidigt bestämma om det finns behov av löneökning. Vilken vänsterstyrd kommun tror ni kommer tillåta fler friskolor?

Mot detta brukar invändas att en sådan kontrollapparat blir ohanterlig, att det är bättre att istället låta alla gå i kommunala skolor där inga glädjebetyg sätts. Men vad i helvete? Är ni så komplett naiva att ni tror att kommunala lärare automatiskt är fria från påtryckningar? Ja, jag kan mycket väl tro att trycket att sätta höga betyg på duktiga elever är större i en friskola med många akademikerföräldrar med uppskruvade krav på framtida läkar- och juristkarriärer för sina ögonstenar. Å andra sidan lär trycket på lärare att ge godkända betyg åt elever som borde vara hopplöst underkända vara precis lika stort, från den kommunala uppdragsgivaren. Att elever som inte lär sig något släpps vidare upp i klasserna är inte ett friskoleproblem. Snarare är det en medveten politik driven av svenska skolväsendet, en politik vi som sätter barn i friskolor försöker fly ifrån.

Vi behöver kontroll och översyn, både i privata och offentliga skolor.

Segregation i skolan

Vad gäller skoldebatten om huruvida friskolor ökar segregationen, har jag svårt att förstå mina meningsfränder.

Friskolornas belackare hävdar alltså att det faktum att 10-20% av eleverna går i friskolor innebär att segregationen blir rejält mycket högre än annars. Friskolornas tillskyndare kontrar å andra sidan att det inte är tillåtet att plocka russinen ur kakan. Att segregationen tvärtom minskar när fattiga men bildningsintresserade invandrarföräldrar nu har möjlighet att välja en bra skola till sina barn. Att det var värre förr när segregationen gavs av vilket bostadsområde man hade råd att bosätta sig i.

Där måste jag protestera. Segregation är ju en av de allra viktigaste skälen för oss oroliga föräldrar att välja en friskola! Glöm glädjebetygen, det är segregationen som gäller. Även om det förvisso är sant att segregationen faktiskt inte ökar märkbart. Paradoxalt? Låt mig förklara.

Det finns olika sätt att segregera. Överklassen segregerar sig till internat som Lundsberg, där de avskiljer sig från den stora massan för att deras barn tidigt ska lära sig pennalism, kotteribildning och lismande mot överheten. Ungefär som ett politiskt ungdomsförbund, alltså. Vid sådan segregation är det viktigt att segregationen blir stor till numerären - inget "common riff-raff" ska släppas över bron.

För oss vanligt folk är det äppelprincipen som gäller:

Ett ruttet äpple skämmer raskt hela korgen. Vi som växte upp på 70-talet hade inga skolor att välja på, vi fick glatt ta vad kommunen erbjöd. Ville kommunen sätta oss som kuddbarn mellan Conny och Ronny var det bara att gapa och svälja. Idag är det snarare Ahmed och Abdallah som röjer, men problemet är detsamma.

Hela syftet med en friskola är att segregera sig från vissa individer. Inte den stora massan, det är ju vi själva, men de få asociala individer som i den kommunala låt gå- och tycka synd om-skolan så lätt förstör en hel klass.

Det finns gott om bra kommunala klasser. Ofta är det inget att oroa sig för. Men: råkar ens barn hamna i fel klass, med fel individer, så är risken stor att den kommunala skolledningen, om den alls engagerar sig, engagerar sig för förövarna. "Vad har den här lille gossen varit med om..."

Men, om det stämmer att friskolor inte får välja sina elever, hur kan vi då tro att vi slipper de ruttna äpplena där? Enkelt. Till friskolan gör man ett aktivt val. Därmed är det sannolikt att de föräldrar som fullständigt skiter i sina barn inte söker dit. Den friskola som inte aktivt tar hand om och läxar upp böss, kommer också få dåligt rykte. Ett rykte ingen glädjebetygssättning i världen kan väga upp. I dagens skolastiska behovstrappa väger det tyngre att barnen slipper förnedringsrånas än att de får toppbetyg.

Om de som tycker illa om friskolor vill sätta krokben för dessa, så finns en väldigt enkel metod: se till att de ruttna äpplena plockas ut ur korgen! Då kommer eleverna att återvända.

När våra barn väl är fysiskt säkra, kommer nästa behov: att de lär sig något. Där har den svenska skolan syndat svårt. Har jag nämnt tidigare hur jag kunde föra meningsfulla samtal om matematik med min förståndshandikappade moster som hela livet arbetat på Samhall - samtal som går dagens gymnasister över huvudet? Så långt har undervisningen förfallit. På en friskola kan vi föräldrar hoppas och pockas på att det nivågrupperas och differentieras (segregeras, alltså...) så långt som lagen tillåter och gärna mer därtill.

Vill ni politiker som ogillar friskolornas expansion vända trenden? Se då till att ambitiösa elever kan få en utmaning i skolan. Våra barn är inte era obetalda hjälplärare!

Skolsvammel

Kalabaliken i hönsgården

Återigen har friskolorna hamnat i blåsväder. Rektor Linnea från Göteborg stångas med gammelmoderaten Gunnar Hökmark. Anna Dahlberg på Expressen inser varför friskolorna är populära. Här finns mycket roligt att gräva i:

• Skolpengen
• Segregation - myt eller mening?
• Likvärdighet
• Aktiebolagen - Krösus Sork eller Ingvar Kamprad?
• Ordning och reda
• Vinst i välfärden

Skolpengen - är den orättvis?

Jag tänkte börja med att fundera lite kring skolpengen, med avstamp i det politiker-battle som Linnea Lindquist och Gunnar Hökmark är mitt uppe i. Politiker-battle? Ja, den där sortens meningsutbyte där bägge plockar ut sina talepunkts-russin ur kakan utan att täcka hela problemet.

Hökmark börjar med att påpeka att friskolornas utnyttjande av skolpeng omöjligt kan vara ett problem, eftersom pengarna, som en följd av termodynamikens första huvudsats, inte försvinner utan bara flyttas:

"Skolpengen motsvarar den kostnad som faller på varje elev i ett samhälle med skolplikt och där skolan är till för alla. Den följer eleven. Den blir inte större för att man väljer en skola som man anser vara bättre för att man anser den vara bättre för eleven. Skolpengen är en del av de skattepengar vi betalar och följer i det här fallet den enskildes val istället för politikernas beslut."

Mot detta invänder Lindquist att friskolorna plockar russinen ur kakan. Eftersom skolpengen är densamma för varje elev, och friskolorna plockar de duktigare och mer studiemotiverade eleverna, lämnande Lindquist med bottenskrapet, får Lindquist svårt att få ekonomin att gå ihop:

"På en koncernskola som också får 60.000 per elev kan bedriva skola för i snitt 45.000 kronor per elev eftersom de kan ha större klasser eftersom klasserna har en mer homogen elevsammansättning, de behöver inte lika mycket socialt stöd och hjälp av speciallärare. De kan således göra vinst på 15.000 / elev."

"Slutsats: Gunnar Hökmark har fel och jag har rätt."

I allmänhet ska man vara lite försiktig med människor som kommer med klara utslag om rätt och fel i komplexa frågor. Det är få av oss förunnat att vara Hans Rosling. Det Lindquist skriver om skolpeng är förvisso rätt, men samtidigt missvisande. Hon beskriver nämligen bara en del av sanningen.

Låt oss, för en rättvisande beskrivning av skolpengen, gå in på Göteborgs stads hemsida och höra vad staden själv skriver om skolpengen. Det visar sig att skolpengen förvisso är lika för alla barn, välartade som vanartiga, men bara en del av ersättningen. Därutöver tillkommer en socioekonomiskt baserad tilläggspeng. Några exempel:

• Lindquists egen skola, Hammarkullen, får totalt 108 771:- per elev i årskurs 1-3
• Den förhatliga vinstdrivarskolan IES Krokslätt får 81 326:- per elev i årskurs 1-3, varav 17 248:- är lokalkostnader.

Det verkar alltså som om kommunerna redan fattat Lindquists poäng med att den skola som riktar sin marknadsföring till studiemotiverade barn från akademikerhem med två föräldrar kommer få det lätt att gå med vinst, och anpassat ersättningen därefter. Jag förstod dock inte riktigt hur lokalkostnaderna hanterades i Göteborg, om det skulle hamnat på friskolans plus- eller minuskonto. Att det inte bara är jag som har svårt att förstå hur lokalkostnader hanteras av våra kommuner, och hur det påverkar skolornas ekonomi, kan den energiske utläsa ur en avhandling från Lunds Universitet. Själv är jag lite lat, och letar mig därför vidare till Lunds kommun. Ur punkt 8 i dokumentet kan man se att kommunen utöver skolpengen ersätter de kommunala skolorna för deras faktiska lokalkostnader, och ger friskolorna ett schablonbelopp (snittet av de kommunala kostnaderna).

Det är alltså möjligt för en friskola att hitta lokaler som är billigare än kommunens. Beroende på ens syn på privat företagande kan man sedan antaga att dessa pengar används för att finansiera ledningens porrklubbsbesök, eller för att skapa mindre klasser.

Även per elev-ersättningen är differentierad i Lund. Delfinskolan, som ligger i ett av Lunds utmaningsområden, får 84 658:- per elev i årskurs F-3, medan IES Lund får nöja sig med 62 066:-.

Min tolkning av ovanstående är att Hökmark leder på poäng över Lindquist. Eftersom skolpengen är differentierad, så kommer dränage av välartade elever till friskolor inte dränera den kommunala skolan på oproportionerligt stora resurser.

Det Lindquist skulle kunna hävda är att systemet inte är tillräckligt differentierat. Det har jag full förståelse för - jag skulle kräva en enorm ersättning för att ta mig an ett gäng analfabeta afghaner som ser svenska kvinnor som horor och vid varje tillsägelse inte bara hotar att knulla min mamma, utan gör sitt bästa för att gå till verket. Speciellt i en skola som följer principen om lågaffektivt bemötande.

Men det är ju en annan diskussion.

Andra dränage, då?

Lindquist tar upp att kommunerna har ett ansvar som inte friskolorna har: en friskola kan lägga ned, vilket har hänt, varpå kommunen är tvungen att ta hand om eleverna. Ansvar kräver förberedelse, och beredskap kostar pengar. Ja, Lindquist har en poäng här, detta vore vettigt att ta med i kostnadsberäkningarna. 

Lindquist påpekar att det blir dyrt för de kommunala skolorna när friskolor startar och plockar elever från de kommunala skolorna. Helt plötsligt har man för stora lokaler, som måste betalas. Lärare som måste avskedas. Här har jag svårt att tycka synd om henne. Detta är verkligheten för varenda privat företag i landet, att konjunkturen och konkurrensen gör att efterfrågan växlar. Egentligen är den kommunala skolan den aktör som borde vara minst orolig för detta, då kommunen inte kommer gå i konkurs. Bakom den kommunala skolan står fri beskattningsrätt av kommuninvånarna. Den som detta är ett rejält problem för är den lilla friskola, fri från penningstinna ägare, som friskolekritiker som Lindquist brukar hylla. Var ska de få kapital den dagen hälften av eleverna beslutat sig gå tillbaka till kommunens skola och lokalkostnaderna ska betalas? Man kan undra hur någon kan vara så dum att de riskerar sätta sig i en sådan situation? Jo, om man lyckas så får man å andra sidan gå med vinst. Än så länge...

 

Debattens dumheter

Efter att jag ägnat gårdagen åt att fundera över cancel culture, så råkar jag ramla över ett par inlägg som illustrerar hur våra antagonister tänker. Först ut är en brittisk parlamentsledamot:

We must not fetishise “debate” as though debate is itself an innocuous, neutral act. The very act of debate in these cases is an effective rollback of assumed equality and a foot in the door for doubt and hatred.

— Nadia Whittome MP (@NadiaWhittomeMP) July 23, 2020

Debatt är alltså, i dessa kretsar, i sig en hatisk handling.

Sen hittade jag en kul artikel om cancel culture och yttrandefrihet i Vox.  Om nätaktivisterna skriver de:

These advocates can and have overreached, and should be criticized when they do. But on the whole, their work is aimed not at restricting freedom but at expanding it — making historically marginalized voices feel comfortable enough in the public square to be their authentic selves, to exist honestly and speak their own truths.

Som vanligt är alltså extremvänstern att ursäkta när de går för långt, med en liten förmaning, då de ju egentligen menar väl. Det är bra att tysta majoriteten, gärna med hot om avsked, för det är först då minoriteterna vågar ta till orda.

But for a lot of trans writers and thinkers, having to constantly debate Rowling’s position— that the movement for trans equality is a threat to the safety and status of cisgender women — is a mechanism for excluding them from public discourse.
It is so hurtful to be told you aren’t “really” a woman or a man, to subject yourself to the public abuse and threats that inevitably follow when debating anti-trans voices, that the psychological cost effectively forces trans thinkers to self-censor.

Visst, det är säkert ledsamt för den man som anser sig vara kvinna att få höra att alla inte håller med. Det är dock en naturlig och oundviklig del av att vara människa att man emellanåt råkar på människor med avvikande åsikt. Den som inte vill vara med om detta kan inte kräva att världen anpassar sig till deras åsikter, utan får skaffa sig ett eget säkert rum någonstans där världen kan hållas på avstånd.

En liten extremistgrupp kan inte tillåtas sitta på sin kammare och diskutera sig fram till att män är kvinnor och sedan kräva att all diskussion ska förbjudas. Det är genom öppen debatt och argumentation som vi sakta trevar oss fram emot sanningen i komplexa frågor. Sanningen är inte något som är på förhand avgjort av en liten elit. Kanske dags för sociala tangentbordskrigare och "offendotroner" att gå några kurser i postmodernistisk filosofi?