Efter Hägglund, syndafloden?

Vaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaal!

Jag kände mig lite snuvad av DÖ, jag hade sett fram emot ett nyval, slipat på argumenten, förberett en massa hätska inlägg emot den ondskefulla oppositionen. Men nu räddas jag av min partiordförande, som avgår. Tack för det, Göran. Och tack för tiden som varit.

Som KD-medlem utgår jag från att de olika kandidaterna kommer uppvakta mig för att få min röst. Tja, kanske inte mig personligen, men alla vi som är röstberättigade.

Vad ska man då rösta på? Jag får erkänna att jag inte riktigt har koll på kandidaterna.

• Adaktusson? Jag gillar inte att rösta på kändisar. Men presenterar han någon politik så ska jag lyssna. 
• Szyber? Känns som en Birgitta Ohlsson-klon.
• Busch Thor? Verkar vara konservativ så det räcker, men kan hon hålla förbuds- och snällismfalangen stången?
• Skyttedal? Bra åsikter för det mesta, och orädd, men det där sista utspelet om att förbjuda grundlagsfiender stämmer inte med min liberalism.

Nej, jag ska nog inte spekulera för mycket på personer. Däremot vill jag tycka till en del om KDs framtida program och åsikter. Själv är jag en gammelmoderat som känner att mitt gamla parti har seglat iväg ifrån mig, och hoppas att KD kan ta deras plats i viktiga frågor. När jag tar mig tid att läsa i KDUs (ungdomsorganisationen, inte moderpartiet!) kampanjmaterial känns det som att komma hem:

Skolan: nivågruppering, spetsutbildningar och yrkesutbildningar. Berättar jag om detta för min gamla mor så röstar hon KD på stubinen, det var hennes käpphästar som lärare.

Ja till EU, men med mer lokala beslut, mer frihandel, lägre budget och fler batonger i brottsbekämpningen.

Batongpolitik: fler poliser, fler patrullerande poliser, hårdare straff.

Du bestämmer i familjen, inte Birgitta Ohlsson: inga kvoteringar, du ska själv kunna välja omsorgsform för dina barn (inklusive att vara hemmafru, antar jag).

Internationellt: generöst men effektivt (och mätbart och uppföljbart) bistånd. Demokrati och frihandel för alla, inte bara vita västerlänningar. Svensk militär sätts in emot diktaturens kreatur världen över.

Invandring: här är manifestet från 2009. Det märks att det är skrivet för en annan tid. Här finns en hel del som jag är starkt kritisk till.

• Gratis vård åt papperslösa. Nej, nej, nej. Gratis resa till hemlandet ögonaböj. Är man papperslös har man fått avslag på sin asylansökan, och får alltså inte vistas i Sverige. Trevlig resa!
• De vill både ha samma regelverk som resten av EU, och att asylsökande ska kunna söka asyl på svenska ambassader. Dags att bestämma sig? Asyl på ambassader har iofs även jag varit inne på. Den som söker asyl väntar i hemmet på att vi ska ta beslut. Eftersom utredning görs i närområdet så borde utredningen kunna göras snabbt och kompetent. Kräver vi dessutom legitimation så blir det ett stort steg framåt.
• Försörjningskravet vid anhöriginvandring begränsas till att kunna försörja sig själv. Motiveras med att KD värnar om familjen. Ok, jag kan gå med på det. Man får dock räkna med att det kan innebära att vi har råd att ta hand om färre flyktingar...
• Mångkultur. Invandrare ska kunna ha kvar sina kulturyttringar, och vi svenskar får fortsätta med skolavslutningar i kyrkan och julaftonsfirande utan att lyssna på de identitäras upprörda röster. Ja, där håller jag med.
• Ordet volymer, eller tankar om hur man kan ta hand om stora volymer, saknas helt. Inte så konstigt, då det fram tills nyligen är något som varit nästan lika tabu som att säga "Jehova".

Går jag upp till moderpartiet hittar jag även där en del kul som jag vill rösta för:

Jämställdhet: Hör och häpna, könsneutral formulering inom familjevåldspolitiken, "trygga stödet till kvinno- och mansjourerna". Nej till kvotering, tack för det.

Försvar: Militären ska ha resurser att utföra sitt uppdrag. Vi skall utreda NATO. Jag gråter av glädje!

Det ser ju himla bra ut för mig, efter en genomläsning av partiprogrammen. Allt jag vill, vill de, och tvärtom. I alla fall om jag hade kunnat rösta på KDU i nästa val. 

Jag ser bara ett orosmoln. Med Hägglund var det lite av Juholt-politik. Han (Hägglund, alltså) kom på något klatschigt uttryck, säg "verklighetens folk", som han använde i ett par tal. Och sen blev det inte mer med det. Till hans försvar får väl sägas att han var fullt upptagen med att faktiskt genomdriva lite saker på socialdepartementet, men han hade väl kunnat delegera?

Den som tar över rodret nu måste se till att det blir mer verkstad än snack även i partiets politik. Jag vill se KD vara talrör för de människor som likt jag vill se mindre politik i privatlivet. Och ja, det gäller även underlivet, samt livet efter detta.

Är jag Charlie?

Prolog

Är jag Charlie?

Jag vet inte riktigt. Visst, jag är lika upprörd som alla andra över att några galningar haft ihjäl nästan tjugo fransmän senaste veckan. För teckningar som den här:

Que se passerait-il si Mahomet revenait? La réponse est à la une de Charlie demain! pic.twitter.com/9Z1nVt8Kcs
— Charlie Hebdo (@Charlie_Hebdo_) September 30, 2014

Eller den här:

Men jag vete sjutton om jag är beredd att ta de risker de gjorde på Charlie Hebdo.

För lite mer visuell stimulans kan vi ju slänga in en rondellhund också:

Den svenske tecknaren Lindström är gärna provokativ, men även jämrans rolig:

Eller så här, när han ger sig på den äktsvenska tomten:

Tänk så många barn som kan bli kränkta och rädda av en sådan bild. Såja, nu finns väl nog med material för att ett gäng kränkta tomtenissar ska stå utanför dörren och klaga på att jag gjort reklam för icke-vegetarisk kost till jul.


För inspiration i den här frågan har jag vänt mig till vänstern, och hittat mycket intressant. Nej, inte den svenska vänstern, den tuggar på i sina vanliga anti-imperialistiska spår. Går man utomlands blir däremot vänstern genast mer oförutsägbar.
Kenan Malik skriver i "je suis charlie? it’s a bit late" om den västeuropeiska självcensuren, och hur den drabbar just de minoritetsgrupper den är tänkt att skydda:

"The irony is that those who most suffer from a culture of censorship are minority communities themselves. Any kind of social change or social progress necessarily means offending some deeply held sensibilities. ‘You can’t say that!’ is all too often the response of those in power to having their power challenged. To accept that certain things cannot be said is to accept that certain forms of power cannot be challenged. The right to ‘subject each others’ fundamental beliefs to criticism’ is the bedrock of an open, diverse society. Once we give up such a right in the name of ‘tolerance’ or ‘respect’, we constrain our ability to confront those in power, and therefore to challenge injustice."

Eller översatt till svenska förhållanden: när vi säger att man inte får kritisera Islam, så skyddar vi imamerna, på bekostnad av de förtryckta muslimska kvinnor som vill kunna gå in genom moskéns huvudingång och slippa sitta undanträngda uppe på läktaren.

James Bloodworth på bloggportalen Left Foot Forward skriver om "Charlie Hebdo: No excuses – just murder". Hans tes är att problemet inte är islam, utan idén om utopiska lyckoriken överhuvudtaget, oavsett om de motiveras av Allah, Gud, Marx eller Den Ariska Rasen. Så fort utopin hägrar, så ses massmord som ett acceptabelt pris att nå målet. Jag tror han har en poäng där. Ett citat på vägen till de som nu vill mana till återhållsamhet i kritiken gentemot Islam:

"And thus it would be a grave mistake to find a ‘root cause’ for today’s attacks in supposedly ‘offensive’ cartoons. Once you start down that road there really is no telling where you could end up. Indeed, if the problem is ‘provocative’ cartoons then it is also the existence of women and the LGBT community – because the killers probably don’t like those things either."

Med andra ord: Islamisterna kommer inte ge sig förrän vi har Kalifatet i Sverige. Tokvänstern kommer inte ge sig förrän hela Norrland är ett Gulag (om du gått i svensk skola, behöver du nog googla Gulag). Nassarna kommer inte ge sig förrän sista juden är i ugnen. Så ge dem inte ett lillfinger.

Den som vill vidga sina vyer om Islam kan läsa vad Tehmina Kazi från British Muslims for Secular Democracy (BMSD) skriver (vansklig förkortning det där, gör inte om mitt misstag att skriva in BDSM i sökfältet).

Di svenske journalisterna

 Jag blir lite lack på våra svenska journalister och åsiktsmaskiner.

• De tycker att Lars Vilks är en j-a typ som provocerar för provocerandets skull, och tar en massa pengar i livvaktsskydd helt i onödan. Karln hade ju kunnat ha vett att hålla käften. 
• De tycker det är gött att Dan Park åkt i fängelse för sina provokativa teckningars skull. När Park misshandlades i Köpenhamn häromveckan såg jag inte röken av några "Jag är Park"-lovebombningar.
• De verkar alla tycka att man inte ska provocera muslimer, eftersom maktordningen. Däremot är det helt OK att skända Kristus, då assyriska flyktingar är på topp i maktpyramiden. Väl?

Sen står de nu i kör och sjunger "Jag är Charlie". Och nästa vecka, när Charlie är glömd, så kommer de återuppta arbetet med att hålla vår åsiktskorridor trång. Att tysta röster istället för att argumentera emot.

Men Islam, då?

De vanliga åsikterna om Islam kommer förstås fram, från de vanliga hållen.

• Kulturvänstern ser Islam som fredens religion, som inte ska kritiseras. Attentatet hade inget med Islam att göra.
• SD och högerut ser å andra sidan Islam som krigets religion, som skall ut ur landet till varje pris. Alla muslimer förtrycker alltid, för att felcitera våra kära feminister.

Jag tror de båda har fel. Som vi såg ovan i länken till BMSD, så finns det kloka muslimer som bara vill ägna sig åt sin religion och sitt livspyssel i fred. Det finns även, som vi såg i Frankrike och dagligen hör om från Syrien och Nigeria, ingen brist på muslimer som gärna tar kål på andra muslimer i Allahs namn. Att vägra kalla dem muslimer bryter väl mot den väl etablerade traditionen att låta minoriteter definiera sig själva? Så "true Islam" lär hamna någonstans mellan de båda extremerna.

Så vi vet att det finns vettiga muslimer, och tokiga muslimer. Men vad tycker "Joe the muslim", genomsnittsmuslimen? Låt oss göra något stolligt: Varför inte fråga muslimerna själva vad de tycker om vad Islam är? Här är en liten undersökning om muslimska åsikter, bland muslimerna själva, inte på Aftonbladets kultursida. En radikal skillnad i radikalitet syns genast vad gäller muslimerna på Balkan, och de i Mellanöstern/Nordafrika. Bara 20% av muslimerna på Balkan vill införa Sharia, men sisådär 70-80% i Mellanöstern/Nordafrika, med Afghanistan i topp på 99%. Av de som vill införa Sharia (notera begränsningen i urvalet!) vill 29 (Tunisien) till 86% (Egypten) att man stenar ihjäl äktenskapsbrytare.

Så det verkar som om genomsnittet av de muslimer som flyr in till Sverige är konservativa mörkermän till en grad som får Plymouthbröderna att likna mellanmjölksliberaler. Är det dags för full panik? Eurabia är här? Eller blir alla svenska jämställdshetskämpar och genuspiloter när de passerar gränsen?

Tyvärr radikaliseras nog en del invandrare när de kommer till Sverige, ungefär som svenska utvandrare till Spanien plötsligt får en ohjälplig kärlek till den Kalles Kaviar de aldrig köpte hemma. Men med lite ledsammare resultat. En del andra sekulariseras. Jag misstänker att den stora massan behåller de värderingar de hade när de kom hit.

Men andra, då?

Nu har jag skrämt upp er med statistik om vad muslimer tycker i några av världens mest avskyvärda diktaturer. Men när man bollar med statistik är det alltid bra att ha en kontrollgrupp. Det vore intressant att se en undersökning om vad syriska muslimer och syriska kristna tycker om hädelse. Är det bara muslimer som vill slå ihjäl hädare, eller är det ett allmänt drag i outvecklade diktaturer att folk har taskiga demokratiska principer? Kanske vi ska vara lika mycket eller lite rädda för de assyriska kristna vi tar emot? Det vore även intressant att se lite undersökningar av hur snäll och demokratisk medelsvensson är. Jag har för mig att det brukar vara rätt många som tycker att landet behöver en "stark man" som rensar upp efter de mesiga, demokratiska politikerna.

Dags för Bah-Kuhnke få tummen ur

Vår kulturminister sa för ett tag sedan, i samband med moskébränderna, att det var dags att börja sprida kunskapen om Islam. Det tycker jag är en jättebra idé. Jag vill ha liknande statistik som ovan, fast i Sverige. Jag vill veta vilka moskéer som stödjer rekrytering till IS, och vilka som motarbetar det. Jag vill veta vilka moskéer som arbetar för Sharia, och vilka som arbetar för ett sekulärt samhälle. Jag vill veta vilka resonabla, moderata röster det finns att inkludera i det offentliga samtalet. För jag misstänker att det endast är islamisterna i Sveriges Muslimska Råd som kommer till tals i media idag; i korporativismens hemland kan bara en organisation komma till tals i taget.

Här borde ministern kunna få en del stöd. Per Gudmundson och Johan Lundberg har skrivit en del om islamister. Dels om rena jihadister, men också om hur i samhället uppburna personer som (felaktigt, tror jag) ses som "mainstream islam" minglar med islamisterna. Nalin Pekgul är självskriven som bollplank till en vänsterregering. Även Riksorganisationen mot hedersvåld borde kunna bidra.

Jag misstänker dock att ministern inte kommer göra detta. Senast jag hörde från henne var att hon skulle ta fram informationsmaterial emot islamofobi. Vilket jag gissar innebär att en reklambroschyr med floskler tas fram, ihop med Arnstadt, Hubinette och Mattias Gardell,  i stil med det Ullenhag producerat för invandringens vinster och kostnader tidigare. Vilket en normalbegåvad sverigedemokrat sliter i stycken utan ansträngning.

Avslutning

Jag hoppas att det här avskyvärda terrordådet leder till något gott i Sverige:

• Att vi får en synlig, publik muslimsk rörelse som sätter en rågång emot islamismen - den rörelse som man väl flydde ifrån en gång?
• Att alla vi andra tar en titt på oss själva. Stödjer vi våra lokala extremister? Om jag är vänster - gullar jag med AFA? Om jag är höger - tycker jag SMR är hyvens grabbar? Om jag är kristen - tycker jag Uganda gör rätt i att sätta homosexuella i fängelse?
• Att staten tar till de medel man har för att sätta dit extremister, och hittar på några till.
• Att vi alla står upp för rätten att häda, och rätten att ha och uttala åsikter utanför åsiktskorridoren.

Dags för ett brandtal

Det brinner mycket nu.

För några veckor sedan brann badet här i byn. Anlagt, har jag för mig. Häromdagen försökte någon bränna ned en skola i trakten, men misslyckades. En moské i Eskilstuna brann, och diverse ministrar var snabbt ute för att fördöma den mordbrand som ingen idag vet om det var mordbrand eller ej. Sen blev det mordbrand, i Eslöv och Uppsala.

Vad kan man då säga om sådana bränder? Förutom att det är ett allvarligt brott att tända på andras egendom, i synnerhet när det finns människor inuti sagda egendom, och att polis och domstol därför snarast bör se till att sätta förövarna bakom lås och bom?

Inte mycket, egentligen, men låt mig lägga till några löst anknutna punkter:

• Från diverse håll hör jag att mordbränderna emot moskéer är ett angrepp emot demokratin eller samhället. Nej, för tusan. En mordbrand emot en moské är en mordbrand. Inte mer, men inte heller mindre. Mordbrand behöver inte dramatiseras, det är redan allvarligt nog. Påföljden är 2-8 år bakom galler, i grova fall 6-18 eller livstid. Känns som att det räcker för att polisen skall sätta fart. Om nu inte vår vänsterregering vill fortsätta på vänsterns gamla väg att sänka straff och släppa ut brottslingar i förtid? Brott riktat emot religion eller religiösa utövare skall inte ge strängare straff eller anses mer allvarligt än andra brott. Jag vill inte ha speciallagar som skyddar oss religiösa; jag är inget oansvarigt småbarn som behöver extra skydd. Och lagar som skyddar religiösa kan raskt vändas till lagar som jagar religiösa, om fel partier kommer till makten.
• De flesta utgår från att det är högerextremister som står bakom dåden. Inte osannolikt, men efter Breivik, och hur alla gissade fel där, så kanske viss försiktighet kan anbefallas. Ledarsidorna tar upp att muslimer världen över gärna slår ihjäl varandra, och att det lika väl kan vara sådana konflikter som nu letat sig hit. Jag håller med om att det är oklokt att i förväg fästa sig vid några gärningsmän, och först låta polisen hitta lössen. Från Palme-utredningen minns vi väl hur klokt det är att låta politiska låsningar om var gärningsmännen bör hittas styra utredningen?
• Om det nu visar sig i vissa fall vara muslimer som stått för dåden, får då de drabbade muslimerna skylla sig själva? Ungefär som tokfeminister resonerar om de män som får stryk av andra män när de går hem från krogen, alltså? Nix. Det är identitetspolitik och grupptänkande gone full retard. För det första finns det ingenting som säger att de muslimer som fått brandbomber slängda på sig har slängt bomber på någon annan; de är troligtvis oskyldiga som små lamm. Detsamma gäller även de som bor i hyreshusen ovanpå källarmoskéerna. För det andra så gäller svensk lag alla. Alla får skydd av svensk lag, även dömda mördare på våra anstalter.
• Jag läser att hotade moskéer nu ska få stödpengar av staten, på så sätt att nämnden för statligt stöd till trossamfund skall ge ut pengar som söks via centrala organisationer. Ajajaj. Även om jag generellt är negativ till statligt stöd till trossamfund, ja till föreningar överhuvud taget, så är jag är för att hotade moskéer får kraftigt stöd från det allmänna. Massor med patrullerande poliser, till exempel. Hjälp från lokala institutioner (närpolisstationen, kommunen, landstinget i värsta fall) med pengar, installation av galler, kameror, osv. Men nej. Här föreslås att en enskild moské måste gå via en landsomfattande organisation för att begära medel från nämnden. Ständigt denna sosse-korporativism. En korporativism som tyvärr inte funkar i det mångkulturella samhälle som vi har idag. Tänk tanken att en HBTQ-vänlig moské begär pengar via den av Muslimska Brödraskapet styrda centralorganisation vi har i Sverige. Hur många ören tror ni de får?
• I anslutning till ovanstående punkt: stödet bör givetvis vara religions-neutralt. Stöd bör utgå till muslimer, judar eller kristna. Eller till pälshandlare hotade av militanta djurvänner, eller nazister hotade av kommunister eller kommunister hotade av nazister.