måndag 26 mars 2018

En nazists bekännelser

Japp, visst är jag nazist. Språknazist. Till skillnad från de äkta nazisterna har vi språknazister inte något altare i källaren där vi hyllar Adolf Hitler; vi nöjer oss med att ha SAOL och språknämndens skrivregler i en lätt åtkomlig bokhylla.

Häromdagen kom bloggaren bakom iotakt.se, herr Antonsson, också ut som språknazist. Han skrev ett inlägg om vikten att kunna skilja på de och dem. Till min förtjusning ser jag att Antonsson, liksom jag, använder "de som" och inte "dem som". Härligt! Dock tycker jag att hans förklaring till varför det heter som det ska heta, att man skall kunna byta ut "de" mot "vi", är otillräcklig. En förklaring skall ha mängder med participer och divertiklar och andra grammatiska termer i sig. Förvisso går jag själv mest på känsla, vad som låter vackert, men vi nassar är inte kända för att vara konsekventa. Vi stammar ju trots allt ur en rörelse som siktade på att skapa ett tusenårigt rike fyllt av blonda, högresta arier och samtidigt använde en man som såg ut ungefär så här som frontfigur:


Låt mig trots det lämna känslopjunket bakom mig, och likt Annie Lööf gå framåt, framåt till Tekniska Nomenklaturcentralens knastertorra skrivregler. Här ska ni få, ni som skriver "dem som". Så här står det i paragrafen om pronomina, nummer 120:
"Enligt grammatisk tradition får pronomenet de objektsformen dem om det föregås av en preposition."
Neeej! Har jag och Antonsson fel? Anfäkta och anamma! Sötvattenspirater! Krabbtaskare!

Nej, vi har inte fel. Det är som på svenskt dagis och i postmodern teoribildning: alla har rätt! Även formen "de som" godtas nuförtiden av både Svenska Språknämnden (Språkrådet, nuförtiden) och TNC. Vi är alltså friska och frejdiga normbrytare, banandes nya vägar i grammatikens bambusnår.

Varför detta, då? Jo, först finns det ett antal vändningar som alltid skall ha de, nämligen de där de följs av ett substantiv eller substantiverat adjektiv:

  • Jag tycker de ledarskribenter som inte delar mina åsikter är hatpredikanter.
  • Åsikterna hos de bästa som jag läser brukar ligga till höger på skalan.
Tar man bort ledarskribenter eller bästa, så går det att använda vilket som. Här finns också anledningen till varför experterna nuförtiden tillåter "de som" - det är lätt att tänka sig ett underförstått substantiv emellan de och som, även när det inte är närvarande.

Det är svårt att vara språknazist. Just som en tror sig ha fått tag på ett saftigt misstag att sätta tänderna i, visar grammatikboken på att så har man kunnat säga sedan 1700-talet, det är bara mindre vanligt. Och vi gamla konservativa gubbar kan ju inte protestera mot arkaiska vändningar.

Som tur är kan vi fortfarande sitta på ljugarbänken och se ner på de som använder dem för subjektet. Och mopsar några ungtuppar upp sig börjar vi haspla ur oss ramsor om tyska ackusativ- och dativstyrande prepositioner.


1 kommentar:

  1. "De" och "dem" förekommer lite godtyckligt. Jag tror, att det beror på att i vissa meningsbyggnader kan man använda båda. I andra är det helt enkelt "fel" att använda det ena eller det andra. Jag tror, att ett bra sätt lära sig vad som är rätt, är att läsa böcker och goda tidningar (tidskrifter). Men det ägnar sig ju inte dagens ungdomar åt, till synes, så ofta. Kan det vara så att skolan inte fungerar som den borde?

    SvaraRadera