Dags att berömma Moderaterna?

Jag har inte skickat många lovord i moderat riktning sedan de 2014 yttrade de berömda orden "segra eller DÖ!". Eller vem det nu var som sa det. I vart fall har jag inte varit särskilt förtjust över att se konservatismens forna banerförare sitta uppe i en loge likt Waldorf och Statler och skicka sura tillkännagivanden ned mot aktörerna på scenen.

Muppar. Genrebild, har inget med våra politiker att göra.

Men nu är det dags för andra bullar.

Moderaterna i Stockholm jobbar hårt för att ta kål på MP. Genom att ta med MP i stadens allians ser man till att miljöpartistiska trafikinfarkter kommer ge väljarna hjärtinfarkter och MP-allergi. Att även M därmed blir hatade och tappar väljarstöd imponerar. Det är inte alla som har modet att ta en för laget. Tack, 08-moderater! Ni är nog inte smartare än oss lantisar, men ni har hjärtat på rätt ställe.


Sen har Ulf Kristersson varit igång med lite gymnastiska övningar. Jag antar att hans frustration har byggts upp genom långa nattmanglingar med Lööf, Björklund och Busch-Thor, tills dess han önskar att han kunde ta Thors hammare och dunka på de liberala. Varje gång han försöker bilda en Alliansregering går  Lööf ut i medierna och kräver samtal med S, MP eller hembygdsföreningen i Knohult. Närhelst han försöker få SD med på tåget slänger Lööf löv på spåren.

Så vad har Kristersson gjort? Jo, först gick han ut med en artikel i DN där han öppet lägger ut den programförklaring som den nya regeringen, utifall den blir godkänd, kommer samlas runtom. En programförklaring som fungerar som den bakväg till "förhandlingar med SD" som får användas när förhandlingar inte får ses utföras. Följande SD-vänliga punkter radas upp:

• Samhällskontraktet mellan staten och medborgarna ska återupprättas. Om detta görs genom att lag och ordning prioriteras och att staten återtar kontrollen av territoriet i hela Sverige, är det finfin SD-politik.
• Sverige ska vara ett jämlikt samhälle som håller ihop. En pungspark mot Centerpartiets högerinriktade arbetsmarknadspolitik. Eftersom SD älskar det gamla folkhemmet är detta även finfin SD-politik.
• Svensk ekonomi måste rustas för sämre tider. En klassiskt moderat formulering, men vad betyder den i praktiken? Senare i artikeln nämns lägre skatter och bostadsreformer. Här är jag inte säker på att SD kommer jubla, då de är ett mittenparti.
• Migrationspolitiken måste bli långsiktigt hållbar. Återigen krock med Centerpartiet och även Liberalerna. Frasen "I Sverige har flickor och kvinnor rätt att göra sina egna livsval" är en fin känga åt de tvångsliberala. För inte går väl gränsen för vad kvinnor får välja vid att välja att bete sig enligt traditionella svenska normer? Allt som gör migrationspolitiken hållbar - för Sverige, inte för migranterna - är finfin SD-politik.

Sedan går Kristersson, återigen offentligt, ut och säger att han tänker bilda en regering på denna politik. På facebook förklarar han vad han tänker sig:
De allianspartier som vill vara med, får vara med - jag antar utan att kunna diskutera färdriktningen. Därmed sätter Kristersson press på C och L. Även om de ställer sig utanför denna regeringsbildning, vågar de fälla den? Och därmed i fyra år få höra att de banade väg för Löfven?

Samtidigt sätter Kristersson press på SD. Åkesson har tidigare sagt att han röstar nej till alla som inte vill prata med honom. Vilket man kan ha viss förståelse för - hur ska han kunna veta vad han röstar ja till, om det enda han vet om regeringsförklaringen är vad han fått läsa i Nyheter Idag? Ett frieri vill man få från den tilltänkta partnern, inte via svärmor. Men nu får Åkesson en konkret programförklaring att kontrastera mot fyra års S/MP-politik. Vågar han säga nej, när alternativet kan bli Maria Ferm som migrationsminister?

Åkesson väljer dock än så länge att fortsätta hålla gränsen. Han säger att tidigare linjen gäller: då M inte pratar med SD så blir det nej till det frieri som inte ens ägt rum. Varpå Kristerssons försök faller platt. För herdestunder krävs visst nuförtiden att samtycke inhämtas i förväg.


Min spådom är följande:

1. Kristersson går in i kaklet den här gången, och misslyckas.
2. Löfven får bollen. Inte heller han får den över mittlinjen, då Annie Lööf ännu inte är beredd äta upp sin sko och Björklund är väl medveten om vilken sida om 4%-spärren sossestöd skulle placera honom på. Även Löfven misslyckas.
3. Återigen får Kristersson bollen. Den här gången får han ändra på något. Antingen genom att sockra sitt politiska erbjudande så saftigt att Åkesson inte kan säga nej, även utan samtal, till exempel genom att föreslå obligatorisk folkdansutbildning i förorten. Eller så får Kristersson bita i det sura äpplet och göra Åkesson sin kur. Kristersson lyckas, till slut. Om nu inte turerna runt Åkesson gör C och L så moraliskt militanta att de röstar nej.

Varpå det blir extra val. Visst ser vi fram emot en ny valkampanj!?