Jamsa med Jomshof

Det är inte lätt att vara Sverigedemokrat. Efter detta inlägg får han skarp kritik från vänstern och diverse liberaler som anser att han förolämpar islam, och att det är fel och fult att förolämpa islam. För att inte tala om arabvärlden, som går helt agurk:

 

Vissa påstår, på fullt allvar, att jag sprider hat och ”islamofobi” genom att påstå följande två saker:

1. Islam är en antidemokratisk, våldsförespråkande och kvinnofientlig religion/ideologi. Därför är demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter en bristvara i den…

— Richard Jomshof (@RichardJomshof) July 28, 2023

 

Men vad är det han säger som är så upprörande?

• Islam är konservativt, och antifeministiskt
• Muhammed var krigsherre, rövare och tog sexslavinnor från erövrade stammar

 Hur i hela friden kan detta tolkas som en förolämpning? Jag tolkar det tvärtom, som att Jomshof på gamla dagar blivit muslimkramare, och bjuder in världens muslimer att samlas under SD:s nya öppna svenskhet, där den är svensk som beter sig svenskt.

Vad innebär det då att vara kulturellt svensk, av den konservativa och Sverigevänliga varianten? Titta här på alla konservativa svenskars anfader och ideal:

Ingen är mer svensk än vikingen Hagbard Handfaste. Som synes har Hagbard inget emot att ge sig ut på härnad, och röva med sig en sexslavinna. Som god konservativ man är det han som försörjer familjen medan hustrun stannar hemma med barnen. Även om det egentligen är Helga som styr familjen med fast hand (vilket vi väl, mellan skål och vägg, får erkänna är precis så vi har det hemma...).

Sen har vi krigarkungen, Karl XII:

Vi konservativa älskar Karl XII. Vi beundrar hur han hela tiden tar varje tillfälle att med svärdet i hand knipa åt sig lite mer av grannländernas territorier. Vi utstår gärna spott och spe av vänstern för att få tåga genom Lundagård på hjältekonungens dag.

Kort sagt: Muhammed verkar vara en karl med hjärtat på rätta stället.

Den som borde avsky och håna Muhammed är istället våra identitära progressiva kontrahen(t)er. De som älskar att riva statyer av europeiska slavhandlare borde älska att rita, och riva sönder, Muhammed-teckningar. De som blir upprörda så fort en svensk inte delar hemarbetet 50/50 borde bränna varje exemplar de kan hitta av den bok som sätter kvinnan lägre än mannen.

Ur otakt är världen.

En sväng Söderöver

Sen har vi Björn Söder. Grabben som oavsett vad han uttalar sig om får firman som sköter SDs krishantering att korka upp en låda champagne. Grabben som borde veta att han inte bör säga något om judar eller svenskhet. Tydligen har han sagt något om Pride-paraden och pedofili, varpå föga oförväntat alla som hatar Söder går i taket.

Återigen har de fått allt om bakfoten. Söder har här bara försökt skicka över en liten fredsduva till det gäng som visar sin tolerans och vidsynthet genom att vifta med "vi hatar SD"-plakat i tåget. Detta har Söder gjort genom att försöka påtala likheten mellan Pride och SD.

Vad för likhet? Jo, ta det där med pedofili. HBTQ är en rörelse som jobbar hårt med att tänja på de sexuella gränserna och vidga synen på vad som är acceptabelt och önskansvärt. Utanför HBTQ finns det gott om pedofiler som gärna också ser att de själva hamnar innanför gränsen för det acceptabla. HBTQ blir då som en sockerbit för flugorna. Klart att pedofiler gör sitt bästa att komma in under det regnbågsparaply som idag har en sådan status att bara att ifrågasätta det är att bli fredlös. HBTQ har under decennier dragit till sig pedofiler, och fått jobba med att stöta dem ifrån sig. Senast försökte pedofilerna komma in som "minor attracted persons" med en egen regnbågsfärg, men fick se sig utslängda.

SD har samma problem. Nej, inte med pedofili, men med stollar och politiska tokar. SD är det högerparti som har varit hårdast emot invandring, och varit det när alla andra stod och viftade med "refugees welcome"-flaggor. För judehataren finns det gott om alternativ, både SSU och V, men för den som avskydde svartskallar fanns bara ett alternativ. Så SD får, på samma sätt som HBTQ-rörelsen, jobba hårt med att rensa ut rasister, rysstroll och foliehattar som tror att SD är rätt plats att få genomslag för sina idéer.

Trevligt att se Björn Söder visa solidaritet med sina olyckskamrater i RFSL och Pride!

Agent Hamilton på nya äventyr

Jag måste erkänna att jag är imponerad. Att någon ska lyckas trampa i ett ljudligare klaver än Björn Söder vad gäller judar, och detta en folkpartist!

Carl Hamilton, tillfrågad angående Jomshofs Muhammed-uttalanden var han (Hamilton, inte Muhammed) tror att Liberalernas smärtgräns ligger, svarar:

 

"Jag tror att gränsen går om de skulle börja uttala sig på samma sätt om judar, och det är inte omöjligt"

Förvisso är det ett gränslöst korkat uttalande. Att säga till landets muslimer, som i stor utsträckning hatar judar, att det är OK att förolämpa muslimer men inte judar, är verkligen att förolämpa muslimer.

Men, framför allt så har Hamilton fel i sak. Det vore inte förolämpande mot judar att uttala sig kritiskt om deras religiösa förebilder. Detta jobbet gör redan judarna så ordentligt själva. Har ni läst Gamla Testamentet? Där har judarna själva skrivit ned sin historia, i all sin glans men också i all sin skörhet. Om Kung David, en av de största och mest firade judiska gestalterna, kan man till exempel läsa att han skickade sin vän i döden för att kunna sätta på dennes änka.

De är kloka, judarna. Till skillnad från alla pavlovska tangentbordsriddare som springer till matskålen så fort Jomshof och Söder ringer i klockorna.

Tänt var det här

 Efter en lång dvala där jag inte hittat något värt att hetsa upp mig över, har Sverige lyckats piska upp den perfekta stormen: koranbränningar! Bränningarna i sig är inte mycket att hetsa upp sig över, om man inte är muslim uppfostrad i kretasr där det är naturligt att vilja förbjuda det som kränker islam. De svenska reaktionerna är desto roligare, där regering och opposition tävlar om att vara den som hårdast fördömer islamkritik och hittar på bäst sätt att täppa till truten på de hädiska.

Jag har skrivit om det där oskicket att bränna böcker förr: https://bubbavel.blogspot.com/2015/11/diktaturens-kreatur.html. Det som har upprört mig förr har dock varit att man försökt undertrycka eller radera ut obehagliga åsikter.

Om jag ska förstå dagens debatt rätt, så är det väldigt mycket jag lärt mig i skolan som är totalt fel.

• På 1800-talet gjorde Lars Johan Hierta sitt bästa att förarga präster, adel och kungamakt i Aftonbladet. I skolan lärde vi oss att Hierta var hjälten, men nu verkar det som han var skurken. Självfallet ska man inte kränka eller utmana rikets säkerhet.
  
• Norrmannen Agnar Mykle skrev på 50-talet romanen "Sången om den röda rubinen". Då den innehöll sexuella stycken som väl är tamare än vad man hittar i en normal romance-roman idag (givetvis undantaget den romance som publiceras av mormonerna...), så blev den förbjuden. Till min förvåning så verkar det som norrmännen hade rätt - inte kan man väl publicera något som gör någon kränkt?
• Norrmännen, återigen. När jag var en liten gosse kom Monty Python's Life of Brian. I sverige skrattade vi gott åt filmen, och en gång till åt de stolliga norrmännen som blev så kränkta att de förbjöd filmen. Dags att sätta skrattet i halsen - norrmännen hade visst rätt.

Nej, jag är ingen vän av hädelselagar. Det öppna samhället är den religiöses bäste vän. När vi börjar skapa särlagar för kränkta religiösa, så drabbar det även oss religiösa. Tänk tanken att vi skapar en lag som hindrar alla sekulära svenskar att kränka muslimer. Låt oss för ett ögonblick gå förbi problemet att definiera vad som ska förbjudet (misshandla Koranen, felköna Muhammed, lägga griskött på grillen, ta sig en nubbe till sillen, osv) och istället se på vilka andra hädelselagar som vore rimliga att samtidigt införa för att skydda oss svenskar från kränkningar?

Vad, skydda svenskar? Skulle vi bli kränkta? Jajamen. Det finns saker vi håller för heligt, och som därmed borde skyddas:

• HBTQ. I ett land där alla partiledare (utom han som inte får vara med...) står och viftar med regnbågsflaggan, i ett land där polisen och försvarsmakten går med i paraderna, där hånar man inte HBTQ ostraffat. Den moské som säger något ont om homosexualitet blir omedelbart stäng, byggnaden raseras och salt strös över marken. Säger något ont, förresten - det räcker inte. Varje moské måste mangrant gå med i Pride-paraden.
• Jämställdhet. Redan landsfader Löfven sa att i Sverige tar man i hand. Kanske vi till och med kan bli lite kontinentala och kräva kindpussar. Om någon moské skulle komma på tanken att sätta kvinnorna i ett separat rum eller ge dem separat ingång, se "HBTQ" ovan. Självfallet skall alla muslimska organisationer entusiastiskt bejaka och propagera för aktuella svenska jämställdhetsåsikter.'
• Abort. I Sverige går vi agurk redan om en barnmorska inte vill utföra arbetsuppgifter som har med abort att göra. Om någon representant för något parti ens viskar om att de är emot abort, även i KD eller SD, blir de raskt petade från partiet. (Undantag medges för frasen "Jag stödjer dagens abortlagstiftning", som vi alla vet betyder "Jag skulle säga något annat om jag inte visste att jag därmed blir av med jobbet"). Självfallet ska alla Sveriges muslimska organisationer och samfund vara för abort - om de vill vara fortsatt verksamma i Sverige.

Ja, kära muslimer. Efter att vi genomfört ovanstående lagförslag, så kan vi kavla upp ärmarna och ta oss an en lag som hindrar kränkning av muslimer.

Vad skoldebatten borde handla om

Mycket av skoldebatten ägnar sig åt att zooma in på småsaker, och sedan hävda att dessa förklarar alla problem vi har idag. Här finns en parallel med diskussionen om invandring. I Bulletin redogör Thomas Gür för tre fromma förhoppningar om hur vi ska komma tillrätta med bristen på integration och sysselsättning:

• Liberalisering av arbetsmarknaden hoppas liberala centerpartister ska vara lösningen. Hur det nu skulle kunna hjälpa när vi erbjuder nästan total subventionering av arbetskraft och företagen ändå inte nappar.
• Utbildning upp till en nivå där de invandrade ska kvala in på arbetsmarknaden hoppas vänstern på. Hur nu det ska gå till när lärare saknas och analfabetismen frodas.
• Repatriering hoppas vi i hö-hö-högern på, så att problemet åter blir Somalias och Afghanistans. Hur vi nu ska få någon att frivilligt lämna frihetens - och de kravlösa bidragens - hemort på jorden.

Som Gür påpekar finns det inga enkla lösningar. Vi har i invandringsfrågan skapat ett problem som förändrat vårt samhälle, kommer att ta generationer att lösa, och kommer kräva svåra, för oss alla kännbara insatser. Det är bara att spotta i nävarna, kavla upp skjortärmarna, rabbla värdegrunden och sätta igång.

Såsom i invandringen, så också i skolan. Det började redan med enhetsskolans avskaffande, fortsatte med nedmonteringen av katederundervisning och faktakunskaper. Stenen har rullat långt utför backen, och måste nu bromsas och baxas upp igen.

I skolfrågan lutar jag mig mot Inger Enkvist, som i SvD beskriver vad problemet är. Det är inte för mycket marknad som är skolans problem, utan för lite kunskap. I decennier har kunskap varit något fult. Inga krav ställs på elever att de ska lära sig något. Inga krav ställs heller på de som tas in på våra lärarutbildningar!

I en annan artikel går Enkvist igenom verkningsfulla åtgärder: 

• Ordning och reda i klassrummet, så det går att lära ut.
• Ställ krav på kunskaper och elevens eget ansvar att lära sig saker.
• Segregera - att samla ointresserade och motiverade, kunniga och okunniga, begåvade och obegåvade i samma klassrum är inget framgångsrecept.
• Rekrytera bra studenter till lärarhögskolorna, istället för bottenskrapet.

Det kommer bli en lång, tung resa innan decennier av försummelser och avsiktligt raserande är igentaget. Dags att börja nu!

De giriga

Girighet, liksom eld och elektricitet, är en tve-eggad naturkraft som både kan åstadkomma mycket gott och mycket ont. Rätt tyglad har den i marknadsekonomin åstadkommit mycket gott. Det är vinstintresset, och därmed pressen att sänka kostnader och erbjuda bättre produkter, som gjort att skillnaden mellan bilar tillverkade i Öst- och Västtyskland blev så stor. I offentlig verksamhet försvinner ingenting i vinstutdelning, men förluster på grund av missade chanser och letargi kan lätt överskugga vad man sparar in på att inte behöva gå med vinst.

Friskolekritikerna har inga problem med stiftelser eller kooperativ. Bara med aktiebolag. Varför detta? Varför är det just de skolor som har vinstjakten i blodet som är farliga? Ett vanligt svar är att det är vinstintresset som är orsaken till betygsinflationen. Jag tror dock vi kan hitta en förklaring här:

"Problemet är inte att kommunala skolor är dåliga och att det är därför som elever går i friskolor. Problemet är att förutsättningarna för den kommunala skolan försämras eftersom skolan är marknadsutsatt. När friskolor etablerar sig skapar det tomma bänkar i den kommunala skolan vilket är kostnadsdrivande, då försvinner resurser som borde ha gått till speciallärare, trygghetsskapande personal och ökad bemanning i klassrummen."

Ingen skola vill drabbas av de kommunala problemen med vikande intäkter. Därmed borde ju även en kooperativ skola som får ont om elever bli pressad att locka elever med glädjebetyg. För även om de inte får gå med vinst, så är det fullt tillåtet - men inte särskilt angenämt - att gå med förlust.

Och här har vi den springande punkten. När friskolorna expanderar kraftigt, krymper de kommunala skolorna kraftigt, och får då svårt att få ekonomin att gå ihop.

Varför är aktiebolags-skolorna det stora problemet här? Jo, det är här girigheten kommer in. En skola som inte delar ut vinst har förvisso en stark drivkraft att fylla sin kostym, men inte så stor drivkraft att utöka kostymen. För aktiebolaget ser det annorlunda ut. Jämför med restaurangbranschen. Man ger sig normalt inte in i restaurangbranschen enbart för att klå folk på pengar, man gör det för att det är en bransch man vill arbeta i. Med en restaurang blir man inte särdeles rik - men har man ett par snabbmatshak i varje svensk stad, kan man bli jätterik. Girigheten är en stark drivkraft för expansion. Och det är den här expansionen som friskolekritikerna inte vill se. En och annan byskola som tas över av ett föräldrakooperativ märks knappt i budgeten och kan därmed accepteras.

Det är alltså inte aktiebolagsformen som sådan friskolekritikerna vill bli av med, utan friskolan som en rejäl andel av marknaden.

Skall vi därmed strunta i den kritik som framförs om girighetens fördärvlighet? Nej. Har ni hört frasen "vi har varit naiva" förr, måhända? Som ingenjör är jag van vid att göra riskanalyser. Vem kan dö när de använder den pryl vi konstruerat, och vilka rimliga motåtgärder kan vi sätta in för att förhindra det? Likadant bör vi göra innan vi tar politiska beslut. Minns hur kriminella utnyttjat assistansersättningen, och hur asyl- och arbetskraftsinvandringsmöjligheter missbrukats. Vi måste förbereda oss på att det på skolmarknaden landar filurer med allt annat än rent mjöl i påsen.

• Tänk om våra yrkeskriminella får för sig att starta skolor? En målvakt sätts som ansvarig för skolan, och så fort elevpengen kommit in lägger skolan ned och pengarna flyttar utomlands.
• Tänk om någon av våra klaner får för sig att starta skolor? Från klanäldsten utgår påbud att alla klanmedlemmar ska sätta sina telningar i den skolan, utbildningen består i utantill-lärande av Koranen, och klanäldsten kan bygga en ny fin lyxvilla.

Min lösning på sådana här problem är "statlig kontroll". Att betyg inte sätts oberoende av skolan utan extern översyn. Att skolinspektörer inte granskar värdegrunden i skolornas pappersprodukter, utan verifierar att barnen lär sig vad de ska.

Vi får även kontrollera proaktivt, innan någon startar en skola. Man bör kanske inte låta Fredrik Federleys polare dra igång en förskola. När IS-sympatisörer kan starta en skola har vi varit lite väl naiva. Dock vill jag inte gå de kritiker till mötes som vill att kommunerna ska kunna inlägga veto hur som helst, till exempel om kommunen anser att det inte finns något behov av ytterligare skoletableringar. Det vore ungefär lika vettigt som att låta våra arbetsgivare ensidigt bestämma om det finns behov av löneökning. Vilken vänsterstyrd kommun tror ni kommer tillåta fler friskolor?

Mot detta brukar invändas att en sådan kontrollapparat blir ohanterlig, att det är bättre att istället låta alla gå i kommunala skolor där inga glädjebetyg sätts. Men vad i helvete? Är ni så komplett naiva att ni tror att kommunala lärare automatiskt är fria från påtryckningar? Ja, jag kan mycket väl tro att trycket att sätta höga betyg på duktiga elever är större i en friskola med många akademikerföräldrar med uppskruvade krav på framtida läkar- och juristkarriärer för sina ögonstenar. Å andra sidan lär trycket på lärare att ge godkända betyg åt elever som borde vara hopplöst underkända vara precis lika stort, från den kommunala uppdragsgivaren. Att elever som inte lär sig något släpps vidare upp i klasserna är inte ett friskoleproblem. Snarare är det en medveten politik driven av svenska skolväsendet, en politik vi som sätter barn i friskolor försöker fly ifrån.

Vi behöver kontroll och översyn, både i privata och offentliga skolor.

Segregation i skolan

Vad gäller skoldebatten om huruvida friskolor ökar segregationen, har jag svårt att förstå mina meningsfränder.

Friskolornas belackare hävdar alltså att det faktum att 10-20% av eleverna går i friskolor innebär att segregationen blir rejält mycket högre än annars. Friskolornas tillskyndare kontrar å andra sidan att det inte är tillåtet att plocka russinen ur kakan. Att segregationen tvärtom minskar när fattiga men bildningsintresserade invandrarföräldrar nu har möjlighet att välja en bra skola till sina barn. Att det var värre förr när segregationen gavs av vilket bostadsområde man hade råd att bosätta sig i.

Där måste jag protestera. Segregation är ju en av de allra viktigaste skälen för oss oroliga föräldrar att välja en friskola! Glöm glädjebetygen, det är segregationen som gäller. Även om det förvisso är sant att segregationen faktiskt inte ökar märkbart. Paradoxalt? Låt mig förklara.

Det finns olika sätt att segregera. Överklassen segregerar sig till internat som Lundsberg, där de avskiljer sig från den stora massan för att deras barn tidigt ska lära sig pennalism, kotteribildning och lismande mot överheten. Ungefär som ett politiskt ungdomsförbund, alltså. Vid sådan segregation är det viktigt att segregationen blir stor till numerären - inget "common riff-raff" ska släppas över bron.

För oss vanligt folk är det äppelprincipen som gäller:

Ett ruttet äpple skämmer raskt hela korgen. Vi som växte upp på 70-talet hade inga skolor att välja på, vi fick glatt ta vad kommunen erbjöd. Ville kommunen sätta oss som kuddbarn mellan Conny och Ronny var det bara att gapa och svälja. Idag är det snarare Ahmed och Abdallah som röjer, men problemet är detsamma.

Hela syftet med en friskola är att segregera sig från vissa individer. Inte den stora massan, det är ju vi själva, men de få asociala individer som i den kommunala låt gå- och tycka synd om-skolan så lätt förstör en hel klass.

Det finns gott om bra kommunala klasser. Ofta är det inget att oroa sig för. Men: råkar ens barn hamna i fel klass, med fel individer, så är risken stor att den kommunala skolledningen, om den alls engagerar sig, engagerar sig för förövarna. "Vad har den här lille gossen varit med om..."

Men, om det stämmer att friskolor inte får välja sina elever, hur kan vi då tro att vi slipper de ruttna äpplena där? Enkelt. Till friskolan gör man ett aktivt val. Därmed är det sannolikt att de föräldrar som fullständigt skiter i sina barn inte söker dit. Den friskola som inte aktivt tar hand om och läxar upp böss, kommer också få dåligt rykte. Ett rykte ingen glädjebetygssättning i världen kan väga upp. I dagens skolastiska behovstrappa väger det tyngre att barnen slipper förnedringsrånas än att de får toppbetyg.

Om de som tycker illa om friskolor vill sätta krokben för dessa, så finns en väldigt enkel metod: se till att de ruttna äpplena plockas ut ur korgen! Då kommer eleverna att återvända.

När våra barn väl är fysiskt säkra, kommer nästa behov: att de lär sig något. Där har den svenska skolan syndat svårt. Har jag nämnt tidigare hur jag kunde föra meningsfulla samtal om matematik med min förståndshandikappade moster som hela livet arbetat på Samhall - samtal som går dagens gymnasister över huvudet? Så långt har undervisningen förfallit. På en friskola kan vi föräldrar hoppas och pockas på att det nivågrupperas och differentieras (segregeras, alltså...) så långt som lagen tillåter och gärna mer därtill.

Vill ni politiker som ogillar friskolornas expansion vända trenden? Se då till att ambitiösa elever kan få en utmaning i skolan. Våra barn är inte era obetalda hjälplärare!

Skolsvammel

Kalabaliken i hönsgården

Återigen har friskolorna hamnat i blåsväder. Rektor Linnea från Göteborg stångas med gammelmoderaten Gunnar Hökmark. Anna Dahlberg på Expressen inser varför friskolorna är populära. Här finns mycket roligt att gräva i:

• Skolpengen
• Segregation - myt eller mening?
• Likvärdighet
• Aktiebolagen - Krösus Sork eller Ingvar Kamprad?
• Ordning och reda
• Vinst i välfärden

Skolpengen - är den orättvis?

Jag tänkte börja med att fundera lite kring skolpengen, med avstamp i det politiker-battle som Linnea Lindquist och Gunnar Hökmark är mitt uppe i. Politiker-battle? Ja, den där sortens meningsutbyte där bägge plockar ut sina talepunkts-russin ur kakan utan att täcka hela problemet.

Hökmark börjar med att påpeka att friskolornas utnyttjande av skolpeng omöjligt kan vara ett problem, eftersom pengarna, som en följd av termodynamikens första huvudsats, inte försvinner utan bara flyttas:

"Skolpengen motsvarar den kostnad som faller på varje elev i ett samhälle med skolplikt och där skolan är till för alla. Den följer eleven. Den blir inte större för att man väljer en skola som man anser vara bättre för att man anser den vara bättre för eleven. Skolpengen är en del av de skattepengar vi betalar och följer i det här fallet den enskildes val istället för politikernas beslut."

Mot detta invänder Lindquist att friskolorna plockar russinen ur kakan. Eftersom skolpengen är densamma för varje elev, och friskolorna plockar de duktigare och mer studiemotiverade eleverna, lämnande Lindquist med bottenskrapet, får Lindquist svårt att få ekonomin att gå ihop:

"På en koncernskola som också får 60.000 per elev kan bedriva skola för i snitt 45.000 kronor per elev eftersom de kan ha större klasser eftersom klasserna har en mer homogen elevsammansättning, de behöver inte lika mycket socialt stöd och hjälp av speciallärare. De kan således göra vinst på 15.000 / elev."

"Slutsats: Gunnar Hökmark har fel och jag har rätt."

I allmänhet ska man vara lite försiktig med människor som kommer med klara utslag om rätt och fel i komplexa frågor. Det är få av oss förunnat att vara Hans Rosling. Det Lindquist skriver om skolpeng är förvisso rätt, men samtidigt missvisande. Hon beskriver nämligen bara en del av sanningen.

Låt oss, för en rättvisande beskrivning av skolpengen, gå in på Göteborgs stads hemsida och höra vad staden själv skriver om skolpengen. Det visar sig att skolpengen förvisso är lika för alla barn, välartade som vanartiga, men bara en del av ersättningen. Därutöver tillkommer en socioekonomiskt baserad tilläggspeng. Några exempel:

• Lindquists egen skola, Hammarkullen, får totalt 108 771:- per elev i årskurs 1-3
• Den förhatliga vinstdrivarskolan IES Krokslätt får 81 326:- per elev i årskurs 1-3, varav 17 248:- är lokalkostnader.

Det verkar alltså som om kommunerna redan fattat Lindquists poäng med att den skola som riktar sin marknadsföring till studiemotiverade barn från akademikerhem med två föräldrar kommer få det lätt att gå med vinst, och anpassat ersättningen därefter. Jag förstod dock inte riktigt hur lokalkostnaderna hanterades i Göteborg, om det skulle hamnat på friskolans plus- eller minuskonto. Att det inte bara är jag som har svårt att förstå hur lokalkostnader hanteras av våra kommuner, och hur det påverkar skolornas ekonomi, kan den energiske utläsa ur en avhandling från Lunds Universitet. Själv är jag lite lat, och letar mig därför vidare till Lunds kommun. Ur punkt 8 i dokumentet kan man se att kommunen utöver skolpengen ersätter de kommunala skolorna för deras faktiska lokalkostnader, och ger friskolorna ett schablonbelopp (snittet av de kommunala kostnaderna).

Det är alltså möjligt för en friskola att hitta lokaler som är billigare än kommunens. Beroende på ens syn på privat företagande kan man sedan antaga att dessa pengar används för att finansiera ledningens porrklubbsbesök, eller för att skapa mindre klasser.

Även per elev-ersättningen är differentierad i Lund. Delfinskolan, som ligger i ett av Lunds utmaningsområden, får 84 658:- per elev i årskurs F-3, medan IES Lund får nöja sig med 62 066:-.

Min tolkning av ovanstående är att Hökmark leder på poäng över Lindquist. Eftersom skolpengen är differentierad, så kommer dränage av välartade elever till friskolor inte dränera den kommunala skolan på oproportionerligt stora resurser.

Det Lindquist skulle kunna hävda är att systemet inte är tillräckligt differentierat. Det har jag full förståelse för - jag skulle kräva en enorm ersättning för att ta mig an ett gäng analfabeta afghaner som ser svenska kvinnor som horor och vid varje tillsägelse inte bara hotar att knulla min mamma, utan gör sitt bästa för att gå till verket. Speciellt i en skola som följer principen om lågaffektivt bemötande.

Men det är ju en annan diskussion.

Andra dränage, då?

Lindquist tar upp att kommunerna har ett ansvar som inte friskolorna har: en friskola kan lägga ned, vilket har hänt, varpå kommunen är tvungen att ta hand om eleverna. Ansvar kräver förberedelse, och beredskap kostar pengar. Ja, Lindquist har en poäng här, detta vore vettigt att ta med i kostnadsberäkningarna. 

Lindquist påpekar att det blir dyrt för de kommunala skolorna när friskolor startar och plockar elever från de kommunala skolorna. Helt plötsligt har man för stora lokaler, som måste betalas. Lärare som måste avskedas. Här har jag svårt att tycka synd om henne. Detta är verkligheten för varenda privat företag i landet, att konjunkturen och konkurrensen gör att efterfrågan växlar. Egentligen är den kommunala skolan den aktör som borde vara minst orolig för detta, då kommunen inte kommer gå i konkurs. Bakom den kommunala skolan står fri beskattningsrätt av kommuninvånarna. Den som detta är ett rejält problem för är den lilla friskola, fri från penningstinna ägare, som friskolekritiker som Lindquist brukar hylla. Var ska de få kapital den dagen hälften av eleverna beslutat sig gå tillbaka till kommunens skola och lokalkostnaderna ska betalas? Man kan undra hur någon kan vara så dum att de riskerar sätta sig i en sådan situation? Jo, om man lyckas så får man å andra sidan gå med vinst. Än så länge...

 

Debattens dumheter

Efter att jag ägnat gårdagen åt att fundera över cancel culture, så råkar jag ramla över ett par inlägg som illustrerar hur våra antagonister tänker. Först ut är en brittisk parlamentsledamot:

We must not fetishise “debate” as though debate is itself an innocuous, neutral act. The very act of debate in these cases is an effective rollback of assumed equality and a foot in the door for doubt and hatred.

— Nadia Whittome MP (@NadiaWhittomeMP) July 23, 2020

Debatt är alltså, i dessa kretsar, i sig en hatisk handling.

Sen hittade jag en kul artikel om cancel culture och yttrandefrihet i Vox.  Om nätaktivisterna skriver de:

These advocates can and have overreached, and should be criticized when they do. But on the whole, their work is aimed not at restricting freedom but at expanding it — making historically marginalized voices feel comfortable enough in the public square to be their authentic selves, to exist honestly and speak their own truths.

Som vanligt är alltså extremvänstern att ursäkta när de går för långt, med en liten förmaning, då de ju egentligen menar väl. Det är bra att tysta majoriteten, gärna med hot om avsked, för det är först då minoriteterna vågar ta till orda.

But for a lot of trans writers and thinkers, having to constantly debate Rowling’s position— that the movement for trans equality is a threat to the safety and status of cisgender women — is a mechanism for excluding them from public discourse.
It is so hurtful to be told you aren’t “really” a woman or a man, to subject yourself to the public abuse and threats that inevitably follow when debating anti-trans voices, that the psychological cost effectively forces trans thinkers to self-censor.

Visst, det är säkert ledsamt för den man som anser sig vara kvinna att få höra att alla inte håller med. Det är dock en naturlig och oundviklig del av att vara människa att man emellanåt råkar på människor med avvikande åsikt. Den som inte vill vara med om detta kan inte kräva att världen anpassar sig till deras åsikter, utan får skaffa sig ett eget säkert rum någonstans där världen kan hållas på avstånd.

En liten extremistgrupp kan inte tillåtas sitta på sin kammare och diskutera sig fram till att män är kvinnor och sedan kräva att all diskussion ska förbjudas. Det är genom öppen debatt och argumentation som vi sakta trevar oss fram emot sanningen i komplexa frågor. Sanningen är inte något som är på förhand avgjort av en liten elit. Kanske dags för sociala tangentbordskrigare och "offendotroner" att gå några kurser i postmodernistisk filosofi?

Den ständigt missförstådde Popper

Det pratas mycket om "cancel culture" nu. När jag först hörde det, trodde jag att kyrkorgeln kommit på modet igen (en kancell är en luftlåda inuti orgeln). Nej, det visade sig att det handlade om att de gamla häxprocesserna, eller 68-vänsterns renhetsiver, kommit på modet igen. Alla som inte entusiastiskt sjunger med i de senaste moderniteterna ska rensas ut. Bland annat har Harry Potters skapare fått pisk för att hon vågar hävda att ordet "kvinna" bör reserveras för människor med två X-kromosomer.

För oss konservativa är det här dock inget nytt. Vi har blivit utrensade i decennier redan. Den som råkar ha konservativa åsikter som att även ofödda barn har rätt att leva, att homosex är synd, att kvinnor inte ska vara präster, att kvinnan bör sköta om familjens barn, att Black Lives Matter är en extremistisk och odemokratisk förening, eller att äktenskapet är en förening mellan en man och en (vuxen) kvinna kommer raskt finna sig utdefinierad ur många sammanhang. Nej, jag delar inte alla dessa konservativa ståndpunkter, men jag anser att man ska kunna hävda dessa ståndpunkter utan att få skamstraff.

Det är heller inte bara från extrema vänstermuppar som vi får veta att vi är samhällets avskrap. När jag hävdar konservativa åsikter på sociala medier, eller ens bara de konservativa åsikternas rätt att få luftas öppet, kommer "liberala" folkpartister, centerpartister och moderater förbi och uttrycker sin avsky emot mig. Likt fina fariséer demonstrerar de hur skönt det är att inte behöva vara som den där konservative publikanen.

Ofta motiverar mina "liberala" "vänner" sitt avståndstagande med hjälp av filosofen Karl Poppers tankar om toleransparadoxen. Tankegången, tror jag, går ungefär så här:

1. Popper hävdar att gränslös tolerans gentemot de intoleranta kommer leda till att de intoleranta störtar det demokratiska samhället.
2. Vi liberala är toleranta, och värnar tidigare utsatta grupper
3. Våra motståndare är alltså intoleranta
4. Ergo: vi bör, med stöd i Popper, använda hårda nypor gentemot våra motståndare. Cancel culture är motiverat, likaså lagar om hets mot folkgrupp.

Dessvärre har dessa hobbyfilosofer fullständigt missförstått Popper. De har antagligen inte ens läst ursprungstexten. Låt mig citera den (Karl Popper, Det öppna samhället och dess fiender, översättare Andrew Casson & Bo Ekström, Umeå: Bokförlaget h:ström, 2017, not 4 till kapitel 7, s637):

Mindre känd är toleransparadoxen: obegränsad tolerans måste leda till att toleransen försvinner. Om vi erbjuder även dem som är toleranta obegränsad tolerans, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp så kommer de toleranta att förgås, och toleransen med dem. -Med denna formulering menar jag t. ex. inte att vi alltid bör undertrycka framförandet av intoleranta filosofiska tankar; så länge vi kan bemöta dem med rationella argument och hålla dem under kontroll genom den allmänna opinionen skulle det utan tvekan vara oklokt att undertrycka dem. Men vi bör förbehålla oss rätten att undertrycka dem, med våld om så behövs, ty det kan visa sig att de inte är beredda att möta oss med rationella argument utan börjar med att fördöma alla argument: de kanske förbjuder sina anhängare att lyssna på rationella argument, eftersom dessa är vilseledande, och lär dem att bemöta argument med knytnävens eller pistolens hjälp. Därför måste vi förbehålla oss i toleransens namn rätten att inte tolerera de intoleranta. Vi bör hävda att varje rörelse som förkunnat intolerans är olaglig och vi bör anse uppvigling till intolerans och förföljelse lika brottslig som uppvigling till mord eller människorov eller till att återuppliva slavhandeln.

Lite längre ned i samma not sammanfattar Popper vad vi bör ha för styrelseskick:

Vi kräver en regering som styr enligt egalitarismens och protektionismens principer, som tolererar alla som är beredda att samarbeta, dvs. är toleranta, och som kontrolleras av medborgarna och är ansvarig inför dessa.

Notera här att Poppers definition på tolerans kraftigt avviker från den vi är vana vid att höra. Den har inget med omfamnandet av HBTQ, indianer eller eskimåer att göra. Den handlar enbart om acceptansen av det demokratiska samhällets regler. En rabiat homohatare är tolerant, om han går med på att propagera emot homosex enligt det demokratiska samhällets regler. De BLM-ligister som springer runt på gatorna i USA och tar till våld är däremot inte toleranta.

Låt oss titta på Poppers kännetecken på en intolerant rörelse:

• Förbjuder sina anhängare att lyssna på rationella argument. Låter bekant: blocklistor, socialt tryck att inte dela Nyheter Idag och dylika publikationer, socialt tryck att inte fika med Sverigedemokrater, ...
• Bemöter argument med knytnävens eller pistolens hjälp. Låter som AFA. Och även om påtryckningar att avskeda folk inte är lika illa som en pistolkula, så inte tusan är det ett sätt att civiliserat argumentera.

Alltså: de där stollarna som försöker få andra cancellerade är just de som vi enligt Popper bör se till att raskt förbjuda!

Är det kört?

Nej, det finns en del exempel på människor som framgångsrikt kämpat emot:

• J K Rowling är ju rik nog att glatt kunna räcka långfingrarna åt häxjägarna.
• Southern Poverty Law Centre satte före detta muslimske extremisten och numera antiextremisten Majid Nawaz på en islamofobi-lista. Det skulle de inte ha gjort. De blev stämda, och fick punga ut med några miljoner dollar.
• Nick Buckley, grundare av en välgörenhetsorganisation i Manchester, uttalade sig negativt om Black Lives Matter: att de "call for the destruction of Western Democracy and our way of life". Styrelsen sparkade honom raskt efter drevet satte igång, men några veckor senare var det styrelsen som fick gå istället.

Jag är inte mycket för ordet värdegrund, men om det är någon värdegrund vi bör lära ut i våra skolor så är det att det öppna samtalet är grunden för det öppna samhället. Att det är den som försöker stoppa samtalet som ska frysas ut, tills dess de lärt sig bete sig som folk.

En natt i Trollhättan

Länge efter att produktionslinan slutligen stannat på den gamla SAAB-fabriken fortsätter min gamla uppväxtstad att leverera "Jimmie moments" på löpande band. Låt oss ta en titt på kontrasterna:

När jag växte upp på 70-talet hade jag inte en tanke på No Go-zoner. Okej, vissa hörn där man visste att ligister med knuttejacka och prilla samlades undvek man, men i övrigt var staden öppen. Jag kunde åka på arbetarfylla i Kronogården, Sylte, Lextorp eller valfritt miljonprogram och ta cykeln hem på natten utan att vara rädd. Jag var stamkund på Kronogårdens OK-mack, då den hade stadens bästa utbud av reservdelar, inte chips, schampo, varmkorv och dylikt trams.

Idag är Kronogården No Go-zon för mig. Varför? Jo, jag läser om hur en journalist besöker området i närvaro av polis, blir misshandlad och rånad i närvaro av polis - och polisen vågar/kan inte ingripa:
Signaleffekten här är tydlig.

• Till de som bor i området - om de kriminella vill sno din affär på beskyddarpengar eller spöa upp dina barn så är det bara att tacka och ta emot, eller gå och kyssa den lokale klanledarens fötter. Svensk polis har gett upp.
• Till oss utanför Kronogården - det är dags för oss att rösta fram andra politiker. Politiker som inte tycker synd om gärningsmännen. Politiker som inte använder våra skattepengar till att finanisera kriminaliteten.

Politiker, ja. Det här twitter-utbytet är sorgesamt:

Kära moderater, detta är alltså er Adam Mattinen, SDs tilltänkta justitieminister i ert samarbete. Vad ska man säga, känner ni er nöjda? Bra för Sverige? Seriöst? pic.twitter.com/4fz6K5gquS

— Annika Strandhäll (@strandhall) December 14, 2019

Jag är inte moderat längre, men jag känner mig väldigt nöjd om det som Marttinen skriver blir verklighet i Sverige. Jag tycker det är en självklarhet att kriminella som öppet hånar polisen och begår brott framför ögonen på polisen omedelbart sugs in i arresten. Att de sedan, efter en snabb fängelsedom, inte kommer tillbaka till sitt gamla område.

Vad Strandhäll inte inser, med sitt förmenta värnande om invandrare, är att hon med sin omtanke om de kriminella pissar alla laglydiga invandrare rakt i ansiktet. Varför detta? Tja, tänk ett ögonblick den kontrafaktiska tanken att detta hade skett i min lilla skånska by. Att ett gäng pursvenska slynglar hade börjat stöka kring centrum och göra sig breda. Det hände faktiskt för några år sedan, men kvästes raskt av närpolisen. Tänk istället att polisen stått bredvid och sett på medan gossarna radikaliserades, fick kontakter med tungt kriminella i NMR, drog igång droghandel, brände bilar och spöade upp de som protesterade, terroriserade våra barn i skolan, och spärrade av infarten från Lund med brinnande bildäck.  Vi bybor hade inte blivit särskilt glada åt de politiker som kämpade för ligisternas rätt till fortsatt fredad verksamhet. Jag hade röstat på Jonas Sjöstedt om han lovade sätta stopp för eländet.


Dags, alltså, att byta ut de politiker som ser till att poliserna är för få, straffen för låga och omtanken om förövarna för hög. Vem kan vi då plocka in istället?

• Vänstern (V, S, MP) kan vi glömma. De är soten, inte boten. Orsaken till decennier av flum och slapphet. Utnämnaren av Dan "jag kan säkert förstöra en myndighet till" Eliasson till chef för polisen.
• Centerpartiet strävar idogt efter att öka invandringen till våra krisområden. Knappast rätt riktning.
• Folkpartiet har en del Björklundsk ordning och reda, även i kriminalpolitiken. Dock är de idag stödparti till vänstern. Även om de återkommer i högerfållan, återstår oron för att Birgitta Ohlsson-falangen har tillräckligt stort inflytande att spärra vettiga beslut.
• Kristdemokraterna vill återta utsatta områden genom nolltolerans. Låter vackert - men kommer "vänd andra kinden till"-falangen tillåta det?
• Moderaterna brukade vara ett pålitligt anti-brott-parti, innan de blev nya. Som nygamla har de nu en hel hög förslag för att bli av med gängen. Men kan vi lita på att de blir av? De senaste mandatperioderna har de visat stor rädsla för att få dålig press - vad händer när DN och SvD drar upp Reva-stormar igen?
• Så har vi då den grå elefanten i samlingen, Sverigedemokraterna. Även här möter vi en gedigen lista på skärpningar. SDs stora dragplåster är att de till skillnad från övriga partier inte belastas av tidigare pinsamma misstag och naiviteter, då de inte regerat tidigare. Å andra sidan är det också det som kan göra en väljare orolig: de är oprövade. Med SD i regeringen, får vi intelligenta människor som Bieler och Andersson vid rodret, eller ett gäng Pavel Gamov? Svårt val, när man kan få behålla statsmän som Morgan Johansson och Anders Ygeman istället.

Mitt hopp, med senaste svenska opinionsundersökningar och brittiska valet i åtanke, är ett konservativt block med egen majoritet. Antagligen inte lika stor majoritet som britternas, på grund av vårt proportionella valsystem, men dock majoritet, och därmed beslutsförmåga.

Ett litet orosmoln, dock, är att det i ett Sverige där generationer gått igenom den indoktrinerade, 68-inspirerade DDR-skolan inte finns särskilt många konservativa. Hur får vi en majoritet att rösta konservativt när det gäller? Det sägs att en liberal är en konservativ som inte rånats ännu. Eller måhända en förälder vars barn inte kallats svennehora och förnedringsrånats ännu. Så dessvärre finns risk att det blir fler konservativa innan valet, alldeles av sig självt.

Dagens Brexit

Att döma av mitt sociala mediala flöde har en otäck populist tagit makten i ett val alldeles nyss:

Nej, inte han. Hugo Chavez var ju vänsterns gulleponke, mannen som demokratiserade (förstatligade) landet och var de fattigas vän. Efter ett tag såg han till att kraftigt utöka vänkretsen, allteftersom landet dök ned i fattigdom. Allt orsakat av de slemma amerikanerna och det sjunkande oljepriset, enligt SvT. Vilket vi kan förstå, vi svenskar, som efter den norska oljenationens kollaps sett hur norska ungdomar driver runt våra järnvägsstationer och rånar folk för att kunna äta, och hur norska tanter sätter sig utanför ICA-butikerna och spelar på vår medkänsla genom att klä ut sig till Fleksnes mor.

Nej, inte han heller. Macron är ju vänsterpopulist, och därmed okej och acceptabel.

Äntligen blev det rätt! Häromåret lyckades Theresa May med att grundligt misslyckas, då hon i ett egenutlöst val gick bakåt såpass att hon inte längre kunde få Brexit genom parlamentet. Nu har Boris Johnson, här fångad när han bjuder journalister som häckat utanför hans bostad på en kopp te, vänt på steken och gett Labour en så grundlig uppläxning att det lär ta ett tag innan de hämtat sig. Rena Thatcher-takterna! Till och med en del eviga Labour-fästen i norra Wales gick från rött till blått den här gången.

Vi ska kanske inte hylla Mr Johnson alltför mycket för denna valseger. Liksom sossarna i Sverige, har han ställts mot en opposition som aldrig missar ett tillfälle att missa ett tillfälle. En opposition som ställer en ökänd antisemit, en man som hyllat varenda "befrielserörelse" och det brittiska samhällets fiende från IRA till Hamas, vid partiets roder, flankerad av identitetspolitiker. Till och med vår svenska hädangångna Allians hade haft en chans att vinna med en sådan motståndare.

Kommer Brexit bli av nu då, när de konservativa har egen majoritet? Det har Johnson lovat, och politiker håller ju alltid vad de lovat. För Brexit talar att det kan vara taktiskt att uppfylla sitt största vallöfte. Nu behöver de konservativa heller inte längre locka det nordirländska Democratic Unionist Party in i röstfållan. Jag håller tummarna för att det inte innebär att Johnson lockas släppa nordirland till EU-vargarna. Som ni minns är ju EU väldigt oroade över hur gränsen mellan Irland och Ulster ska hanteras. Antagligen med erfarenheterna av den kaotiska och numera hårdbevakade gränsen Sverige-Norge i åtanke.


Finns det några fördelar för Sverige, då? Jajamen! Sossarna stretar fortfarande på över 20%-gränsen. Dags att avpollettera Stefan Löfven och ta in en snart ledig man som med nya krafter kan fortsätta kampen att bli mindre än Vänsterpartiet Kommunisterna:

Den beslöjade debatten

Det talas mycket om slöjor nuförtiden. Från ena sidan hävdas rätten för självständiga unga kvinnor att välja sina egna klädesplagg. Från andra sidan äskas förbud mot att tvinga flickor in i omsvepningar som omöjliggör lek och stoj.

Stadsbilden förändras. Även jag har sett brittiska brevlådor vandra omkring i lärdomsstaden Lund, bland lilahårsfärgade studenter.

Debatten om ett klädesplaggs vara eller icke vara blir dock en pseudodiskussion, eftersom vi inte diskuterar allt det som (emellanåt) ligger bakom. Det som betyder något. Det slemma patriarkatet, kära feminister. Ett patriarkat långt värre än den mest svartrockade missionsprovinsare era fantasier skulle kunna frammana.

Vad svamlar jag om? Jag svamlar om kulturen, om en syn på kvinnor som lägre stående än familjens get.

Har den gamle islamofoben förläst sig på odelbara nättidskrifter? Nej då. Jag har gått en kurs på universitetet, om Islam i Sverige. En kurs där man får lära sig både om moderata och minst sagt mindre moderata muslimer. I en bok av en svensk forskare får vi en inblick i kvinnors liv i de mer konservativa kretsarna. Några små axplock:

• En kvinna är i princip inlåst i lägenheten. Skall man gå ut, så får man be en manlig släkting att fungera som eskort. Har den manlige släktingen ingen lust att gå ut, så får man vackert stanna hemma.
• Kommer någon på besök? Då får kvinnorna hålla sig i ett litet rum för sig, borta från vardagsrummet.
• Gå ut på balkongen? Glöm det. Kvinnor ska inte synas. Dit kommer du bara ett kort och flyktigt ögonblick utifall du smutsat ned familjens heder.
• Har du tur får du följa med till moskén. Men du får gå in bakvägen och sitta i ett undanskymt kvinnorum. Om det kommer en känd predikant på besök, kan du möjligen få se honom via en dörr lämnad på glänt.
• Ler du mot en man du samtalar med på stadens gator, och en bekant till familjen ser detta? Grattis! Äntligen kommer du få komma ut på balkongen.

Lägg till detta, förmedlat av en i feministisk genusdiskurs verserad forskare, allt vi läser om barnäktenskap, kusinäktenskap, hedersvåld och att den som publicerar sådana här bilder i Sverige (i SVERIGE, för helvete!!!) får bo på okänd ort med livvaktsskydd för resten av livet:

Då börjar man inse att det finns betydligt mer än slöjan att oroa sig för, och att agitera för att det inte får slå rot i det svenska samhället.


Tycker jag alltså illa om islam och muslimer, eller annorlunda människor i allmänhet? Alls icke, bort det! Låt oss plocka fram den gamla fina värderingskartan igen.

Sverige uppe i högra krysset, våra invandringsländer nere i vänstra hörnet. Själv är jag en knökkonservativ svensk, vilket gör att jag känner mig betydligt mer bekväm med en moderat muslim än en normal svensk. Min värdegrund vad gäller sexualmoral och "family values" synkar mycket bättre med valfri Abdallah än med de storstadsfeminister som flimrar förbi på Twitter. Jag misstänker att ett försök från min sida att engagera mig i Sverigedemokraterna skulle sluta med att jag blir utesluten för att jag är alldeles för konservativ.

Jag tycker alltså att vi borde ha mer av muslimska värderingar i Sverige, mer av konservatism. Sverige har gått för långt ut i hörnet, och behöver vända tillbaka emot mitten. Ska vi börja knacka bög igen? Nej, men det vore trevligt att få tycka att en man är en man, och inte en kvinna, utan att bli avplattformad.

Det vi inte ska lämna något utrymme för i Sverige är det nedre vänstra hörnet. Vi ska stoppa vidare invandring från de länderna. Polisen ska återta gaturummet i hela Sverige. Liksom i Fantomens djungel ska en kvinna kunna gå barhuvad mitt på natten utan fruktan för moralpoliser. Vi ska kunna häda alla auktoriteter utan att frukta för livet.

Jag inspireras av Ola Wong i Kvartal, som skriver om att det är dags att få samhället att leverera, och om de invandrargrupper som kör enligt devisen "Jobba, håll käft och vinn". Det är dags för ett nytt samhällsbygge, ett nytt samhällskontrakt. Ett samhälle där konservativa nationalister har en plats.

Vilka är våra allierade i denna strävan? Inte är det de svenska liberaler som hädar att gränser är onaturliga och ska rivas. Inte är det de socialister som undrar vad de stackars kriminella varit med om. Inte är det de som låter ligister härja fritt i skolor och gathörn.

För att ett framtida konservativt block ska få en stabil majoritet tycker jag det är dags att vi gör en kohandel med våra invandrare. Låt oss välkomna dem till Sverige! Från vår sida ser vi till att göra upp med all den låt-gå-politik som ju faktiskt främst drabbar den skötsamme invandrare som vill göra rätt för sig:

• Polisen återtar gaturummet. Kriminella flyttar från gator och kommunala lägenheter till statliga inrättningar i Kumla, eller varför inte ett fint ringmursförsett internat på Fårö.
• Även invandrarbarn ska få rätt till en skola med tystnad och disciplin. Oförbätterliga böss får åka på internat till Norrland, eller i svåra fall Dalsland.
• Svartmarknad och skumrask saneras. Inga illegala på våra gator!
• Sverige satsar på vuxenutbildning av de som ingen utbildning har. Ja, jag vet att detta är en tung och lång investering, jämförbar med enandet av Tyskland, där begränsningen sätts av brist på personal snarare än pengar, men vi har heller inte råd att få en Libanonisering av Sverige med uppdelning i svennar vs blattar.
• Drastisk nedskärning av bidrag, gratis tolk och så vidare. De invandrare som jobbar och lär sig språket ska inte via skatten betala för de som inte anstränger sig.

I gengäld kräver vi att invandrare integrerar sig i Sverige. Lär man sig språket, klarar sin utbildning och fixar ett jobb, då får man bli medborgare. Vissa seder får man lämna hemma eller se sig utsparkad, vi tolererar inte balkongkast eller barnäktenskap. Konstiga kläder, kryddad mat och enstaka tungomålstal kan vi dock acceptera. Starka nationalistiska känsloyttringar är helt okej, även när det inbegriper sydligare nejder - men vi ser gärna lojalitet till den svenska nationen också. Det blir svårt för Özz Nujen, alltså...

Boktipset

Emellanåt ger sig journalister, likt Fantomen, ut på stadens gator som vanliga män. Olikt Fantomen är det just den journalistiska djungelkostymen, trenchcoaten, som krängs av och byts ut mot mer situationsanpassad kamouflagedräkt för att smälta in bland lokalbefolkningen:

I Sverige har detta journalistiska under täcket-undersökande fått ett eget namn, Wallraffande, efter den tyske journalist som levde som turkisk gästarbetare för några decennier sedan. Själv kommer jag, som anglofil, mest att tänka på George Orwell. Till skillnad från diverse gåslever- och champagnesocialister som nöjde sig med att teoretisera om arbetarklassen framför brasan på sina akademiska inlogeringar uppassade av sina "fags", uppsökte Orwell både kontinentala knegare, kymriska kolskyfflare och patriarkala proletärer.

En nutida uppföljare till socialisten Orwell hittar vi i socialisten James Bloodworth, som skrivit en bok om sina erfarenheter som knegare i de nya spännande service-sektorer som tagit över efter att industrialismens "dark, satanic mills" slutligen tystnat. Eller, som Bloodworth ser det, skitjobben. Han har gett sig in i fyra sektorer:

• Packare på ett Amazon-lager i Rugeley. Initialt var glädjen i byn stor när Amazon startade; man tänkte sig att nu skulle lokalbefolkningen få jobb som ersatte de försvinnande industrijobben. Dessvärre inte. Jobbet, att i tidsnöd springa runt och skyffla varor, är hårt, och lönen dålig. Med resultatet att engelsmännen hellre gick på bidrag, och jobben fylldes av östeuropeer - Rumäner som kommer till England ett tag, tjänar ihop en låg Englandslön som är en hög Rumänienlön, och sedan åker hem igen. En utländsk och tillfällig arbetskraftsstyrka gör att få är med i fackföreningar. Den låga lönen gör att man inte har råd med en lägenhet med svensk standard, utan får bo i mögliga ruckel.
• Hemtjänstarbetare i Blackpool. Brittiska semesterorter vid kusten, som var högsta modet på 1800-talet, lever nu lite i bakvattnet när det går lika lätt att ta en charter till Mallis som att ta tåget inomlands - om inte lättare och billigare. När alla dessa Fawlty Towers står tomma har smarta fixare, både i kuststäderna och grannstäderna, kommit på att det är en god affärsidé att bussa ut socialfall från Manchester och Liverpool ut till de tomma husen. Idag karaktäriseras många av dessa gamla pärlor av en blandning av vackra viktorianska hus och flitig droghandel. Ungefär som Rosengård, men med vackrare hus. I vart fall, livet som hemtjänstarbetare verkar inte heller vara ett liv på rosor. För att få jobba måste man först få myndigheternas stämpel, vilket kan ta månader - något som inte är så roligt för de som lever ur hand i mun och inte vet var nästa veckas hyra ska tas ifrån. Sen är det gott om "zero hour contracts", det vill säga du vet som knegare aldrig vilken inkomst du har.
• Sälja försäkringar via telefon i södra Wales gamla gruvdistrikt. Wales har drabbats hårt av ekonomiska utförslöpor. När Margaret Thatcher knäckte ryggen på gruvarbetarfacket på 70-talet, till Bloodworths förskräckelse och min förtjusning, och lade ned olönsamma gruvor, blev arbetslösheten i söder stor. Än idag är Wales den landsända som har högst arbetslöshet, mest fattigdom, talangfulla banjospelare och floder av hembränd sprit. Lite av det förenade kungadömets motsvarighet till Dalsland, alltså.
• Köra Uber-taxi i London. Behöver jag säga något om hur det är i London, det vet väl alla svenskar? Att fixa en bostad där när man tjänar nära minimilönen verkar dock inte vara lika kul som att boka hotellrum för en helg. Att köra Uber verkar också vara en blandad välsignelse. Visst, i gig-ekonomin kan den självanställde taxiföraren själv välja när den vill jobba - men jobbar man inte som en liten iller tjänar man knappt tillräckligt för att betala avbetalningarna på fordonet.

En kort summering av boken - och det är bra att den blir kort, då inlägget verkar bli långt - är att allt inte är väl i det brittiska väldet. De jobb som försvann var förvisso inte alltid perfekta; silikos och kol-lungor gjorde att knegarna dog i tidig ålder, arbetsskadorna på Amazons lager var jämförelsevis måttliga. Jobben var dock heltidsjobb, med bra löner och bra förmåner. En arbetare kunde kräva sin rätt, något som idag är svårt när en klunga hungriga rumäner står redo att ta över jobbet. Bloodworth ger inga enkla svar på hur det kunde bli så här och hur vi ska ta oss därifrån, orsakerna och botemedlen är många och mirakelkurerna få.


Varför ska vi bry oss om detta? Jag är konservativ, borde jag inte gå med ett riktigt Krösus Sork-flin på läpparna när jag hör hur underklassen kvider och lider? Nej, för sjutton! Vi konservativa vill precis som gråsossarna ha ett fungerande och konfliktfritt samhälle. Som mans-aktivist ser jag heller inte fram emot ett samhälle där unga lågutbildade män blir utan både fast inkomst och familj, och ser sin bästa möjlighet till hög status ligga i knarkhandel eller att gå med i IS.

Historierna i boken slår också an en personlig sträng i mig. Jag studerade i Wales inte långt efter kolgruvestrejkerna, och såg själv hur knapert och fattigt det var där efter att jobben försvunnit. Nu under sommaren åkte jag runt i nordvästra Wales, och kunde se hur hela byar övergetts och vuxit igen efter att skifferbruken lagt ned. När jobben försvinner, försvinner livet.

Dags för några personliga reflektioner, där jag kontrasterar bokens budskap emot svenska företeelser.

Rumäner, rumäner, överallt rumäner!

Även Sverige har gott om rumäner. Dock jobbar de inte i callcenters och lager, utan de sitter utanför våra ICA-butiker, ropar "hej, hej", och tjänar ihop till klanledarens Mercedes. Uppenbarligen fungerar pull-faktorerna. Det land som erbjuder jobb drar till sig arbetstörstande, flitiga människor. Det land som erbjuder bidrag och passivisering drar till sig annat.

Den amerikanska drömmen

I högern tenderar vi tycka att klyftor är bra. Det tycker även jag. Jag tycker det är fullt rimligt att en läkare tjänar mycket mer än ett vårdbiträde, att marknadsekonomi och lagen om tillgång och efterfrågan ger genomslag i lönekuvertet. När högern, konfronterad med fattigdom och elände, hävdar att det räcker att ge de fattiga möjlighet att med egen flit, studier och arbete häva sig upp ur fattigdomen och göra en klassresa, vill jag inte längre hänga med ända in i de centerpartistiska ungdomspolitiska resonemangen. Ja, visst är det bra att en begåvad människa med påver bakgrund kan arbeta sig upp. Det hjälper dock föga alla de som lämnats bakom.

Under decennier har Sverige kämpat hårt för att skapa en ny underklass. En underklass med etniska kännemärken. En underklass som inte skyddas av statens våldsmonopol. Det är dags att vända på det.

Fuck facket!

Märker ni att jag har ett gott öga till unga centerpartister? De verkar ha ett gott öga till facket. Visst, även jag har en hel del att säga om partipolitiserade fack som går partiets ärenden. Och om partiet som går fackförbundets ärenden. Samtidigt inser jag att företagare, precis som unga andra generationens invandrare i våra förorter, bara är människor. Tillräckligt många av dem kommer, om vi tillåter det, att bete sig precis så illa som de kan komma undan med. Aktiva fackförbund är en viktig del i den kedja som pressar företagare att behandla sina anställda väl.

Vi vill inte hamna i den brittiska situationen, där rumäner slavar i skitjobben som svenskarna ratar för att de kan gå på bidrag istället.

Dock får vi inse att vi delvis har den situationen. På botten finns en grupp människor, de illegala invandrarna, som jobbar på ställen där facket eller polisen idag aldrig sätter sin fot. Helt utan rättigheter. Helt utan skydd. Där är det dags för en insats.

Framåt i invandringsfrågan

Nej, trots rubriken ska dagens dumheter inte berömma Centerpartiets invandringspolitik. Jag tycker nämligen att deras idé, att sänkta löner och eget ansvar att hitta bostäder skall kunna möjliggöra en ökad invandring, är en riktigt korkad tanke.

Varför korkad? Jag är ju en sådan där konservativ typ som vill ha ökade klyftor i samhället? Jo, Sverige är helt enkelt inte byggt för riktigt låga inkomster. Riktigt invandringsvänliga liberaler, emellanåt föraktfullt kallade "risliberaler", har påpekat att det är bättre för invandrare att leva på en skål ris i Sverige, ett tryggt och rättssäkert samhälle, än att leva på en skål ris i ett shithole country. Vilket stämmer, och ger all anledning att skapa kåkstäder i Sverige - om det är invandrarna man månar om. Men jag är egoistisk nog att måna om mig själv, och Sverige. Flyttar vi hit stora mängder människor som förväntas leva med en levnadsstandard lika hög (låg, alltså) som i ett genomsnittligt flyktingläger, så kommer inte Sverige att förbli ett tryggt, rättssäkert samhälle. Det är bara att titta på hur våra "utmaningsområden" utvecklats med en betydligt mindre invandring under decennierna.

De löner som invandrare i stor skala skulle behöva gå ned till är inte några få procent under kollektivavtal, vilket Centern hoppas på, utan nästan till noll. Vi kommer återvända till samhällsmodellen i TV-serien "Herrskap och Tjänstefolk", där samhällets insiders har vettig lön, och samhällets outsiders lever på en bråkdel av denna lön. En samhällsmodell som illa passar dagens. Om vi får ett stort antal människor som tjänar till en kopp ris om dagen - hur ska de då kunna bo i dagens svenska bostadsbestånd? Det blir antingen favelor eller massiva bostadsbidrag. Ska de få subventionerad sjukvård, eller lämnas att dö i diket? Skall deras barn få utbildning betald av det gemensamma, eller växa upp till ärvt armod (något dagens usla förortsskolor är nära att åstadkomma redan idag)?

Nej, vi får titta bortanför Annie Lööfs strategiska snille. Tack och lov finns det goda idéer, om vi väljer att titta utanför de vanliga fårorna.

Kristdemokraterna

Mitt gamla parti, KD, lider liksom de flesta riksdagspartier av att vara kluvet. Man vill gärna visa sig tuffa, men har samtidigt en stor falang snällister som vill vara snälla med våra pengar. Vilket var anledningen att jag lämnade; de lyckades aldrig samla sig för några skarpa och verkningsfulla förslag. KD tog en liten smäll i EU-valet nu senast, när de lyckades rösta för familjeåterförening och därmed återinförande av en rejäl pull-faktor.

Men familjeåterförening är ju faktiskt en strålande idé. Vi har tagit emot ett stort antal ensamkommande män de senaste åren. Vad kan vara mer humant och välmenande än att se till att de snarast får komma hem till sina familjer i hemlandet? Detta borde alla tjäna på!

Miljöpartiet

MP vill ha ordning och reda, samt raka rör, i invandringspolitiken. Istället för dagens kaotiska situation där de starka, friska och ekonomiskt välmående kan köpa sig en smugglarbiljett in till Sverige och de svaga får stanna kvar och dö, vill MP att man ska kunna skapa säkra vägar in i Sverige.

Alldeles utmärkt! Jag hoppas att övriga partier raskt hoppar på den linjen, trots att det är extremisterna i MP som lanserat den. Först ser vi till att sluta behandla asylansökningar på svensk mark, varpå vi öppnar kassor med kölappar så som det var på Svenska Postverket en gång i tiden. Vem som helst får möjlighet att komma in på våra ambassader världen över och ta en kölapp. Att man har möjlighet att komma in och ta en kölapp utan att mördas av regimen ska givetvis beaktas (negativt...) i utredningen. Därefter behandlar Migrationsverkets tio anställda i tur och ordning ansökningarna. Utredningarna sker med samma noggrannhet och snabbhet som svenska polisens utredningar om jaktlicenser. Vem vet, med lite tur kanske vi kommer kunna ta emot tvåsiffrigt antal flyktingar varje år!

Valkampanjer vi minns

Det är inte alltid det går så bra för våra politiker. Ta till exempel Theresa May, Tory-ledaren i den lilla ön väster om Europa, som utlyste val i samband med Brexit, i hopp om att få en starkare majoritet, men fick se den krympa istället. Ibland är det fel på politikern, ibland på budskapet, och ibland på bägge två. Ta till exempel det här närodlade, ekologiska päronet:

Vem, idag, minns vem Lennart Daléus är, eller att han var ledare för Centerpartiet?

Bättre har det gått för våra politiker i EU-valet, i alla fall för de politiker som tagit sig besväret att lära känna sina väljare.

Ta Alice Bah-Kuhnke, till exempel. Hon vet att Miljöpartiets väljare inget kan, utan bara känner. Annars hade de ju alla hyllat kärnkraftens förmåga att inte släppa ut koldioxid, eller den konventionella odlingens förmåga att odla mycket mat på liten areal. Att då framstå som totalt okunnig och faktaresistent är ju lika omhuldande om kärnväljarna som när vänsterpartister hyllar väpnade revolutioner.

Allra smartast var dock SD-kandidaten Peter Lundgren, som strax innan valet lyckades läcka en nyhet om att han klämt en partikollega på brösten, vilket alla tidningar raskt zoomade in på (nyheten alltså, inte brösten). Vi vet ju alla vilka de ca 15-20% av folket som röstar på SD är: unga arga män som bor kvar i mammas källare och har gett upp allt hopp om att hitta en partner. Imponerande hur många källare det finns i landet! Dessa män ser förstås en själsfrände i Lundgren, och röstar mangrant på honom. Jag kan se framför mig hur han under valkampanjen åker runt landsbygden i en trimmad Volvo 740 och pumpar ut sin kampanjlåt:



 Lundgren borde även ha stor chans att äntligen låta SD bryta in i de kvinnliga röstlängderna. Kvinnor älskar, sedan decennier, att läsa romantiska romaner om alfa-män som bestämt rycker isär blusen och tar för sig. Det finns ett namn för företeelsen: "bodice ripper". För att inte tala om sado-porren i "50 shades of gray".

Det här ser lovande ut!

Återvändarna

Ingen har väl missat ståhejet kring Shamima Begum? Efter att som 15-åring ha fått för sig att IS verkar vara trevliga grabbar och ihop med bästaste tjejgänget åkt ned dit och fött tre ungar åt en IS-terrorist sitter hon nu i ett flyktingläger och är ledsen, och vill hem till mamma och pappa i Storbritannien.
Britterna är delade i två läger:

• De som ser henne som ett stackars offer, och vill ha hem henne för försoning och återanpassning. Kontraindikatorernas kontraindikatorer, Jeremy Corbyn och Diane Abbott, är bland dessa.
• De som, Hanif Bali style, tycker att IS-honan kan ruttna där hon är.

Just nu verkar den senare gruppen ha övertaget, och håller som bäst på att riva sönder tösens brittiska medborgarskap.

Historien är intressant för oss, eftersom även vi har "återvändare". IS-terrorister som i hundratal redan vänt hem och finns i bostadsområden i vår närhet, och IS-terrorister som sitter i flyktingläger och vill få komma hem.

Ska vi hämta hem våra IS-kreatur?

Röster höjs för att svenska staten ska hämta hem de stackars kvinnor som sitter och ruttnar i flyktinglägren. Det är ju synd om dem, där. De tvingas att bära burka så fort de går utanför tältet av elaka medsystrar. Ursäkta, men var det inte just det, att kunna behandla slavar och avvikande sämre än djur, som lockade er att gå med i IS? Njut av er egen ideologi!

Jag tycker faktiskt att det är lite snålt att bara betala flygbiljetterna för dessa damer. Låt oss skicka regeringsplanet istället. Regeringen har beställt fordon som passar utmärkt för att ta hand om detta avskum:

Ett par salvor från luften ovanför flyktinglägren, med IS-kvarteren väl utmärkta och isolerade, och transporten till helvetet är löst.

Men är inte det lite hårt? Är du helt omänsklig?


Nej, detta är barmhärtighet. Lagom straff för dessa ondskans adepter är den gamla hederliga regeln om "öga för öga, tand för tand": Låt dem bli sexslavar. Låt dem stekas över öppen eld. Låt dem kokas i motorolja. Låt dem dras isär levande. Allt som är mildare än det de själva utsatt folk för, är en nåd de inte förtjänar.

Men du kan väl inte hålla de stackars kvinnorna ansvariga för vad deras män hittade på?

I Sverige är vi jämställda. Kvinnor kan. Läs gärna lite om hur IS-honorna behandlade de kvinnor som kom som slavar till deras hushåll. De förtjänar att brinna i helvetet. Inte att hämta barn på samma dagis som mina och dina barn går på.

Ska vi ta emot våra IS-kreatur?

Vi bör alltså inte åka ned och hämta hem svinen. Men om de dyker upp på Arlanda, då? Jag är lite smått förvånad över att samma svenskar som tidigare varit mycket upprörda över att länderna söderöver inte tar emot de illegala invandrare och kriminella som vi vill skicka hem, nu inte vill ta emot de svenskar som skickas hem. Jag tycker en grundläggande regel är att varje land tar hand om sina egna medborgare. Irakier som åker till Sverige och begår brott skickas hem till Irak. Svenskar som åker till Irak och begår brott skickas hem till Sverige.

Så, ja. I princip bör Sverige välkomna kriminella svenskar hem. Även folkmordsturister. Dock finns tillkrånglande omständigheter:

• Flera länder i Mellanöstern, däribland Irak, är inte särskilt intresserade av att ta emot de som Sverige skickar dit. Självfallet ska vi skicka alla IS-returer åter med vändande plan till dessa länder, tills dess de har lärt sig att ta emot sina egna medborgare.
• Liksom Sverige sätter kriminella utlänningar i (alltför få år i) finkan innan de skickas hem, förväntar jag mig att de länder som IS-idioterna verkat i nu kommer ge krigsförbrytarna rejäla straff innan de skickas hem, eventuellt i kistor. Viss risk finns dock att det inte sker. Det är jobbigt att utreda brott och verkställa straff, och viss risk finns för att det blir ett väldigt gnäll från Amnesty och andra västliga organisationer om de hårda straffen. Hur lätt är det inte att bara sätta de utländska medborgarna på ett plan, så är de av med dem? I det läget vill jag också se att de studsar tillbaka till ursprungsorten som en bumerang.

Vad ska vi göra med det avskrap vi får in?

Tack vare nuvarande justitieministers Morgan Johansson värnande om islamiströsterna, och föregående justitieministers Beatrice Ask inkompetens, har vi riktigt usla lagar. Den här artikeln i Expressen visar hur illa det ligger till. I första hand ska de terrorister som slinker tillbaka till svenskt territorium med svansen mellan benen straffas, men då det är svårt att ifrån Sverige bevisa vad dessa kryp haft för sig nere i Mellanöstern så lär de gå fria. Då tar nästa led vid, kommunerna, och fixar bostäder, jobb och körkort. Sådana är lagarna. Det känns dock inte rätt i magen att vi tar hand om och återanpassar de som hållit människor som sex- och hushållsslavar, de som bränt människor levande, de som kastat folk från hustaken - medan vi skiter i offren.

Jag är normalt på rättssäkerhetens sida. Jag ogillar lynchjustis och drev. När feminister vill sänka beviskraven för våldtäkt för att förhindra att så många förövare går fria, "en kvinna har ingen anledning att ljuga...", är jag emot. När staten vill ha generalklausuler för att i efterhand kunna bestämma vilken skatteplanering som är olaglig, är jag emot.

Frågan är dock om vi inte kan hantera IS som ett unikum, i klass med nationalsocialisterna efter andra världskriget. Juristen Jakob Heidbrink påpekar att vi då använde oss av retroaktiv lagstiftning, med motivering att man borde ha insett att man inte får gå full Hitler utan att det ger konsekvenser. Nürnbergprocesserna och Danmarks och Norges upprensningar baserade sig på retroaktiv lagstiftning. Undantag skulle kunna göras även för IS, som är väl så barbariska som nationalsocialister och kommunister. Eftersom Goebbels inte lade upp några Youtube-klipp på judeutrotningar hade danskar som tog drängtjänst hos Hitler i alla fall ursäkten "vi visste inte", eller "vi fattade inte" - något de som lockats av IS propaganda lär få svårt att få någon att tro.

Jag tror dock inte för ett ögonblick att Morgan Johansson kommer agera för någon sådan lagstiftning. Morgan vill ha de klanröster som islamisterna sitter på. Liksom socialister ofta tycker att kommunister förvisso går lite för långt, men har hjärtat på rätt ställe i alla fall, så tycker islamisterna att IS verkar för Allahs sak, om än kanske lite väl hårdhänt, eller i alla fall lite väl publikt. Vi minns väl hur Mehmet Kaplan tyckte att IS-avskummet var att jämställa med de som krigade för Finland emot "the evil empire"?

Jag tror vi får sätta vår lit till Beatrice "lila kuvert" Ask. Hon ville skicka brev med lila utsida till sexbrottslingar, så de kunde bli publikt utskämda. Det var en ypperlig idé! Låt oss skicka regnbågsfärgade HBTQ-kuvert till de IS-uslingar som sitter i våra förorter, så kan grannarna ta över och kasta ut dem från hustaken. Vi ska dock inte vara omänskliga, vi skickar en polispatrull för att rädda dem. En polispatrull som får stå utanför och vänta på förstärkning. En polispatrull som med största möjliga försiktighet inleder dialog, med lågaffektivt bemötande. 

Farväl till Arbetsförnedringen?

Få som tvingats ta sig till Arbetsförmedlingen för att inte få någon hjälp med att få arbete är väl bedrövade över att det nu verkar som att de får minskat anslag, och att mycket av förmedlingen framöver ska läggas ut på privata aktörer? Det här har vi i högern tjatat om länge. Vad skulle kunna gå fel?

Ja, vad skulle kunna gå fel? Vad skulle kunna få våra politiker att stå med sina tvättade halsar om några år och mumla "vi har varit naiva"? Måhända det att de som vanligt fullständigt saknar förmågan att tänka efter före, att se risker och agera för att undanröja riskerna?

I näringslivet hade den som inte i förväg funderat över risker raskt blivit utkonkurrerad, för att inte säga utraderad. I vissa branscher, där produkterna riskerar förkorta människoliv, hade företagets företrädare även fått skaka galler ifall de lanserat produkter utan att tänka på hur man undviker att ta död på kundkretsen. Låt mig för några minuter hoppa in som obetald konsult åt våra politiker för att försöka hitta några uppenbara isberg som bör navigeras runt.


Första naiva antagandet: vi ger varje företag som vill jobba med arbetsförmedling en bunt pengar för varje arbetslös de registrerar i firman.

Misstänksam som jag är, och vis av skadan av "etableringslotsarna", gör jag ett antagande. Jag antar att det finns flera kriminella grupperingar, låt oss kalla dem klaner, som har för avsikt att snyta det allmänna på pengar. En slags samhälleliga iglar. Vad kan de göra?

Ja, här är det ju som att sno godis av småbarn, eller LSS-pengar från det offentliga. Det är bara att ta statens pengar, ge en tiondel till kunderna för att hålla käften, och låta bli att göra någon som helst förmedling. Kunderna håller tyst dels för att de får del av pengarna, dels för att de annars får besök av företagets beväpnade torpeder.

Hur förhindrar vi detta, med medel mer effektiva än värdegrundskurser och allsång?

Första naiva motmedlet: kontroll. Lär aldrig fungera. Vi ser väl hur statliga myndigheter öser pengar över islamister, och hur rätten i dagarna såg till att återfinansiera SUM efter att det blivit lite väl uppenbart att de inte hade rätt till de pengar de fått. Nej, de enda som kommer drabbas av hård kontroll är de legala företagen som försöker göra rätt. Ungefär som kontroll av invandring bara drabbar kompetensinvandrare som tagit ut för lite semester, aldrig IS-terrorister.

Andra naiva motmedlet: betala ut pengar när kunderna fått jobb. Lär heller aldrig fungera. Klanen styr diverse företag i skumma branscher som handbiltvätt och krogsvängen. Det är lätt att fixa låtsasanställningar i dessa företag, eller sätta lite press på de företag i trakten som betalar beskydd till klanen. Återigen, genom att dela med sig lite av de pengar som staten betalar ut, och genom sitt stora våldskapital, så ser man till att folk håller käften.


Som ni ser så är det lätt hänt att vad än politikerna hittar på, så kommer bovarna att ta för sig. Vad göra? Mitt förslag är att ta hjälp av Skatteverket. Där är man vana vid att slemma kapitalister anställer samvetslösa jurister till att gå runt lagförslagen, och ser därför till att täta till hålen.

Mitt lilla förslag, hoptänkt på en höft, tar också Skatteverket till hjälp. Det funkar sålunda: Staten lovar att betala ut en summa pengar för varje kund som får ett stadigt jobb. Pengarna som utbetalas kommer, via Skatteverket, från de pengar som kundens arbetsgivare betalat in till Staten. Därmed skulle den som försöker tjäna pengar på fejkanställningar bara få tillbaka de pengar de själva betalat in, minus lite administrativa avdrag, vilket inte är någon lysande förtjänst.


Jodå, det finns säkert hål även i mitt förslag. Jag hoppas dock att våra politiker kan täppa till några av dem efter ett par års utredning. Hur bottenlöst inkompetenta som helst kan de väl ändå inte vara?

Årets svensk

Jag trodde faktiskt jag låg bra till för att knipa utmärkelsen "årets svensk" i år. Årets jurist blev en lilahårsfärgad radikalfeminist som inte ens var jurist. Eftersom jag till och med är svensk, så borde mina chanser vara än större.

Men icke. Årets svensk blev istället Hamid Zafar. En bra kandidat. Han har varit aktiv i skoldebatten i flera år. Därutöver har han inte bara pratat om vad som ska göras, utan även kavlat upp ärmarna och som rektor varit med att vända en problemskola i förorten.

Jag får istället sikta in mig på Johnny Bode-priset. Någon gång ska det gå!

Dagens Industri är lyriska över valet av Zafar. De hoppas att hans ordning-och-reda-policy ska göra intryck på minister Anna Ekström, så att det kan bli slut på flummet och dumheterna i skolpolitiken, med uppåtvändande PISA-resultat och ett rikare, klokare land som slutligt resultat.

Innan jag hinner stämma in i hyllningskören med min brutala och falska basröst så råkar jag läsa en artikel som Zafar skrivit om hur vi fixar skolan. Spännande läsning, minst sagt:

• Bussning av invandrarelever till de pursvenska skolorna. Jösses! Medelklassen lär göra revolution, väpnad revolution, om det går igenom.
• Skolorna i utanförskapsområdena ska ha de bästa lärarna och rektorerna. Ge dem högre löner!
• Strunta i att anställa en massa pysselpersonal, satsa på bra lärare istället.
• Undervisa föräldrar i vad skollag och läroplan ger för rättigheter och skyldigheter. Det är föräldrarna som står för den sociala fostran.

Låt oss börja med bussningen. Det har redan fått Rebecca Weidmo Uvell att gå i taket. Likt alla oss andra som knegat hårt för att få råd att köpa en bostad som inte ligger i New Kabul blir hon minst sagt lite sur över att helt plötsligt verkligheten ska knacka på hos hennes skola - och måhända hennes barn få bussas till Rinkeby, då det redan är fullt i alla vettiga skolor, och någon måste ut om någon annan ska in. Mångkultur i all ära, men inte tusan var tanken att man själv skulle åtnjuta den fullt ut.

Jag förstår vilket problem Zafar vill lösa: att det finns massor med skolklasser där ingen talar svenska, inte ens läraren, och att dessa elever därmed är räddningslöst förlorade. Om det vore så att det vore en eller ett par klasser som hade detta problem, visst, då hade vi kunnat lösa det genom att de sprids ut över staden. Idag är det dock såpass många invandrarelever att de skulle sätta tung prägel på varenda skolklass i landet. Medelklassen skulle raskt rösta in SD till egen majoritet nästa val.

Till viss del får jag dock göra Weidmo Uvell besviken; bussningen finns redan, om än i frivillig form. Jag är själv en sån där fripassagerare som inte har råd med en fin innerstadsadress utan bor i en liten håla utanför den fina, med akademiker smockfyllda centralorten. Ändå så har jag använt det fria skolvalet till att få in min guldklimp på en central skola; det är bara att ställa sig i kö. Och eftersom det är en bit in så åker vi buss. Tack vare det över hela Skåne fria gymnasievalet är det redan så idag att Lundabarn med låga betyg får se sig utkonkurrerade av "riff-raff" från Eslöv och Sjöbo. För en månad sedan blev det lite tidningsrubriker efter att förstadsgängen lärt sig om det fria valet att förflytta sig längs länets vägar och börjat råna folk i Vellinge och Lund också. Tänk hur det blir när hederligt folk i förorten inser att det bara är att fylla i en blankett för att ställa sig i kö till förnäma Katedralskolan?

De bästa lärarna? Låt oss definiera "bäst". Jag misstänker att de lärare med vassast kunskaper i matematik och historia även i fortsättningen kommer kämpa för att få tjänst i innerstadens prestigeskolor. Vad vi behöver i de skolor som fullständigt havererar idag är fler som Zafar; folk som vågar betona ordning och reda och se till att det blir ordning och reda. Vi behöver också lagar som inte ger skadestånd till stökiga elever som lyfts ut ur klassrummen.
 

Men varför ska jag gå och hitta på en massa lösningar, när det finns experter? Häromdagen kom OECD med en rapport om den svenska skolan. Jag rekommenderar alla som tänker stödja sig emot den att först läsa den med egna ögon. Den är väldigt vagt och försiktigt skriven, med massor av formuleringar i stil med att "Sverige skulle kunna göra si, forskning har pekat i bägge riktningar, eller Sverige skulle kanske kunna försöka att göra så, olika exempel från olika länder tyder på att det kanske skulle kunna fungera".

• Vilket har fått "oberoende" SvT att glatt sätta rubriken "OECD: inför särskilda kvoter för socioekonomiskt missgynnade". Detta är inte alls vad OECD säger, OECD tar upp kvoter som en av många åtgärder som har använts i andra länder och kanske skulle kunna användas här, utan att på något sätt sätta denna åtgärd främst, snarare tvärtom. 
• Vilket har fått den socialdemokratiske friskoleälskaren Widar Andersson att skriva i Folkbladet Östgöten om hur OECD talar om vikten av att barn ska kunna välja skola. Och det gör OECD förvisso, men de talar även om en massa olika sätt som kan användas för att ge detta val: de svenska fria friskolevalen, de holländska obligatoriska skolvalen, den svenska viktade skolpengen (men mer konsekvent genomförd), samt, ja, även kvoter.

Rapporten är inte alls dum för den som vill ha en massa idéer och förslag från andra länder. Någon tydlig bruksanvisning är den dock ej.