Budgetregeringens regeringsbudget

Stefan Löfven försökte lansera begreppet samarbetsregeringen. Varpå hans regering sedan gör sitt bästa för att söka konfrontation med alliansen, och alienering med SD. Jag tycker begreppet budgetregeringen passar bättre. Eller lågbudgetregeringen.

Ministrarna har inte direkt utmärkt sig positivt hittills.

Jo, Margot Wallström överträffade mina förväntningar, men det var bara för att mina förväntningar var att denna hiskligt överskattade politiker skulle antingen klanta sig eller bli osynlig. Hon lyckades dra till med att erkänna Palestina och svamla bort sig om Ryssland.

Löfven själv blev en besvikelse. Jag hade hoppats på hans förhandlingsrutin, därav blev inte så mycket. I och för sig är hans bespottade förhalning av förbifarten runt Stockholm inte så dum. Inte för att jag önskar stockholmare illa. Utan för att han därmed får tyst på miljöpartisterna och kan regera i fred. Ett rimligt pris att betala, när man ger några hundra miljoner till Ungdomsstyrelsen att slänga ut på inget vettigt, så kan ett par hundra miljoner för att få igenom en budget vara bra investerade pengar. Faktiskt.

Miljöpartistiska statsråd som Kaplan och Romson är det väl bäst att hoppa över, annat vore lyteskomik.


Så till budgeten. Nästa vecka smäller det. Riksdagen röstar om vems budget som ska gälla. Politiska kommentatorer har kommenterat sig blå i ansiktet om lagar, praxis och de inblandades moraliska kvaliteter. Jag har inte mycket att tillföra där. Bara en liten fundering. De senaste åtta åren har ägnats åt att högt och offentligt ställa sig i ring runt det där udda partiet på skolgården: tala om hur korkade och lågpannade deras väljare och representanter är, ändra på praxis i riksdagen så de inte ska få utskottsplatser och annat gött, demonstrativt vägra samarbeta eller samtala, störa deras torgmöten.

Sen så hör jag krav på att detta parti nu ska bete sig moget, följa praxis och ta ansvar för landet.

Kunde ni inte tänkt på det för åtta år sedan? Som man sår får man skörda, go'vänner.


Vad som än händer i veckan så kan det nog bli spännande framöver. Om budgeten går igenom, så får samarbetsregeringen sitta kvar, men får svårt att få igenom sin politik. Det kommer många tillfällen till nederlag framöver. Om budgeten faller, så lär Löfven studsa tillbaka på något sätt. Det jag innerligt hoppas är att inte C/Fp lyssnar på sirenens lockrop och går med som aktiv eller passiv partner till en S-regering. Att de sedan skulle kunna samla sig till en kraftig Allians-valrörelse 2018 ser jag då som osannolikt. Varpå sossarna har vunnit en viktig seger.

Vad kan vi lära av Torgny Segerstedt?

Torgny Segerstedt var en av min ungdoms hjältar. Familjen prenumererade på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, på den tiden krympt till ett en gång i veckan utkommande blad som var rätt likt Grönköpings Veckoblad i formatet, om än inte till innehållet. I skolan gladde jag mig över att läsa om Segerstedts outtröttliga kamp emot nazismen.

När jag nu i DN läser ett utdrag av det tal Lena Sundström höll när hon tog emot Torgny Segerstedts frihetspenna, så väller minnena fram. Minnen av hur vi undervisades i nazismens fasor. Minnen av hur jag (verbalt) kämpade emot kommunismen.


Sundström tar upp ett par riktigt intressanta trådar:

• Hur det är att stå upp för det man tycker är rätt även när andra tycker man är en idiot. Hur det kan synas i lönekuvert och utfrysning i fikarummet när man tar ställning för något impopulärt. Exempel: Selma Lagerlöf riskerade sin tyska läsekrets, Olof Lagercrantz fick kritik av riksdagsmän, och Karl Gerhard blev bötfälld för tyskfientliga kupletter.
• Hur det är att få rätt först några decennier senare, kanske efter sin egen död. Hon exemplifierar med Segerstedt, som dog strax innan kriget slutade.
• Vi vet idag att de som stod upp emot nazismen hade rätt. Men det var ingen självklarhet på 30-talet. Så vilka av "de obekväma" som rasar emot olika företeelser idag kommer att ha fått rätt imorgon? Och hur bör vi bemöta dem idag?

Dock ser jag aldrig att Sundström tar analysen vidare. Vilka är de Segerstedt-liknande grupperna idag? Hur ska vi bemöta dem? Jo, lite kommer hon in på att antirasisterna är Segerstedts arvtagare, och att deras ibland tämligen hårda ordval och handlingar (nyckelskrammel, vuvuzelor, ägg- och stenkastning) bör bejakas. Åtminstone tolkar jag Sundströms här tämligen vaga text så.

Ett annat jättebra fragment från Sundström handlar om hur vi fått lära oss om nazismen. Om hur den begicks av alltigenom ondskefulla tyskar, som bekämpades av en alltigenom god omvärld, och att den var en unik händelse som aldrig får hända igen, och aldrig kommer hända igen om vi bara åker på skolresa till Auschwitz, håller varandra i hand och sjunger "We shall overcome".

Helt rätt att det är fel, Sundström. För vi har ju också kommunismen i Sovjet, Kina, Kampuchea. Nordvietnams förslavande av Sydvietnam. Balkan. Rwanda. Isis. Ondska likt nazismen ligger visst i våra gener, färdig att bryta igenom närhelst gynnsam odlingsmark finnes.

En sak saknar jag i alla de nutida hyllningstalen till Torgny Segerstedt. Ja, han var glödande antinazist. Med rätta. Men han var även glödande antikommunist. Med rätta. Han var helt enkelt liberal, och därmed emot diktatur i alla dess former. Så här hävdar wikipedia att han skrev om Lenin, den glade revolutionär som Åsa Linderborg i nutid hyllar:

”Stor var Lenin som ett gissel för människorna. Stor var han som förintare. Stor var tragiken i hans verk och hans öde. Större ännu var tragiken i det öde, som genom honom beskärdes hans folk.”

Väl så ilsket som det citat "Herr Hitler är en förolämpning" som vi svenskar ofta och gärna återger.

Jag saknar Segerstedts antikommunism även i Sundströms text. När hon nu går igenom de lärdomar historien ger oss, varför inte passa på att nämna hur svenska intellektuella, 20 år efter att de förförts av Hitler, återigen villigt lät sig läggas på rygg av Stalin, Mao och Pol Pot. Hon hade kunnat berätta om hur den Olof Lagercrantz som hon hyllar för hans antinazism ett par decennier senare yttrar citat som dessa:

"Det kommunistiska partiet har skapat ofantligt mycket som är värdefullt och framtidsdugligt. Det har bland annat – och det är en stor sak – befriat det ryska folket från påträngande materiell nöd, medan samtidigt miljoner svälter i Förenta Staterna" 

"det är en väldig tillgång för ett land att ha Mao Tsetung som lärofader därför att han är praktisk, erfaren och fylld av levande medkänsla med det kinesiska folket"

Jag kan tänka mig vad Torgny Segerstedt, om han då varit i livet, hade sagt om Olof Lagercrantz och hans medlöperi med diktaturens kreatur.

Men jag antar att Lena Sundström har en blind fläck i vänstra delen av ögat.

Ett avsnitt där jag hamnar på total frontalkollisionskurs med Sundström är när hon tar upp hur ord ändrar betydelse, hur de fylls med nytt innehåll. Hon ser med skräck hur ord nu får nya betydelser i samhällsdebatten. Från artikeln:

1. Tolerans – i meningen tolerans för intoleransen.
2. Yttrandefrihet – också för de som vill hota och begränsa andras yttrandefrihet.
3. Demokrati – i meningen att alla människors åsikter är lika mycket värda, också de som anser att människor inte är lika mycket värda.
4. Säkerhet – som måste försvaras till vilket pris som helst, också om det innebär att vissa medborgare får offra sin rättsäkerhet och säkerhet.

Låt mig ta de där punkterna i tur och ordning:

1. Tolerans. Jajamän, det som Sundström skrivit är just definitionen av tolerans. Från wikipedia: "Samhällelig tolerans betecknar att samhället accepterar andra politiska åsikter, religioner och etniciteter än de som för tillfället är dominerande, utan några fördom och diskriminering. Begreppet är närbesläktat med politisk liberalism.".
   Vidare står: "Tolerans misstolkas ofta som acceptans eller synkretism."
   Alltså, Sundström: tolerans innebär att inte förbjuda det man tycker riktigt illa om. Som nazister, till exempel. Däremot innebär inte denna tolerans av nazisters existens och deras åsikters existens att man bejakar åsikterna, eller ens accepterar dem. När du hävdar att man inte skall tolerera intolerans gör du dig till tolk för en uppfattning som måste få de som går förbi Segerstedts grav i Göteborg att höra ett intensivt muller från de vibrationer som alstras av gubbens intensiva roterande under jorden.
2. Yttrandefrihet. Ja du, Lena. Som din vänsterpolare Kenan Malik så träffande uttrycker det: "Free speech for everyone except bigots is not free speech at all. The right to free speech only has political bite when we are forced to defend the rights of people whose views we despise.". Jag misstänker att Segerstedt började rotera åt andra hållet när han hörde dig yttra det där.
3. Demokrati. Men för helvete, Lena!? Jag trodde att "allas lika värde" var en grundsten för vänstern. Det där med att anse att andra människor inte är lika mycket värda är ett farligt lackmustest. Tänk dig själv att Ja till Livet hävdar att de som inte är absoluta abortmotståndare inte ser till det ofödda barnets lika värde, och därmed inte ska få verka inom det demokratiska systemet. Nu snurrar Segerstedt så snabbt att lagren lär skära snart.
4. Säkerhet. Ja, här är jag nog överens med Sundström. Övervakningssamhället har gått för långt, med FRA och kameror överallt. Jag vill inte att statsmakten ska ha koll på allt jag gör, vad jag köper och vart jag rör mig. För, för att återknyta till Segerstedt och Hitler, rätt vad det är har folket i sin demokratiska visdom röstat in ett gäng tomtar som vill registrera judar.

Min summering av punkterna ovan är att Sundström bör läsa Orwell, för att få grepp om sitt nyspråk vad gäller tolerans, yttrandefrihet och demokrati. Tyvärr misstänker jag att det inte hjälper. Hon talar själv i talet om antirasism som en "värdegrund som måste genomsyra samhället och journalistiken". Och där värdegrundsdemokratin går in, går åsiktsdemokratin ut. Och vettet.

Av Segerstedt kan vi lära oss att diktatur alltid är fel, oavsett vilka kläder den kommer skrudad i. 

Av statens försök att tysta hans åsikter kan vi lära oss att inte ens den svenska staten kan anförtros rätten att skilja goda, tillåtna åsikter från onda, förbjudna åsikter. 

Av Sundström kan vi lära oss att frihetens fiender ofta kommer till oss förklädda till frihetens vänner. Låt oss skilja agnarna från vetet!

ACAB, återigen?

Ni minns väl när Kakan Hermansson twittrade om ACAB (all cops are bastards)? Det verkar som om det där är en rätt utbredd åsikt inom kultursfären.

Teaternissarna i Ung Scen Öst lägger ned en pjäs de hållit för skolungdomar, enligt egen utsago efter att ha blivit utsatta för mobbning och rasism under föreställningarna. Eleverna verkar inte hålla med.

Tack och lov har Sanna Rayman skrivit en klok, genomtänkt och samtidigt tämligen vass (gentemot teatern) genomgång av vad man kan tycka om spektaklet när man inte varit på plats och sett vad som försiggått. Finns inte så mycket för mig att tillägga.

Vad jag kan säga är att Ung Scen Öst, liksom Kakan, verkar ha sitt politiska tillhåll en bra bit vänster om Kommunistiska Partiet. Att anse att den vita polisen är mördare är inte riktigt mainstream. Alla landets värdegrundsdemokrater borde nu skrika i högan sky över att en teater får komma in i den skola som har demokrati och Staten som värdegrund, och predika att svensk polis och svenska politiker är satan själva. Detta när skolan har i uppdrag just att lära ut att vår demokrati är jättebra, och att polisens våldsmonopol är jättebra.

Själv är jag inte värdegrundsdemokrat, och tycker därför att det är helt OK att sådana här extremiststollar får komma in i skolan och sprida sina åsikter. Men jag förutsätter att det är som en tämligen liten del i ett stort teaterutbud; tänk själva hur det skulle tas emot om endast Plymouthbröderna fick komma på besök på religionsundervisningen.

Sen tycker jag att Ung Scen Öst borde vara beredda på att deras aparta åsikter möts av samma mangranna flatskratt som om Platta Jorden-sällskapet eller antroposoferna hade kommit på besök. Men jag misstänker starkt att i de identitetspolitiska kretsar de rör sig i, där man anstränger sig hårt för att skapa likriktade små "rum" där endast de med exakt rätt åsikt, bakgrund och hudfärg får vistas, där kommer man så småningom till att tro att hela världen delar samma åsikt som det dussin som är i rummet. Grupptänk.


Så det är nog rätt nyttigt att våra vänsterteoretiker får träffa lite vanligt folk emellanåt. Vem vet, kanske det blir folk av dem också så småningom.

Dags att fira mansdagen

Japp, idag är internationella mansdagen.

Dagen till ära tänkte jag reta upp våra vänsterorienterade feminister och identitetare genom att kulturappropriera James Brown: It's a Man's World:




En rejäl julöl på det, eller en hemgjord fulöl, och dagen är fulländad.

Ned med hetslagarna!

Jag försöker hänga med i vad kloka tänkare i Storbritannien och USA kläcker ur sig. Det har både för- och nackdelar. Å ena sidan känner en sig lite mindervärdig, när en ser de logiska storverk de lyckas häva ur sig. Å andra sidan så lär en sig en hel del, om yttrandefrihet, identitetspolitik och andra ämnen där mycket av den svenska debatten importeras över Engelska Kanalen eller Atlanten.

Ta till exempel Kenan Malik, som yttrar sig om hat (en gammal goding från 2012): "Why hate speech should not be banned". Jag kan inte säga mycket mer än "tack" och "amen", egentligen. Men då skulle det här bli ett väldigt kort inlägg.

På den för svensk debatt högst relevanta frågan om man skall "ta debatten" eller bara tiga ihjäl vissa åsikter, säger Malik:

"There are certainly claims that are so outrageous that one would not wish to waste one’s time refuting them. If someone were to suggest that all Muslims should be tortured because they are potential terrorists, or that rape is acceptable, then clearly no rational argument will ever change their mind, or that of anyone who accepts such claims. 

Much of what we call hate speech consists, however, of claims that may be contemptible but yet are accepted by many as morally defensible. Hence I am wary of the argument that some sentiments are so immoral they can simply be condemned without being contested. First, such blanket condemnations are often a cover for the inability or unwillingness politically to challenge obnoxious sentiments. Second, in challenging obnoxious sentiments, we are not simply challenging those who spout such views; we are also challenging the potential audience for such views. Dismissing obnoxious or hateful views as not worthy of response may not be the best way of engaging with such an audience. Whether or not an obnoxious claim requires a reply depends, therefore, not simply on the nature of the claim itself, but also on the potential audience for that claim."

Det här ser jag som en klar signal till de som anser att de sitter inne på den enda, klara sanningen att de har fel. De flesta politiska ämnen har olika infallsvinklar. Din motståndare är inte nödvändigtvis Satan själv, om du nu inte råkar tillhöra spanska inkvisitionen. Både kommunister och sverigedemokrater är värda att lyssna till, och att kritisera.

Vi bör ta debatten, inte bara för att övertyga de vi debatterar med, utan även för att vi talar till alla de som lyssnar, läser och försöker bilda sig en åsikt. När vi inte för fram våra argument, så lämnar vi walkover.


På frågan om hädelselagar visavi religiösa, svarar Malik:

"It is as idiotic to imagine that one could defame religion as it is to imagine that one could defame politics or literature. Or that the Bible or the Qur’an should not be criticized or ridiculed in the same way as one might criticize or ridicule The Communist Manifesto or On the Origin of Species or Dante’s Inferno."

Det ställer jag, som religiös fundamentalist, upp på helhjärtat. Det öppna samhälle som låter ateister skratta högt och offentligt åt min tro, och doppa krucifix i piss och kalla det konst, är även det öppna samhälle som låter mig hålla på med vad jag vill på min kant. Så fort någon annans friheter naggas i kanten för att undvika att jag blir stött, så kommer min frihet att naggas i kanten för att skydda någon annans veka själ.

Malik går även in på vad vi bör göra istället för att ta till lagboken emot allt vi ogillar:

"The whole point of free speech is to create the conditions for robust debate, to be able to challenge obnoxious views. To argue for free speech but not to utilize it to challenge obnoxious, odious, and hateful views seems to me immoral. It is morally incumbent on those who argue for free speech to stand up to racism and bigotry."

Här börjar det bränna till lite. Det där med att stå upp emot rasism, det är något våra inhemska antirasister gör väldigt bra. Ibland lite för bra, jag får uppfattningen att antirasisten hittar rasism ungefär som medeltidens häxjägare hittade blåkullaresenärer. Allt är rasism.

Toklandet har ett hysteriskt roligt inlägg, "När frisyrer blir ett stort förtryckande problem". Först tror jag det är en elak satir på människor som förläst sig på postkolonial teori, vithetsmaktanalys och identitetspolitik, men till min stora sorg ser jag att det som citeras är äkta:

En ung, vit kvinna frågar i en Facebook-grupp om det är OK för henne att ha dreadlocks, eller om hon bör klippa håret kort. Hon är oroad för att det kan vara Cultural Appropriation (CA) att ha dreads. Varpå en komisk diskussion tar fart. På ena sidan har vi de identitetskulturellt bevandrade, som tydligt instruerar kvinnan om hur förkastligt det är för henne att ha dreads, och att hon förminskar och förtrycker rasifierade kulturer. Närhelst någon försöker få rätsida på diskussionen genom att undra hur någon kan bli förtryckt av att en tjej i Sverige har dreads, det är ju bara en frisyr för tusan, så pucklas de på rejält av de rättrogna som påpekar att det bör googlas och kollas privilegier. Facebook-tråden är lång, men rekommenderas för den som vill få inblick i hur diskussionerna går i sekter.


Så vart vill jag komma med det här? Jo, att jag håller med om det Malik säger ovan, att vi skall hantera obehagliga åsikter genom att öppet kritisera dem, inte förbjuda dem. Men samtidigt vill jag mana till försiktighet - vi får inte låta de värsta foliehattarna vara de som definierar vad som är obehagliga åsikter. För då står vi snart där med mössan i hand och frågar de ideologiska översteprästerna om det är förtryckande att dricka whisky gjord av japaner.

Det finns ingen åsiktskorridor

Jag får be om ursäkt för alla inlägg jag haft om den snäva svenska åsiktskorridoren. Den finns inte.

Det visar sig nämligen, erfar jag via Lars Anders Johansson, att vi har en åsiktsbox. Jag misstänker att den ser ut ungefär så här:

Ja, det finns en del likheter mellan vår äktsvenska åsiktsbox och den poliskiosk som Doctor Who lockar in unga flickor i för deras livs åktur.

Till att börja med så rör sig åsiktsboxen i både tid och rum:

• Den allmänt accepterade åsikten om invandring kan skilja sig mellan Södermalm och Ställdalen. Även om den praktiska politiken när det gäller den egna bakgården verkar rätt lika.
• Tänk tanken att den starkt religionskritiske Ingemar Hedenius hade levt idag, och konfronterat imamer lika hårt som han (till folkets jubel...) konfronterade semi-religiösa svenska biskopar. Han hade blivit rasist- och islamofobiförklarad på ett ögonblick.

Sen är vår åsiktsbox, liksom Tardis, större inuti än utanpå. Vilket förklarar hur vi på utsidan ser boxen som kvävande liten, samtidigt som de som befinner sig inuti boxens trygga värme kan skriva krönikor om hur de minsann aldrig hindrats i sin åsiktsspridning. Varvat med krönikor om hur mycket näthat de får så fort de säger något kontroversiellt.

Så lugn, gott folk. Åsiktskorridoren är en myt. Och så länge du håller käften kommer ingen klaga på vad du säger.

Muren i våra hjärtan

Nu är det 25 år sedan den antifascistiska skyddsvallen föll, och de dekadenta kapitalisterna strömmade in och förstörde DDR. Eller hur det nu var.

Själv fick jag en välgörande dos antikommunism för 35 år sedan. Femton år gammal åkte jag ensam ned till mina släktingar i Berlin för att tillbringa sommaren där. Att ensam åka färja till och tåg genom kontinenten, med, som det visade sig, en blindtarmsinflammation i kroppen, var intressant. Sunkigt och nedslitet längs vägen, med gamla ånglok fortfarande i drift och smuts och rök överallt. Vakter med schäfrar och imponerande stora vapen på tågstationerna i Berlin.

Sen själva staden. Jag fick paddla kanot i floden Spree, noga tillsagd av mina släktingar att inte styra in mot den sida av floden där det fanns stora stålbalkar som hindrade landläggning, patrullerande flodbåtar och kulsprutebeväpnade betongtorn. Just det, den östra sidan, den sida där "demokratiska republiken" höll till. Jag fick även ta en dagstur in genom Checkpoint Charlie in till den östra sidan och se misären med egna ögon. Jag fick Orwells "Animal Farm" och "1984" i present av en vänlig amerikan.

En praktisk lektion i realsocialismens verklighet, som gjorde alla tankar på kommunistiska böjelser orimliga.


Så när muren plötsligt föll, så jublade jag. Äntligen! Vad jag inte riktigt insåg då, var att det fanns människor i Sverige som sörjde. Som önskade att förtrycket skulle fortsätta.

Från Gunnar Hökmark hör jag att Lars Werner, gamle VPK-ledaren, skickade gratulationsbrev till DDR strax innan muren föll:

”Vi önskar kamraterna i Tysklands Socialistiska Enhetsparti och medborgarna i DDR mycken framgång i byggandet av socialismen. Med kommunistisk hälsning, Vänsterpartiet kommunisterna. Lars Werner, ordförande.”

Ingvar Carlsson, känd sosse, åkte ned för att hedra DDR på plats.

 Dock kan man lite välvilligt tolka Carlssons resa som den sorts statsbesök som vi fortfarande tvingas göra hos diverse obehagliga diktaturer; skulle regeringens rundresor i världen begränsas till genuscertifierade icke krigförande demokratier så skulle de nog få stanna hemma.

Andra socialdemokrater kunde dock obehindrat hylla DDR-diktaturen. Stellan Arvidsson, socialdemokratisk skolpolitiker, var ordförande i föreningen Sverige-DDR och diverse andra diktaturen närstående organisationer. Jag kan tänka mig vad som skulle hänt om någon sosse börjat hylla Franco eller Pinochet.

DDR uppvaktade Sverige aktivt. Täta kontakter knöts inom skolväsendet, och Stasi rekryterade spioner. Alexander Radler, till exempel.

Stasi, ja. Där har vi ett öppet sår. Är det dags att offentliggöra vilka som spionerade för Stasis räkning? Jag har vacklat lite fram och tillbaka där. Jag är ju en av de där som vill ha ett öppet samhälle med högt i tak, där man inte hängs ut i skampålen eller får yrkesförbud för sina åsikters skull. Jag har dock nu landat i att jag tycker det är bra om Stasi-arkiven dras upp i ljuset. Varför då?

• Att spionera för Stasis räkning är lite mer än att ha aparta åsikter. Det är landsförräderi. Som nationalist anser jag att sådant bör ge något decennium bakom galler. Så fram med förrädarna och döm dem, ifall brottsbalken ger stöd för sådana domar.
• Jag vill veta hur ni tänkte, ni som tyckte att förtryck och diktatur var något gott. 

Den där andra punkten är det väsentliga. Extremismen och stollerierna är på frammarsch igen. Unga arga människor rakar skallen, drar på sig kängor och hotar och slåss för ett arabfritt Sverige. Unga arga människor klär sig i svart och hotar och slåss för ett rikemansfritt Sverige. Unga arga människor reser ned till varmare länder för att slå ett slag för kalifatet. Vad driver dem? Vad i deras ideologiska blindhet får dem att inte se tokerierna i deras utopiska världsbilder? Hur når vi dem?

I kampen att nå våra nya extremister, vore erfarenheter från våra gamla extremister värdefulla. Hur tänkte ni? Vad fick er att nyktra till, ifall ni nu gjorde det?

Dock slår det mig att det egentligen inte behöver öppnas några Stasi-arkiv för att vi ska hitta några diktaturens medlöpande kreatur att intervjua. De finns ju helt öppet i vårt samhälle. Snälla: Åsa Lindeborg, Pia Sundhage, Sven Wollter, Nina Björk, Liv Strömquist och alla ni andra som öppet hyllar Lenin, Nordkorea, diktatur i allmänhet eller vad nu just du har för åsikter. Ni är ju mediala och verbala. Hjälp oss förstå hur ni tänker. Här finns extremister som behöver er hjälp för att hamna på rätt köl.

Är jag den enda som gillar kulturministern?

Bah - humbug!

Dessa ord yttrar Ebenezer Scrooge ett antal gånger i Dickens berättelse "A Christmas Carol". Ser ni, jag är ju nästan kulturministermaterial så bildad som jag är. Men, för att komma till saken, är vår nya kulturminister, Alice Bah-Kuhnke, en humbug?

Hon har inte haft det lätt. Rekryterad till ett miljöparti som idag helt saknar kulturpolitik, med en bakgrund som inte direkt osar av finkultur (eller ens fin kultur, dvs vänsterkultur), har hon ett taskigt utgångsläge. Drevet på¨twitter har varit hårt, jag har säkert bidragit med ett par lustigheter också, det är lätt att dras med i mobbmentaliteten. Hon har fått massiv kritik ifrån alla läger, för att:

• Ha programledarskap i Disneyklubben som främsta merit
• Ha svarat helt tomt, floskulöst och innehållslöst på en intervju.
• Ha skrivit ett ännu tommare, floskulösare och innehållslösare svar till intervjuns belackare i en tidningsartikel. 
• Inte ha gett journalister tid för intervjuer och inbäddade reportage.
• Ha läst saga för politiker i kulturutskottet, och frågat dem vilka superkrafter de vill ha.

Vad säger ni, dags för drev och för tidig avgång? 

Nej, jag tycker inte det. Jag tänker faktiskt stå upp till vår kulturministers försvar. Varför det? Jo, för det första är jag såpass gammal att jag satt klistrad vid TVn när Disneyklubben gick. Den som var med och hjälpte till med den kulturgärning det innebär att sprida gamla fina filmer med Kalle, Musse och Långben till det seriesvultna svenska folket förtjänar bli kulturminister. Men framför allt så är jag en såpass ohjälpligt konservativ stöt att jag i politiskt trångmål brukar fråga mig: Vad skulle Margaret Thatcher ha gjort? Och när jag inte lyckas få kontakt med Maggie medelst mitt ouija-bräde, så tar jag fram backuplösningen: Vad skulle Sanna Rayman ha gjort?

Sanna är tack och lov lättare att få kontakt med än Maggie. Sanna har levererat i SvD. Läs gärna den artikeln. Hennes huvudbudskap, förvanskat genom mig, är: en kulturministers främsta uppgift är och har alltid varit att leverera tomma floskler. Ungefär som en invandringsministers uppgift är att mässa "allas lika värde, allas lika värde" medan bostadsbrist och arbetslöshet stiger. Den kulturminister som faktiskt började göra saker skulle hängas från närmsta lyktstolpe av en samlad kulturarbetarkår. Bokstavligt, istället för som nu bildligt.

 Men jag kan ju inte bara luta mig emot Sanna. Riktig karl reder sig själv. Så jag får försöka bemöta anklagelserna emot Bah-Kuhnke själv också. Kanske jag tillför något:

• Disneyklubben. Ja, jag anser programledarskap för Disneyklubben vara en kulturell merit. Innan ni fnissar alltför högt, betänk att den andra programledaren för Disneyklubben var den inte helt okända skådespelaren Eva Röse. Se vad man kan bli av att leda barnprogram. Det borde ju också ge Bah-Kuhnke visst försprång när hon skall resonera med sin partikollega Fridolin. Hon kan även ge honom några tips till hur man inte talar ned till 12-åringar.
• Floskulösa svar. Som sagt, det är en kulturministers jobb att svamla. Sen, vad kan hon göra? Hon är som sagt helt ny på posten, och MP har ingen kulturpolitik. Så vad sjutton ska hon säga? Hennes strategi att säga ingenting med en massa vackra ord är inte orimlig, och inte alls ovanlig i politiska sammanhang. Den som tycker annorlunda döms att skriva "Öppna våra hjärtan" 100 gånger på tavlan.
• Taskig hand med pressen. Här behöver hon bättra sig. Man måste vinna över pressen på sin sida, om man ska ha någon chans. Om pressen tycker man rapar floskler, ska man ge så många intervjuer och rapa om dessa floskler så många gånger, att pressen tröttnar på att be om intervjuer. "Give the dog a bone" (och nej, alla referenser till nån gammal AC/DC-låt är helt irrelevanta).
• Sagoläsning. Här tycker jag folk dömer alldeles för snabbt. Jag var inte på mötet, och vet inte vad Bah-Kuhnke hade för syfte, och till vilken del detta uppfylldes. Jag ser dock inte varför det i sig skulle vara fel att ta upp barnlitteratur på mötet. Dels: om kulturutskottets medlemmar är lika pantade som den försvarsutskottsmedlem som för ett tag sedan intervjuades och hade noll koll på vad försvaret höll på med, så kan det nog vara bra att börja på ABC-nivå. Dels: när jag jobbade som teknikkonsult, så satt vi och läste skönlitteratur för varandra för att öka vår teknikkompetens. En teknikjournalist som tittat in genom fönstret hade säkert kunnat skriva någon nedgörande kolumn om det, men det funkade för oss. Jag vill gärna höra en kommentar från Bah-Kuhnke om vad hon ville uppnå innan jag dömer.
  Barnkultur är också användbart, även för politiker. Ta till exempel den äktsvenska serien Bamse. Alla minns vi väl den elaka Vargen, som blev snäll när Bamsegänget bjöd in honom att ta hand om hästarna i stallet. En intressant läxa i hur man hanterar Sverigedemokrater, som nog fler än kulturutskottets ledamöter kan behöva höra. Tusan så mycket mer lärorikt än att sitta och lyssna på SCUM-manifestet.

Efter denna glödande hyllning (nåja) vill jag dock ge några tips från läktaren till kulturministern. Om jag hade varit i hennes skor, vilket nog hade varit j-igt trångt för mina tår, det vill säga stod som kulturminister utan kulturpolitik, så hade jag tänkt för mig själv det som gamarna i Disneys Djungelboken sa till varandra: Hitt' på nåt!

Jag skulle säga till det miljöparti som ville ha mig till jobbet: Ok, ni vill ha en kulturminister men har ingen politik. Då får ni banne mig också acceptera att jag skapar den politiken. Ge mig ett blankt papper att fylla med kulturpolitik. Annars får ni plocka in Håkan Juholt. Eller varför inte han Suhonen, han är ju kulturell.

Får jag väl mitt blanka papper, så är det dags att fylla det med innehåll. Först en vision, snabbt som tusan, så jag har något att vifta med när journalisterna frågar och slipper göra mig oanträffbar eller fjanta med SMS-intervjuer. Nej, mitt språkrör är banne mig inget bra exempel. Sen några små exempel på hur visionen kan realiseras, så har jag köpt mig tid. Journalisterna låter sig nöjas några månader, och jag kan lugnt åka land och rike runt och prata med kulturutövare och -byråkrater.

Mitt förslag till vision skulle se ut så här: Barnens kulturminister. Att vända Disneyklubben från något som hånas, till en styrka. I mitt Sverige skall alla barn ha kultur. Konkret:

• Snabbt inleda samarbete med skolministern, för att ge en gemensam bild utåt. Jag sitter ju i samarbetsregeringen...
• Kulturkanon. Alla barn, oavsett om de bor i Rosengård eller Slottsstaden, ska ha en gemensam kulturell referensram när de gått igenom skolan. Dels gamla svenska favoriter som Selma Lagerlöf och Alfons Åberg, men även litteratur från de länder vi importerar nya svenskar ifrån. Så bygger vi ett gemensamt Sverige, tillsammans (sa jag inte tidigare att kulturministerns uppgift är att rapa floskler?).
• Digitala nyutgåvor av barnböcker. Borde gå att fixa för växelpengar.
• Privatisering av barnens kultursektor. Inför LOV för kulturskolor. Miljöpartister gillar lokala initiativ och gräsrotsrörelser. Väl?

Sen bör även vuxna kulturproducenter få några köttben, de tenderar bli lite griniga och skälla om natten annars. Då vill jag anknyta till de floskler jag ivrigt rapar om demokrati och kultur. Varför inte demokratisera kulturen rejält? Och då menar jag inte vänsterdemokrati; att en byråkrat väljer vilken kultur dina skattepengar ska gå till. Nej, tvärtom. Du bestämmer vilken kultur dina pengar ska gå till, utan att ta vägen via skattsedeln. Jag föreslår, i demokratins heliga namn:

• Drastiskt sänkta kulturanslag till vuxnas kulturaktiviteter. Varför ska jag betala för att andra skall kunna titta på en sinnesslö melodifestival? Varför ska andra betala för mina besök på Malmö Symfoniorkester? Låt konsumenterna betala för det de är villiga att betala. Va, innebär det att vår korkade massa kommer köpa skräpkultur för hela pengen? Kanske det, men om de är så korkade och obildade kanske vi inte ska betro dem med att välja politiker heller?
• Mångfaldssatsningar. Som vi hörde häromdagen så är det lite dåligt ställt med mångfalden på Public Service. Då var det visst för många vita utrikeskorrespondenter. Det känns inte så angeläget för mig. Min första åtgärd är däremot att ge Public Service kraftiga incitament (=gör som jag säger nu annars jävlar) att balansera den politiska övervikten av vänstermänniskor genom att aktivt rekrytera in anställda med politiska åsikter långt högerut.

Jag misstänker att de där vuxensatsningarna lär göra mig mer hatad än Alice Bah-Kuhnke. Men, vem vet, kanske Åsa Romson skulle trivas med att det finns någon i miljöpartiet som är mindre omtyckt än hon.

Vad säger du, kulturministern? Har du några planer att delge oss idag?

Demokratins dödgrävare - det är vi!

Jag roar mig nu på fritiden med att av och till läsa en bok med brev skrivna av en av min ungdoms hjältar: Václav Havel, Mannen som först var pjäsförfattare, sedan oppositionell, för att till sist bli president i det nya, demokratiska landet. En saga lika imponerande som den om Lamanda Luaga i Fantomen, med den lilla skillnaden att sagan här är sann.

Något som slår mig under läsningen, förutom att det är dags att gå igenom mina gamla Fantomen-album igen, är hur många olika metoder en repressiv regim har för att genomdriva sin repression: förklara människor sinnessjuka, utesluta dem ur de författarförbund eller andra fackförbund som är väsentliga för att få vara yrkesverksam, socialt stigmatisera dem. Det var inte alltid nödvändigt att fängsla eller skjuta ihjäl dem.

Jag ser också en del likheter med Sverige. Va? Är vi i DDR-Sverige? Nej, lugn. I Sverige står inte gränspolisen redo att meja ned flyende borgare med kulspruta. I Sverige skickas man inte till exil i Åmål när man förolämpar samarbetsregeringen. Jag ser dock en del oroande tendenser som jag ska utveckla vidare nedan. Först, dock, lite inspirerande läsning:

Marika Formgrens krönika i Neo om åsikts- versus värdegrundsdemokrater är väl värd en genomläsning. Särskilt för de som svär sig till värdegrunder av olika slag. Det hon beskriver, av hur man med vissa åsikter plötsligt blir totalt oanställbar i hela landet, påminner starkt om Havels upplevelser av att vara dissident i en kommunistisk diktatur. Plötsligt är hela samhället emot en, och ens försörjning rycks bort under fötterna på en. Knappast ett sätt att skapa ett starkt, självständigt och demokratiskt nyfiket folk.

En annan variant på samma tema, men den här gången ifrån vänster: Fredrik deBoer om "we are all decided". Här går författaren in på hur vänsterfolk ofta är totalt oförmögna att argumentera, så fort man går bortanför slogans som "du är inte för allas lika värde, pilutta dig". Man har ju i sin lilla ekokammare kommit överens om vad som är den enda moraliskt möjliga ståndpunkten. När man sedan möter människor som har helt andra åsikter blir det kortslutning. Antingen är de korkade, onda eller både och.


Så till saken. Återigen, vi lever inte i DDR. Här i Sverige fängslar vi verkligen inte folk för deras åsikter. Eller?

I vår exemplifiering av läget, låt oss börja med Dan Park. Konstnären som har fått några månaders fängelse för att han yttrat sig fritt. Väldigt fritt. Först några pressröster: Kalle Lind skriver om skillnaden mellan brottsligt och avskyvärt. Även konstnären Lars Vilks funderar över huruvida konstnärer  bör stå över lagen. Min åsikt om konstnärer är att det inte spelar någon roll om Park kallas Konstnär, med stor vördnad i rösten, eller föraktfullt viftas bort som "konstnär". Alla medborgare (och icke-medborgare, för den delen) ska enligt mig ha samma rätt att yttra sig eller tvingas tiga. Du har ingen gräddfil för att du är riksdagsman, profet, kulturkofta eller har full pott på intersektionalitetsbingokartan.

Att staten drar en medborgare inför domstol för ett yttrande kan jag acceptera. Det är OK med förtalsparagrafer. Vi får dock iaktta försiktighet. Är det förtal att uttala sig negativt om socialismen? Demokratin? Gud, kungen och fosterlandet? Gamla hädelseparagrafer ska inte återinföras, det var bra att de togs bort. Som exempel: om Park säger "zigenarbrott är något gott", så har jag svårt att se vad rättsväsendet har med det att göra. Lämpligt svar är väl att de zigenare som blir förbannade ger Park ett skarpt och offentligt svar. Om Park däremot gör kränkande uttalanden emot en enskild person, så kan det vara dags för tinget. Men jag tycker inte att personens hudfärg skall vara avgörande för om straff skall utdömas, eller hur långt straffet ska bli.

Varför då? Jo, likhet inför lagen är en väldigt viktig princip. Det är den principen som gör att vi alla är lika, och har lika värde. Inför lagen. Så fort vi börjar stifta speciallagar som bara skyddar vissa, så blir det ett härke att hålla koll på vilka grupper som ska vara med eller inte. Och vissa grupper kommer sakna lagens skydd. Ett skydd som vi väl tyckte var väsentligt eftersom vi skapade lagen? Möjligheten att skapa speciallagar som gynnar grupper regimen gillar, öppnar också för mindre perfekta regimer att skapa speciallagar emot grupper som regimen inte gillar.


Låt oss fortsätta med exemplen: Mehmet Kaplan. Fnordspotting visar på värdegrundsdemokraternas inkonsekvens. Människor med nära band till islamister och antisemiter, kanske delande dessas "värdegrund", är välkomna in i värmen. Den som ens nämner ordet "normalisera SD" är det inte. Konsekvent? Tja, bedöm själv.
Sen tycker jag vi försöker åstadkomma konsekvens på helt fel sätt. Jag är för pluralism i politiken, att tusen åsikter ska få blomma. Åsikter man ogillar skall man argumentera emot - inte försöka få deras förespråkare avsatta. Jag tycker det är olyckligt att den som inte tycker som RFSL i alla frågor blir politiskt omöjlig i nästan alla partier. Det löser vi inte genom att även sparka ut Mehmet Kaplan. Nej, det löser vi genom att välkomna homo-motståndare, abortmotståndare och kärnfamiljsvurmare in i det politiska livet. Gillar vi olika eller vill vi ha ett åsiktshomogent samhälle? Bestäm er, för fan!

Vi har inte en repressiv kommunistisk regim i Sverige. Det behöver vi inte, för i Sverige agerar och propagerar medborgare frivilligt för ideologisk utrensning.

Så, om Mehmet Kaplan: fram för fler islamister i regeringen, för demokratins skull!


Nästa exempel: Journalistförbundet inför skrivning om demokrati och allas lika värde. Jag har en svag aning att det är första steget i att se till att de som skriver i publikationer såsom Dispatch International, Avpixlat och Fria Tider inte längre ska få vara med i gänget. Min första fundering är hur de tänkt sig göra med alla de journalister på kultursidorna som öppet vurmar för diktatur och skriver kärleksförklaringar till Lenin. Dessa kan knappast sägas verka för demokrati.

Är detta något problem överhuvudtaget? Det är inte elaka staten som förtrycker någon här, utan en privat förening som själva väljer vilka de ska ha till medlemmar.

Ja, jag anser att det är ett problem. Ett samhälleligt problem i hur vi förhåller oss till våra medmänniskor. För att enskilda människor skall känna sig fria att yttra sina åsikter krävs friheter på flera nivåer:

• Frihet från statlig repression. Man ska inte behöva bli fängslad, torterad eller deporterad till Sibirien. Här känns det som vi ligger rätt så bra till i Sverige. Så länge man inte frågar herr Park. Och huruvida han sitter inne pga obehagliga åsikter eller förtal av individer har jag inte riktigt koll på.
• Frihet från privat repression. Man ska inte behöva bli misshandlad och få sitt hus nedbränt av ilskna motorcykelgäng bara för att man uttalar sig negativt om Harley Davidsson. En sexshop ska inte bli utan sätt att ta emot betalning, bara för att det stora, privatägda, dominerande företaget för onlinebetalningar ogillar sex. Här står staten plötsligt som vår garant för frihet, via polisens våldsmonopol.
• Och till sist en punkt jag inte riktigt vet vad jag ska kalla. Även i ett fritt, demokratiskt samhälle riskerar vi att drabbas av svåra följder bara på grund av våra medmänniskors moralism och klåfingrighet. Inte ens i ett öppet samhälle har alla människor ett öppet sinnelag. De som mest frenetiskt säger sig gilla olika är de som hårdast arbetar för att alla ska tycka som dem - annars. När mängder av människor går ihop för att utesluta sverigedemokrater eller afrikaner ifrån fackföreningar, frimärksföreningar, bostadsområden, arbeten - då är det svårt för lagen att täcka allt. Det som behövs är rätt inställning hos alla oss människor. En inställning att vi faktiskt gillar olika.

Ett sista exempel: Sverigedemokrater i skolan. Löjesguiden går in på konsekvenserna. Här går det tamejfaen för långt. Här kommer alltså förslag om att man skall ge människor med fel åsikter yrkesförbud. Återigen, hur har ni tänkt angående de kommunister som idag jobbar i skolan? Är det några som inte borde få jobba i skolan är det de som kommer med sådana förslag, men nu tror jag ju på åsiktspluralitet, så ni får jobba kvar. Går det här igenom, då är det dags att på allvar damma av DDR-Sverige som begrepp.



Slutklämmen:

Problemet i Sverige idag är inte att vi har en repressiv, kommunistisk/fascistisk regim. Problemet är att vi verkar ha en hel befolkning som tror att riktig demokrati är att alla tror som jag. Och tror de inte som jag så skall de med hugg och slag tvingas att antingen tro som jag eller skämmas och hålla käften.

Det här är så fullständigt fel. I en demokrati ska alla åsikter få komma till tals, och bemötas med argument. Tillsammans väljer vi sedan åt vilket håll vi vill styra landet. Samtidigt som de som tycker annorlunda är fria att fortsätta med sin argumentation.

Så, du som starkt ogillar någons åsikter, hudfärg, sociala status eller härkomst: sluta försöka förgöra din opponent. Diskutera, argumentera hur mycket du vill. Men sluta försöka skapa din egen gated community med likasinnande. Världen är stor, öppen och fylld med olika smaker och dofter. Gillar du inte det du just såg? Gå vidare bara.

Nytänkande i asylpolitiken

Alldeles intill den artikel om invandring som jag länkade till i förra inlägget, så finns en annan artikel. En artikel om hur färdtjänsten byggt upp bokningsservice i Senegal. Och här ser jag invandringspolitikens gordiska knut.

Nej, inte att asylsökande ska kunna åka färdtjänst till Sverige. Men låt oss utlokalisera Migrationsverket.

All asylmottagning sker framöver på ambassader i krisområden eller deras närområden. För att få ett speciellt asylvisum till Sverige så krävs givetvis, som vid all annan visering, att du visar upp ett ID. Inget ID? Du släpps inte ens genom ambassadporten.

Utredning sker sedan på plats. Dels med lite personal från Migrationsverket, givetvis stationerad på plats där informationen finns. Men även med hjälp av inhyrda lokala detektiver. Lite som Philip Marlowe, men klädd i sån här kostym och med tre fingrar jäst getmjölk under västen:

Eller kanske något i den här vägen:

Grabbarna ovan riskerar dock viss kritik från vår kära identitetsvänster för kulturell appropriering.

De lokala detektiverna borde snabbt, effektivt (och kostnadseffektivt, vi lägger ju callcenter i Senegal för att de inte har svenska kollektivavtalsnivåer) kunna avgöra om du är den du utger dig för och om du har skyddsbehov. Lokalkännedom FTW. Om du passerar nålsögat, så får du tillåtelse att för egna pengar köpa en biljett till Sverige, för en resa som lär vara betydligt billigare och riskfriare än dagens smuggelturer. Kanske Bert Karlsson kan starta en charterlinje?

För att riktigt minimera risken för farliga smuggelturer så får vi även införa nolltolerans emot illegal invandring. Så länge som ett illegalt uppdykande i Sverige innebär gratis sjukvård och skolgång, så länge lär smuggelresorna fortsätta vara ett attraktivt alternativ för de som inte uppfyller flyktingkraven.

Men vad sjutton vill regeringen med asylpolitiken?

Så är det dags att gå tillbaka till det vanliga gnället på den nya samarbetsregeringen. Nu börjar jag bli väldigt tveksam till samarbetsförmågan, ens inom regeringen. Vet inte den röda handen vad den gröna håller på med? När jag var liten hade jag en trampcykel med ett rött och ett grönt handtag, som satt så långt ifrån varandra på styret som de kunde. Men blindstyre är väl snarast det ord som kommer för mig.

För några dagar sedan läste jag en tidningsintervju med Lunds store son, Morgan Johansson. Han fick en direkt fråga ifall det var dags för Sverige att göra som MP föreslagit: att öppna upp för asylansökningar på våra svenska ambassader världen över. Morgans svar var ett rakt nej. Han använde förvisso inte det förbjudna ordet "volymer", men budskapet var klart och tydligt. De volymer det skulle ge upphov till, det klarar inte Sverige av.

Sen läser jag idag en artikel om flyktingpolitiken, där både Morgan och MPs talesperson Maria Ferm uttalar sig. Där står att S och MP nu kommer trycka på i EU för att EU-ländernas ambassader skall ge asylsökande visum in till EU. Men vad fan? Vet de inte vad de vill? Ena dagen ett besked, nästa dag ett annat? Eller är det Maria Ferm som hittar på?

Min tolkning av det ovanstående är att Morgan absolut inte vill ha några asylansökningar på ambassader, han vet vilka volymer det kommer leda till. Däremot vill Maria ha det. Och hur har man hittills hanterat MP-krav i samarbetsregeringen? Jo, genom att begrava dem djupt, i slutförvar eller utredningar. Och att få EU-länderna att öppna för mer asylinvandring är ju ungefär lika utsiktslöst som att få arabvärlden att öppna för HBTQ-certifiering av sina statsförvaltningar. Så genom det här utspelet kan MP gå till sina supporters och stolt säga att MP levererar i invandringspolitiken oavsett vilken regering som sitter vid makten, och S kan vara säkra på att det inte händer något i invandringspolitiken.


En parentes: jag är lite förvånad över att alla landets drevjournalister inte nappat på köttbenet. Herr Johansson har pratat volymer, om inte ordagrant så dock väldigt tydligt. Han har lika tydligt gjort klart att all världens invånare inte har rätt till försörjningsstöd i Sverige. SD-fasoner! Rasism! Brott mot värdegrunden "allas lika värde"! Så sätt igång ett litet Billström-drev, tack.


Alla sarkasmer åsido: sakfrågan, då? Ja, jag är ju som känt för fri invandring. Eller kanske snarare "fri invandring, men..." eller "fri invandring med förnuft". I de flesta fall, fall där det går att föra en rationell diskussion, så utreder man förutsättningar och konsekvenser innan man tar ett beslut. Innan man bygger ett hus så undersöker man grunden, och dikar eller pålar vid behov - något de stockholmare som nu inte får en ny Slussen bittert fått erfara att det borde gjorts. Innan man bygger en Öresundsbro så undersöker man bottenförhållanden, vattenströmmar och fiskars lekbehov. Inte efter. Så här är vad vi bör göra, i ordningsföljd:

1. Klura ut en hållbar invandringspolitik för de volymer vi ser framför oss idag. Med hållbar menar jag att det skall finnas drägliga bostäder och riktiga jobb. Det ska inte finnas områden dit ambulans och post inte vågar åka utan poliseskort.
2. Implementera denna invandringspolitik. Att vi alla vet vad som borde göras är inte samma sak som att politikerna får mandat av väljarna att genomföra det.
3. Utvärdera invandringspolitiken, så att vi vet att det vi ville uppnå är uppnått. Om inte, gå tillbaka till steg 1.
4. Gör en prediktion av vilka volymer vi får när ambassaderna öppnas för asylansökningar. Se till att ta till lite säkerhetsmarginal.
5. Fundera ut hur invandringspolitiken skall förändras för att möta de nya volymerna.
6. Klubba de beslut som krävs i riksdagen: utökad infrastruktur, avskaffad välfärdsstat, nya miljonprogram, massinköp av korrugerad plåt till kåkstäder, eller vad som nu behövs. Obs att det inte bara ska vara tomma löften, politiken skall vara beslutad, klubbad och pengar avsatta i budgeten.

Så, nu är det dags att gå till EU och be dem öppna ambassaderna. Eller gå före som moralisk stormakt.

Dagens sågning av postkolonialismen

Det här citatet från Nima Sanandajis replik om den svenska kolonialismen är så klockrent att jag inte kan låta bli att återge det:

"En metod att bekämpa rasism är postkoloniala teorier. De går ut på att svenskar, på grund av sin hudfärg och kultur, ständigt ska känna historisk skuld gentemot resten av världen. Det andra är ett upplysningsarbete om nazismens brott och det orimliga med att skuldbelägga människor baserat på deras hudfärg. Det andra alternativet tycks helt enkelt vara mycket bättre."

Bra jobbat, regeringen!

Det har varit mycket gnäll på den nya samarbetsregeringen nu. Delvis helt rättvist: sjabblet med förhandlingar i EU-nämnden, diverse måttligt kompetenta utnämningar av måttligt kompetenta ministrar, impopulära budgetneddragningar, osv. Men även en del lite orättvist; att sy ihop en budget ihop med svampplockarna i MP, en budget som sedan skall få stöd av V, och även baxas igenom en riksdag där Alliansen och SD sitter, det är inte lätt. Ett och annat kommatecken lär hamna fel.

Så låt oss vända på steken, och idag prisa regeringen för något de gjort rätt i budgeten.

Kyrkans Tidning rapporterar att regeringen planerar att dra ned stödet till de religiösa samfunden, från de 77 miljoner som Alliansen utökade det till ned till 45 miljoner 2018. KT, som varandes de religiösas kravmaskin, sågar förstås beslutet. Jätteviktiga och prioriterade satsningar på integration försvinner enligt tidningen. Pah! Är satsningarna prioriterade, så går de väl att finansiera inom kyrkans ordinarie budget genom att något icke prioriterat stryks? Jag välkomnar det, trots att jag antagligen är mer religiöst fundamentalistisk än nya kulturministern Bah-Kuhnke.

Varför det? Jo, vi religiösa ska ha samma rättigheter som alla andra i samhället. Återigen, varför det, vore det inte jätteskönt med lite gräddfiler för oss gudfruktiga? Nej. Lika rättigheter är bästa garantin för att vi inte helt plötsligt ska sitta där med mindre rättigheter. Majoriteter kan skifta, och med några mandatperioder med anti-religiösa majoriteter och en vana att stifta särlagar så kan vi snart sitta illa till. Alltså, samma regler för alla. Och samma pengar. Finns ingen anledning ge oss speciella pengar. Vill vi böja oss på bönemattor eller höja våra hjärtan i bön så gör vi det för våra egna pengar.

Jag vet bara inte om jag har finansminister Andersson, kulturminister Bah-Kuhnke eller båda två att tacka för denna nya giv. Tack, i alla fall.


Sen vill jag ge ministrarna tips på fler budgetposter att skära på:

• Föreningsstöd. Föreningar ska drivas av medlemmarna. Varför i hela friden ska staten finansiera människors privata intressen? De föreningar som inte attraherar nog med betalande medlemmar ska sotdöden dö.
• Partistöd. Partier ska drivas av medlemmarna. Partiernas problem idag är att de skiter i att skaffa medlemmar, för de  behöver inte skaffa medlemmar. De har redan sin försörjning av staten. Ni kan ju tänka er hur utbudet på ICA eller COOP hade sett ut om de inte varit beroende av kunderna. Genom att kapa partistödet slipper vi även se fuskande SSUare krypa fram i ljuset inför valtiderna, då incitamentet att fuska med medlemslistor försvinner. Dock så gissar jag, eftersom det är politikerna som beslutar om partistödet, att detta är den posten som kommer försvinna sist av alla poster i budgeten.
• Presstöd. Tidningar ska finansieras av sina läsare. I och för sig synd att SvDs ledarsida då försvinner, men det här är en principsak. Staten ska inte slänga medborgarnas pengar kors och tvärs.