Om Åsaka gubbar

Åsaka gubbar, det var det gäng med Jan Lööf i spetsen som satt i en stuga i Åsaka utanför Trollhättan och klurade ihop en av svensk barnfilms största succéer: "Skrotnisse och hans vänner". Nog minns ni väl Bertil Enstöring, Skrot-Nisse, Kalle och byråkraten Ture Björkman?

Ture Björkman, ja. Med anledning av hur den nya tidens skallmätare, identitets-sökarna, nu går på Lööfs gamla böcker så är det lätt att hålla med Lars Anders Johansson: vi behöver rädda kulturen från Ture Björkman. Eller Prussiluskan. Eller Moral Majority. När de nu gett sig på Lööf, vad händer härnäst? Kommer speciesisterna att kräva indragning av Tårtan för att den har stereotypa avbildningar av gorillor?

Eller skall vi månne stoppa reprisering av Kapten Zoom för att några aliens kan bli sura? Galaxer i mina braxer!

Lite orolig blir jag dock när mina känslostormar får mig att tycka detsamma som Jan Myrdal. Det brukar vara en saftig kontraindikation. Så, dags att bena ut logiken.

Vad är censur?

Låt oss börja med att definiera ytterligheterna:

• På ena kanten har vi det normala redaktionella arbetet med att modernisera utgåvor. Jag har gamla böcker i hyllan med stavning som "hafver". Att modernisera detta till "haver" och idag "har" i nya utgåvor känns rätt okontroversiellt. Liksom att byta ut uttryck som "han runkade på huvudet", som kan leda tankarna lite fel.
• På andra kanten har vi muslimska moralpoliser som hotar att döda den som utger satansverser eller tidningar med teckningar av skäggiga gubbar, tyska nazikårer som bränner "entartete Kunst", maoistiska kadrer som låter misshagliga element svälta ihjäl. Ingen lär väl försvara detta? Ja, förutsatt att inte de misshagliga elementen är SD-anhängare förstås.
• I mitten finns gråzonen. Är det censur när Magnus Norell fick ge ut sin bok om muslimsk terror, "kalifatets återkomst", på eget förlag då inget förlag var intresserat, eller var det helt enkelt en ointressant skitbok? Är det censur när Marcus Birro helt plötsligt blir utan uppdrag och förörjning efter att han twittrat något icke-positivt om Islam och lunchat med ett par SD-representanter? Är det censur när en rektor inte tillåter en elev att visa tuttarna på skoltid? Är det censur när Lars Vilks portas från landets alla konstinstitutioner - för att hans konst är provokativ(!)? Är det censur när Facebook blockerar tuttbilder?

Svenska wikipedia har en rätt kort artikel om censur, som fokuserar starkt på när staten genom lagar genomdriver censur. Själv vill jag ha ett vidare begrepp. Engelska wikipedia är mer fyllig: förutom staten kan även media eller "andra grupper" utöva censur, och den kan vara hård (via lagar) eller mjuk (indirekt, t. ex. via socialt tryck). Dock ser jag en liten risk att jag härmed beter mig som de slemma antirasisterna. De som samtidigt vill begränsa rasism-begreppet till att bara gälla strukturellt förtryck som utövas av vita medelålders män, och vill utöka begreppet till att gälla mer än ras. Jag misstänker, mer än svagt, att de önskar utöka begreppet till precis allting som de ogillar. För har man lyckats sätta den stigmatiserande rasist-stämpeln på motståndaren slipper man anstränga sig att argumentera för sin ståndpunkt. I det hörnet, att jag står och stämplar "censor" i pannan på envar, vill jag inte hamna. Så om någon blir upprörd över att jag använder censur-begreppet vitt och brett, så är jag villig att diskutera andra termer. Vad sägs om "Social repression"?

Hur vill jag ha det?

Jag vill ha mångkultur. Mångkultur - Sverigedemokratens bäste vän. Inte mångkultur som i att det finns många kebabkök och falafelvagnar. Inte mångkultur som i att det är OK när människor från vissa kulturer kickar ut sina döttrar från balkongerna. Mångkultur som i att det är OK att tycka olika. Att vi inte gör "no platform", utan öppet diskuterar det vi är oense om.

Men kan vi inte det idag, då? Vi har väl ingen åsiktskorridor? Jodå. Åsiktskorridoren behöver inte konstaplar och batonger för att upprätthållas, ibland räcker det med att civilsamhället drar åt samma håll som staten. Eller drar iväg i helt egen riktning.

Tag till exempel Vaclav Havels Tjeckoslovakien. Han beskriver hur en butiksägare satte skylten "Arbetare i alla länder, förenen eder!" Inte för att butiksägaren nödvändigtvis älskade världsrevolutionen, utan för att det hade varit suspekt att inte göra det.

Likt Gudrun Schyman får jag hävda att det är samma strukturer där som här. (Och nu är vi verkligen inne på kontraindikatorer...) Tänk tanken att en statlig myndighet inte hissar Prideflaggan, eller att en lärare inte ropar "leve genuspedagogiken" på ett av alla dessa obligatoriska indoktrineringsseminarier. Ingen polis kommer och haffar en, men karriärmöjligheterna begränsas.

Nu skämtar du väl - i Sverige!? Tja, se på läraren och centerpartisten Annelie Sjöberg. Hon har stått offentligt på ett torg och pratat om sina åsikter. Åsikter som jag misstänker inte innefattade fraser som "Död! död! död åt de hundarna". För detta har hon fått stå ut med:

• Mängder med hatiska "motdemonstranter". Jag är rätt lack på den företeelsen. Om någon skriver något man inte håller med om i en tidning, så står man inte utanför tidningens port och skriker hatramsor, försöker hindra folk att komma dit, och gör sitt bästa att störa tidningens distribution. Nej, man skickar in en egen artikel där man hävdar sin egen åsikt. Slikt civiliserat beteende vill jag även se vid demonstrationer.
• Moralens väktare har kontaktat arbetsgivaren, som till slut uppmanade henne att säga upp sig. Jag som trodde att demokrati och åsiktsfrihet var en grundbult i den "värdegrund" skolan bekänner sig till. Jag anser att skolledningen borde få skaka galler - att skyddet för att offentligt hävda sin åsikt bör vara lika starkt som skyddet vid uppgiftslämning till journalist.
• I centerpartiet har hon givetvis inte kvar några uppdrag.

Nej, Sverige är sannerligen inget öststatsland. Men, som Lars Anders Johansson skriver när han talar om behandlingen av Stina Wirsén:

"Den som trotsar inkvisitorerna riskerar att stämplas med de fulaste etiketter som samhällsdebatten känner. De riskerar social utfrysning och att förlora framtida utkomstmöjligheter."

Med sådana straff, vem behöver statsmakten? Jag påminns om dessa gossarna:


Tyvärr är det väl så att alla i Sverige nuförtiden lärt sig att förvänta sig inkvisitionen. Därför sprider sig tystnaden.

Johanssons slutkläm är väl värd att återge:

"Tystnadens, intoleransens och likriktningens förkämpar kommer inte att nöja sig förrän alla har rättat sig i ledet. Likt Ture Björkman skapar de inte någonting av värde själva, utan ägnar sin vakna tid åt att göra livet surt för de som har verklig talang."

Det är dags att kämpa emot konformismens kreatur. Själv kommer jag med stor Quixiotisk frenesi fortsätta protestera närhelst jag hör "så där får man inte säga"-Prusseluskorna stämma upp i kör. Jo, det är just säga det man får. Utan konsekvens för anställning eller bostad. Oavsett om det är IS-support, kvinnoprästmotstånd, omskrivning av Fader vår till Livgiverskan vår, att homosex är synd, att det är dags att väcka flatan inom dig, att Hitler hade rätt, att Stalin hade rätt, att Cecil Rhodes hade rätt, att man måste skaka hand med kvinnor, att man inte får skaka hand med kvinnor, eller att AIK är bäst.

Jan Lööfs böcker kommer jag fortsätta läsa. Trots att barnen nu är lite för små för dem. Om där råkar finnas några flisor av vänster-världsbild i böckerna så rent ut skiter jag i det. Jag är en stockkonservativ religiös fundamentalist. Inte en antidemokrat.

Sen önskar jag att det här albumet faktiskt fanns i verkligheten, det hade blivit kul läsning. Jag har dock det infamösa albumet "Tintin au Congo", inköpt av en vänlig mor på besök i Frankrike.  Nu ska jag bara lära mig franska också.