Liten lathund för extremister

Käre extremist-kamrat!

Har du liksom jag snöat in på en gammal dammig bok, och följer alla regler och föreskrifter däri? Delar du upp världen i de rättrogna å ena sidan, och de otrogna hundarna å andra sidan? Finns det ett himmelrike för de dina, och ett helvete för de andra? Dags för en predikan.

För oss fundamentalister är den sekulära staten vår bäste vän. Det är statens ointresse av religioner och ideologier som gör att vi fundamentalister kan bete oss som vi vill i samhället. Det finns en anledning till fetstilen här ovan, vi skall inte förväxla stat med samhälle. De som vill att religion skall vara en privatsak, som utövas i hemmet, är inte det öppna samhällets vänner. De är det öppna samhällets fiender, i lika stor utsträckning som de som idag vill att homosexuella skall hålla sitt kelande och kramande inom hemmets fyra väggar.

I Monty Pythons efterföljd kan vi fundamentalister ställa frågan: vad har den sekulära staten någonsin gjort för oss? Mycket, visar det sig. Jämför med de religiösa staterna runtom i världen. Religiösa fundamentalister flyr dessa stater i drivor. Detta eftersom den religiösa staten endast tillåter en tolkning, och hugger huvudet av alla som inte delar den tolkningen. "Värdegrundsdemokrati" in absurdum. Det är i den sekulära staten som muslimer kan hylla Allah samtidigt som judarna hyllar Jahve, vi kristna hyllar Jesus och de där till vänster hyllar Mao och Che. Den sekulära staten är alltså det som möjliggör en rik flora av religiös extremism!

För att åtnjuta den frihet som den sekulära staten ger oss, måste vi ge lite tillbaka. Vi måste stå ut med att andra extremister, med andra åsikter, rör sig öppet i det öppna och mångkulturella samhället. Muslimer som går till moskén får stå ut med att det ligger en bögklubb i samma kvarter. Kristna som går till kyrkan får stå ut med att där finns en swingerklubb i närheten. Ja till livet-föreningen får stå ut med att det ligger en abortklinik om hörnet, samtidigt som lokala F!-klubben får stå ut med att Ja till livet har sin lokal nästgårds.
Ja, du har rätt att leva ut din ideologi och att ha dina fördomar intakta. Ja, du har rätt att tycka illa om andra människor och/eller deras leverne. Nej, du har inte rätt att ta till handgripligheter för att stoppa dem.

Vad har jag då för råd till dig som ser synd och orättfärdigheter omkring dig, förutom att gå hem och ta en kall dusch? Låt oss definiera en reaktionstrappa:

1. Hålla det för sig själv. Du har upprört dig över någons sexuella beteende, eller blivit arg för att ha blivit omkörd av en snobbig stekare i pappas BMW. Du noterar att det de gör är fel, och lovar dig själv att så skall du minsann aldrig göra själv.
2. Missionera. Du skriver sura blogginlägg om saken, eller går runt på staden med plakat och skanderar i kör ihop med meningsfränder.
3. Trakassera. Du kontaktar syndarnas arbetsgivare för att pressa dessa att avskeda eller korrigera syndarna. Du startar twitterstormar som driver upp hat och förakt.
4. Eliminera. Du skaffar ett lämpligt vapen, letar upp syndarna och förpassar dem till helvetet. Eventuellt låter du sedan polisen skicka dig direkt till himmelriket.

Alternativ 1) och 2) här ovan är hur vi hanterar åsiktsskillnader i det öppna samhället. Du, liksom jag, har full rätt att med ordets och det goda exemplets makt övertyga resten av Sverige att din vision om himmelriket på jorden är den rätta. Vi har också möjlighet att strunta i att alla inte tycker och gör som vi.

Går du på alternativ 3) är du inte min fundamentalist längre. Då är du det öppna samhällets förstörare, och åsiktskorridorens och värdegrundsdemokratins fanbärare. Du bryter inga lagar, men du bryter mot god sed och civiliserat beteende. Du är inte min vän.

Går du på alternativ 4) är du min fiende. En låst celldörr och en diet av vatten och bröd är vad jag hoppas på i din framtid.

För att reta de intoleranta kommer idag inte den vanliga Muhammed-bilden, utan en video med Tom Robinson istället. Titeln, och dagshändelserna, lär förklara varför. Låtom oss hoppas, att de intoleranta blir så upprörda att de emigrerar.