Om vinst och förlust i skolvärlden

 Problemet

Återigen mullrar det lite i sosse-leden om vinst i välfärden, eller snarare om att det inte skall kunnas tas ut någon vinst i välfärden. Först var det fel på riskkapitalbolagen, och nu när ett riskkapitalbolag tänker börsnotera ett företag så är även det fel. Jag misstänker att vänsterns bild av kapitalister, företagare och entreprenörer kommer härifrån:

Dock får vi se positivt på de senaste tongångarna. Det var inte så länge sedan som sossarna var socialister, som meddelst lönknyckarfonder försökte ta över hela näringslivet. Att de nu har accepterat marknadsekonomin till den grad att bara vissa verksamheter anses inte behöva vinst är ett gigantiskt framsteg. Socialister är ett j-la skit, men nu har verkligheten baxat dem ända hit!

Min syn på det hele

Får man förklara hur riskkapitalbolag funkar? Jag har jobbat i företag som drivs av sådana. Deras affärsidé är att hitta bolag som har en sund förutsättning att bli bra, men som för närvarande drivs av ett gäng klydderövar. De sparkar ut klydderövarna med röven före, sätter in en egen ledning, och pumpar in pengar under ett antal år för att få företaget på fötter. Efter ett tag, om allt gått väl, så har företaget ökat så pass i värde, eftersom det ökat omsättning och vinst, att riskkapitalisterna kan sälja företaget vidare eller börsnotera det och på så vis få igen sina insatta pengar - med råge. En affär där även de anställda, som annars hade fått se sitt misskötta företag gå i graven, är vinnare.

Som vanligt undrar jag varför vänstern inte oroar sig för förlusterna i välfärden istället. Verksamhet som bedrivs i offentlig regi skickar förvisso inte sina pengar till anonyma konton i Panama. Inte verksamhet utanför Göteborg, kan vi i alla fall hoppas. Däremot skickas ofta pengarna rakt ned i sjön.

Det är, som socialismens kritiker tagit upp förr, väldigt lätt att slösa med andras pengar. Låt mig ta ett exempel från min hemstad, Lund. Där finns två internationella skolor (med internationell avses här inte en svensk skola som följer svensk läroplan, men håller lektioner på andra språk än svenska, utan en skola som följer en annan läroplan). Den ena skolan är kommunal, den andra privat.

Här är den byggnad som den kommunala internationella skolan snart skall flytta in i:

Pampigt? Jovars. Till skolan hör en rejäl skolgård med gräs och gamla träd, och en rejäl damm med änder i. Skolan tycker dock att byggnaden är lite i minsta laget, och en rejäl gymnastiksal måste man ju ha, så kommunen håller som bäst på och bygger ut. Bara kostnadsökningen hamnade visst på 50 miljoner.

Här har vi den privata internationella skolan:

Där finns en minimal skolgård (innergård), som delas med lunchrestaurangen intill och därmed inte är tillgänglig lunchtid under uteserveringssäsongen. Gymnastiksal? Icke, man hyr in sig på gym eller joggar i parken bredvid.

I en marknadsekonomi kan ett företag, om man satsar rätt, gå med vinst. Utan vinsten skulle, tvingas en påpeka, investerare vara måttligt intresserade av att sätta sina pengar i företaget. I det läget skulle det ju vara mer vettigt att köpa statsobligationer för pengarna och få en, förvisso inte hög, men dock garanterad vinst.

Sen kommer den andra sidan av myntet, som socialister ofta missar: företag kan gå med förlust! Om man köper på sig ett stort schabrak till hus, bygger ut det för en massa sköna miljoner, och sen inte får några intäkter, så går man omkull. Eller får skjuta till mer pengar. Inte så kul. Just därför brukar privata företag tänka till ett par gånger extra innan de börjar investera. Just därför har det historiskt visat sig att marknadsekonomi är vida överlägsen planekonomi, både vad gäller att skapa nya produkter ingen visste de behövde och vad gäller att undvika resursslöseri.

Men - skolvärlden är ju ett ymnighetshorn, där pengarna alltid strömmar ut, garanterat av staten? Nej. Pengar får man när man lockar till sig och behåller elever, något som inte går av sig själv. I Lund är föräldrarna välutbildade, välinformerade och kräsna. Utbudet av elever är inte heller oändligt.

Men är man en kommunal skola kan man strunta i sådana petitesser. Lokalkostnader står kommunen för, oavsett om det finns några elever i lokalerna eller ej. Vilket gör att tröskeln för att göra en frejdig expansions-satsning blir lite lägre, för de som inte behöver ta konsekvenserna av ett felslut.

En apologi för vänstern

Vet ni vad? Vad gäller Krösus Sork ovan (är förresten inte det en rasistisk nidbild av japaner...), så har faktiskt vänstern rätt! Det finns en och annan filur av den kalibern. Närhelst godtrogna naivister - vilket offentlig verksamhet verkar vara fullt av - delar ut pengar så samlas dessa filurer som flugor runt en hundlort.

Återigen kan konstateras att vänstern tagit ett stort kliv framåt, i verklighetens riktning. När jag var ung sågs den som vågade hävda att bidragstagare kanske fuskade som en ond människa. Nu är det vänstern som leder kritiken emot de fuskare som plockar ut assistansersättning utan rätt därtill. Välkomna på barrikaden, kamrater!

Vi som vill ha valfrihet och offentlig finansiering inom skolvärlden måste erkänna att det finns de som inte vill skolbarnen väl. De som gärna skulle starta en verksamhet som för Oliver Twist in i 2000-talet:

 

 

Ger vi skojare och yrkeskriminella en chans, så kommer de ta den. Vi minns väl jobbcoacherna? Vi har väl läst om hur en del företag sätter i system att anställa folk med lönen betald av staten?

 

 

Det finns problem inom skolvärlden, problem som drabbar våra barn rätt emellan ögonen:

• Betygsinflation. När skolor konkurrerar om elever, är det frestande att ge lite högre betyg än det kanske finns täckning till när Lisas eller Pelles föräldrar ringer och är rasande över att deras älsking inte fått högsta betyg och hotar gå till rektor. Eller när rektor pressar på. Eller när lärare på samma skola konkurrerar om högre löner - vem vill vara den i kollegierummet som har lägst betygsmedel?
  Att återgå till en skola där föräldrar inte får välja anser jag är att kasta ut barnet med badvattnet. Men vad sägs om att återinföra studentexamen och de fruktade censorerna? Så ger vi våra gymnasieungdomar återigen rätt att sjunga "för vi har tagit studenten" för full hals.
• Totalt j-la kaos. Det är inte de fina privatskolorna som är överrepresenterade när media rapporterar om våld mot lärare, våld mellan elever och elever som fullständigt skiter i om de ska vara på lektionen eller ej. Här är det kommunerna som måste tas i örat och fås att inse att skolan är deras uppgift, en uppgift som de inte kan hantera som en kassako. Eller, vilket jag helst vill, så får staten ta över. Under tiden fortsätter jag på fullt allvar hävda att vi borde anställa några hitimmigrerade afghanska bergskrigare med gevär som får patrullera skolkorridorerna. Eller varför inte ge de däringa tolkarna som regeringen inte vill ha hit en uppgift, så de kan arbetskraftsinvandra?
• Undermåligt lärarmaterial. Lärarhögskolorna är ett skämt, mitt förslag är att riva ned och bygga upp från början igen. Med all 68-forskning utrensad och ersatt med empiriskt validerad forskning. Under tiden bör alla lärare med lärarlegitimation erbjudas en sån där Gudrun Schymansk omprogrammering.
• Att mäta är att veta. De kvalitetskrav som nu förs fram är jag kritisk till, de går ofta ut på att allt skall utföras som det görs idag: samma lärartäthet, samma sorts dammiga skolbibliotek där man letar och letar men ändå inte hittar en Piff, samma gymnastik. Jag vill istället för "hur" fokusera på "vad": att vi ställer upp kriterier på vad eleverna skall lära sig, och att dessa kriterier sedan utvärderas av en opartisk instans. Studentexamen, måhända? Samt diverse kontrollstationer dessförinnan.

Det finns mycket att göra. Klockan tickar. Tick, tock.