Ett viljelöst parti blir snart väljarlöst

Emellanåt är det lite ledsamt att vara kristdemokrat. I förra inlägget propagerade jag för en rak och tydlig flyktingpolitik, där staten skall ta ett minimalt ansvar och civilsamhället istället gå in med frivilliga insatser. Så att vi girigbukar kan fortsätta använda våra jobbskatteavdrag till nya platt-tv-apparater, medan medlemmarna i Allt åt Alla använder alla sina slantar åt att försörja nytillkomna asylanter.


Vad gör då mitt parti? De röstar ja till att migranter skall få gå klart gymnasieskolan innan de utvisas. Ytterligare en pull-faktor som ökar den dödliga strömmen över Medelhavet. Ytterligare en börda för den skola som går på knäna. Ytterligare ett steg åt fel håll ut i irrelevansens "under 4%"-träsk.


Skolan är idag en katastrof. Min förståndshandikappade moster, som jobbat på Samhall i hela sitt liv, kan diskutera matematik på en nivå som lämnar de flesta gymnasister på dagens naturvetarlinje oförstående. Så gick hon också i den gamla skolan, före Palmes, Mogårds och Perssons tid. Alla steg vi tar i skolpolitiken måste alltså vara i rätt riktning: bättre lärare, mer ordning och reda, mer fokus på elementa, mindre trams och bjäfs.


Men vi har ju råd? Nej, vi har inte råd! När de elever vi redan har får en halvdan utbildning och dåligt med stöd, då har vi inte råd att ta in ännu fler elever som behöver ännu mer stöd och drar ned tempot i klassen ännu mer.






Dock händer det fortfarande att vi kristdemokrater prickar rätt. När sammanbrottsregeringen röstar för att Israel inte har något med Jerusalem att göra, protesterar vi. Inte bara det. Vår man i Skåne, Tuve Skånberg, har även lagt en motion om att flytta Sveriges ambassad från Tel Aviv till Jerusalem. Ett djärvt drag som kanske till och med skulle leda till att vår utrikesminister blev välkommen i Israel igen?


Men vänta nu - är jag en sån där fanatisk Israelvän? Jo, det är jag nog. Det finns en del sådana i vårt parti:

Men det jag framför allt är, är en ovän till de stater som ligger runt omkring Israel. Länder där kristna kyrkor bränns ned. Länder där regimerna i statskontrollerade mediakanaler spyr ut hat.


Vad bör en svensk von oben- och distans-position gällande Jerusalem vara? Mitt förslag är att vi hanterar staden som ett barn, som slits mellan ett par oförsonliga föräldrar i en vårdnadstvist. Där gäller idag att standardmodellen är delad vårdnad. Skulle nog se intressant ut, att låta Jerusalem styras av Jordanien varannan vecka och Israel varannan. Dock gäller att försvårande av umgänge är något svensk rätt ser mycket snett på; då riskerar man förlora vårdnaden. Och där kan vi ta en snabb glutt på verkligheten:

• Om araberna skulle få vårdnaden av Jerusalem, skulle staden snabbt bli Judenrein. Inga israeler skulle släppas över gränsen. I alla fall inte levande tillbaka.
• Om israelerna får vårdnaden av Jerusalem, så kommer araber få bo kvar där. Förvisso inte utan krångel, förvisso inte utan vägspärrar för de som vill komma in dit från Gaza, Egypten eller annorstädes. Men skillnaden gentemot den omvända situationen är radikal.

Min slutsats: ge Israel ansvaret för Jerusalem. Några andra ansvarsfulla, kompetenta vårdare finns inte. Om nu inte Sverige vill ta ansvaret för att styra staden som tredje part. Det vore en bra skola för våra dialogpoliser - vore inte detta en ypperlig ny post för Eliasson? Jag tvivlar dock på att våra politiker önskar ta på sig ansvaret att skicka hem en bunt svenska soldater i likpåsar varje månad. Soldater skjutna av de vi skickar miljarder i bistånd till. Skjutna av terrorister vars familjer sedan avlönas med svenska biståndspengar. Det skulle bli lite väl magstarkt.


Jag misstänker att den kristdemokratiska Israel-linjen inte heller den kommer ge oss några röster i förorten. Detta har vi dock råd till. Även om det kostar. Bara vi slutar vela i övriga frågor.