Tio små negerpojkar

Japp, så hette boken, till och med det svenska exemplar jag har hemma från 1990. Christie hade en viss fäbless för att döpa sina böcker efter barnramsor. Mer nutida versioner av boken heter, för att inte bli utrensade av våra bibliotekarier, "And then there were none".


Varför tar jag upp detta? Jo, tanken går osökt till den boken när jag läser det senaste om Transportstyrelse-gate. Ännu en har fått gå. Snart är det bara Löfven kvar på den där vindpinade ön där folk dör en efter en. Varpå Göran Persson hoppar fram bakom en lönndörr och påpekar att det är han som har haft ihjäl alla för att få makten en gång till.


Mitt förtroende för regeringen Löfven är borta. Här finns tre möjligheter:

1. Löfven är en inkompetent organisatör, som har noll koll på ministrar och anställda. Riksdagen bör omgående kicka ut honom och se till att talmannen letar upp en kompetent kandidat.
2. Löfven ljuger, han har hela tiden vetat om skandalen. Han är därmed precis lika skyldig som alla andra som fått misstroendevotumshot emot sig. Riksdagen bör omgående kicka ut honom och se till att talmannen letar upp en kompetent kandidat.
3. 1 och 2 ovan gäller samtidigt. Riksdagen bör omgående ... ja, jag tror ni fattar vid det här laget.

Till ovanstående kan läggas att alla inblandade i regeringen gjort sitt bästa att detta inte skall komma till folkets kännedom. Gjort sitt bästa att tiga, och endast erkänt när de överbevisats. Påminner mig lite om Bill Clinton: "I did not have sex...", eller Richard Nixon.


Oavsett det som sägs ovan om vem som vetat vad när, så kvarstår att ett antal centralt placerade personer i regeringskansliet har haft kännedom om protokollförda lagbrott gällande rikets säkerhet och inte tyckt det varit så allvarligt. Denna förvaltningens och regeringsmaktens kollaps är nog för att inte bara regeringen, utan en stor del av ledarskikten i våra statliga institutioner, skall bytas ut.




Så lite försvar. Finns det förmildrande omständigheter om man rotar lite? Ja, faktiskt. Jag jobbar i det privata näringslivet, med att utveckla produkter som kan ha ihjäl folk om vi utvecklare skulle klanta oss. Där har jag noterat en oroväckande tendens hos de som rapporterar saker uppåt att sila bort oroande information. Ingen projektledare vill rapportera uppåt att det går dåligt - då är risken att man blir utbytt, får börja ge dagliga statusrapporter, eller får in en troubleshooter som går ivägen för alla. Så om ingenjören på botten rapporterar att det inte finns en chans i helvete att tidplanen håller, kommer det på nästa nivå bytas ut mot något flum om "utmaningar", och på nivån däröver visas som en glad, grön gubbe. Eller så används "ser inte skogen för bara träd"-taktiken: man skriver en 50-sidig PowerPoint-rapport fylld med kryptiska siffror och diagram, och lägger någonstans i ena hörnet in en liten fotnot om att allt inte står väl till. Jag kan tänka mig att rapporter från Transportstyrelsen in till politikerna såg ut på det viset. Det vore väldigt intressant att läsa rapporterna...


Å andra sidan: vid sidan av jobbet läser jag just nu en universitetskurs i säker programvara. Säker som i "safety", att inte ta död på folk, inte "security", att inte lämna viktiga dokument till Serbien, men i alla fall. Där pekas tydligt på vikten av en kultur och organisation som främjar säkerhet, och som kan stå emot när någon ser en möjlighet att tjäna några kronor på en genväg. Ansvaret för att en sådan kultur och organisation finns faller på högsta ledningen. Just det. Stefan Löfven.


Du är rökt, Löfven. För min del.




Blir vi av med Löfven, då? Herr Åkesson verkar i alla fall tydlig med att det inte är okej att Löfven sitter kvar. Förtroendet är borta. Vilket överensstämmer med min åsikt. Och nej, jag tänker inte ändra min åsikt bara för att den råkar delas av en Sverigedemokrat.


När väl Åkesson väcker sitt misstroende är det mindre klart vad Lalliansen gör. De har verkligen lyckats slänga bort varenda trumfkort. Under tre års tid har de inte bara suttit bredvid och tittat på, de har inte gjort skuggan av en förberedelse inför att ta över. Ingen gemensam budget (tack L och C). Ingen gemensam politik. Går Löfven är de helt oförberedda. Jag misstänker att rädslan för att faktiskt få ansvar för landet kommer göra att flera allianspartier röstar med Löfven.




Om Löfven ryker, då? Vad gör talmannen? Mitt tips är att han direkt ger uppdraget att bilda ny regering till Stefan Löfven! Eftersom DÖ nu är död (förutom i Alliansens hjärnor) har Löfven mer spelrum. Här är några alternativ:

1. Vänsterregering återigen. Skall bli spännande att se om riksdagen går med på det förslaget.
2. Ren S-regering. Löfven ber Ygeman leta upp ett av de där säkra rummen, och förhandlar i smyg med Åkesson. Nya programförklaringen blir restriktiv invandringspolitik och klassisk S-märkt bidragspolitik. Som av en slump råkar SD rösta ja. Några månader senare blir en Sverigedemokrat landshövding.
3. Löfven flörtar med C+L, och misslyckas, ungefär som 2014.
4. Löfven flörtar med C+L och lyckas. Annie och Jan får ministerposter, men 2018 drar deras borgerliga väljare högerut.
5. Löfven pratar med hela Alliansen. Eftersom Alliansen inte ens kan enas med sig själva, drar förhandlingarna ut i oändlighet. Inte ens facklige mästerförhandlare Löfven klarar biffen.

Misslyckas Löfven, kan bollen rulla över på Alliansens planhalva. Då är det dags för AKB att slå näven i bordet. Att lägga fram en färdig plan för Alliansen: Centern får liberalisera näringsdepartementet, Liberalerna får skolan, KD socialfrågorna, och Moderaterna stoppar invandringen, kickar Eliasson och sitter på pengarna i finansdepartementet. Budgeten får tillräckligt många köttben för att locka SD, och därefter hoppar vi mellan S och SD i var fråga. Till det egna partiet ställer sedan AKB frågan: vill ni verkligen avskeda statsministern?


Dock misstänker jag att AKB inte är den typ av person som hoppar fram i rampljuset och slår näven i bordet.

Den heliga kyrkobyggnaden

Jag läser nu i tidningen att polisen häromdagen sprang in i en svensk kyrka mitt i högmässan och med batongerna i högsta hugg släpade ut församlingen mitt i nattvarden för att söka efter den som parkerat fel på kyrkbacken utanför. Givetvis är kyrkoledningen upprörd!

Nej, så var det förstås inte. Brottet var lite allvarligare än så; det var gränspolisen som letade efter familjer som befann sig illegalt i landet. Det var heller ingen kyrka som rusades in i, utan ett vandrarhem.


Vilket inte hindrar oss från att diskutera principen. Är det rimligt att religiösa rum, eller sammankomster med religiösa deltagare, har särregler för polisiära ingrepp? Eftersom jag är religiös, fundamentalistisk och konservativ gissar ni förstås vartåt det lutar? Just det:

Sekulära och religiösa skall lyda under samma lagar och regler.

Detta eftersom vi har en sekulär stat, där alla skall behandlas lika. Gränsdragningar kommer bli svåra ifall (vissa?) religiösa skall särbehandlas. Tänk till exempel tanken att några lokala IS-drängar ritar "Moské" ovanför entrén till den källarlokal där de lagrar vapen och tillverkar bomber - skall polisen inte längre få göra tillslag där?

Min konservativa ådra skulle kunna säga till mig att århundraden av kristna traditioner i Sverige kan ge kristna kyrkor, speciellt vackra och stämningsfulla kyrkor, ett litet företräde. Men vad jag minns var Gustaf Vasa inte särskilt hänsynsfull när han tömde kyrkor på skatter och stängde kloster. Kan bli lite vanskligt att hänvisa till traditionen.


Nej, tvärtom måste polisen bli mer på hugget. Det finns en (officiell eller inofficiell?) policy idag att polisen inte ska stå och vänta utanför skolorna för att hugga barn som vistas illegalt i landet, eller gå in på sjukhusen och hämta illegala som får vård. Det tycker jag är tokigt. Samhället skall uppträda med ett ansikte. Får man inte vara i landet så ska alla delar av staten - polis, socialtjänst, skolor, vårdinrättningar - samarbeta och dra åt samma håll. Alltså dags att avskaffa skolgång för de som inte får vara i landet. Alltså dags för socialtjänst och sjukvård att ha anmälningsplikt vid misstanke om lagbrott, på samma sätt som de bör anmäla när de misstänker partnermisshandel. Det skall vara svårt att vara brottsling i Sverige.

Men - barns rätt till skolgång, då? Japp, de i Sverige illegalt varandes barnen har rätt till skolgång. I hemlandet, dit det är vår moraliska plikt att skyndsamt förpassa dem så de inte halkar efter så mycket. Att bara låta dem sitta här i limbo gagnar ingen. Den dag de slutligen skickas hem, till vad nytta är då en svensk värdegrunds- och genusutbildning när alla dina kompisar redan lärt sig rabbla Koranen utantill?

Men - rätten till akut vård, då? Japp, akut sjuka har rätt till akut vård. Till och med de där typerna som hotar vårdpersonalen. Men efter att du blivit hoplappad står konstaplarna och väntar på dig.

Men varför slår inte polisen till vid demonstrationen på Medborgarplatsen i Stockholm där afghaner protesterar mot att skickas hem? Enkelt. I somras besökte jag mina föräldrar på Västkusten. En dag fick jag för mig att ösa deras eka, vilket var ett tungt jobb med ett litet öskar. Ifall öskaret hade ersatts med en sil, så hade jag hållit på än idag. Sådan lär nog polisens situation vara där: om de plockar in ett gäng afghaner, så ser rätten till att de släpps ut några timmar senare. Till slut lär sig polisen att inte ösa båten med sil. Den dag omhändertagna sätts i förvar tills dess utvisning kan genomföras kan nog polisen kavla upp ärmarna och börja jobba.

AKB, AKB!

Är det bara jag som tänker på de här skånska pågarna när jag hör Anna Kinberg Batra?


Förvisso är kanske inte "tre cylindrar och oljelukt" rätt beskrivning av AKB, men den där känslan av att hon inte riktigt räckt till, ungefär som en stackars tvåtakts DKW som skall kämpa mot Volvo och Mercedes, har infunnit sig hos mig.

Vad har då varit problemet med AKB och moderaterna de senaste åren?

Liksom många andra har jag varit lite förundrad över vem som kom på tanken att det var en god idé att göra AKB till partiledare. Jag har hört att hon var en rasande duktig organisatör i bakgrunden, men det gör inte nödvändigtvis en bra frontfigur. Förvisso pratas det mycket om att arbetskraften kommer robotiseras framöver, men varför börja i toppen? Hubotten, kallades hon. Hon var i början oerhört stel, och lyckades aldrig komma ifrån rapandet av talepunkter. Något som får mig att likna henne vid dockan Woody i Toy Story. Drar man i snöret på AKBs stövel så kommer talepunkterna utsprutande från en inbyggd bandspelare: "There's a snake in my boot!". Dock har hon mjukats upp och blivit mer spontan på senare tid. En del hävdar att det är träning, jag tror att det beror på vad hon haft att säga. Jag tror att AKB, som varit med redan på den tiden stockholmare ansågs smartare än lantisar, är en hederlig gammelmoderat som hatar LAS, älskar låga skatter, och tycker den fria rörligheten bör reserveras överklassen. Alltså tog det oerhört emot för henne att rapa upp de nymoderata flosklerna om lyckan med kollektivavtal osv., och när politiken av verkligheten baxades högerut blev det lättare och friare för henne att tala. Ungefär som om jag efter Putins invasion skulle tvingas hylla realsocialismen...

Den moderata politiken har ställt till det för AKB. Moderaterna skaffade sig under Reinfeldt-tiden Groucho Marx som chefsideolog: "Jag har mina principer. Och gillar ni inte dem, så har jag andra." Vilket väljarna så småningom insåg. Vem vill rösta på en viljelös vindflöjel som kastas omkull av första bästa opinionsvind?

Moderaterna har med stor tydlighet under tre år visat att man inte vill ha regeringsmakten. Det är lika sannolikt att jag röstar på dem som att jag införskaffar en kastrerad avelstjur.

De interna moderata catfighter och falangbråk som andra rapporterat om har jag ingen insikt i, och hoppar därmed över.

Vad bör moderaterna göra?

PJ Anders Linder skriver om att moderaterna slutade vara liberalkonservativa. Jag håller med. Det är dags att återerövra både liberalismen och konservatismen. Varpå det är dags att definiera de begreppen.

Liberalism har med frihet att göra. Friheten för folk att göra och tycka som de vill. Det är sålunda liberalt att tillåta HBTQ-folket att förverkliga sig själva utan hot, hat eller tvång till likriktning under kärnfamiljens fanor. Det är även liberalt att tillåta konservativa att välja kärnfamilj, hemmafru, hemskolning, religiös uppfostran av barn (gäller även islam...) eller vad för gammaldags griller som nu sitter i våra huvuden. Den där Birgitta Ohlsson-liberalismen där alla skall fösas in i samma moderna fålla är ingen socialliberalism, utan liberalsocialism.

Konservatism har med försiktighet att göra. Att inte omedelbart hoppa på allt nytt, och att se värdet i traditioner och gamla seder. Att öppna alla gränser, och sedan insistera på att de förblir öppna när problemen för länge sedan omöjligt kan benämnas utmaningar - det är inte konservativt.

Dags att spränga åsiktskorridoren

I ett liberalkonservativt parti måste det vara högre i tak än i dagens moderater. Se till exempel på hur Elisabeth Svantessons bakgrund i Livets Ord tas upp som ett problem - i ett konservativt parti borde det istället vara en tillgång. Självfallet skall i Moderaterna abortmotståndare kunna samsas med de som vill ha fri abort fram till barnens myndighetsdag. Självfallet skall man kunna sjunga hemmamammans och -pappans lov och vilja avskaffa dagis, eller vilja ha obligatorisk förskola från ett halvår innan födseln. Självfallet skall de som anser homosex är synd kunna samsas med de som frekventerar bastuklubbar.

Dessvärre är det inte så idag, och jag är rädd för att det inte kommer bli så heller; Moderaterna är livrädda för att få dreven emot sig. När TV ordnar debatter om abort så går de idag till SD snarare än Moderaterna.

Dags för ny profilfråga

Arbetslinjen funkade bra 2010. Väljarna såg att sossarna hade blivit "bidragspartiet". Alliansen visade efter valet att det gick att sänka skatterna rejält, men ändå få in mer i skatteintäkter. Dock kändes budskapet inte lika häftigt 2014. Vad skall de hitta på den här gången då?

Som jag var inne på ovan är SD idag det stora, utpräglat konservativa partiet. Måhända finns det inte plats för två konservativa partier i ett land där alla sedan 70-talet gått i en indoktrinerande socialistisk enhetsskola. Dags att satsa på liberalismen. Mitt förslag: Välfärdslinjen

Svensken vill ha trygghet. Dessvärre levererar inte staten trygghet idag: skolan sjunker, polisen har retirerat in i fikarummen, statsförvaltningen krackelerar. Det är dags för samma omtag som för arbetslinjen. Här har Moderaterna en uppgift som SD har svårt att fylla, då SD är ett statskramande mittenparti som är precis lika glada i höga bidrag som sossarna.

Jag vill att Moderaterna lanserar välfärdslinjen som "back to basics". Staten har tagit på sig för mycket strunt, och måste nu gå tillbaka till kärnverksamheten. Som Volvo, som under P-Gs tid sysslade med all möjlig skit men nu bygger bilar igen.

• Lägg ned eller kraftbanta ett antal perifera statliga verk. Ingen osthyvel, skär istället ett rejält hugg där det känns minst.
• Låt vuxna människor betala sina egna fritidsintressen. Inte en offentlig krona till våra föreningar och intresseorganisationer.
• Återupprätta de statliga tjänstemännens yrkesstolthet. Sparka ut alla partimärkta ledare från verken, och anställ yrkeskunnigt folk. Se till att raskt återinföra tjänstemanna-ansvaret.
• De där två procenten i anslag till militären var en bra början. Sen ett Nato-medlemskap på det.
• Skolan skall lära ut kunskap, inte värderingar. Återinför katedern. Ut med grupparbetena.
• En rejäl reboot av rättsväsendet, med en hel fungerande kedja: polisen haffar busen, domstolarna dömer till hårda straff, fängelse eller interneringsläger (t. ex. för sådana som inte kan utvisas) ser till att brottslingarna inte är ute bland vanligt folk.

För lite inspiration kan Moderaterna titta på sossen Westerholms fiktiva regeringsförklaring.

Bra jobbat, polisen!

Bloggaren iotakt är gramse på vår polis. Den demonstration för att stoppa tillbakaskickandet av afghanskättade iranier till Afghanistan som haft tillstånd för dagtida demonstration, och ändå glatt demonstrerat vidare på nätterna utan att polisen bryr sig, har nu fått förlängt tillstånd.

Ett konstigt sätt att belöna överträdelser, kan tänka. Men jag tror att polisen, likt Egon Olsen, har en plan. Polisen kommer se till att demonstrationen permanentas. Man kommer se till att Stockholms Stad sätter in bajamajor. Man kommer se till att Allt åt Alla och Svenska Kyrkan sätter upp soppkök. Sen, när alla är rotade, sätter polisen upp ett staket runt om och ställer upp vakter. Vips, så har vi ordnat ett litet koncentrationsläger där vi kan sätta alla afghaner och marockaner som senare REVA-aktioner och uppstädningar vid Uppsala Central fångar i nätet. Närhelst ett nytt trupptransportfartyg landar i hamnen med destination söderöver kan vi leda ut några hundra ur hägnet.

Efter ett tag, när kylan sätter in, kan vi förvänta oss att en del av de inneboende kommer finna de svenska återresebidragen intressanta.

Om afghanerna trots allt härdar ut - en del kanske är köldtåliga bergsbor - så får vi be UNHCR om hjälp att permanenta och bemanna lägret. Ett läger som blir en bra illustration för huvudstadens befolkning om följderna av en migrationspolitik med mer hjärta än hjärna.

Tack, polisen. Nu får vi bara hoppas Eliasson inte hinner sätta en pinne i hjulet.

Vad säger Islam?

Nu när våra Euromuslimer slagit till med nya förbrödringsprojekt i Spanien och Finland, tänkte jag att det kan vara dags att diskutera Islam. I mitt flöde dyker ofta två bilder av Islam upp:

Handhjärtat, "Religion of Peace", är en bild. Islam som motsvarigheten till Jesu budskap om att vända andra kinden till.

Den ondskefulle islamisten, som med svärdet eller Kalashnikoven i hand vill underkuva oss västerlänningar är den andra bilden.






Vilken bild är rätt? En sån himla tur att ni har mig att tillgå för expertis. Jag har nämligen ägnat sommaren åt en inledande kurs i islamologi. En kurs jag kan rekommendera alla som vill veta lite mer om de där muselmanerna. Eftersom ingen är så uppfylld av sin egen förträfflighet och expertis som den som just fått ett litet grand av kunskap, så spricker jag nu av längtan att få dela med mig av min vishet.


Tittar man i Koranen, ser man raskt indikationer och kontraindikationer på bägge bilderna. Koranen är en rätt osammanhängande skrift, där olika uppenbarelser från Muhammed klippts in. Ej i kronologisk ordning, utan i ordning från den största Suran till den minsta. I en vers talas om "Inget tvång i religionen", i andra verser talas om att ha ihjäl de otrogna. Emellanåt ändrar eller modifierar Gud i en ny uppenbarelse de påbud han gett i en tidigare uppenbarelse.


Även andra källor än Koranen är viktiga för muslimer. Berättelser om Muhammeds och hans tidiga efterföljares liv och leverne läses flitigt och används som rättesnören för dagens muslimer. Ungefär på samma sätt som kristna frågar sig "what would Jesus do?" och sossar undrar hur Olof Palme hade reagerat på afghanska demonstranter på Medborgarplatsen. Dock bör betonas att olika inriktningar lägger olika vikt vid dessa traditioner - det finns muslimer som likt Luther säger "Koranen allena". Här ett ett exempel, där muslimska feminister argumenterar för att Koranen tillåter en friare klädedräkt än de traditionella patriarkerna.






Egentligen borde rubriken på inlägget vara "vad säger Muslimerna", snarare än "vad säger Islam". Detta eftersom det är vad uttolkarna får ut av texterna som är det väsentliga; inte vad som står i texterna. Här är några intressanta generaliseringar och talespunkter jag fick med mig från kursen:

• Muslimer är gudfruktiga. De tror faktiskt på det där, alla timmar på dygnet. Det är här Alice Teodorescu hamnar fel i sin i övrigt utmärkta text i GP: "Religionstillhörigheten, särskilt när det kommer till islam, har i alltför stor utsträckning gjorts synonym med en människas hela identitet." Tyvärr, Teodorescu. Islam är en muslims identitet. Gud är A och O. Medel-muslimen går inte till moskén två timmar i veckan, för att sen gå på stadens gator och supa, knulla runt och svära som en vanlig man.
• Muslimer är fundamentalister. Koranen är inte bara Guds oförvrängda ord, boken i sig är helig. Det finns regler för hur man måste andligen rena sig innan man rör vid texten. Otrogna får inte röra texten; möjligen får de röra pärmarna. Intressanta diskussioner förs huruvida man får titta på Koranen online på samma mobiltelefon som man använder till att spana på internetporr.
• Åsiktskorridorens väktare i Sverige har en hel del att lära av arabvärlden. Teologer som föreslår nya sätt att tolka Koranen borde ha goda chanser att vinna Darwin Awards; det brukar vara inte bara ett sätt att omedelbart döda sin karriär, utan även sig själv om man inte hinner fly till västvärlden snabbt nog.
• Inte alla muslimer. Självfallet finns det moderata muslimer, framförallt i randområden som Balkan. I mellanöstern lär dock de vara lika talrika, och lika måna om att tala om för omvärlden vilka de är, som kvinnopräst- eller gaymotståndarna i Svenska Kyrkan. Det finns även gott om människor i Sverige från de muslimska länderna som inte gör de dagliga fem bönerna, inte följer vad Koranen säger, men ändå kallar sig muslimer. Det gör inte jag, av samma anledning som jag inte kallar de som ärvt en frimärkssamling för filatelister.

Fundamentalistiska bokstavstolkare, alltså. Gick det en rysning längs ryggraden på er? Här kommer en intressant vändning: få är så ivriga på att tolka och vränga Koranen som fundamentalisterna. De mest mekaniskt bokstavstroende är väl fårskallarna i handhjärta- och jihadlägren som plockar enstaka verser för att bevisa sina på förhand bestämda teser. Den muslimske fundamentalisten vet att Koranen inte alltid är lätt att förstå, och att det krävs långa och tunga studier för att rätt tolka budskapet.


Den som vill få ut något ur Koranen har en del verktyg:

• Abrogation - nytt ersätter gammalt. Muhammed började karriären i Mecka, där han gjorde sitt bästa för att få med kristna och judar i sin skara. Därmed uttrycker han sig tämligen kamratligt emot dessa. Han lyckas dock inte särskilt väl, han får fly till Medina där han samlar en ny supporterskara och börjar kriga mot Mecka. Han börjar även fördriva och massakrera judar, varpå oförsonligheten ökar. Muslimska teologer försöker därför ordna verserna kronologiskt. När en tidig och en sen vers säger olika saker, är det den senare som gäller. Jämför den som vill kritisera vänsterpartiets partiprogram - är det utgåvan från tiden de hyllade Stalin och Hitler som gäller, eller årets version?
• Tidsbundenhet. Riktar sig en vers till Muhammeds tid och plats, eller till alla muslimer? Muhammed skrev ned en massa regler för hur hans samfund skulle uppföra sig. En del teologer anser att dessa regler gällde den tiden. En del av dessa teologer har raskt avrättats.
• Hadither. Genom århundradena har en massa fan fiction skrivits runt Koranen. Nån teolog hävdar att en vers saknas i Koranen, nån annan teolog att en vers skulle åka ut. På så vis kan man förändra budskapet lite.

Finner vi då stöd för att Islam är fredens religion? Nja. En tämligen spridd värdegrund bland världens muslimer är att Muhammed och hans tidiga efterföljare var goa gubbar, som uppförde sig som riktiga muslimer ska. Vi vet att Muhammed och hans efterföljare med svärdet i hand spridde Islam genom erövringar. Imperialism, ockupation och kolonisation brukar väl sådant kallas? Slavägare var de också, för att anknyta till de aktuella statyrivningarna i USA. Samtidigt får vi vara lite försiktiga med vår identitetspolitiska iver att se gårdagen med dagens glasögon. Alla betedde sig på det viset på 600-talet. Det var djungelns lag som gällde. Den dag USA tröttnar på att vara världspolis får vi se hur kul det är att ha Kina eller Ryssland som granne, om vi är för slöa för att fråga tibetanerna eller ukrainarna idag. Frågan kvarstår dock: hur många muslimska ledare och folk, utanför IS krets, ser den muslimska historiska imperialismen som något idag eftersträvansvärt? Jag misstänker att åsikterna är delade.




Dags att återgå till de inledande terrorattackerna. Är muslimer bara taffliga bilförare, eller kör de över folk för att det står så i Koranen? Jag misstänker att Islam idag har samma förmåga att dra flugor till sockerbiten som kommunismen hade för några decennier sedan. Böcker som talar om ödesbestämda lyckoriken, gloriösa fälttåg, fjärran belöningar samt identifierar grupper av människor som Untermenschen (Judar, Kulaker, Kuffar, ...) som det är rätt och moraliskt att ge sig på har en stor lockelse på unga rotlösa människor på jakt efter en mening med livet - eller döden. Människor som vill ha en ursäkt att härja och röva kommer hitta den. Idag funkar Islam bra för det.




Kan vi få en modern, Euroislamsk tolkning av Koranen? Det blir nog svårt. Religionens auktoriteter sitter i länder som Egypten, Saudiarabien och Iran. De är inte HBTQ-certifierade, och lär inte bli det. De som för fram en tolkning där Guds rena och klara ord, förmedlat via Muhammed, sätts under en sekulär värdegrund baserad på jämställdhet och HBTQ, kommer tvingas bryta med nästan hela muslimska världen ungefär lika tvärt som Luther gjorde med påven. De lär nog bli lika hatade som Ahmadiyya-rörelsen, och sedda som avfälliga kättare. Och behandlade därefter. Jag tror inte att de flyktingströmmar som nu kommer från konservativa länder i Mellanöstern är inriktade på att helt klippa alla förbindelser med hemländerna. Vilket de skulle få göra. I Mellanöstern ser de inte mellan fingrarna på kättare.


Se till exempel på vad som hände Mahmoud Mohammed Taha, en ingenjör och korankännare. Han lade fram en idé om omvänd abrogation; att det var Mecka-verserna som gällde framför de senare Medina-verserna. För det blev han huvudet kortare. En avrättning som skedde 1985 i Sudan, inte 1685.


Låt oss även kasta ett öga på den liberala moské som öppnat i Berlin. En moské, i hela Europa. En moské där män och kvinnor sitter och ber tillsammans, och där den kvinnliga imamen får hundratals hatbrev om dagen. Jag hoppas att liknande institutioner kan växa och frodas i väst, men tvivlar på att de kommer få något inflytande i arabvärlden. Den arabiska våren känns fjärran.




Tyvärr får vi nog finna oss i att det inte sitter en liten svensk inuti varje utlänning och väntar på att få hoppa ut när de nåtts av vår upplysning.

Dags att avsluta den israeliska ockupationen?

Nu när diplomatins gossen Ruda, Margot Wallström, fått upp spåret på en ny olöslig konflikt att medla i, mellan The Donald och Kim, finns hopp om nya tag i Israel-Palestina-frågan.


Jag börjar landa i att en förhandlingslösning är utesluten. Så här ser palestinerna på hur det gått med deras land:

Den enstatslösning Palestinierna efterfrågar ser vi här uppvisad av en sosse-bimbo från Skåne (nu var jag snäll, när jag utgick från att hon inte medvetet gör reklam för folkmord):

Judarnas bild av sig själva, å andra sidan, är nog mer åt detta hållet:

Utsikterna till en bra förhandlingslösning är inte goda, inte bara för att parterna står långt ifrån varandra. Jag har svårt att se vem eller vad Israel skall förhandla med. Palestinierna har inga demokratiskt valda representanter. Hamas är galna terrorister som vill driva judarna ut i havet. Abbas styre är svårt korrupt. Sen är palestinierna så indoktrinerade av judehat att jag tvivlar på att den ledare som faktiskt går med på en rimlig kompromiss kommer få folket med sig.




Vad göra, då, om man inte vill att Israel för all framtid skall ockupera Västbanken och ta emot raketer från Gaza? En lösning som jag sett föras fram lite här och där är att Israel ger tusan i förhandlingar, och istället ensidigt sätter ned foten och bestämmer var skåpet ska stå. Låt oss fundera på det lite.


Bakgrunden till ockupationen är Sexdagarskriget 1967, där arabstaterna fick rejält med pisk. Israel tog både Sinaihalvön och Gaza från Egypten, den förra senare återlämnad, och Västbanken från Jordanien. Ett "normalt" tillvägagångssätt här hade varit att Israel vid en fredsförhandling inlemmat hela eller delar av dessa territorier med Israel, och att de araber som bodde där hade fått flytta till de länder som förlorade territorierna. Se till exempel på hur det efter andra världskriget gick med Finland, som tappade Karelen, och Tyskland, som fick ta emot många tyskar från omgivande länder. Men konflikter mellan Israel och arabländerna är inte normala. Eftersom de senare inte kunde erkänna Israels existens, kunde de heller inte fredsförhandla. Så kriget fortsatte, under stillestånd, och så även ockupationen. Jordanien frånsade sig även sina anspråk på Västbanken - så till vilket land skulle Israel kunna sparka ut palestinierna, om de fick för sig att göra det?


Det Israel kan göra är att ge palestinierna en egen stat på Västbanken. Eller, för att vara mer precis: delar av Västbanken. Andra delar behåller Israel för sig själva, och fortsätter bygga bosättningar i. Med segrarens rätt att bestämma gränserna. Och en saftig mur däremellan. Sedan drar sig Israel tillbaka på sin sida av muren, och överlämnar den militära och civila kontrollen av Palestina till FN. Lämpligen till svensk FN-trupp, eftersom vi ju alltid vet precis hur alla Mellanösterns problem skall lösas.


Men - Palestina kan inte klara sig utan israeliska vatten- och matleveranser?! Inga problem - dessa kan säkert upprätthållas så länge marknadsmässig betalning erläggs. Kanske lite pengar kan slussas om från avlöning av terrorister?


Men - alla de palestinier som sedan förra årtusendet suttit i flyktingläger, och under tiden bildat familj och blivit många gånger fler, och väntat på att få återvända till Israel? Ja, dessa palestinier är välkomna att återvända till Palestina närhelst staten Palestina anser sig redo att ta emot dem. Palestinier är Palestinas problem, inte Israels. Liksom tyskar var Tysklands problem, inte Polens. Finns inte plats i Palestina? Då är det dags att be andra arabländer om hjälp. Dock misstänker jag att hjälpen kommer låta vänta på sig - palestinier är inte direkt populära i arabvärlden, förutom som schackpjäser emot Israel.


Men - det kommer ju bli totalt kaos?! Jo, där ligger nog det stora problemet. Den stora anledningen till varför detta aldrig kommer komma till stånd. Israelerna vet att en palestinsk stat skulle implodera minuten efter att den bildats, med Hamas, PLO, ISIS och alla andra goa gubbar i full kamp om makten. Med svenska dialogsoldater som enda skydd. Och så ondskefulla är inte israelerna att de medvetet sätter igång ett sådant folkmördande inbördeskrig.




Jaha, så nu har jag kommit fram till att inget kommer hända. Dags för Margot Wallström att spotta i händerna och försöka igen! Jag har ett förslag. Ni vet väl hur Sverige ser ut?

Just det, oändligt med öppna fält och skogar. Hur mycket plats som helst. Så här kommer förslaget:


Vi skänker Jämtland, 50 000 kvadratkilometer av skog och sjö, till det palestinska folket. Ungefär tio gånger så stort som Västbanken, så här får alla palestinier plats. Här kan de, i sann nybyggaranda, svedja sig fält och bygga timmerkojor. Blir det riktigt fattigt kan de i värsta fall ta en tur till närmsta ICA-butik i Sverige och sätta sig med en mugg - det verkar ju funka bra för Rumänien. Problem med judar lär de inte få framöver, då vi snart jagat ut de sista judarna ur Malmö.


Som extra lök på laxen låter vi Nya Palestina få förmånen att ta hand om alla flyktingar som kommer till Sverige men inte kan skickas tillbaka. Pionjärstaten kan behöva starka, unga män som inte är rädda att spotta i nävarna och ta i. Det krävs mycket muskelkraft att hugga ned skog och röja sten från fälten. Ifall de unga männen hellre vill stanna i Sverige, tror jag säkert Hamas lärt sig hur man motiverar befolkningen.


Det här kan väl ingen ha någon invändning emot? Att ha fredliga palestinier inpå knuten är ju något vi tycker Israel borde kunna ha, utan murar och raketförsvar. Så låt oss nu dra en lans för världsfreden!

Dags för val!

Inte riksdagsval riktigt än, men väl kyrkoval. Ett val där de politiska partierna spänner musklerna och övar inför bataljen 2018.


Transportstyrelseskandalen lärde oss att de politiska partierna är på god väg att fullständigt förstöra den svenska ämbetskulturen. En kultur som är en av ryggraderna i den kultur som vissa anser bara innehåller midsommar och såna där töntiga saker. En kultur som går tillbaks till Oxenstiernas reformer på 1600-talet. Istället för kompetenta tjänstemän har sossarna i decennier satt in sina lydiga, havliga medlöpare. När regeringsformen gjordes om 1974 skulle det inte finnas någon gräns för politikernas makt; eftersom sossarna var av Gud satta att regera för evigt vore det trist om stela byråkrater skulle kunna bromsa den politik som är att vilja. Därför har Sverige till exempel ingen författningsdomstol, vilket gör det lite lustigt för oss att kritisera polackerna för att vilja göra deras författningsdomstol mer följsam gentemot den politiska makten.


Och jodå, borgerliga politiker är medansvariga. Under Gösta Bohmans (prisat vare hans namn) tid kämpade moderater för att få en vettig författning, och för att statliga toppjobb skulle tillsättas med kompetens snarare än partibok som grund; under Bildts tid jublade vi när EU-medlemsskapet innebar att vi äntligen kunde överklaga solklara fall av statligt maktmissbruk till EU-domstolen; och under Reinfeldt blev vi också mygelsossar. Ni minns väl skandalen på Riksrevisionen, av alla myndigheter!




Vad har då detta mygel med kyrkovalet att göra? Massor. Politikerna försöker göra samma sak med kyrkan som med myndigheterna (präster brukar hälften sarkastiskt, hälften uppgivet kalla svenska kyrkan för "salighetsverket"): ta över kontrollen genom att sätta sina egna stövelslickare på alla höga poster, och ändra uppdraget från kärnverksamhet till miljö, genus och andra aktuella frågor. Vilket får till effekt att en biskop tackar Stefan Löfven för ett gott arbete i Transportstyrelseskandalen (!!!), en präst anser att Israel ägnar sig åt pinkwashing (man kan då undra vad det Palestina samma präst vurmar för ägnar sig åt i HBTQ-frågor...), och att ärkebiskop och kansli ägnar massor med energi åt miljö, genus och att välkomna Islam, medan Gud och Jesus verkar få klara sig själva.




Det är dags att kasta ut månglarna ur templet. Kyrkoledningen skulle säkert tolka den parollen som en uppmaning att ställa sig bakom Ilmar Reepalus vårdvinstförbudsförslag. Jag tycker istället det är dags att kasta ut politikerna ur kyrkoledningen. Är du medlem? Gå och rösta! Gå och rösta, men inte på något politiskt parti. Partigängare har inte i kyrkan att göra, där skall det sitta religiösa tokar, som jag, och flumma till det om hur många änglar som får plats på ett knappnålshuvud.


Valsedlar som det är dödskallemärke på inför valet: Sossarna, Centerpartiet, Borgerligt alternativ, FiSK (Fria Liberaler i Svenska Kyrkan), Kristdemokrater i Svenska Kyrkan, Miljöpartister i Svenska Kyrkan, Sverigedemokratern, Vänstern i Svenska Kyrkan.


Varför får då dessa grupper Fantomens onda märke? Partier som ställer upp (S, C) är ett otyg. Deras kyrkoprogram fastställs av den sekulära partiledningen.


Partierna som heter något liknande, men är formellt fristående från moderpartiet, då? Jag är rädd för att den där friheten inte är mer än formell. Någon som tror att "Vänstern i Svenska Kyrkan" kommer gå emot Jonas Sjöstedt?


Sverigedemokraterna, då? Vore inte en SD-röst en fet spark i nyllet på de etablerade politikerna? Nej. I riksdagsvalet, måhända, men inte här. Jag har inte sett något i SDs kyrkoprogram som tyder på att de vill ha en fri och religiös kyrka som är en finne i röven på politikerna. De vill ha en fin konservativ konsertsal där man kan ha stämningsfulla bröllop, dop och begravningar. Gud och Jesus bryr de sig inte om.




Kvar finns de religiösa partierna. Jag tänker inte tala om för dig vilken du skall rösta på; du avgör själv vad du vill kyrkans framtid skall vara. Min beskrivning nedan är måhända inte helt ofärgad av att jag själv är medlem i Frimodig Kyrka.


Öppen Kyrka (ÖKA)satsar på:

• Gud
• Tolka bibeln för vår tid
• Mänskligare flyktingpolitik
• Homoäktenskap
• Kvinnliga präster och biskopar
• Kyrkan skall vara en aktiv röst i politiken
• Dagens direktval är bra

Politiskt Obundna i Svenska Kyrkan (POSK) satsar på:

• Gud och Jesus
• Församlingarna skall ta emot migranter och flyktingar
• Kämpa för internationellt bistånd (betalat av staten)
• Kyrkan skall driva skolor och ålderdomshem
• Låt den teologiska mångfalden finnas - bredda åsiktskorridoren
• Ja till homoäktenskap - men även ja till att de som inte vill viga homosexuella är välkomna som präster
• Kyrkomusik och körsång 
• Kyrkan ska prata teologi, inte politik
• Ut med partierna ur Svenska Kyrkan. Direktvalen ska bort.

Frimodig Kyrka (FK) satsar på:

• Gud och Jesus. Trohet till Bibeln.
• Församlingarna skall ta emot migranter och flyktingar.
• Mission
• Äktenskap är mellan en man och en kvinna. Kyrkan bör avsäga sig vigselrätten, enligt tysk modell.
• Kyrkan ska ha plats för både kvinnliga präster och motståndare till detta.
• Kyrkomusik
• Ut med partierna ur Svenska Kyrkan. Direktvalen ska bort.

Tre finfina program, eller hur? Vad bör man då tänka på i dagens stora frågor?


Flyktingpolitik. Jodå, aktuellt här liksom i riksdagsvalet. Jag misstänker att de flesta läsare liksom jag anser att gränsen bör stängas, repatrieringen ökas, och bidragen minskas. Solklar indikation på en SD-röst? Nej, nu är det dags att skilja på vad som till kejsaren och till Gud hör. Gränser och utvisningar avgörs i riksdagsvalet 2018. En kristen kyrka har krav på sig, från Bibeln, att se till sin nästa. Jag tycker det är helt rätt att göra som FK och POSK föreslår: att i praktiskt församlingsarbete välkomna de som staten släpper in. Öka verkar vilja lägga sig i kejsarens domäner och öppna gränserna. Att propagera för ökat bistånd kan också vara rätt; och vill vi inte alla att hjälpen skall ske på plats? Dock tycker jag att det är dags för kyrkan att bli mer radikal. Till exempel kan alla de som jobbar på kyrkans kansli med biståndspolitikslobbying avskedas och deras löner skänkas till UNHCR. Som en liten början. Put your money where your mouth is.


Tolerans och åsiktskorridor. Även i kyrkliga katedraler är det emellanåt så lågt i tak att man får huka sig. Alla partier har vackra högtidsord om hur viktigt de tycker det är att få tycka olika. Praktiken varierar däremot. Till exempel var det många som gick från POSK till FK när POSK inte längre tillät kvinnoprästmotståndare att vara med i POSK. Men är det då inte rätt att slänga ut mörkermännen? Nej. För det första är de inte bara män, det finns även kvinnliga kvinnoprästmotståndawre. Men framför allt så skall olika teologiska åsikter kunna rymmas samtidigt i kyrkan. Fortsätter utrensningarna blir det bara en sekt kvar. Det skall vara okej att tycka olika. Det som inte är okej är att mobba de som tycker annorlunda. Den som följt den inte helt med kyrkans ledning medhållande prästen Helena Edlunds öden och äventyr inser att det idag är de "toleranta" och vidsynta som står för den värsta trångsyntheten och mobbingen i kyrkan idag.


Politik och religion. Att islams sammanblandning av religion och politik inte är en lyckad idé kan vi väl hålla med om? Dags då att rensa ut politikerna ur kristendomen. Kvar för dig att fundera på är om det görs genom att införa indirekta val, såsom i fackföreningarna, eller genom att snällt be politikerna att hålla tassarna från de pengar och den påverkansplattform som kyrkan utgör.


Hur styra en församling? Kanske inte en fråga en utomstående är så intresserad av. Den är dock av stor vikt för de som arbetar i kyrkan. Idag är det delvis delat styre, ungefär som i Miljöpartiet. Kyrkorådet anställer och avskedar, och tar hand om fastigheter och annat värdsligt. Prästen sköter det teologiska. Så är det tänkt, i alla fall. Ofta är inte kyrkoråd och präst överens om uppdelningen, och fajter som får Grannfejden att verka idyllisk finns lite här och var. Utköpen haglar. Fundera gärna, som överkurs, lite på hur du tycker församlingen bör vara organiserad, hur mycket ansvar som bör ligga centralt på stiftet, jämför med partiernas program och gör ett initierat val. Knegarna i den lokala kyrkan tackar och välsignar dig.




För den som tycker alla dessa partier låter kass föreslår jag en egentillverkad röstsedel på det parti den nu pensionerade prästen Dag Sandahl hittade på: Sado-Masochister i Svenska Kyrkan (SMiSK). Inte helt fel - man måste nog vara lite av någondera för att stå ut med att vara kvar i Svenska Kyrkan.

Pride and prejudice

Knappt har Pride-veckan börjat så har en kristdemokrat trampat i klaveret, genom att kalla det som försiggår där för perverst. Till viss del får vi väl ge honom rätt - att köra MC utan hjälm är ett saftigt brott emot svensk värdegrund. Jag hoppas gay-polisen var på plats och kunde styra upp det.

Föga förvånande har kristdemokraten fått en del mothugg. Mothugg som jag faktiskt tänker ignorera, för att istället landa i en i ämnet närliggande artikel från Ann Heberlein i Sydsvenskan. Där talar hon sig varm för homosexuellas rätt att slippa smyga i garderoben. En rätt jag helhjärtat står upp för. Ett inledande citat skaver dock i mig:

"Det går inte att tvinga någon att ändra attityd, men det går att fordra av alla som lever i Sverige att de ska följa svensk lag och respektera varandra och varandras val."

Att avkräva andra respekt, det trodde jag var förunnat halvkriminella ungdomsgäng, inte något som kulturskribenter ägnade sig åt. Det verkar dock väldigt vanligt i den vänstervridna HBTQ-rörelsen.


Den sekulära staten bygger inte på respekt. Den bygger på att staten inte skall styra över våra sinnen. Vill du dogga i parken, klä barnen i slöja eller skicka dem till Unga Örnar, leva i kärnfamilj eller tillbe Vishnu så är du fri att göra det. Samtidigt är det fritt fram för övriga samhällsmedborgare att avsky, driva med och förlöjliga dina käpphästar hur mycket de önskar.




Det här är vi religiösa rätt vana vid. Vi kräver sällan att andra skall visa respekt för påvens hattar.

Tur det, eftersom vi också har svårt att hålla oss för skratt ibland. Även muslimerna håller på att lära sig att det är fritt fram att skämta med Muhammed i Sverige:

Eller nej, eftersom alla våra journalister darrar i knäna av rädsla att bli halshuggna och därmed inte vågar publicera några satirteckningar så lär de sig inte det. Men de borde.


Samma sak gäller bögarna. De har full frihet att utöva vad de önskar. Och vi andra har full frihet att hylla eller håna det.


Respekt är något vi som individer själva väljer att ge eller inte ge andra. Inte något som krävs av oss.




Skall bögarna få paradera i Pride-parad, då? Jag säger förstås ja, liksom jag säger ja till Jesus-manifestationer, kommunister och nazister. Däremot säger Ann Heberlein nej. Ann Heberlein??!! Jodå. Titta på den här gamla artikeln: Efter att en islamist haft ihjäl folk i Köpenhamn, lägger Heberlein skulden på Lars Vilks provokationer. Vilks borde alltså hållt käft så att inte de stackars efterblivna muslimerna, som inte kan förväntas bete sig som vuxna människor, blir provocerade och har ihjäl folk.


Kan det sägas tydligare? Bögjävlarna bör alltså ge tusan i provocerande Pride-parader, för annars kan det komma en upphetsad Pingst-pastor och meja ned folk med automatvapen. Enligt Heberlein.


Som religiös extremist tycker jag att bögarna skall gå i Pride-parad. Den som promenerar, syndar icke!


Det är nyttigt att häda. Speciellt mot den rådande värdegrunden. Kanske dags för mig att gå med i paraden, med ett plakat som hyllar kärnfamiljen och sex inom äktenskapet...