Upp til Kamprad

Dagens dumheter inspireras av ett Facebook-inlägg från Markus Allard, marxisten som nuförtiden publiceras i både Nyheter Idag och Ledarsidorna.

Allard, förresten. Med tanke på senaste strump-gate, låter det inte lite väl likt Allah? Dags att byta namn...

Muhammedan vrider och vänder på en barnstrumpa, lyckas fantisera ihop att det står ett felstavat namn på sin celestiala överherre och blir kränkt. Ängsliga som HM är så drar de tillbaka strumpan. Ej satir. https://t.co/QlRBBoGt88 pic.twitter.com/fEn4leTyKF

— Hanif Bali (@hanifbali) January 27, 2018

Allard för fram tesen att alltför många debattörer idag inte publicerar sig för att övertyga sina motståndare, utan för att hösta in ryggdunk från polarna; för att visa offentligt vilken fin människa man är.

Vilket leder mig in på att det nu är flera inlägg på bloggen som inte handlat om Orwell. Det måste ändras.

Vad gäller Ingvar Kamprad hade nog Orwell haft en del att säga, med tanke på vad han sade om P. G. Wodehouse, som under kriget i nazistisk fångenskap deltog i propagandaradiosändningar.


Orwell behövde,liksom andra på den tiden, försörja sig under andra världskriget. Han odlade grönsaker på sin lilla täppa, men pengar till te, skrivdon och en "Sunday roast" behövdes också. Det fanns flera sätt för en skribent att dra in pengar. Man kunde sälja sin själ till partipressen -den lösningen skydde Orwell som pesten. Istället skrev han recensioner av andras verk, mot betalning. Ämnena kunde vara väldigt skiftande, från småsnuskiga semestervykort till tunga romaner. Likt Chesterton plägade Orwell vända saker och ting på ända.

Den recension jag tänkte djupdyka ner i idag är av en stridsskrift av Lionel Fielden. Fielden hade varit ansvarig för den indiska radion under imperietiden, och var en varm vän av ett fritt Indien och en principfast och påstridig fiende till imperiet och imperialismen.

Man kunde då tro att Orwell, som själv blivit väldigt lack på imperiet under sin tid som konstapel i förskingringen, och själv skrivit mycket om hur viktigt det är att föra över makten till indierna, skulle jublat över denna skrift.

Icke. Han sågar den rejält, vilket finns bevarat i essäsamlingen "My Country Right or Left" (ej att förväxla med essän med samma namn). Ett inledande citat är roligt:

"If you compare commerical advertising with political propaganda,one thing that strikes you is its relative intellectual honesty. The advertiser at least knows what he is aiming at - that is, money - whereas the propagandist, when he is not a lifeless hack, is often a neurotic working off som private grudge and actually desirious of the exact opposite of the thing he advocates."

Imponerande hur Orwell sisådär 70 år i förväg lyckades förutspå Aftonbladets numera skingrade ledarredaktion!

Orwell går till storms emot två företeelser i Fieldens text:

• Idealiseringen av den ädle indiern, och den elaka karikatyren av engelsmännen. För det första är det en rent felaktig bild - det var inte engelsmännen som införde kastsystemet och änkebränningen. För det andra är det en polemik som fullständigt missar målet. Om målet är att svänga den engelska opinionen till att släppa Indien fritt, vill säga. Om målet var att signalera sin egen förträfflighet är chansen större att det var nått.
  Här ser jag vissa paralleller till debattörer som idag talar om det ursvenska barbariet och "midsommar och andra töntiga traditioner", som kontrast till den anrika kulturen i de "shithole countries" som folk klättrar över lik för att fly ifrån.
• Förslaget att Indien skall få självständighet. Men var inte Orwell för det, då? Nja. Orwell var realist. Han insåg att om det brittiska imperiet släppte juvelen i kronan, skulle det inte innebära att indierna blev fria. Det skulle bara innebära att det tyska, ryska eller japanska imperiet kapade åt sig Indien istället. Ur askan i elden. Han ville istället se en gradvis autonomisering, under skyddet av imperiets kanoner.
  Här ser jag en modern parallell i hur diverse optimister stödjer "frihetsrörelser" i diverse U-länder, rörelser som för det mesta tenderar bli etter värre än det de ersätter. Till Orwells moderne arvtagare utser jag Johan Westerholm, som brukar ha en tämligen nykter syn på hur vi svenskar skall agera för att sprida demokrati, lycka och välstånd i världen, oavsett om det gäller Väst-Sahara, Saudi-Arabien eller Israel.