Annika Borg skriver i Axess om hur välgörenhetsorganisationer mer och mer börjar bli statsfinansierade. I stort håller jag med henne, det är viktigt med ett aktivt och oberoende civilsamhälle utanför statens intressesfär, och när föreningar blir helt beroende av skattemedel, och oberoende av medlemsavgifter och donationer, är det svårt att se var staten tar slut och civilsamhället tar vid.
Johan Westerholm har tagit upp liknande problem, när SIDA kanaliserar sina pengar via föreningar som Forum Syd, varpå offentlighetsprincipen inte längre gäller och det blir svårt att följa var pengarna tar vägen. Gör de nytta, eller går de till chefernas löner, fina lokaler eller rent av ren korruption?
Så här långt tänkt är lösningen enkel: staten skall hålla sina fingrar borta. Vi skall var och en skänka pengar och fritid till vadhelst vi har lust till.
Sen tänker jag på ett blogginlägg av sossen Erik Laakso jag läste en gång i tiden. Han går till storms emot civilsamhällets nådatänkande, där den fattige tacksamt skall sitta på marken och tigga om allmosor. Mot detta ställer han socialstaten, där den fattige har rätt att utan att kuta på ryggen knacka på hos närmsta offentliga instans och ta del av socialhjälp, vård och bostäder med samma rätt som de bemedlade.
Sett så långt låter Laaksos samhälle definitivt som det trevligaste alternativet. När min son blev allvarligt sjuk, var jag glad att jag inte behövde crowdfunda kostnaderna för operationen. Förvisso hade jag som klok och förutseende förälder tecknat en barnförsäkring, och hade med säkerhet haft privat sjukförsäkring om inte staten redan försett mig med en sådan, men jag är även glad att inte barn till fattiga människor i Sverige riskerar att få stå och se sina barn dö för att de inte har råd med behandlingen. Det är svårt nog att veta att så sker i många andra, fattigare, länder. Jag är också glad att jag idag inte behöver läsa det finstilta i min försäkring och inse att de svindyra tillväxthormonerna visst inte täcktes av premien.
Är slutsatsen att vi skall vara glada för att vi inte lever i ett välgörenhetssamhälle? Nja. Faktum är att vi delvis gör det. Ta barncancervården, till exempel. Vem finansierar den svenska forskningen på barncancer? Barncancerfonden, till stor del. En privat välgörenhetsorganisation, som är beroende av gåvor från dig och mig, dagens snörpmunnade änkenåder, för att få in pengar. Vem ser till att det finns TV-spel och DVD-skivor på barnsjukhusen, så att ungarna där kan ha något roligt medan de spelar schack med Döden? Just det, Barncancerföreningarna.
Jag är rädd för att beroendet av en alla goda gåvors givare inte försvinner, oavsett vilken väg vi väljer att finansiera våra behov. Ta skolan, till exempel. I England är skatterna låga, jämfört med Sverige. Min faster i London hade råd att skicka mina kusiner på privatskola, sådana där hemska institutioner med skoluniformer och könsseparerad undervisning som vi gör vårt bästa att förbjuda i Sverige. Om skolan var kass, hade hon valmöjligheter. Valmöjligheter mina föräldrar inte hade i Sverige. Hade jag inte trivts i min klass, hade enda möjligheten att flytta därifrån varit just för hela familjen att flytta någon annanstans, till en annan skolas upptagningsområde. När allt finansieras genom att staten tar våra pengar för att sedan dela ut dem igen, blir vi plötsligt lika beroende som om vi suttit på marken med en pappmugg. Enda skillnaden är att nu är vi beroende av byråkrater och politiker. Människor som oftast vill väl, men inte alltid vill som jag vill. Människor som gärna sätter din dotter som buffert mellan två bråkstakar, eller låter din son arbeta gratis som hjälplärare. Människor som alltför ofta inte ser de som kommer i kläm när den stora planen skall genomföras. Eller när det måste sparas pengar i LSS, sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring eller vad som nu är på modet.
Finns då ingen gyllene medelväg mellan dessa två beroenden? Jodå. Den "nyliberalisering", eller privatisering, som skett de senaste decennierna. Här släpper jag först in Erik Laakso igen, med en artikel om egenmakt. En påminnelse om att även socialdemokratin under 80- och 90-talet såg problem med att den allomfattande staten inte gav sina medborgare några val eller möjligheter till egna initiativ. Att det inte riktigt räckte med att kunna rösta på en annan skol- eller bostadspolitik, utan att den enskilde medborgaren skulle kunna ha egna valmöjligheter.
Det handlar egentligen inte om privatisering. Det väsentliga är att byråkratin görs till vår tjänare, och inte vår herre, enligt en nu rätt vanlig svensk modell: gemensam finansiering, och fritt utförande. Staten ser till att alla har råd med tjänsten, genom att samla in medel och sedan fördela dem (sjukförsäkring, skolpeng, och så vidare). Medborgaren väljer vem som skall utföra tjänsten, och kan därmed räcka ett uppsträckt "fuck off"-finger till både kommunalpampar och kapitalistiska utsugare.
Fiffigt, va? Men i min envisa kamp i att sänka mina egna argument får jag återigen hävda att det inte är så enkelt. Vad skulle kunna gå fel? Man ska alltid göra en riskanalys - speciellt när de ideologiska målen hägrar i fjärran.
Bra val kräver bra information. När jag skall välja restaurang, så finns viss information öppet tillgänglig. Det är lätt för mig att väga en gourmetrestaurang med vaktelägg och äkta tryffel, och väntetider mätt i timmar för att tillaga maten, gentemot en snabbmatsrestaurang med sladdriga pommes frites men omedelbar servering. Vad som inte är lika lätt att se är mängden råttor och botulinum-bakterier i köket. Vilket löses med hälsoinspektörer, såsom i Faulty Towers så även i Domusrestaurangen.
Bra val kräver bra väljare. Vad skulle hända om vi lät människor fritt välja läkare? Skulle de likt Steve Jobs gå till kvacksalvare - märk väl, uppenbarligen kan även intelligenta människor göra riktigt usla val - eller kommer de välja bra läkare? Vad skulle hända om vi lät människor fritt välja skola - skulle de välja skolor som låter eleverna härja fritt i klassrummen? Vad skulle hända om vi lät människor fritt välja vilken mat de äter, skulle de då äta gift?
Jo, människor gör emellanåt galna val: röstar på tokiga ledare, äter skräpmat, går till homeopater, låter barnen gå kvar i svenska flumskolor istället för att skriva in dem i muslimska friskolor med ordning och reda, lyssnar frivilligt på melodifestivalen. Jag tycker att vi, i stor utsträckning, skall tillåta människor att göra tokiga val med sina egna pengar. Egna pengar, det här är ju statens medel? Nix. Det finns inga "statens medel". Alla pengar kommer från medborgarna, ursprungligen.
Viss uppstyrning kan behövas. Vi har en kvacksalverilag som hindrar bedragare att utnyttja hoppet hos sjuka människor. Vi har lagar som kan stänga osanitära restauranger. Vi borde vara betydligt striktare med att stänga icke-fungerande kommunala skolor.
Efter den här långa utvikningen kan det vara dags att återvända till Annika Borg. Vad gör vi med alla dessa statligt finansierade välgörenhetsorganisationer?
Mitt förslag, som vanligt: back to basics. Som Jakob Heidbrink brukar hävda på Facebook: staten gör för mycket idag. Staten bör återgå till att garantera grunderna i socialstaten, och göra det väl: nattväktarstatens rättsväsende, försvar och utbildning, plus finansiering av sjukvård och lite annat till oss alla. Välgörenhet och föreningsliv får vi bekosta själva.
Vill du att vi därutöver skall satsa resurser på rävar sönderstressade av brittiska överklassjägare, översvämmade Bangladeshier, uttorkade Eritreaner eller grånade Afghanska 15-åringar? Inga problem. Ditt hjärta och din plånbok styr du själv över, och kan öppna så vitt du vill. Du är även fri att knacka på hos mig med en insamlingsbössa. Jag avgör dock hur mycket, och till vad, jag ger. Inte du. Inte staten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar