Dags för recitativ

Ursvenskt är, som vi alla vet, endast barbariet. Allt annat kommer utifrån: julgranar (brinnande eller ej), köttbullar, Halloween, raggarbilar och nu senast böneutropen. När böneutropen börjar bli vardagsmat tänkte jag vara tidigt ute och introducera nästa trend: recitativen.

De recitativ vi hittills varit vana vid är en tysk import, som vi ser här nedan:


Det skulle inte förvåna mig om det finns obildade, akulturella svenskar som liknar detta vid en åsna med magont. Sån tur för dem att det nu kommer komma en ny våg: koranrecitationer!

Koranen är en helig text för muslimer. Inte vara själva abstrakta texten, utan även det fysiska mediet, boken med dess pärmar. Muslimer är väldigt aktsamma om sina koraner, inte bara för att papper historiskt varit väldigt dyrt, utan just för att boken är helig. När en koran är sönderläst slängs den inte i papperstuggen eller återanvänds på utedasset, istället läggs den i slutförvaring nästan lika vördnadsfullt som svenskt kärnbränsleavfall.

Tänk på det. Tänk sen på att koranen ursprungligen var ett oralt förmedlat budskap: från ärkeängeln Gabriel till Muhammed, från Muhammed till Muhammeds närmaste, och så vidare. Den orala förmedlingen av koranen är än idag en aktiv och högt ärad aktivitet, väl så högtidlig och rituellt meningsfull som sossarnas sjungande av Internationalen på första maj. Med skillnaden att muslimerna fortfarande tror på koranen, och envetet vägrar hoppa över skorrande verser om "vi under skatter digna ner".

Inte så konstigt, kanske, att koranrecitation är ett spritt folknöje i den muslimska världen. I Kairo är det inte ovanligt att gå på recitationer av hela koranen, vilket tar sisådär nio timmar. Är de galna, egyptierna? Nja. Britterna går gärna på femdagars kricketmatcher (en sport av sina belackare ansedd så tråkig att publiken ofta distraheras av att istället se på när gräset växer), medan svenska ungdomar gärna åker iväg ett par dagar till en leråker och förstör öronen med att stå och lyssna på rockstjärnor som åker dit från sina engelska herresäten, inköpta av fansens pengar, för att till öronbedövande oväsen predika anarkismens och antikapitalismens välsignelser. Min röst är nog på egyptierna där.

Självfallet kommer denna sed att sprida sig hit. Välvilliga integrationsglada public service-anställda kommer börja spela lite recitativ på radion. Vi svenskar kommer inte ha mycket att sätta emot, kulturellt utarmade och felgödda på melodifestival och rapmusik som vi är. Dags alltså att förbereda sig. Vad har vi att se fram emot?

Låt oss anta att jag och frugan skall gå på en koranrecitationskväll i den lokala moskén. Ett par praktiska problem skall inledningsvis övervinnas:

• Jag kommer givetvis övertyga frun om att hon skall ha något rejält urringat, varpå vi stoppas av den biffige dörrvakten redan i entrén. Urringat i moskén är lika fel som Foppatofflor på Stureplan (eller var som helst, för den delen, Foppatofflor är alltid fel).
• Kommer vi väl in genom entrén lär det vara vi som vänder när de vill visa frun upp på kvinnoläktaren. Jag gillar kulturevenemang, men inte tusan att jag kommer orka sitta igenom en hel recitation utan att kunna nypa frun i baken lite diskret emellanåt.
• Kalabaliken när jag, glömsk som jag är, råkar nypa gubben med Hanif Bali-skägg som sitter bredvid mig istället är heller inget att se fram emot.

Låt oss anta att de praktiska problemen är över, att vi till och med lyckades få P-platser utanför på rimligt avstånd. Vad har vi då att vänta oss? Det finns två huvudsakliga inriktningar i koranrecitationen:

Vid tarteel försöker man göra en tämligen rak recitation, utan för mycket krusiduller; texten, och att den går fram till lyssnarna, är huvudsaken.

Lyssna en stund, och märk hur lugn och lättlyssnad denna variant är. För den som vill tränga in djupare i detta fält rekommenderar jag den här sidan, där man kan få samma koranvers uppläst av ett stort antal kända koranrecitatörer. Ungefär som vi på Spotify kan få Hell's Bells uppspelat av AC/DC eller Black Ingvars.

Vid tajwid är det tillåtet att ta ut svängarna lite. Det finns många skolor hos muslimerna, med olika sätt att göra detta, precis som vi har synt, rockabilly och death metal. Åsikterna om vad som är vackert och vad som är åsneskri går också, liksom hos oss, isär.



Det svänger ju, katten! Är det bara jag som mycket hellre lyssnar på detta än sexistisk, atonal rapmusik?

Till vår stora häpnad kommer vi också råka på kvinnor som recitatörer:



Inuti dessa huvudinriktningar finns det mängder med subgrupper med olika teknik, uttryckssätt och anhängare. Det ska bli spännande att framöver sitta på bussen och höra svenska ungdomar diskutera glottalstoppens vara eller inte vara.


Riktigt kul blir det när gamla surkonservativa svenskar fräser till ungdomarna, så som de gjort sedan swingpjattarnas och Elvis tid: "Det där är väl ingen musik heller!". Då blir muslimerna jätteglada och omfamnar de konservativa. Det finns nämligen inget som gör muslimen mer förbaskad - förutom Muhammedteckningar, då - än när deras recitation kallas "musik". Musik är haram. Recitationen är Islam - en del av underkastelsen. En del av kontakten med Allah. Något heligt.


En fullständigt orimlig framtidsvision, säger ni? Säg inte det. För några år sedan var det ett gäng munkar som hamnade på topplistorna med Gregoriansk sång, en konstform som verkar rätt lik koranrecitationen:


Fundera ett par ögonblick på hur många katoliker vi har i Sverige, och hur många muslimer. Var finns den största målgruppen?

Jag spår en lysande framtid för koranrecitationen.