onsdag 25 juli 2018

Kulturkvarten

Det är inte ofta som jag blir kulturell och recenserar böcker här, men någon gång ska väl bli den första. Häromdagen damp Ann Heberleins bok "Våldtäkt och kultur - En undersökning av relationen mellan invandring och sexualbrott" ned i brevlådan.

Det sobra, anspråkslösa och stilrena formatet kontrasterar något emot bokprojektets födelse. Efter att Heberlein upptäckt en brist i statens och forskarsamhällets undersökningar av vad det är för typ av människor som begår våldtäkter, inte helt ointressanta fakta för den som har för avsikt att angripa problemet vid källan och förhindra framtida våldtäkter, en brist som bestod i att undersökningar i princip helt saknades, startade hon en crowdfunding. En insamling som crowdfundingföretaget Kickstarter dock raskt stängde när aktivister hörde av sig, varpå Streisand-effekten gav Heberlein lite extra pengar. Tips: ha aldrig något med Kickstarter att göra! Vi kan ägna några ögonblick åt att fundera över vad de däringa aktivisterna värnade om: offer eller förövare?

När ryktet om Heberleins bok spred sig i samhället hände det plötsligt lite, vilket man får läsa om i boken. Aftonbladet och Expressen skrev några artiklar där de visade på hur män med utländsk härkomst var i förkrossande majoritet bland förövarna. BRÅ har annonserat att de nu tänker göra en ny utredning för att se vad som hänt sedan deras senaste utredning 2005. Måhända för att försöka ta lite vind ur Heberleins segel, eller är det opinionsvinden som helt enkelt vänt? I vart fall har detta påverkat boken; den fokuserar mindre på den statistik som nu kvällspressen och forskarna redan är på gång med, och går istället in på djupet och analyserar bakgrund och gärningsmäns resonemang i några enstaka fall.

Spelar statistiken någon roll?

En något överraskande statistikpunkt, som Heberlein återkommer till några gånger, är att av de som våldtar män är det ca 10% som är kvinnor (p57). Här ser jag ett litet tankeglapp i debatten. Feminister tenderar hävda att det är irrelevant att det är stor överrepresentation av invandrare bland gärningsmännen, eftersom det gemensamma, oavsett ursprung, är just att de är män. Men om vi nu ser att det är en stor överrepresentation män relativt kvinnor, borde då inte den rimliga slutsatsen för samma feminister vara att det är irrelevant att det är stor överrepresentation på män, eftersom det gemensamma, oavsett kön, är att det är människor som våldtar? Feministerna är alltså inte särskilt logiska.

Samtidigt kan samma resonemang vändas emot oss som inte är feminister, som fokuserar på den stora andelen invandrare bland gärningsmännen. Om vi nu anser det är så viktigt att reda ut varför svartmuskiga araber våldtar, är det då inte precis lika viktigt att ta reda på varför det är övervägande män som våldtar? Och det är helt rätt. Vi bör ägna möda åt att försöka förstå varför övervägande män våldtar, för att hitta effektiva preventivmedel. För att hitta de som är i riskzonen, snarare än att hävda att "alla män våldtar". Är det genetiken som ser till att kuken ska ha sitt? Är det något kulturellt? Är det genusdagis eller hyllande av maskulina brandmän som är vägen framåt?

Finns något problem överhuvudtaget?

Heberlein ställer fram två olika berättelser:
  1. Forskarvärldens officiella berättelse. Statistiken förnekas inte, att invandrare är väldigt överrepresenterade. Dock ges diverse intressanta anledningar därför. Dels socioekonomiska effekter: att fattiga människor begår fler brott, och invandrare är överlag fattiga. Dels rasism: bristen på direkta bevis gör ofta att våldtäktsmål blir en fråga om att bedöma trovärdighet hos gärningsman och offer, och då tenderar polis och domstol att inte tro på mörkhyade anklagade.
  2. Kulturens betydelse. Att om man kommer från en kultur där kvinnor och män överhuvudtaget aldrig umgås utanför hemmet, och ett leende ses som bevis på att "hon vill bli knullad av allt och alla", så kommer man vara mer våldtäktsbenägen än om man vuxit upp i genusdagisens förlovade land.
Som god forskare låter inte Heberlein de två berättelserna i postmodern anda stå sida vid sida med samma förklaringsvärde, utan hon undersöker hur väl fakta stämmer överens med dem. Och finner raskt att forskarvärldens berättelse inte har mycket till stöd, att den är en förhoppning eller förvillelse snarare än en förklaring.

Den svenska skulden

Är det hela vårt fel? Heberlein delar, klokt anser jag, upp det i två vågskålar.

Gärningsmannens skuld kommer gärningsmannen aldrig ifrån. Vill du inte åka i finkan, håll kuken i brallan. Eller i alla fall, sätt den inte där den inte är välkommen.

Samtidigt har svenska samhället en skuld för den uppkomna situationen. Det är vi som valt att stå på galor och ropa "Refugees welcome" och "Ahlan wa sahlan". Likt en "crazy cat lady" har vi valt att ta emot alla som ser behövande ut, utan att fundera på om vi har kapacitet att ta emot dem.
Som Heberlein nämner: flera av förövarna och offren i fallstudierna var intagna på HVB-hem, sådana där svindyra hem där minderåriga ska få konstant övervakning, men de hade inga som helst problem att få tag på alkohol och vara ute hela natten. Med sådan kvalitet på omvårdnaden känns det som ett flyktingläger i Tchad hade varit ett bättre alternativ.

Tvi vale

Kapitlet där Heberlein går igenom i detalj vad som händer ett antal kvinnor och män är motbjudande läsning. Men viktig. Det koncentrerade förakt för andra människor som slår emot en i redogörelserna är skakande. Den kulturella avgrund som skiljer oss åt är förbluffande. I och för sig inte så överraskande för den som läst Helena Edlunds erfarenheter från Afghanistan. Jag undrar just vad den nya samtyckeslagen har för effekt på de här gossarna.

Lösningar, finns de?

Det märks att Heberlein ännu inte blivit varm i rollen som (moderat) politiker. Hon lyfter inte bara ett problem, utan att kalla det utmaning, hon föreslår även konkreta lösningar - och ingen av lösningarna är att tillsätta en utredning. Några smakbitar:
  • Dra ned på invandringen från patriarkala kulturer. Jo, det låter klokt. Får jag in getingar genom fönstret så stänger jag fönstret. En alternativ lösning är förstås att täcka över det lockande saftglaset, men jag har ingen lust att lösa problemet genom att täcka våra kvinnor i burka eller låsa in dem i hemmet.
  • Hårda straff. Jodå. När unga män läser om andra unga män som våldtagit en flicka och som påföljd får några timmars samhällstjänst, vad lär de sig då? Att svenska samhället håller med om att det är fritt fram.
  • Utbildning av nyanlända. Jodå. Förvisso vill jag ha hårda straff när brottet skett, men vi vill också hindra att brott sker, och att stänga gränsen nu innebär ju inte att det inte finns nyanlända kvar i landet. Som Heberlein skriver så är vår moral och våra parningsritualer fullständigt obegripliga för den som anlänt från Afghanistan. De är tillräckligt obegripliga för mig...

Betyg

Så vad tyckte jag om boken? 

Det är en modigt skriven bok. Dels för att Heberlein lämnar ut sina egna erfarenheter, men även för att hon frivilligt sticker upp huvudet ur skyttegraven på detta sätt. Jag misstänker att möjligheterna att publiceras på en kultursida är minimala framöver. Vilket är synd, då kultur är just vad boken handlar om. Det vore kul om kultursidorna kunde börja handla om kultur igen.

Det är en övertygande bok. Mycket fakta citeras, och resonemangen är väl underbyggda. Slutsatser dras så långt som materialet tillåter, inte längre. Själv anser jag mig inte kompetent eller tålmodig nog att kontrollera om alla fakta är korrekta eller kompletta, det överlåter jag åt avlönade felfinnare på landets kultursidor. För där kommer väl självfallet denna bok få fullödiga recensioner?

Jag hade önskat att avslutningen, om lösningar, varit tjockare. Att lösningarna även problematiserats och detaljerats. Hur långt kan vi till exempel nå med utbildning, och hur ska den utbildningen gå till? Hur hanterar vi när patriarken förbjuder frun att gå på sexualundervisning anordnad av RFSU, med deras normkritiska och grafiska material? Går vi på Broderskaparnas variant att utveckla Islam-anpassat material, eller hämtar vi frugan med polis och tvingar henne se på porrfilm?

Boken är, som alla böcker nuförtiden, inte helt korrekt och komplett korrekturläst, jag hittade själv ett halvdussin stavfel vid genomläsningen.


Summering: boken förtjänar sin plats i referenshyllan hos var och en som debatterar invandring och/eller sexuellt våld. Om den läses, kommer den ha ökat det svenska samhällets kunskap i dessa ämnen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar